onsdag 1 juni 2016

Ny recension av Vardagar före sammandrabbningen

Foto: Astrid Nydahl
Idag hittade jag en recension av min nya bok, skriven av bloggaren Ipse Cogita, som jag visar er i sin helhet:
Denna skrämmande bok om tingens ordning finner jag oerhört viktig. Thomas Nydahl är smärtsamt öppen och han är väl en av de få som försöker spegla framtid och nutid i dåtid. Han gör det med hjälp av författare som fattat den totalitära galoppen. Och egna iakttagelser. Jag kan inte recensera men det kan bernur. Gå gärna dit för att få lite djupare insikt.

Herta Müller är en författare han belyser. Det handlar om ords makt. I boken Kungen bugar och dödar skriver hon om DDR och hur de såg på orden. "Där kunde kistan kallas för jordmöbel och julgransängeln årsslutsvingfigurer." I Rumänien fick det inte heta fattigkyrkogård. Ord ändras och styrs av det politiska systemet. Müller skriver:

"Ju ofriare ett land är, ju mer man blir iakttagen av staten, desto fler saker blir man förr eller senare indragen i på ett obehagligt sätt. Alltmer sällan kan man hålla sig utanför.!

Jag drar mig inte en sekund för att påstå, om än så länge i mindre skala, att Sverige är inne på dessa farliga vägar. Här debatteras ord på samma sätt. Här förbjuds hej vilt. Om inte i lagtext så i någon form av moraliskt hänseende.

Här är dessutom staten en fena på att hitta på alltmer långtgående saker för att hålla koll på oss. Övervakningssamhället är redan infört. När det totala missbruket av det sker är inte en fråga om om, det är en fråga om när.


Vardagar före sammandrabbningen är för mig den viktigaste boken på länge. Varför inte fler gör sig omaket att gå på djupet i viktiga frågor finner jag märkligt. Eller så är det där vi är, i alla-djävlar-bakar-land.

Jag blev mycket glad för den här recensionen. Som vanligt går boken att beställa med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com 


Ny månad. Första dagen

Nu har blommorna nästan helt försvunnit, men så här såg det ut alldeles nyss. Foto: Astrid Nydahl
Det Skåne som uppenbarar sig varje dag är ofattbart vackert och skönt. Jag hade glömt att smärtor och värk orsakade av artrit och artros lättar av värme. Nu är jag påmind med råge. Tisdagskvällen inleddes med promenad på bryggan i Åhus. Både barn och ungdomar badade som om de verkligen var övertygade om att Östersjöns vatten är lika varmt som luften. Det var en fröjd att se dem leka och njuta. Kön till glasskiosken fanns där alldeles självklart. Jag köpt ett riktigt gott vitt vin, det är sådant jag unnar mig när livet ter sig en smula lättare. 

Under onsdagen ska jag först till Ortopedtekniska för sandaler och sommarskor, och eftermiddagen erbjuder ännu en sommardag i Åhus. När jag tänker på att jag alls bryr mig om politikens sunkiga värld rodnar jag av skam. Vad förändras av det? Absolut ingenting. När jag ser de lismande lögnarna upprepa vad andra redan har sagt blir det inte lättare att hantera. Det är då jag vill stanna utomhus, utan tillgång till dator och andra maskiner. Jag vill läsa det som erbjuder mig kunskap, som nu när jag återvänt till Ulf Peter Hallbergs rika författarskap.


tisdag 31 maj 2016

Den internationella stadsförstörelsen

Foto: Astrid Nydahl
I Grand Tour skriver Ulf Peter Hallberg:
"Så mycket komprimerad livstid i en stad, alla dessa vandrare om hörnet... Jag ser in i deras ansikten på kvällen, när jag flanerar kring Winterfeldtplatz. De trollband mig när jag kom hit, dessa fyrtio-, femtio- och sextioåringar med barnablick och öppet skratt, dessa Udda som inte låtit sig infogas lika snävt, som lämnat kvar lite utrymme åt livet."
Och så en bit längre fram i texten:
"Man accepterade labyrinten och gav upp idén om insida och utsida, efter att ha konstaterat att det sista offentliga rummet består av några fåtöljer framför en kabelansluten tv-apparat."
Avslutningsvis vill jag citera också dessa ord:
"Mot den internationella stadsförstörelsen ställer man en stilblandning, där det anspelande citatet utgör en del av strategin. Man utgår ifrån att sinnligheten måste framhävas och försvaras i ett samhälle präglat av nivellering och identitetsförlust."
Berlinbon Hallberg skriver om stadsfenomen bättre än de flesta. Grand Tour kom 2005. Jag läser nu om den, eftersom jag bestämt mig för att läsa samtliga hans böcker igen. I vintras läste jag nyutgåvan av hans översättning av Walter Benjamins Passagearbete, nu har jag fått de två banden Shakespeare han nyöversatt, åtta pjäser totalt. När jag läser Hallberg idag kommer mina egna stadsminnen upp till ytan igen. De texter jag skrivit om de stora städerna har mest utspelat sig i Lissabon eller Birmingham. Men också Prag, Tirana, Bonn, Jerusalem och London.

Det som länkar samman de tre inledande citaten är att de betraktar en stor stad, Berlin, mot bakgrund av en all-europeisk händelsekedja, en så kallad "utveckling", av Hallberg benämnd "nivellering och identitetsförlust". 

De människor han talar om i det första citatet kanske kommer undan, just för att de är "udda" och för att de inte låtit sig "infogas lika snävt". 

Jag tänkte på det när jag i morse besökte kliniken för några provtagningar. Efteråt satte jag mig på ett utefik tillhörande en global kaffekedja. Borden var skitiga, stolarna fulla av fågelskit. När jag fick en bulle och skulle bre smör på den var kniven full av fastetsad smuts. Där och då kände jag vad nivellering är. Ingen bryr sig, allt flyter. När jag påtalade saken för en servitris såg hon ut som om jag kränkt henne personligen, hon var och förblir därför en del av "den internationella stadsförstörelsen". Insidan av fiket ligger mycket riktigt i den monstruösa galleria som delar vår stad i två halvor.


Lennart Svenssons böcker om Ernst Jünger och Richard Wagner

Författaren Lennart Svensson bekantade jag mig först med i hans egenskap av skönlitterär författare. Två av hans romaner har jag skrivit om här i bloggen, bland annat den fina Antropolis (se nedan).

Men Svensson är också fackboksförfattare. Hans senaste böcker är skrivna på engelska. Den allra senaste, utgiven i år, är Science Fiction Seen From the Right och dessförinnan Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man som kom 2015. Det är dock inte dessa jag just fått hem och börjat läsa, utan istället två biografier med presentationer och analyser av verken, om Ernst Jünger (2014) respektive Richard Wagner (2015). Båda böckerna har en titel som består av personnamnet och den kärnfulla underrubriken A Portrait

Jag kan inte här och nu recensera de två verken, eftersom jag just påbörjat läsningen, men jag kan konstatera att båda två innehåller en inledande biografi och att det sedan kommer en längre verkpresentation samt texter om valfrändskaper och de nationella/kulturella sammanhang som de två giganterna verkade i.

Här repriserar jag min recension av Svenssons roman Antropolis:


Till Antropolis reser man inte med charter. Det finns ingen resebyrå som säljer resor dit. Nej, till Antropolis tar man sig med årslånga vandringar genom en förfallen civilisation. Runt år 2150 når man toppen av ett berg, varifrån man kan skåda ut över dalen där Antropolis finns. Så majestätiskt och storartat inleds Lennart Svenssons roman med just namnet Antropolis.

Vad är detta för berättelse? Jag skulle vilja placera in den i en lång tradition där såväl utopin som civilisationskritiken finns, en litterär tradition som är starkt förankrad i science fiction men som bärs upp av en realism där läsaren känner igen sin egen tid och förstår att låta svindeln ta honom till det nya i tid och rum. Man kan komma att tänka på författare som Aldous Huxley och Jules Verne under läsningen.

Hela berättelsen utspelar sig några år efter det att dess huvudperson, Jenro Klao nått bergets topp. Han är Antropolis kulturella beskyddare, professor i metahistoria och berättare. Det han lämnat bakom sig beskrivs till och från i romanen. Det är en civilisation som mer eller mindre åts upp inifrån. Den var självdestruktiv och förtärande. Inte utan orsak ägnar man den tid i föreläsningssalarna, där man konstaterar att det under den metropolitanska eran fanns en primitiv teknologi, en sjukvård som bortsåg från människan som individ, maskindyrkan, tävlingsraseri, rekordjakt och annat. Men den tiden hade också ”ögonblick då drömmen och sången, kärleken och nåden sipprade in.”

I Antropolis har tekniken förfinats. Man reser i svävare som minner om svunna tiders bilar men naturligtvis är mer tidsanpassade och mogna i sin teknik. Klaos svävare har en kaross från en Ford av 1957 års modell, som går under beteckningen ”metropolitansk högbarock”!

Nu kan jag inte återge händelseförloppet i romanen utan att förstöra läsningen för andra. Jag kan däremot säga att det innehåller mycket av klassisk spänning mellan ont och gott, mellan krig och fred och mellan olika mänskliga valmöjligheter. Det är vad som driver romanen framåt. Den har inbyggd i sig en övertygande rörelse som pekar åt just det hållet. Det är som om Klao rör sig som berättare, han färdas från punkt till punkt, redovisar men är samtidigt en integrerad beståndsdel av själva skeendet.

Lennart Svensson visar också hur bevandrad han är i religiösa och filosofiska traditioner, både västerländska och österländska, och genom att han punktvis refererar utåt och bakåt kan man se framtidens Antropolis med mycket mänskliga ögon. I bokens andra del får vi också mycket riktigt bekanta oss med det förflutnas Metropolis. Med en modell av en Saab i handen dras Klao in i en oändlig korridor, han beskriver det som ”ett astralt Terra Incognita”, han far genom ”dörrar och väggfält som multiplicerades med oändligheten.”

Så småningom möter han en vägvisare, Geridon, som berättar att de befinner sig i Leningrad i slutet av 1900-talet. Nu börjar en svindlande Metropolis-resa och Klao får på djupet bekanta sig med det förflutnas kultur och miljöer. Han ska, med Geridons ord ”bana dig väg genom olika städer. En karta ger dig vägledning, men du måste även följa din inre kompass. Det gäller för dig att söka den omöjliga friheten, och du måste omforma det du ser och hör till klingande poesi.” Den färd som påbörjas ska jag inte berätta om. Den väntar på sina läsare. 

Men jag ska berätta helt kort om bokens tredje del, Det nya antropolis. Då är Klao tillbaka hemma. Han vaknar förvirrad men inser nog snart att hans metropolitanska resa lagt grunden för en djupare förståelse av framtiden och nuet. Hem till honom kommer vägvisaren Geridon med ett erbjudande om att han ska ingå i en ledartrojka som ska styra och vägleda staden. Det finns starka motsättningar som ska överbryggas och olika intressen spelar mot varandra. Men allt går mot sin lösning och så småningom kan man inviga sitt nya tempel, ”en vågrörelse, en dröm. En galnings triumf…”

Vi befinner oss då i en ännu avlägsnare framtid, år 3166. Här strålar ett magiskt ljus över alltsammans, men ”här fanns inga dogmer”. Historiens största konstnärer och filosofer åkallas. Svensson själv säger att romanen:
"skildrar en stad i framtiden, en kultur som drivs samman med gisselslag från vetenskap och tro, som finner en ny väg i en orolig tid. Den visar på vad som komma skall, vad som kommer att gry över världen sedan vår tids materialism och sinnesslöhet spelat ut sin roll och människan vänder ett nytt blad."

I Lennart Svenssons roman glider verkligheten och drömmarna in i varandra, utopierna och idealen blir ett med den skröpligaste tillvaro. Känslan av att inte stå på fast mark håller kvar mig i läsningen. Jag tycker mycket om detta, kanske mest av allt för att det är något för mig helt nytt och främmande. Ett spår i läsningen som jag aldrig tidigare befunnit mig i. Så det är klart att jag rekommenderar Antropolis!