söndag 22 maj 2016

I dimma och tomhet

Landön i dimma. Foto: Astrid Nydahl
Vi hukade i dimman. Ju närmare den kom in över land på sin väg från havet desto kallare blev det i nacken. Jag hade satt mig med ryggen mot havet, för även om luften var ljum var havsvinden det inte.

Landön i dimma. Foto: Astrid Nydahl
En helg som många andra. Privatlivets vedermödor. Tiger om dem. De tynger men är säkert möjliga att hantera. På planet från Boston hem igen kommer Hugo och hela hans följe, som för andra gången varit med på Alström-konferens. Hugo syns i organisationens sidhuvud, andra person från vänster, i röd tröja och svarta glasögon. Jag fick rapporter som säger att det har varit riktigt glädjande dagar för Hugo. Trots att han är i det närmaste blind och döv tar han emot det livet bjuder honom.


Landön i dimma. Foto: Astrid Nydahl
Som alltid när en bok är tryckt, levererad och utskickad uppstår det en tomhet. En ekande tomhet inombords. Jag tappar förmågan att ta itu med nya arbetsuppgifter. Hoppas på många fina och varma dagar den närmaste tiden så jag både kan sitta med fika och läsning, och vandra med stöd av käppen vid havet. Det är välgörande, också som medicin mot tomheten och ledan.


lördag 21 maj 2016

En ny bok, och därtill en ny epilog


Foto: Astrid Nydahl
I torsdags anlände min nya bok Vardagar före sammandrabbningen från tryckeriet. En tredjedel av de förköpta exemplaren är nu utskickade, resten görs de närmaste dagarna. Alla bör ha fått sina exemplar senast i mitten av nästa vecka. Boken kan beställas med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com och den kostar 300 kronor inklusive frakt.

Epilogen till den nya boken kommer här, för eventuellt intresserade:

1900-talet avlöstes inte av fred, samförstånd och grannsämja, inte heller i Europa. Väl en bit in i 2016 förstod vi mer än väl att såväl gamla som nya spänningar, motsättningar och konflikter inte bara skulle fortsätta utan också komma i andra och mycket blodiga former. Den islamistiska terrorn slet människor i stycken. Paris och Bryssel blev inte bara symboler för detta nya krig, de våldtogs också högst konkret och verkligt av medlemmar ur den dödskult som kallar sig Islamiska staten. Samma dödskult har de senaste åren spridit död och förintelse i de av krig redan djupt splittrade och söndertrasade nationerna Irak och Syrien och åstadkommit väldiga påfrestningar för Europa i form av omfattande flyktingströmmar. Redan försvagade och bräckliga nationer som Grekland har fungerat som en akut mottagningscentral, medan människoströmmen norrut huvudsakligen haft Tyskland och Sverige som mål. Vad denna situation orsakat är väl känt för oss alla.

Man behöver inte nödvändigtvis vara pessimist för att ana vart allt detta pekar. Men vårt land har inga verkligt seismografiskt begåvade intellektuella. I alla fall inte av den karaktär jag velat visa på hos andra, numera legendariska författare och intellektuella. Det är inte utan att man gärna uppfattar de ”kulturkrig” som pågår i vårt land som både futtiga och enfaldiga. Det som är mest beklämmande är att svenska folkets läskunniga individer i första hand tycks intressera sig för den sortens trycksaker som huvudsakligen är skvallerinriktade och av föga betydelse eller varaktighet. Men om man deklarerat att vi åter står vid den kulturradikala relativismens portar får det konsekvenser också för vår förmåga att vårda och värna demokratin och dess uttryck för fri och medborgerlig anda. 

Omslagets fram- och baksida till nya boken. 


Richard Swartz skrev mycket träffande om detta i DN den 26 mars 2016: ”Bara demokratin kan erbjuda en bokstavligen gräns- och ändlös gemenskap: det är den franska revolutionens liberté som gör det möjligt, som löser familjens, klanens och nationens människor från deras band och förvandlar dem till fria individer, till personer som kanske aldrig ens kommer att träffas, ofta förenade av inte mycket mer än sin demokratiska övertygelse. Den demokratiska staten är något så motsägelsefullt som en gemenskap av ett otal enskilda individer.”
Det vi är vardagsvana vid är kanske det som vi allra lättast förlorar. Om vi tar de demokratiska uttrycken, som yttrande-, tanke- och tryckfrihet, för givna ökar risken att alla som vill en despoti förr eller senare får som de vill. Just för att vi inte vakat över dem och för att vår egen längtan efter en okomplicerad frihet och vardag gör oss mer eller mindre blinda för hoten. På samma sätt blir en oklok regeringspolitik förr eller senare konfronterad av starka sociala krafter som i sina motsättningar snabbt går från argumenterande till fysiskt våld. Det är denna process som den tyske författaren Hans Magnus Enzensberger redan på 1990-talet karaktäriserade som ”lågintensiva inbördeskrig”. Vi har sett den öppna avgrunden i Europa många gånger. Vår egen tid sänder dagligen ut signaler om att det är dags igen. Om ett folk känner sig förrått och lurat av den politiska och ekonomiska makten tar det – det lär oss historien – saken i egna händer och allt som varit fredlig vardag blir blodiga epoker.

Som så ofta finner jag hos E.M. Cioran några rader som får avsluta denna bok. I Sammanfattning av sönderfallet från 1949 skriver han:
”Det är medelmåttigt att förkunna dogmer mitt i försvagade tidevarv där varje dröm om framtiden tycks vara delirium eller bedrägeri. Att gå framåt mot historiens slut med en blomma i knapphålet – den enda värdiga hållningen när tiden rullas upp.”


fredag 20 maj 2016

Boken utskickad! Flygterror på nytt?

Foto: Astrid Nydahl
Till er som förköpt min nya bok: första utskicket gick iväg på torsdagen, de två-tre följande går iväg fredag, söndag och måndag. Hoppas att ni alla nås av den. Om någon försvinner på vägen hoppas jag få ett mail om det. Det händer inte ofta, men har faktiskt hänt.

Jag fattar mig kort med detta. Mina tankar upptas mest av allt av det nya attentatet mot civilt flyg. Allt pekar på att det egyptiska flygplanet från Paris utsattes för ett attentat. I så fall kan vi konstatera att Frankrike ännu en gång utsatts för Islamiska statens dödskult. Egypten som var hemmabas och destination för planet finns det inte så mycket att säga om. Landet befinner sig i kaos. Och vad som helst kan bäras ombord på ett plan mot lämplig muta. De experter som diskuterat skeendet menar just att en bomb tog ombord i Kairo innan planet flög till Paris för hämtning av nya passagerare.

Nå, det är fredag idag. Jag tar mig till havet med A. och en god vän. Kanske orkar jag återvända hit, men det vet jag inte nu. 

En bok är fullbordad och på väg till sina läsare. Det får vara "dagens dont".

torsdag 19 maj 2016

Sverige: deckarfolkets paradis

Foto: Astrid Nydahl
Med anledning av gårdagens blogg om det schlagerlallande folket skulle jag idag vilja sätta fingret på vad samma folk läser. Man behöver inte vara särskilt begåvad för att se vad det är. Och inte heller behöver man vara det för att läsa dessa böcker, de läser nämligen sig själv.

Varför blev genrerna ”deckare” och ”spänningslitteratur” huvudfåran i det skrivna och diktade Sverige? Jag har funderat mycket på detta. Det har pågått rätt länge nu. Och det handlar om en bokstavlig våg, tidsmässigt fristående från Sjöwall-Wahlöös romaner. Henning Mankell tog väl på sig tättröjan. Men sedan kom de på rad, också författare och därtill många icke-författare  vi aldrig trott skulle befatta sig med kriminalpoliser, mordoffer, sadism och sunkiga samtidsmiljöer: Kristian Lundberg, Fredrik Ekelund, Aino Trosell, Tove Alsterdal, Thomas Bodström, Jan Arnald, Helena von Zweigbergk och andra, i sällskap med dem vi redan mött: Leif GW Persson, Camilla Läckberg, Stieg Larsson, Liza Marklund, Björn Hellberg och jag vet inte vem.

Fråga första bästa bekant: varför läser du (så många och enbart) deckare? Ett givet svar är: de är så lättlästa. Ett annat är: jag är så stressad så det blir en stunds avkoppling.

Jag tror den springande punkten här: lättläst, avkopplande. Vad säger det om samtidens relation till litteraturen? Jag menar att det framför allt säger detsamma som alla andra kulturella uttryck: samtiden präglas av just ytlighet, konsumtionshets, likriktning (nödvändigheten av att diskutera samma deckare i kafferummet på jobb), oviljan att möta komplexitet och utmaningar. Det svenska folket är en perfekt mottagare av en sådan kultur. Den passar både det strömlinjeformade och det ytliga i en nationell mentalitet. Deckaren kittlar men den lär oss ingenting. Om vi ville lära om brott och straff skulle vi förstås studera BRÅ:s publikationer och polismyndighetens rapporter. Där finns det verkligen något att lära. Deckaren lär inte ut något och det har aldrig varit dess avsikt.

Så här skrev Dick Harrison i Svenska Dagbladet:

”Det verkliga genombrottet för den här typen av litteratur – och den första medvetet upplagda intrig som grundar sig på svårigheten att förklara ett mord som har begåtts i ett låst rum – publicerades av Edgar Allan Poe år 1841: novellen ´The Murders in the Rue Morgue´. Här möter vi också Auguste Dupin, prototypen för de detektiver som senare skulle göra brottslingars tillvaro allt besvärligare i skönlitteraturens värld.”

Det låsta rummets strategi använde sig Paul Auster av i sin New York-trilogi. Men i svensk krim-litteratur måste den betraktas som frånvarande. Jag tror att det hänger samman med behovet av lättsmält. Ett låst rum kräver något av läsaren. Camilla Läckberg kräver ingenting, vid sidan av pengarna hon håvar in. Och de flesta skönlitterära författare i Sverige som hakat på trenden har säkert gjort det av pekuniära skäl. Därtill kommer före detta ministrar, poliser och jurister som vill vara med och dela på genrens guld. Några av dem har lyckats. De flesta har bara fått stå där med skammen. Jag kunde säga vem av dem som varit värst, men det överlåter jag till läsaren.

Sist men inte minst: det finns två återkommande synpunkter i den "debatt" som alltid förs om deckarna. Den första gäller språket, den andra gäller "samhällskritiken". Många läsare har sett vilken usel svenska många av dessa deckare erbjuder. Det är lätt att göra sig lustigt över Läckberg & Co. men det är ett faktum att också Leif GW Persson, som alltid medialt håller en hög profil, själv ibland snubblar runt i svenskan så man nästan rodnar.

Det sägs också att deckaren är en lämplig pedagogik för samhällskritik. Jo, visst minns jag att man sade så om Sjöwall-Wahlöö i min ungdom. De argumenterade själva för denna läsart. Och visst kan man se att Stieg Larsson, Henning Mankell och andra för in sådana aspekter i berättelserna. Men det de angriper är oftast klichéer: "nazister", "utsugare", "kapitalismen", utan att det för den skulle bli inskrivet i en samhällssyn som möjligen gick mer grundligt tillväga. Inte ens "den korrumperade poliskåren/kommissarien" blir i detta avseende särskilt viktig. Det blir mest som svordomen i rökrummet: "jävla skitsamhälle".

Nå, vid sidan av dessa genrer kunde man också ägna sig åt att studera kokboks-eländet, där matens pornografi blivit gängse bildestetik, och där "kändisens" matlagning i tv, se Plura, se Morberg, blir en livsstilsindustri som också omfattar kläder och viner. Trots att vinerna som marknadsförs i de flesta fall är riktigt usla så säljer de på sina namn. Se här till exempel en vinskribent om Morbergs Cabernet Sauvignon för 99 kronor: "Så uselt att det är direkt underhållande... Den som nu medvetet betalar för det mediokra gör det rimligtvis antingen därför att den inte förstår bättre eller därför att den vill tillhöra en flock - i det här fallet Morbergs."

Fler och fler svenskar är oförmögna att laga sin egen mat. Färdigrätterna från frysdiskarna går åt. Ändå säljer matporr-böckerna i stora upplagor och titlarna tycks bara bli fler och fler. Till gagn för vem? Varje hushåll behöver en baskokbok. Sådana finns fortfarande att köpa. Av dem kan man lära matlagningens ABC men också hämta många recept. Plura och Morberg borde vara överflödiga, men i konsumismens epok med kändisdyrkan som främsta egenskap, blir de istället "nödvändiga", ungefär som första sämsta kommissarie blir det i böckernas deckarvärld.


onsdag 18 maj 2016

Sverige är en sjunkande nation, med ett schlagerlallande folk

Lite sol och allt blottas, skamlöst.
Foto: Astrid Nydahl
I en nation som ägnar sig åt att debattera samtida så kallad "schlagermusik" ska man inte förvänta sig någon utveckling, vare sig politisk eller kulturell. 

En sådan nation - kanske skulle jag hellre skriva "en sådan kontinent"? - är dömd till nationellt självmord. Ty det som den maskintillverkade, utkletade och "globaliserade" schlagermusiken i modern form står för hänger intimt samman med konsumismen, inte bara som en evig jakt på prylar utan också som det offentliga rummets destruktion, med stadsfestivaler och andra upptåg så fort en solstråle visar sig. Den infantila marschen har förvisso bara börjat, men det är fler och fler som ansluter sig till den, kanske för att det i den folkmassan erbjuds en trygg värme och gemenskap.

Vi ser nu hur "svenska" förorter förvandlade till etniska enklaver brinner på nytt. Vi ser hur en för samhällsfunktionerna viktig radio- och tv-mast utsätts för sabotage. Vi ser vår egen statsminister stå på bankett i Washington och bete sig som en barnunge. Vi ser ett regeringsparti, de gröna, som efter den senaste månadens minst sagt uppseendeväckande händelser inte tycks ha lärt sig något som helst, utan istället efter sin kongress vandrar ut i verkligheten igen som om de vore en fårskock sjungande "love and peace". Vi ser en fackföreningsrörelse som blottar ledarnas korrumperade livstil. Vi ser riksdagsmän (och riksdagskvinnor) som plockar ut hundratusentals kronor i lön trots att de aldrig är närvarande och trots att de har annan försörjning. Vi ser den ena skamliga fallskärmen efter den andra lyftas, inte minst från den offentliga sektor som förblöder i flera av sina kärnverksamheter.

Ja, vi ser både i det stora och det lilla allvarliga exempel på ett samhälle i djup kris. Och ett sådant samhälle, en sådan nation, är dömd att sjunga schlagers ända fram till gravens kant. Den kommer att vara både analfabetisk och renons på all kunskap när den når fram. Och kanske finns det inte ens någon kvar som kan eller vill skotta igen graven.

***

Min nya bok skulle ha levererats igår. Idag ringde speditören och meddelade att leverans sker först imorgon. Utskicken kommer med andra ord att nå alla förköpare i nästa vecka.


tisdag 17 maj 2016

Skrämmande polisrapport. Detta pågår i vårt land, i "solidaritetens" namn

Foto: Astrid Nydahl
Idag har det släppts en rapport som borde vara obligatorisk läsning för varje människa. "Lägesbild över sexuella ofredanden samt förslag till åtgärder" heter den. Det är polisens Nationella Operativa Avdelning som publicerar den. Jag ska inte citera ett enda ord, vill bara fästa uppmärksamhet på att den finns, och att den består av 35 sidor kuslig läsning.

Så knyts säcken ihop. Fem år och nio böcker senare är projektet fullbordat

Foto: Astrid Nydahl

Med den nya boken, Vardagar före sammandrabbningen, avslutas det projekt som inleddes med Kulturen vid stupet 2011. På fem år har jag givit ut nio böcker. De hör ofta tematiskt samman, men avviker också inbördes. Jag har tidigare uttryckt tanken att den nya boken mycket väl också kan bli den sista. Med det har jag aldrig menat att jag skulle sluta skriva. Absolut inte. Skrivandet och läsandet är själva livsluften och har så varit i hela mitt vuxna liv.  Men att det skulle bli fler böcker är ingen självklarhet.

Låt mig förklara vad jag menar med att böckerna mellan 2011 och 2016 ingår i ett gemensamt projekt. För det första är det så att min blogg står som utgivare för dem. Det har inneburit att jag haft 100% kontroll över hela processen, från skrivande till färdig bok, men också att det vilat ett ekonomiskt ansvar på mig att de skulle gå runt. Det har inte alltid varit fallet. Den bok som sålt bäst kom 2012, Black Country, och efter den boken om den identitära rörelsen 2014. Böckerna som ingått i projektet är:


2011/ Kulturen vid stupet. Essäer och reflektioner. Här inleder jag experimentet. Boken berättar både om de viktiga författarskapen bakom muren och det som kan betraktas som en allvarlig nivellering av hela den europeiska kulturen, eftersom nöjes- och konsumtionssektorerna tar över allt mer av våra liv.



2012/ Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen. I denna bok samlar jag texter som konkret rör det som skedde framför våra ögon i den arabiska världen. Despoter störtades, människor demonstrerade. Hoppet om frihet växte. Men som bekant störtas inte det gamla i gruset bara för att ersättas av friheten. Mellanöstern blev spiken i kistan för sådana drömmar och illusioner - istället för despoti fick libyerna inbördeskrig och kaos. Boken innehåller också en längre essä om resor och intryck från Israel/Palestina.


2012/ Black Country. Resor och läsningar i engelska West Midlands. Om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter. Med denna bok förverkligade jag en dröm som fötts redan 1998, nämligen att skildra den engelska motsvarigheten till Malmö och Skåne, en före detta industristad som hört till de allra första i Europa och det som sedan skett, först med industrins död och sedan med en mycket stor invandring från muslimska länder, huvudsakligen Pakistan och Bangladesh. Boken blev också en framgång för mig rent kommersiellt eftersom den sålde bra och fann många nya läsare. Boken är helt slut.


2013/ Medborgaren, makten och moskén. Betraktelser och anteckningar. Med mitt eget foto av Kaddafi, taget på 1980-talet i Benghazi, signalerar redan omslaget vad boken handlar om. I den här boken samlade jag det mesta jag skrivit i ämnet, såväl internationellt som svenskt. Islamiseringen är som bekant ytterst påtaglig här hemma och jag ville försöka ge en samlad bild av fenomenets konsekvenser. 



2013/ Solitär i nyspråkets tid. Min första tankebok sedan Inre frihet som utkom 2008, med vilken den kan betraktas som en tvilling. Poeten Urban Andersson skrev förordet, i vilket han bland annat påpekade att begrepp som "tystnad, långsamhet, ensamhet och monotoni" har en central betydelse som "välsignade tillstånd". 



2014/ Identitärt. Om rötter, identitet & politisk aktivism. Med denna bok tog jag klivet rakt ut i ett politiskt landskap som oftast betecknas som högerextremt. Jag ville undersöka saken närmare. Läste allt jag kom över i ämnet och intervjuade också centrala personer i rörelsens svenska, löst sammansatta, grupperingar kring de identitära idéerna. Boken är helt slut.


2014/ Antecknat i krigstid. Detta är en bok starkt besläktad med Sextio år senare. Men förutom att vara en krigsdagbok under ett pågående krig i Gaza fångar den under ett kvartal också skeendet i Ukraina. Dagboken skrevs från den 9 juli till den 23 september 2014 och den tillägnades min son Tobias som dog den 10 oktober samma år.



2015/ Ett barn är fött på Sevedsplan. Självbiografiska berättelser, reflektioner och fragment om barndom och liv i Malmö. Liksom med Black Country uppfyllde jag med Malmöboken en gammal dröm. Förutom att resa i barndomens, tonårens och den tidiga familjebildningens miljöer blir den också en bok om det Malmö som en gång i tiden var en stolt industristad, men som numera förvandlats till landets "främsta" exempel på vart det extrema multikulturella experimentet fört oss. Boken finns endast kvar i ett fåtal exemplar.

Och nu alltså den nya boken: Vardagar före sammandrabbningen, en bok om den litteratur som fungerar som en spegling av sociala och politiska skeenden, med exempel från Thomas Mann, Imre Kertész, Herta Müller och många andra.