Boken utskickad! Flygterror på nytt?

Foto: Astrid Nydahl

Till er som förköpt min nya bok: första utskicket gick iväg på torsdagen, de två-tre följande går iväg fredag, söndag och måndag. Hoppas att ni alla nås av den. Om någon försvinner på vägen hoppas jag få ett mail om det. Det händer inte ofta, men har faktiskt hänt.

Jag fattar mig kort med detta. Mina tankar upptas mest av allt av det nya attentatet mot civilt flyg. Allt pekar på att det egyptiska flygplanet från Paris utsattes för ett attentat. I så fall kan vi konstatera att Frankrike ännu en gång utsatts för Islamiska statens dödskult. Egypten som var hemmabas och destination för planet finns det inte så mycket att säga om. Landet befinner sig i kaos. Och vad som helst kan bäras ombord på ett plan mot lämplig muta. De experter som diskuterat skeendet menar just att en bomb tog ombord i Kairo innan planet flög till Paris för hämtning av nya passagerare.

Nå, det är fredag idag. Jag tar mig till havet med A. och en god vän. Kanske orkar jag återvända hit, men det vet jag inte nu. 

En bok är fullbordad och på väg till sina läsare. Det får vara "dagens dont".

Sverige: deckarfolkets paradis

Foto: Astrid Nydahl

Med anledning av gårdagens blogg om det schlagerlallande folket skulle jag idag vilja sätta fingret på vad samma folk läser. Man behöver inte vara särskilt begåvad för att se vad det är. Och inte heller behöver man vara det för att läsa dessa böcker, de läser nämligen sig själv.

Varför blev genrerna ”deckare” och ”spänningslitteratur” huvudfåran i det skrivna och diktade Sverige? Jag har funderat mycket på detta. Det har pågått rätt länge nu. Och det handlar om en bokstavlig våg, tidsmässigt fristående från Sjöwall-Wahlöös romaner. Henning Mankell tog väl på sig tättröjan. Men sedan kom de på rad, också författare och därtill många icke-författare  vi aldrig trott skulle befatta sig med kriminalpoliser, mordoffer, sadism och sunkiga samtidsmiljöer: Kristian Lundberg, Fredrik Ekelund, Aino Trosell, Tove Alsterdal, Thomas Bodström, Jan Arnald, Helena von Zweigbergk och andra, i sällskap med dem vi redan mött: Leif GW Persson, Camilla Läckberg, Stieg Larsson, Liza Marklund, Björn Hellberg och jag vet inte vem.

Fråga första bästa bekant: varför läser du (så många och enbart) deckare? Ett givet svar är: de är så lättlästa. Ett annat är: jag är så stressad så det blir en stunds avkoppling.

Jag tror den springande punkten här: lättläst, avkopplande. Vad säger det om samtidens relation till litteraturen? Jag menar att det framför allt säger detsamma som alla andra kulturella uttryck: samtiden präglas av just ytlighet, konsumtionshets, likriktning (nödvändigheten av att diskutera samma deckare i kafferummet på jobb), oviljan att möta komplexitet och utmaningar. Det svenska folket är en perfekt mottagare av en sådan kultur. Den passar både det strömlinjeformade och det ytliga i en nationell mentalitet. Deckaren kittlar men den lär oss ingenting. Om vi ville lära om brott och straff skulle vi förstås studera BRÅ:s publikationer och polismyndighetens rapporter. Där finns det verkligen något att lära. Deckaren lär inte ut något och det har aldrig varit dess avsikt.

Så här skrev Dick Harrison i Svenska Dagbladet:

”Det verkliga genombrottet för den här typen av litteratur – och den första medvetet upplagda intrig som grundar sig på svårigheten att förklara ett mord som har begåtts i ett låst rum – publicerades av Edgar Allan Poe år 1841: novellen ´The Murders in the Rue Morgue´. Här möter vi också Auguste Dupin, prototypen för de detektiver som senare skulle göra brottslingars tillvaro allt besvärligare i skönlitteraturens värld.”

Det låsta rummets strategi använde sig Paul Auster av i sin New York-trilogi. Men i svensk krim-litteratur måste den betraktas som frånvarande. Jag tror att det hänger samman med behovet av lättsmält. Ett låst rum kräver något av läsaren. Camilla Läckberg kräver ingenting, vid sidan av pengarna hon håvar in. Och de flesta skönlitterära författare i Sverige som hakat på trenden har säkert gjort det av pekuniära skäl. Därtill kommer före detta ministrar, poliser och jurister som vill vara med och dela på genrens guld. Några av dem har lyckats. De flesta har bara fått stå där med skammen. Jag kunde säga vem av dem som varit värst, men det överlåter jag till läsaren.

Sist men inte minst: det finns två återkommande synpunkter i den "debatt" som alltid förs om deckarna. Den första gäller språket, den andra gäller "samhällskritiken". Många läsare har sett vilken usel svenska många av dessa deckare erbjuder. Det är lätt att göra sig lustigt över Läckberg & Co. men det är ett faktum att också Leif GW Persson, som alltid medialt håller en hög profil, själv ibland snubblar runt i svenskan så man nästan rodnar.

Det sägs också att deckaren är en lämplig pedagogik för samhällskritik. Jo, visst minns jag att man sade så om Sjöwall-Wahlöö i min ungdom. De argumenterade själva för denna läsart. Och visst kan man se att Stieg Larsson, Henning Mankell och andra för in sådana aspekter i berättelserna. Men det de angriper är oftast klichéer: "nazister", "utsugare", "kapitalismen", utan att det för den skulle bli inskrivet i en samhällssyn som möjligen gick mer grundligt tillväga. Inte ens "den korrumperade poliskåren/kommissarien" blir i detta avseende särskilt viktig. Det blir mest som svordomen i rökrummet: "jävla skitsamhälle".

Nå, vid sidan av dessa genrer kunde man också ägna sig åt att studera kokboks-eländet, där matens pornografi blivit gängse bildestetik, och där "kändisens" matlagning i tv, se Plura, se Morberg, blir en livsstilsindustri som också omfattar kläder och viner. Trots att vinerna som marknadsförs i de flesta fall är riktigt usla så säljer de på sina namn. Se här till exempel en vinskribent om Morbergs Cabernet Sauvignon för 99 kronor: "Så uselt att det är direkt underhållande... Den som nu medvetet betalar för det mediokra gör det rimligtvis antingen därför att den inte förstår bättre eller därför att den vill tillhöra en flock - i det här fallet Morbergs."

Fler och fler svenskar är oförmögna att laga sin egen mat. Färdigrätterna från frysdiskarna går åt. Ändå säljer matporr-böckerna i stora upplagor och titlarna tycks bara bli fler och fler. Till gagn för vem? Varje hushåll behöver en baskokbok. Sådana finns fortfarande att köpa. Av dem kan man lära matlagningens ABC men också hämta många recept. Plura och Morberg borde vara överflödiga, men i konsumismens epok med kändisdyrkan som främsta egenskap, blir de istället "nödvändiga", ungefär som första sämsta kommissarie blir det i böckernas deckarvärld.

Sverige är en sjunkande nation, med ett schlagerlallande folk

Lite sol och allt blottas, skamlöst.
Foto: Astrid Nydahl

I en nation som ägnar sig åt att debattera samtida så kallad "schlagermusik" ska man inte förvänta sig någon utveckling, vare sig politisk eller kulturell. 

En sådan nation - kanske skulle jag hellre skriva "en sådan kontinent"? - är dömd till nationellt självmord. Ty det som den maskintillverkade, utkletade och "globaliserade" schlagermusiken i modern form står för hänger intimt samman med konsumismen, inte bara som en evig jakt på prylar utan också som det offentliga rummets destruktion, med stadsfestivaler och andra upptåg så fort en solstråle visar sig. Den infantila marschen har förvisso bara börjat, men det är fler och fler som ansluter sig till den, kanske för att det i den folkmassan erbjuds en trygg värme och gemenskap.

Vi ser nu hur "svenska" förorter förvandlade till etniska enklaver brinner på nytt. Vi ser hur en för samhällsfunktionerna viktig radio- och tv-mast utsätts för sabotage. Vi ser vår egen statsminister stå på bankett i Washington och bete sig som en barnunge. Vi ser ett regeringsparti, de gröna, som efter den senaste månadens minst sagt uppseendeväckande händelser inte tycks ha lärt sig något som helst, utan istället efter sin kongress vandrar ut i verkligheten igen som om de vore en fårskock sjungande "love and peace". Vi ser en fackföreningsrörelse som blottar ledarnas korrumperade livstil. Vi ser riksdagsmän (och riksdagskvinnor) som plockar ut hundratusentals kronor i lön trots att de aldrig är närvarande och trots att de har annan försörjning. Vi ser den ena skamliga fallskärmen efter den andra lyftas, inte minst från den offentliga sektor som förblöder i flera av sina kärnverksamheter.

Ja, vi ser både i det stora och det lilla allvarliga exempel på ett samhälle i djup kris. Och ett sådant samhälle, en sådan nation, är dömd att sjunga schlagers ända fram till gravens kant. Den kommer att vara både analfabetisk och renons på all kunskap när den når fram. Och kanske finns det inte ens någon kvar som kan eller vill skotta igen graven.

***

Min nya bok skulle ha levererats igår. Idag ringde speditören och meddelade att leverans sker först imorgon. Utskicken kommer med andra ord att nå alla förköpare i nästa vecka.

Skrämmande polisrapport. Detta pågår i vårt land, i "solidaritetens" namn

Foto: Astrid Nydahl

Idag har det släppts en rapport som borde vara obligatorisk läsning för varje människa. "Lägesbild över sexuella ofredanden samt förslag till åtgärder" heter den. Det är polisens Nationella Operativa Avdelning som publicerar den. Jag ska inte citera ett enda ord, vill bara fästa uppmärksamhet på att den finns, och att den består av 35 sidor kuslig läsning.

Så knyts säcken ihop. Fem år och nio böcker senare är projektet fullbordat

Foto: Astrid Nydahl

Med den nya boken, Vardagar före sammandrabbningen, avslutas det projekt som inleddes med Kulturen vid stupet 2011. På fem år har jag givit ut nio böcker. De hör ofta tematiskt samman, men avviker också inbördes. Jag har tidigare uttryckt tanken att den nya boken mycket väl också kan bli den sista. Med det har jag aldrig menat att jag skulle sluta skriva. Absolut inte. Skrivandet och läsandet är själva livsluften och har så varit i hela mitt vuxna liv.  Men att det skulle bli fler böcker är ingen självklarhet.

Låt mig förklara vad jag menar med att böckerna mellan 2011 och 2016 ingår i ett gemensamt projekt. För det första är det så att min blogg står som utgivare för dem. Det har inneburit att jag haft 100% kontroll över hela processen, från skrivande till färdig bok, men också att det vilat ett ekonomiskt ansvar på mig att de skulle gå runt. Det har inte alltid varit fallet. Den bok som sålt bäst kom 2012, Black Country, och efter den boken om den identitära rörelsen 2014. Böckerna som ingått i projektet är:

2011/ Kulturen vid stupet. Essäer och reflektioner. Här inleder jag experimentet. Boken berättar både om de viktiga författarskapen bakom muren och det som kan betraktas som en allvarlig nivellering av hela den europeiska kulturen, eftersom nöjes- och konsumtionssektorerna tar över allt mer av våra liv.

2012/ Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen. I denna bok samlar jag texter som konkret rör det som skedde framför våra ögon i den arabiska världen. Despoter störtades, människor demonstrerade. Hoppet om frihet växte. Men som bekant störtas inte det gamla i gruset bara för att ersättas av friheten. Mellanöstern blev spiken i kistan för sådana drömmar och illusioner - istället för despoti fick libyerna inbördeskrig och kaos. Boken innehåller också en längre essä om resor och intryck från Israel/Palestina.

2012/ Black Country. Resor och läsningar i engelska West Midlands. Om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter. Med denna bok förverkligade jag en dröm som fötts redan 1998, nämligen att skildra den engelska motsvarigheten till Malmö och Skåne, en före detta industristad som hört till de allra första i Europa och det som sedan skett, först med industrins död och sedan med en mycket stor invandring från muslimska länder, huvudsakligen Pakistan och Bangladesh. Boken blev också en framgång för mig rent kommersiellt eftersom den sålde bra och fann många nya läsare. Boken är helt slut.

2013/ Medborgaren, makten och moskén. Betraktelser och anteckningar. Med mitt eget foto av Kaddafi, taget på 1980-talet i Benghazi, signalerar redan omslaget vad boken handlar om. I den här boken samlade jag det mesta jag skrivit i ämnet, såväl internationellt som svenskt. Islamiseringen är som bekant ytterst påtaglig här hemma och jag ville försöka ge en samlad bild av fenomenets konsekvenser. 

2013/ Solitär i nyspråkets tid. Min första tankebok sedan Inre frihet som utkom 2008, med vilken den kan betraktas som en tvilling. Poeten Urban Andersson skrev förordet, i vilket han bland annat påpekade att begrepp som "tystnad, långsamhet, ensamhet och monotoni" har en central betydelse som "välsignade tillstånd". 

2014/ Identitärt. Om rötter, identitet & politisk aktivism. Med denna bok tog jag klivet rakt ut i ett politiskt landskap som oftast betecknas som högerextremt. Jag ville undersöka saken närmare. Läste allt jag kom över i ämnet och intervjuade också centrala personer i rörelsens svenska, löst sammansatta, grupperingar kring de identitära idéerna. Boken är helt slut.

2014/ Antecknat i krigstid. Detta är en bok starkt besläktad med Sextio år senare. Men förutom att vara en krigsdagbok under ett pågående krig i Gaza fångar den under ett kvartal också skeendet i Ukraina. Dagboken skrevs från den 9 juli till den 23 september 2014 och den tillägnades min son Tobias som dog den 10 oktober samma år.

2015/ Ett barn är fött på Sevedsplan. Självbiografiska berättelser, reflektioner och fragment om barndom och liv i Malmö. Liksom med Black Country uppfyllde jag med Malmöboken en gammal dröm. Förutom att resa i barndomens, tonårens och den tidiga familjebildningens miljöer blir den också en bok om det Malmö som en gång i tiden var en stolt industristad, men som numera förvandlats till landets "främsta" exempel på vart det extrema multikulturella experimentet fört oss. Boken finns endast kvar i ett fåtal exemplar.

Och nu alltså den nya boken: Vardagar före sammandrabbningen, en bok om den litteratur som fungerar som en spegling av sociala och politiska skeenden, med exempel från Thomas Mann, Imre Kertész, Herta Müller och många andra. 

Jenny Diski: In Gratitude... och annat

Nej, man kan förstås inte recensera en cancer-dagbok. Jag har inte för ett ögonblick tänkt göra det.

När jag nu läser Jenny Diskis sista bok så ser jag att den, förutom dagboken (som i själva verket är essäer publicerade i London Review of Books) också innehåller en fantastisk berättelse om hennes liv med Doris Lessing.

Boken har fyra avdelningar: Diagnosis, som är en inledning, och den följs av de tre längre berättelserna Doris and Me, Chemo and me samt avslutningsvis Spray it Silver.

Jenny Diski fick sin diagnos 2014. Hon hade drabbats av en dödlig cancer, den skulle inte gå att operera. Då började hon skriva sina märkvärdiga texter om livet i cancervården och om allt det som fanns runtom, i familjen, i offentligheten, i livet. Bokens intressantaste text är också den längsta. Över nästan hundra sidor skriver Diski om sina minnen av livet med Doris Lessing. Det kunde ha blivit en sentimental berättelse om hur den uppburna Lessing tar sig an olycksbarnet Jennifer. Men Diski är inte en sentimental människa. Hon har tjock hud och en humor som helt överensstämmer med den; svart, grov, drabbande. När Doris Lessing, tillika Nobelpristagare i litteratur, avled 2013, 94 år gammal, hade hon och Diski känt varandra i femtio år.

Vill man få en inblick i hur en vild tonåring på flykt från sina föräldrar hittar "hem" hos en annan människa, blir mamma och så småningom själv författare, är detta en av de mest gripande berättelser jag kan tänka mig. Inte sentimental, som sagt, men med starka känsloladdningar i all sin konkreta återgivning av verkliga liv: 

"As with my cancer diagnosis, it´s hard to avoid thundering clichés when writing about the start of my relationship with Doris, and hard not to make it sound either Dickensian or uncannely close to the fairy tales we have in the back of our minds. 'It´s like something out of a fairy story' was a phrase people often said to me when learned how I got to live with Doris."

Inte för att romantisera ett sådant liv, utan för att berätta hur det verkligen var, tycks Jenny Diski ha tagit sig an Lessings gärning samtidigt som hon i cancerns våld också berättar om alla förändringar, plågsamma undersökningar, behandlingar och om hur det bara kan sluta.

***

Lars Vilks. Foto: Astrid Nydahl

För en bra inblick i Lars Vilks projekt och dess konsekvenser kan man läsa följande reportage från gårdagens Sydsvenskan/HD: "Fler börjar förstå varför Rondellhunden var viktig". Läs och lär!

***

Min nya bok levereras hit imorgon tisdag. Jag kommer att ägna resten av veckan åt att packa och skicka ut till alla som förköpt. Som vanligt tar jag dem i turordning. 

Om fler av er vill förköpa så gäller det priset, 250:- inklusive frakt, bara måndag och tisdag. 

Från och med onsdag är det ordinarie pris som gäller: 300:- inklusive frakt. Beställningar kan göras med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Horngäddor, pressfotografer, etniska enklaver och gravar

Foto: Astrid Nydahl

"Av våra skador skapar vi monument över vår överlevnad. Om vi överlever." (Joyce Carol Oates i Det förlorade landskapet)

Vid Landön var det under lördagen Horngäddans dag. Kristianstadsbladets fotograf stannade till där vi satt, han tog bilder av fiskarna och samtalade på samma gång. En fängslande känsla av att befinna sig i en annan tid kom över mig, tiden då jag var i hans ålder och frilansade för olika tidningar. Sydsvenskan hade han också jobbat på och han förbluffades över hur lite det fanns kvar av den tidningen. Fem bilar stod redan parkerade på "vår" lilla plats i bukten. Åtta män stod ute i vattnet och fiskade, i hamnen var de säkert många fler och vi ville inte ens ta oss dit.

Den första veckan med nya bilen är till ända. Den börjar så smått kännas som en kamrat och att den ska ta oss till havet under många år framåt tvivlar vi inte på. Jag som aldrig tagit ett körkort och aldrig ägt en bil kan konstatera att jag sent i livet förstod vad man kunde ha en sådan till. Kanske har jag blivit bortskämd de senaste 22 åren, men varje dag jag får i skogen, vid sjöarna och vid havet, blir en dag som är relativt lätt att överleva. Ändå finns stråken av mörker ständigt närvarande. 

Horngäddsfiske. Foto: Astrid Nydahl.

Besökte Tobbes grav igår, innan vi åkte till min äldste son för att gratulera honom på födelsedagen. När jag står där vid graven pendlar tankarna mellan en ordlös förtvivlan och rent ytliga betraktelser kring blommorna runt stenen. Det är en vacker grav, men hur gärna hade jag inte velat slippa den. Minnet av en död människa kan vara vackert. Men kan verkligen en grav vara det?

Söndagen kan också med fördel användas för två uppdateringar om situationen i våra etniska enklaver, den ena kommer från Malmö och den andra från London. Expressen/Kvällsposten berättar om det bottenlösa hatet mot "svennar" i stadsdelar som Seved (just där jag föddes) i detta reportage. Och från London kommer detta reportage som bygger på en BBC-film, Last Whites of the East End. Båda dessa är ytterst lärorika (och bekräftande, det är nog fler än jag som mumlar ett "vad var det jag sa").

***

Min nya bok anländer på tisdag. Utskicken kommer att göras i den ordning beställningarna kommit in.

Nya boken. Sista dagarna den säljs till lägre förköpspris

Min nya bok är inne på sista sträckan. Boken är välbekant för de flesta av er:

Vardagar före sammandrabbningen. Litteratur som spegel av politiska skred.

Den skickas från tryckeriet hem till mig på tisdag och så fort jag kan skickar jag ut den till alla som förköpt, i tur och ordning.

Det är om en bok om de stora, europeiska författarna som före krig och konflikter fungerat som seismografer i vardagen och som vittnen efteråt. 

Ämnet äger högsta aktualitet. Finns det idag intellektuella som skildrar politiska konflikter, kaos och kriser i vårt oroliga och turbulenta Europa? Vad kan vi lära av sådana som Thomas Mann, Enst Jünger, Imre Kertész, Irène Némirovsky, Thomas Bernhard, Stefan Zweig, Herta Müller och andra?

Ville jag säga något mer idag? Ja, det ville jag. 

Som ni vet är förköpspriset 250:- inklusive frakt. De sista dagarna det  gäller är lördag, söndag, måndag och tisdag. 

Men redan onsdagen den 18 maj höjs priset till 300:- inklusive frakt. Vill ni förköpa eller vänta att beställa så gäller samma mailadress: thomas.nydahl@gmail.com

Philip Gooderson om gängen som industrialismen födde i Birmingham

Med anledning av gårdagens bloggpost om reformatorer och gängkriminalitet i Sverige tar jag idag tillfället i akt och berättar om Philip Goodersons studie av fenomenet i Birmingham under industrialismens framväxt.

***

Hur såg den unga kriminaliteten ut i industrialismens tidiga skeden, då människor i stora skaror kom till städerna i engelska Black Country (West Midlands)? Det vore oklokt att betrakta gängkriminaliteten (eller för den delen rena maffiaorganisationer) som ett unikt fenomen för det postindustriella samhället. Jag uppehöll mig en hel del vid ämnet då jag skrev om Friedrich Engels bok Den arbetande klassens läge i England. Närmast på tur står läsningen av Philip Goodersons bok The Gangs of Birmingham som avhandlar 1870-talets fruktade och farliga gäng, sådana som The Sloggers och The Peaky Blinders.

Intressant är att Gooderson också kopplar dessa fenomen till den epok då Birmingham betraktades som en ”workshop of the world” och industrialismen lockade mängder med människor till staden. De fann förstås inte lyckan de sökte, utan oftast istället trånga och smutsiga gränder där de levde i överbefolkade hus. Deras dröm om att få arbeta i de fabriker där man tillverkade vapen, spik, söm och smycken byttes mot en tröstlös slumtillvaro. Åren 1800 - 1890 sexfaldigades Birminghams befolkning. Det våld som präglade slummen var frukten av en rå machokultur där brottning och boxning utövades på gatorna, och när denna kultur blandades med politiskt, sekteristiskt våld fick man en omfattande kriminell subkultur.

Läsningen av Gooderson ger först och främst en förståelse för att gängkriminaliteten finns som ett kontinuerligt inslag både i det gryende industrisamhället, och 140 år senare då det mesta av industrin lagts ner för avlägsna platser där arbetarna är extremt underbetalda och där regelverk och lagar är sådana att industrialisterna kan härska oemotsagda och därmed öka vinsterna väsentligt. En annan gemensam faktor är slående: under epoken 1870-1890 hade gängkriminaliteten tydlig förankring i arbetarklassen, inte minst i den från Irland invandrade, och mycket av dagens brittiska gängkriminalitet frodas också i de olika områden och sociala skikt som domineras av invandrarna, inte bara de som kom från det forna imperiet (karibier, pakistanier, bangladeshier) utan också senare från de arabiska och afrikanska kulturerna. Etnicitet kom också nu att bli en sammanhållande faktor, ett kitt som kunde definiera vem som var ”vi” och vilka som var ”dom”. Det uttalade hatet mot brittisk, vit urbefolkning i arbetarklassen och bland de trasproletära skikten, uttrycks inte sällan med orden ”white trash”.

Gooderson understryker att de våldsamma ungdomsgängen var ett nytt problem i Birmingham, ingenting man sett före den industriella revolutionen.  Det jagades billig arbetskraft i Black Country och för barnen gällde det att snabbt anpassa sig. Men också sedan de fått jobb och slet hårt för den lilla lönen, stod de ändå utan varje form av fritidssyssla. Traditionellt sett hade det i Birmingham varit ledigt om måndagarna. Sakta växte en ny tradition fram som gjorde att lördagarna, både eftermiddagar och kvällar fylldes av fritid. 

Då uppstod också spelandet på gator och torg, liksom de arrangerade slagsmål man kunde satsa pengar i, fanns det en slant över gick den till lite mat och dryck och något enstaka musikställe eller cirkus. Men så växte också något annat fram, nämligen arbetarföreningar, kooperativ och fackföreningar. Det kom också en ny utbildningslag, Education Act of 1870, med vilken man försökte få in i de yngsta i primitiva skolor på heltid. Vid den här tiden kunde man knappast tala om att arbetarna uppträdde som klass. Snarare var man splittrade utifrån områden man levde i, till och med den enskilda gatan kunde skänka identiteten som behövdes. Det var därför mer en fråga om klan, än om klass. Från 1870-talet och framåt tycks också etnicitet spela en allt mindre roll i arbetarnas led och när man närmade sig år 1900 kunde man se en allt högre grad av homogen arbetarklass. Birmingham fick stadsrättigheter 1889 och var en snabbt växande stad. Redan 1911 hade den drygt 840,000 invånare och var därmed Englands andra största stad (jämför med idag, då den alltjämt är andra stad, med en befolkning på dryga miljonen). Staden betraktades som vital och lockade människor till sig. Utbildade arbetare var betydligt vanligare här än i övriga England. Och vid en jämförelse med Manchester uppges en radikal politiker ha sagt att Birmingham hade ett hälsosammare socialt och politiskt klimat. Skillnaden ska i ett tidigt skede ha varit att Manchester framför allt hade de stora tunga industrierna, medan Birmingham hade mer av mindre arbetsplatser och små verkstäder med färre anställda. Den skillnaden var däremot så gott som utplanad runt 1970, då stadens fabriker växte kraftigt.

Vid just denna tid blev begreppet slogging allmänt känt. Enligt Birmingham Gazette 1873 innebar slogging ”ett skoningslöst stenande av förbipasserande”. Lite svårt är det att reda ut begreppets betydelse, eftersom det också användes i fabrikslivet som ett uttryck för mycket hårt arbete. Men det är otvetydigt så att slogging var ett sätt att våldsamt agera gentemot omgivningen, oavsett om det var med bara knytnävarna eller med stenar. Detta våld förekom ute i stadens olika kvarter och enligt Gooderson höll det hela stadsdelar i skräck i mer än 30 år. Sloggers, säger han, var den tidens huliganer.

Gooderons skriver att begreppet slogging etablerades under 1870-talet i Birmingham och att smeknamnet ”slogger” kunde gälla både de män som slogs för att vinna priser och för de ungdomsgäng som kastade sten på folk (jämför med dagens förortsgäng som attackerar räddningskår och polis med stenkastning). I Thomas Hughes roman Tom Brown´s Schooldays, utgiven 1857, fanns det en karaktär med namnet Slogger Williams, en ung man med hård näve och som gärna använde den. Så småningom växte de två betydelserna samman och användes under de följande trettio åren om alla som slogs, angrep med knivar eller med stenar. Stenkastandet kom rentav att betraktas som Birmingham-tradition. Pojkgängen angrep ofta människor som promenerade till och från New Street Station eller kyrkobesökare. I samtliga fall handlade det om oprovocerat våld. Gatorna var hemmet för dessa unga grabbar. De ansåg att gatorna var deras och att det var de som bestämde där.

Under 1860-talet hade det mesta av Birminghams gatuvåld religion eller etnicitet som orsak. Politiskt grundat våld var ovanligare även om både Tories och Liberals använde sig av betald gatupöbel i valtider. Dessa våldsverkade hade den milt ironiska beteckningen ”lambs”. Religions- eller etnicitetsgrundade slagsmål utkämpades mellan irländska invandrare (katoliker) och infödda engelsmän. Det fanns egentligen bara två andra invandrade folkgrupper i Black Country vid denna tid, och det var östjudarna och zigenarna. Invandringen av östjudar ökade markant på 1880- och 1890-talen då många judar också flydde de ryska pogromerna. I Birminghams utkanter levde de flesta zigenarna/romerna. Intressant att notera är att dessa romska bosättningar orsakade samma lokala osämja och stridigheter som dagens resande-bosättningar, oftast illegala, för samlevnaden i Black Countrys glesare befolkade områden.  I brittisk press är dessa incidenter en följetong. Majoriteten av resande-bosättarna är irländare på rundtur i England.

Naturligtvis utgjorde pubarna också här en ständig källa för bråk, slagsmål och allvarligare misshandel. Det kunde räcka med en vägran att servera öl till en alltför ung pojke, för att stora bråket skulle utlösas.

Arbetarna i Birmingham, ”brummies”, ansåg sig själva vara de bästa i världen, de uppträdde ofta arrogant och de trakasserade främlingar. Stadens hårdaste och mest kaotiska område fanns mellan de viktigaste kanalvarven och New Street Station. Det räckte att nämna gatunamnet Navigation Street, för att man skulle associera till alla sorters våld, inte minst på grund av all dryckenskap och prostitution som förekom där. Bland de prostituerade fanns det också barn ner till tolv års ålder, som gjorde allt för att hålla svälten borta. 

De allra yngsta var formellt sett tändsticksförsäljare, men vad de utsattes för i dessa kvarter kan man lätt föreställa sig. När journalister började samtala med dessa unga flickor, kom det till den större allmänhetens kännedom vad som pågick, och när man så småningom fick Children Act of 1889, med betydligt strängare straff mot män som utnyttjade barn. Men som Gooderson påpekar, kunde inte ens dessa straff avskräcka de män som var på jakt efter ”oskulder”.

Birmingham Mail rapporterade så sent som i november 2011 att man idag har liknande problem i staden. Studerande och unga mammor prostituerar sig för att dryga ut de små inkomsterna. Mot slutet av 1800-talet grundades Ladies' Associations for the Care and Protection of Young Girls i ett försök att skydda framför allt unga kvinnor från att hamna i prostitutionen.

Gooderson säger att gänget eller de intima vänkretsarna utgjorde en mycket viktig del i socialisationsprocessen, inte minst när det gällde säkerhet och trygghet gentemot andra. I Birmingham fanns det många tonårsgäng som helt ägnade sig åt att tigga och stjäla. Vissa av gängen hade specialiserat sig på inbrott. Genom att bryta sig in i butiker och restauranger kunde de till exempel komma åt åtråvärda matvaror som de sedan sålde till människor som hade råd att köpa dem. Ett fult inslag i gängens verksamhet var att de utnyttjade betydligt yngre barn. På så sätt kom det att ske knivrån på skolor bland de riktigt unga.

När jag läser sådant är det inte utan att jag drar paralleller till skeendet idag, där just rånen blivit allt vanligare, både på gator och torg, och i skolor. Inte sällan är det olika invandrargäng som rånar tonåringar, när det sker här i Sverige blir de rånade föraktfullt kallade för ”svennar” och i min barndomsstad Malmö har det blivit en sport att göra just detta. Lustigt nog var det också så att gängen i 1870-talets Birmingham angrep människor som samlats till exempel vid eldsvådor och olyckor!

Ett av de första morden på polismän ägde rum vid Navigation Street. Det triggades i fyllan och blev resultatet av ett djupt och långvarigt hat mot polisen. De poliser som patrullerade detta härjade område var alltid de mest erfarna. Men de jobbade i skift på nio timmar dagtid och elva timmar nattetid och fick ta emot mycket hugg och slag Konstapel P.C. Lines knivmördades i mars1875, och även om det var sällsynt att våldet ledde till att människor dödades, så talar statistiken sitt tydliga språk. Angrepp på polismän var 530 stycken 1868, och pendlade sedan mellan 400 och 600 åren fram till och med 1898 då det kom en högsta notering, 623 stycken, men det höga antalet beror i första hand på att Birminghams stad flyttade sina gränser längre ut och därmed innefattade andra tidigare självständiga städer.

Ett fenomen som jag inte stöter på särskilt ofta i litteraturen var den faktiska svälten i Black Country. Den var på vissa ställen så allvarlig att nyblivna föräldrar dödade sina små därför att de inte hade någon mat att ge dem. På 1870-talet inrättades också gratisbespisningar där man kunde få bröd och soppa, eller annars bara behövde betala en halfpenny för en måltid.  Några av de allra fattigaste, som kallades rännstensungar, räddades och omhändertogs av Children´s Emigration Homes organisation, för att skeppas till Kanada, vilket ansågs vara det bästa alternativet till att annars bara åka in och ut ur fängelsecellerna i Birmingham. Det finns rentav berättelser om sådana barn som bönade och bad förbipasserande poliser att de skulle få delta i programmet. 1888 var sextusen personer registrerade för fattighjälp och av dessa var fyra tusen instängda på fattighus eller dårhus (lunatic asylum). 

Runt nyåret 1886 var det också en så sträng vinter, med snö och minusgrader, och det faktum att man hittade ihjälfrusna människor, bland annat en gravid kvinna, att det utlöste i kombinationen med fattigdomen, de värsta upplopp man dittills sett i Birmingham. De har kommit att kallas Castle Borwich riots. Frälsningsarmén arbetade för att hjälpa människor, men de bemöttes inte bara positivt, utan ibland också både fientligt och med våld.

När väl sloggers blivit ökända i Birmingham uppstod ett nytt fenomen. Det kallades ”the peaky blinders” och dessa gäng igenkändes på sina kepsar och de var aktiva också bortom själva staden. De hade en scarf runt halsen, håret kammat med en lock nedför pannan, och en mösskärm över ena ögat. Därav kom sig beteckningen. Också gäng i London och Manchester hade denna stil. Men Birminghamgängen var ensamma om att ha kängor med metallbeslag och man hörde på långt håll när de kom marscherande genom Birminghams grusgator. Gooderson påpekar att staden inte bara plågades av ungdomsgäng som dessa, utan också av äldre gangsters som Bowey Beard och Throttlem Dodd, män som var mellan 25 och 45 år gamla. Sådana män ställde mer än gärna upp i slagsmål, särskilt om de riktades mot polisen. De hade rykte om sig att vara mycket våldsamma

Låt mig så bara återge sista meningen i Goodsersons bok om gängkriminaliteten i Birmingham:

”Gängen hade blomstrat i det viktorianska Birmingham – och de skulle så småningom återkomma.”

Är inte det en prognos som kunde gälla för Sverige och de flesta europeiska samhällen sedan dess?