måndag 9 maj 2016

Politisk förändring? Möjliga vägar

Landön i maj. Foto: Astrid Nydahl
En hel helg har det gnagt och malt i mig: situationen kräver förändring. Hur ska den gå till?

Litteraturen är den starkaste kraft som håller mig vid liv. Utan läsandet och skrivandet skulle denna kraft försvinna. Utan den skulle jag själv försvinna.

Vi satt hos våra indisk-svenska vänner igår kväll, åt lammstek, drack ett gott vin och fick som dessert en bit tårta med en portugisisk läckerhet att dricka till, det starkvin som heter Moscatel de Setubal. I kretsen om fem personer hade en just skrivits ut från sjukhus efter en systemkollaps orsakad av diabetes, en annan hade legat inne ungefär samtidigt för en hjärtinfarkt. Ingen av oss är särskilt unga, yngsta kvinnan är 60, äldsta mannen 72. Över en sådan middag och i sådana samtal reflekterar jag över hur resten ska bli.


Om ett par veckors tid kommer min nya bok från tryckeriet. Det ger mig en vecka av konstruktivt arbete. Varje exemplar ska skickas ut till förköparna. Några av dem ska signeras.

Efter det väntar en sommar av sittande och vandrande. Min nya cykel använde jag en enda gång förra sommaren. Det gjorde helt enkelt för ont, så det är föga troligt att jag tar ut den i år. Vår gamla bil riskerar körförbud vid den snart stundande besiktningen och vi har inte resurser att köpa en ny. Olika alternativ ventileras, vi vill ju inte hindras från havsutflykterna, de som betyder så mycket (i förmiddags hade vi just satt oss i sommarstolarna ute på Landön när de fyra fiskande männen kom vandrande tillbaka in till land, de hade fått näbbgädda och skulle grilla dem där på plats, det strålade av frid kring dem).

Hur kommer man vidare i de politiska och filosofiska diskussionerna utan att fastna i de olika träsk som nätet erbjuder? Hur gör man det, när det är just nätet som är metoden och platsen? Enda alternativet för mig framöver är att publicera texter som utgår från seriösa och väldokumenterade sammanhang. Är det en förändring? Kanske inte. Det har jag väl alltid gjort? Ja, jag tror det, men jag har också fallit i ett antal gropar. Även om min nya bok är starkt förankrad i den litteratur jag levt med i fyrtio år, så är den både politiskt polemisk och samtidsförankrad.

Jag tar försiktiga steg, jag går med käpp och det lilla av värde som finns kvar i huvudet skyddar jag med en bra stråhatt. Det verkar som om sommaren är här (tillfälligt).


Zygmunt Bauman om globaliseringskrafternas avantgarde

Majsol över Östersjön. Foto: Astrid Nydahl
I Dagens Nyheter har Zygmunt Bauman intervjuats av Sverker Lenas. Bauman som fyller 91 i år har länge varit en inspirationskälla för mig, inte minst när det gäller analyserna och studierna av konsumismen. Det ämnet kommer förstås upp också här, men jag fäster mig särskilt vid det han säger om situationen i Europa mot bakgrund av de stora människomassor som nu rör sig norrut. Jag rekommenderar läsning av hela artikeln. Här bara två utdrag:

"Ett av skälen till att många européer vänder flyktingarna ryggen är enligt Zygmunt Bauman att de, omedvetet eller inte, betraktas som varsel.Redan under 1930-talet, då människor flydde från Hitler, sa Bertolt Brecht, den tyske dramatikern: 'Migranterna här är dåliga nyheters budbärare.' Vad han menade är att människor upplever dem som vandrande annonspelare för de faror som tornar upp sig också över dem själva: 'De var inte här i går. Kanske var de hemma, som vi är, människor som var nöjda med sina liv, som vi är, som hade ägodelar som de gillade, som vi har, och titta nu vad som nu har hänt!'
Migranterna är globaliseringskrafternas avantgarde. Flyktingarna från Syrien är särskilt skrämmande, eftersom de flesta är medelklass och påminner om oss själva." 

 "Bauman kritiseras ibland för att vara för pessimistisk. Jag frågar om han ser några positiva utvecklingar i dagens värld, till exempel några av globaliseringskritiska sociala rörelser han själv inspirerat? Jag nämner också att han någonstans har beskrivit slow food-rörelsen som en lovande motkultur. 
Lyssna, jag är en gammal man. Jag har levt under väldigt många regimer, mycket hopp och väldigt många löften. Inte ett enda besannades. Så därför är jag aningen skeptisk. Vi rör oss från ett hopp till ett annat, men när jag ser tillbaka på mitt 90 år långa liv liknar det en kyrkogård av ouppfyllda löften."


söndag 8 maj 2016

Béla Hamvas lovsång till vinet

Foto: Astrid Nydahl
 Béla Hamvas: The Philosophy of Wine

1897 – 1968 levde den märkliga man som skrivit boken. På 1940-talet svartlistades han av den kommunistiska regimen och arbetade i jordbruk och på fabriker resten av sitt liv. Men parallellt med det skrev han. Boken om vin blev färdig redan 1945, skriven ”i ett andetag” som Antal Dúl säger i efterskriften till The Philosophy of Wine. 

Boken är en både ett slags stridsskrift och en sensibel hyllning till vinet som rusdryck. Den säger sig vara ”en bönbok för ateister” eftersom Hamvas känner sympati för ”de lidande” som tror att böner endast kan läsas i kyrkan och i prästers sällskap. Ateisterna, säger Hamvas, är fattiga i anden, ”de mest behövande barnen i vår tid”. Hur ska man kunna be med dem? 

Hamvas har en strategi klar, han säger att det måste ske så att ateisten inte ens märker det, med en kombination av cynism och oskuld. Vinet är alltså både en spirituell och en fysisk angelägenhet. Enligt grekisk tradition ser han vinets gud Dionysos som en befriare. Han säger att vinet inte har en musa, men att den som är bäst ägnad att dricka det är den som inspirerats av musan, ”den som alltid läser poeterna, och, om inte en aktiv musiker, en som lyssnar till musik och beundrar målerier”. 

Det är den här sortens människa, säger Hamvas, som vet ”vilken tidpunkt som är bäst för arbete, promenader, sömn, samtal och läsning; endast han vet att kärlek och vin… var som helst, när som helst, hur som helst.” Och så tillägger han: ”Den som tycker om vin och kvinnor är en bohem”, som om det vore en självklarhet att det är en manlig läsare han tilltalar. 

Men till kvinnan har han också råd att ge: gå ut i solen, naken, gärna inför ”en manlig spegel”, tio minuter varje dag och du erhåller skönheten. ”Du måste befria dig själv. Du kan inte tillåta dig ett liv utan ljus. Solen behövs! Solen!” Lyder hon det rådet kommer hennes hud att bli som havet, ja som vinet. Och väl där, i denna skönhet, har hon, liksom mannen, nått till det stadium då hon kan dricka vinet var som helst: 

”Säg alltid: Nu dricker jag vin. Förneka det aldrig för dig själv, inget illa kommer att ske dig. ” Och avslutningsorden lyder: ”Om du lever på detta sätt, så kan du sitta vid vägrenen, ta fram din flaska och dricka, och du beter dig rätt. På vintern kan du dricka intill brasan, i köket, utomhus i snön, på krogen eller intill skrivbordet. Du kan också dricka i ett gathörn, ta en slurk från flaskan, av hjärtat som de säger. Du kan också dricka i ensamhetens rum, du kan dricka i sängen och i badkaret.”.


Béla Hamvas skrift är ingenting för en nykter alkoholist. Hans romantik drabbar hårt. Hans ord är förförelse av högsta klass och hans bok borde ha en varningstext på omslaget. Det kommer den säkert att få om den ges ut på svenska.


lördag 7 maj 2016

Muslimsk borgmästare i London

St. Paul´s Cathedral, London. Foto: Astrid Nydahl
"Ingen religion är mer världslig än islam. Trots att den inte skördar några politiska framgångar, finns det ingen annan religion som gör människorna mer fixerade vid det sätt världen styrs på (...) jag tyckte mig se hur islam genom överdriven satsning på fundamentalismen kanske förberedde sin egen förvandling."

Så skrev V.S. Naipul i sin bok Bland de rättrogna. En islamisk resa (1981, svensk översättning av Rose-Marie Nielsen 1982).

London valde igår den förste europeiske borgmästare i en huvudstad som är muslim.  Med 57% av rösterna segrade Labours kandidat Sadiq Khan. Khan själv ser sig förmodligen som en sekulär man som betraktar valutgången som ett bevis på att London är en av tolerans och respekt präglad stad. Jag reagerar direkt: varför talar muslimer alltid om respekt? Ska icke-muslimska Londonbor - de är trots allt i majoritet - visa något särskild respekt för muslimer nu? Nej, jag tror faktiskt inte att det är det han menar - snarare syftar han på en ömsesidig respekt (vilken jag själv allt mindre tror på eftersom motsättningarna tilltar istället för att avta). Noterar under läsning av massor med bilder och texter att de kvinnor han omger sig med inte bär någon som helst form av slöja. Är han rentav inte "muslim på riktigt", utan en man som har muslimsk bakgrund men lever ett modernt, sekulärt liv i London? Hade kanske hans pappa taxichauffören haft svaren? Frågorna är fler än svaren men jag drar mig till minnes vad V.S. Naipaul skrev för precis 35 år sedan. 

PS: Att Khan tydligen markerat hårt mot antisemitismen i Labour-leden var en intressant nyhet:
“There should be no place in the Labour Party for anyone with those views,” Khan tweeted late last month when the row erupted. “Racism is racism.” The crisis had threatened to affect the mayoral race as Khan tried to reassure Jewish voters. “I accept that the comments that Ken Livingstone has made make it more difficult for Londoners of Jewish faith to feel that the Labour Party is a place for them,” said Khan last week. “And so I will carry on doing what I have always been doing, which is to speak for everyone. If I should have the privilege to be the mayor I will show Londoners the sort of mayor I can be,” he said before his win on Friday.

Helgläsning: vad är populism?

I danska Politiken skrev kulturredaktören Rune Lykkeberg om en intressant tysk bok: Jan-Werner Müller: Was ist Populismus? Ein Essay. (Edition Suhrkamp).

Foto: Astrid Nydahl
Den sortens essäistik är milt uttryckt ovanligt i Sverige. Ska vi alls diskutera populismen så är de flesta repliker eller texter redan utskrivna och ordinerade av den politiska och mediala klassen: populism finns per definition endast till höger om politikens mittfält. Så antas det vara därför att Sverigedemokraterna existerar och alla som yttrar sig misstänkt likt dem är automatiskt insorterade som populister.

Varför röstar nu människor på populister och var finns de i politiken? Rune Lykkeberg sorterar Müllers argument. Punkt ett handlar om rädsla. Då blir slutsatsen ganska enkel: är de inte fascister eller dårar så är de rädda för globaliseringen som i praktiken tar jobben ifrån dem och dessutom öppnar de bostadsområden där de alltid levt för invandrare och flyktingar (inget originellt argument i en epok där vi sedan flera årtionden sett hur t.ex. svenskar flytt förorter som förvandlats till det som kallas etniska enklaver).

Det, säger Lykkeberg, är ett sätt att förstå populisterna. Det är en empatisk metod, ”föräldrarna i samhället klappar de populistiska barnen på huvudet och säger: vi förstår att ni är rädda. Man kunde kalla denna förklaring för socialpsykologisk.”

En annan förklaring skulle vara att populister alltid är ”radikalt demokratiska. De är således mer demokratiska än den representativa demokratin. De är motståndare till politiska eliter, som inte känner till den verklighet där vanligt folk lever dagligen. Makten ska tillbaka till folket, den makt eliterna stulit.”

Den förklaringsmodellen kallar han ”demokratiorienterad”.

Den tredje formen av populism är ”förlorarnas protest”. Den modellen förklarar populismen utifrån väljarens perspektiv, den studerar väljarnas ekonomiska och politiska position där den vill förstå de populistiska partierna. Runeberg kallar den för ”ett slags vänsterorienterad förklaring”.

Vilken är då den tyske idéhistorikern Jan-Werner Müller idé bakom boken? Runeberg säger att det är att den samlar alla populistiska tendenser och utsätter dem för undersökningar, oavsett om de framställer sig som höger eller vänster. I Europa definierar vi omedelbart populismen som ”högerorienterad” och pekar på partier som Front National i Frankrike, Fidezs i Ungern och Alternativ für Deutschland i Tyskland som alla kräver kontroll av invandringen ”og befrielse af det politisk undertrykte folk.”

Men i Sydamerikan är populismens socialistisk! Se bara på Venezuela och en man som Hugo Chavez. Hans politik utgick från tesen att stå på de fattigas sida mot en korrupt överklass. Han lovade sitt folk i princip allt det de inte hade.

I USA är populismen närmast socialdemokratisk. Bernie Sanders räknas som ”en värdig representant för den populistiska traditionen”. Occupy Wall-streetrörelsen betraktas som ”lyckad populism” (man skulle förstås gärna vilja se en analys av Trumps populism, tänker jag själv).

Man kan således inte, säger bokens författare, reducera populismen till ett bestämt program. Müller definierar den med följande ord: ”Populismen är enligt min tes en bestämd föreställning om politik, som hyllar det moraliska rena homogena folket, vilket står inför en omoralisk, korrumperad och snyltande elit – som alltså inte är en del av folket.”

Populistiska ledare hävdar att de representerar folket, och folket är för dem ett moraliskt begrepp. Folket har alltid rätt och folket är alltid offret. Folket är ”den mytiska substans som populisterna antar att vi alla känner till.". Det är "de dumme svin på toppen mod de ærlige ofre i bundet."

Slutligen, säger Müller, utgår de ifrån att folket är en samlad helhet. Det paradoxala, säger han, är ”att man alltid talar ett språk som om man vore en befrielserörelse i en diktatur.”

Jag hade kunnat referera mycket mer från den intressanta artikeln om boken, men väljer att avsluta här. Populismen finns som bekant överallt runt oss. Den blir allt lättare att känna igen. Dess närvaro i våra västerländska samhällen har i herrans många år gjort mig främmande inför tanken att delta i de parlamentariska valen. Jag ser nämligen ingen väsentlig skillnad på populisterna till höger och de till vänster.