Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
söndag 1 maj 2016
PS om första maj
"Jag tror inte att han hade några övertygelser, han var bara ett praktexemplar på någon som till fullo delar sin epoks åsikter." (Adam Zagajewski, ur I andras skönhet).
Första maj mellan leda och illusioner
| 1973 års första maj i kommunismens tjänst |
1978 kraschlandade jag i Albanien. Plötsligt slets slöjorna bort från mina ögon och jag kunde börja se världen som ny. Det tog kanske några år, sedan låg vänstern helt utanför mitt synfält. Det är alltså inte av leda jag stannat hemma på första maj i 35 år. Det är ett ställningstagande som jag gärna skickar vidare till andra. De senaste åren har vårt lands bedrövliga nationalsocialister också demonstrerat på första maj. Jag vet att de t.ex. gör det i Borlänge. Det är således två av 1900-talets mordiska ideologier som uppträder på olika platser i landet, å ena sidan den kommunistiska, å andra sidan den nationalsocialistiska. Man bör hålla sig långt borta från dessa frihetens dödgrävare. Och beslutar man sig för att marschera med sossarna får man finna sig i att bli betraktad som en redan död, mer på sorgemarsch för en icke-existerande socialdemokrati i tjänst hos nyliberalismens ekonomiska svindel.
lördag 30 april 2016
Valborg - med lästips
![]() |
| Foto: Astrid Nydahl |
I samma stund som familjen flyttade till Sverige började min tyska hustru uttrycka sin förvåning över att konfronteras med profilerade politiker som kunde misstas för gymnasister, för att inte tala om de oräkneliga nöjesjournalister som syns på kultursidorna i landets prestigetidningar. Jag intog inledningsvis nationell försvarsställning, invände att tidskrävande bildning och erfarenhet kanske inte väger fullt så tungt här som i hennes hemland, men så har ingen heller sedan Refaat El-Sayeds glansdagar fått för sig att pråla med doktorsfjädrar av tvivelaktigt ursprung. I det tyska etablissemanget sker det däremot titt som tätt. Visst skulle det vara kul att få lyssna till Ingvar Carlsson som politisk kommentator, men Altkanzler Helmut Schmidt var egentligen rätt gaggig när han på slutet tyckte till om världsläget i valfri tv-studio, även om kedjerökandet på tvärs mot alla förbud var uppfriskande.
Innerst inne förstod jag givetvis ändå vad hon menade. Att Svenska Dagbladet häromåret sparkade ut stora delar av sitt kvalificerade kritikerstall hade inte gått mig förbi och tiden i Berlin, med tyska tidningsbuntar till frukost, gjorde att jag kunde nicka instämmande när Horace Engdahl tecknade Tyskland som ett Sverige för vuxna. Att en lysande essäist som Per Landin inte har en fast publicistisk hemvist är bara ett exempel på att den svenska offentligenheten, tvärtemot alla populära påståenden om det myckna antalet medelålders män, tycks rymma försvinnande få griniga gamla gubbar (och gummor).
Hela texten hittar man i Respons.
fredag 29 april 2016
Vardagar före sammandrabbningen på väg till tryckeriet
Då är den nya boken redo att skickas till tryckeriet (klicka på bilderna för större format). Vardagar före sammandrabbningen blir exakt 208 sidor tjock. Den trycks på bra papper och blir linnetrådsbunden. Priset fram till dess boken är tryckt och levererad är 250:- inklusive frakt. Sedan höjs priset till 300:- inklusive frakt. Beställer gör du med ett mail till mig: thomas.nydahl@gmail.com
torsdag 28 april 2016
Jenny Diski är död
![]() |
| Jenny Diski. Bild från denna sida. |
Jenny Diski är död. Hon fick obotlig cancer för två år sedan och den som velat
har kunnat följa hennes kamp varje månad i enastående intressanta och skarpa
krönikor i London Review of Books. Diski blev 68 år
gammal. Men glöm nu inte att hennes böcker finns kvar. En rad av dem dessutom
översatta till svenska. Jenny Diski var en av mina favoriter. Hennes
böcker kom att betyda väldigt mycket för mig. Jag skrev en essä om henne som
trycktes i min bok Alla de andra som också skrev. I samband med
den hade vi mailkontakt och jag uppskattade hennes brutalt uppriktiga röst. Här
följer essän, som min sista hälsning till en fantastisk människa och diktare.
***
Kan en självmordsbenägen
tonårsflicka som växer upp i en djupt dysfunktionell familj ha en framtid? Kan
hon resa sig och gå ut ur sitt största mörker och skapa ett liv som innehåller
någon form av konstruktiv verksamhet? Brittiskan Jenny Diski är ett levande
bevis på att det går. Att jag inleder med dessa frågor beror inte på
indiskretion från min sida, utan på att Diskis författarskap i hög grad är
självbiografiskt och handlar om just detta.
Vitheten. Tomheten.
Tystnaden. Ensamheten. Befrielsen från
andras röster och blickar. Diski citerar Melvilles Moby Dick om vithet som
frånvaro och motsats: ”Är det därför att
den genom sin ändlöshet ger en inblick i universums hjärtlösa tomhet och
omättlighet och sålunda med tanken på förintelsen ger oss en dolkstöt i ryggen,
när vi skåda Vintergatans vita djup? Eller är det för att vitheten till sitt
väsen inte så mycket är en färg som den synliga frånvaron av färg och på samma
gång föreningen av alla färger?”.
Vitheten återkommer överallt
i Diskis gestaltning. I det vita sovrummet. I viljan att befria blicken från
färgintryck. I längtan till snön. I längtan till isen. I förbindelsen bakåt
till skridskobanan. I resan till de nordligaste delarna av Sverige i Den motvilliga resenären. (On trying to keep still, Alfabeta,
översättning av Cecilia Franklin). I resan till Antarktis. Vitheten som
förening av manligt och kvinnligt: bröstmjölken och sperman, att föda text som
fransyskan Hélène Cixous brukar
säga. Att
skriva sitt eget liv, är att medvetet gå in i den osynliga skrift som bara jag
kan skriva och tyda. Men när jag skrivit den, lärt mig tyda och nedteckna den,
är den fri att läsa för vem som helst. Varje gång jag trycker ner en tangent,
vet jag att jag närmar mig det förbjudna. Att rota i det förflutna är förbjudet.
Att ställa sig framför barndomens spegel och se sig själv sådan man då såg ut. Att gå in i denna spegelbild och vara den så länge skriften pågår. Däri ligger det förbjudna och det som ingen vill veta av. Jag är den ende som kan lära mig att skriva med den egna barndomens bläck, det är vitt som modersmjölk, det är vitt som sperma, och det är ur moderns mjölk och faderns sperma mitt liv kommit till och det är ur dessa livgivande vätskor varje ord har fötts. Så måste jag göra. Annat vore omöjligt. Jag går in i denna spegelbild. Jag simmar i förfädernas vita vätskor och kommer allt närmare den punkt där jag själv blivit till och fötts och vuxit mig in i en värld länge fram än barndomen, och jag simmar i en hågkomst så stark att hela mitt vuxna liv måste bli en rannsakan och ett nedtecknande. Det är nu det måste ske. Det är nu jag måste lära mig att skriva med detta bläck, så att det vita lyser mot en svart botten och vid framkallningen blir just den svarta text på vitt papper som förvandlas till läsbar berättelse.
Att ställa sig framför barndomens spegel och se sig själv sådan man då såg ut. Att gå in i denna spegelbild och vara den så länge skriften pågår. Däri ligger det förbjudna och det som ingen vill veta av. Jag är den ende som kan lära mig att skriva med den egna barndomens bläck, det är vitt som modersmjölk, det är vitt som sperma, och det är ur moderns mjölk och faderns sperma mitt liv kommit till och det är ur dessa livgivande vätskor varje ord har fötts. Så måste jag göra. Annat vore omöjligt. Jag går in i denna spegelbild. Jag simmar i förfädernas vita vätskor och kommer allt närmare den punkt där jag själv blivit till och fötts och vuxit mig in i en värld länge fram än barndomen, och jag simmar i en hågkomst så stark att hela mitt vuxna liv måste bli en rannsakan och ett nedtecknande. Det är nu det måste ske. Det är nu jag måste lära mig att skriva med detta bläck, så att det vita lyser mot en svart botten och vid framkallningen blir just den svarta text på vitt papper som förvandlas till läsbar berättelse.
Är
det så Jenny Diski använder sitt liv i det vita, som en skrift mot en mörk
fond? Jag tror det förhåller sig så, och när jag läser På tunn is. En resa till Antarktis. (Skating to Antarctis, Alfabeta,
översättning av Meta Ottosson) och dess självbiografiska
minnestexter, de som går ner i barndomen och sträcker sig fram över vistelserna
på psykiatrisk klinik ser jag att det är där drömmen om det vita föds. Men det
är inte bara en vit skrift. Det är vithet som oskuld, det är vithet som
oförstört liv, ett försök att rekonstruera den barndom som aldrig blev. Här kan
man bokstavligt talat säga att det handlar om att rota i det förflutna. Diski
är där hela tiden, oavsett vad hon gör.
Barndomen, såren och en längtan efter
det vita tränger sig på i varje berättelse. Vidgar den, förminskar den,
förstorar den, förvandlar den. Är det båtfärden från Patagonien ner till isens
land jag kommer att minnas mest av? Nej, det är barndomen. Trots de inträngande
samtalen, trots de ställvis bitska porträtten av medresenärerna, och
iakttagelserna av livet ombord på ett fartyg, är det inte resan jag minns. Det
är uppenbart att det för Diski också är
så att barndomen hela tiden tränger sig på. Den tränger undan nuet och det
alldeles nyss upplevda. Hemma från Antarktis, fjättrad vid skriften, är det
alltid barndomen det tycks handla om för henne.
Jag tror det kan förklaras med att barndomen, oavsett resten av livet,
alltid är själva grundvillkoret.
Hélène
Cixous
skriver i sin essä Le Rire de la Méduse (Medusans skratt) från
1975: ”Om du censurerar
kroppen censurerar du samtidigt din andning och ditt tal. Skriv dig själv. Låt
din kropp komma till tals”. Jag skulle vilja påstå att det
är just detta Diski gör. Hennes kropp kommer till tals, både som bärare av
fysiska minnen och som resande subjekt. I Antartkisboken finns ett mycket
obehagligt avsnitt där hon berättar att både mamman och pappan ville smeka
hennes sköte när hon var barn. Det är en urbild av det incestuösa. Det är denna
kropp, som mer eller mindre våldtagits då den var späd, som nu i skrift
återhämtar sin andning och sitt tal, ja sin skrift.
Så här berättar Diski: ”Det fanns en lek båda mina
föräldrar brukade ägna sig åt när jag var liten vid de tillfällen då de var
överens, Vanligtvis var det när jag hade tagit mitt kvällsbad. Jag torkade mig
i vardagsrummet och sprang sedan naken mellan dem, de befann sig i varsin ände
av rummet, medan de försökte ta mig på vagina och kittla mig. När de fick tag i
mig och lade handen på min blygd skrek jag och försökte komma loss…”. Och senare när hon är tonåring: ”Det
var inte förrän senare, när jag var fjorton och hade fått en känsla för att
könet var något privat som jag reagerade på ett sätt som nu skulle anses
lämpligt. Jag hade rymt från min pappa och Pam i Banbury och åkt till min mamma
som bodde i ett hyresrum i Hove. Första kvällen låg jag hopkrupen med ansiktet
vänt från henne när hon lyfte på täcket och klev ned i den smala säng vi var
tvungna att dela. Hon stack handen runt mitt bäcken och ned mellan benen och
började smeka mig. Jag blev störtförbannad.”
Det var inte första gången det hände, men första gången Diski reagerade
med vrede. Den kvällen tog hon en överdos Nembutal och blev intagen på
psykiatrisk klinik. Där kommer vändpunkten. Den handen och där. Överdosen och
inläggningen. Nu kunde det vita börja framträda. Ett nytt liv skulle skrivas
och skapas.
Hur hanterade hon som vuxen kunskapen om sina föräldrar och minnena av
detta svåra barndomsliv? Det blir märkligt nog hennes egen dotter Chloe som tar
tag i saken. Chloe gräver fram allt det viktiga om såväl Diskis mor som far.
Fadern var son till Sam och Golda Zimmerman som kommit till England som
polsk-judiska flyktingar. James Simmond,
deras son och Diskis far, hade dött av en hjärtattack redan 1966. Den andra
dödsattesten som Chloe funnit ”intygade att Rachel Simmonds
(…) avlidit 28 mars 1988 på Royal Sussex Hopspital i Brighton.”. Diski slås av insikten, att det
gått tjugo år sedan hon såg sin mor sista gången: ”Dödsattesten
bekräftade på ett oerhört direkt och skakande sätt, inte hennes död, utan
hennes existens ända fram till 1988.”
När Diski skriver om sig själv som det trasiga barnet
heter hon Jennifer. Det är som om namnbytet har en stark symbolisk laddning.
Den rumänske filosofen E.M. Cioran skrev att vi efter varje omvälvande händelse
borde byta namn, man är inte längre samma person. Att byta namn är att förpassa
den tidigare identiteten till intigheten, till icke-varandet. Den existerar
bara i våra minnen. Därmed blir det möjligt att betrakta detta förflutna med ett
slags objektivitet och kylig närvaro. Intigheten finns beskriven också i Främling på tåg. (Stranger on a Train, Alfabeta, översättning av Meta Ottosson) då
Diski drar sig till minnes en tanke från nioårsåldern. Hon hade räknat ut att
hon skulle fylla femtio år 1997. Men det var ”ett absurt konstaterande”, lika obegripligt som då hon till sig
själv sa: ”En dag kommer jag att vara
död.” I detta föds en revolt, eftersom Diski som barn finner det upprörande
att världen funnits före hennes födelse, och att den kommer att fortsätta
existera sedan hon dött. Vid minnet av
nioåriga Jennifers tanke, slår det henne å ena sidan att ”det finns ett spår bakåt åt mig” men å andra sidan att ”nioåringen undflyr mig”, ” Jag äger
ögonblicket, men personen jag förbinder det med är någon vars framtid jag
känner till. Jag känner över huvud taget inte nioåringen som hon var då.”
Så måste det vara. Jennifer måste till intigheten, in i det vita, för att Jenny
ska kunna se henne. Jennifer kan bara fungera som barndomsminne.
I bokens två långresor med
tåg, runt stora delar av USA, är det uppenbart att Jenny Diski söker
anonymiteten. Bara som en främling, långt hemifrån, kan hon ensam sitta på ett
café eller i en rökkupé på tåget och slappna av, hon behöver inte vara rädd att
någon som känner henne ska storma in. I det avseendet kan man säga att
anonymiteten har mycket gemensamt med vitheten och intigheten. Till USA kommer
hon resande med ett kroatiskt fraktfartyg. Förutom besättningen finns här bara
två par ombord, och hon gör allt för att undvika dem. Trots att såväl båt- som
tågresan skildrar många konkreta och fysiskt påtagliga skeenden, är det ändå
hennes inre som är bokens epicentrum. Det är Jenny Diskis liv som resenär och
som minnesbank vi bevittnar. Var hon än befinner sig så återkommer hon till
barndomens plågor, till sökandet efter de fridsamma punkterna i tillvaron, den
produktiva solitära tillvaron. Hon lyssnar, hon registrerar. Allt som sägs och
görs runtom henne finns med i berättelsen. Men det är barndomen som hela tiden
präglar rösten. Det har den här boken gemensamt med de två andra. Snön och isen
är konkreta naturtillstånd. Men de är i ännu högre grad metaforer för
ensamheten. På samma sätt är den framrusande tågvagnen det. Inget kan tydligare
påminna oss om det framrusande och förgängliga livet. Som tågpassagerare kan
man bara passivt se hur det sker. Man sitter vid fönstret utan att kunna
påverka någonting.
Förgänglighet. Intighet.
Vithet - det blanka tillstånd då allt är möjligt: tillbakablicken och
framåtblicken liksom det intensivt närvarande nuet. Eller som hon sammanfattar det själv: “Oföretagsamhet har alltid varit min främsta
egenskap.”.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)





