torsdag 28 april 2016

Förpliktelser?

Foto: Astrid Nydahl
Att leva i skuggan av de stora förbrytelserna - ger det ett särskilt slags förpliktelser? Och kan dessa i så fall sägas peka framåt, eller ska de uppehålla sig i de redan begångna brottens kuriositeter?

Folkmordens århundrade - nittonhundratalet ställer oss inför frågor som måste bäras vidare in i det nya århundradet.

onsdag 27 april 2016

Har jag härmed skrivit min sista bok?

Fernando Pessoas skrivmaskin.
Sista boken? Ger jag nu ut min sista bok? Frågan kan inte besvaras utan en blick bakåt.

Jag har varit egenförläggare i många år nu. Den sista förläggaren jag hade – Tusculums förlag som drevs av Helena von Hofsten – är det bästa jag haft sedan Interculture under ledning av Jan Valdelin på 1980-talet. Tusculum gav ut tre av mina böcker, Alla de andra som också skrev, Långsamhetens nej samt En centraleuropeisk afton.  Jag var glad att slutligen ha ett bra förlag i ryggen, en noggrann förläggare, pålitlig och ambitiös. Men hennes förlag försvann på grund av sjukdom. Då bestämde jag mig för att ge ut Kulturen vid stupet 2011 genom bloggen. Det gick över all förväntan.

Vad har skett sedan dess? Kort uttryckt: jag har utgivit ytterligare sju böcker genom bloggen. De har gett mig många nya läsare och många intressanta kontakter i litteraturens och politikens världar. Här förtecknar jag dessa böcker med några kommentarer (och i vissa fall något enstaka recensionsklipp):

Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren & islamiseringen (2012)

Först tänkte jag göra en samlingsvolym med olika äldre texter ur mina tidigare utgivna böcker, i samband med min 60-årsdag som inträffade just 2012. Istället blev det denna bok som i allt väsentligt handlade om annat som blivit 60 år. Israel till exempel. Mellanösternkonflikten. Också det som då presenterades som en ”arabisk vår” rymdes i boken, konkret blev det mycket om Libyen och Kaddafis sekulära men också totalitära regim. Islamiseringen blev ytterligare ett ämne.

Black Country. Resor och läsningar i engelska West Midlands. Om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter.  (2012)

Min bok om det engelska landskapet West Midlands, kanske mest känt som Black Country, föddes egentligen redan 1998. Då bodde jag och min hustru i Birmingham en hel termin, medan hon studerade. Där fick jag den första inblicken i engelskt postindustriellt liv, och samtidigt mina första möten med islam, moskékulturen och islamismen. Bokens rekordlånga underrubrik tyckte jag behövdes för att försöka ringa in vad det hela egentligen handlade om. Boken är helt slutsåld.

”En häpnadsväckande djärvhet hos en författare som brukar mötas med respekt. Skall han för detta tilltag slaktas som ett lamm eller marginaliseras med tystnad?” (Lars Vilks)

Medborgaren, makten och moskén 2013

I den här boken samlade jag vad jag skrivit i ämnet – allt från litteraturrecensioner till artiklar, essäer och reportage.

”För Nydahls del så är avsvärjandet av alla religiösa och politiska band väl detsamma som att balansera utan återförsäkringar. Ibland tycker jag balansen är bra, ibland inte – konstigare än så är det inte." (Bloggaren Björnbrum)

Identitärt 2014

Jag hade läst en hel del om och av identitära nationalister när jag bestämde mig för att ta reda på – och redovisa – betydligt mer. Jag intervjuade tongivande personer i identitära kretsar och jag läste allt jag kunde få tag i. Många förväxlade bokens ämne med författaren. Jag fick förstås stämplar men bortsåg från dem och kunde konstatera att jag i alla fall gjort ett grundligt arbete. Mina källor finns kvar men jag skriver inte något om dem. Detta arbete ville jag slutföra, men jag har i de flesta avseenden lagt det bakom mig. Boken är helt slutsåld sedan ett år tillbaka.

”Det nya med Nydahls bok är att han mer eller mindre introducerar begreppet de identitära på svenska. Han är väl inläst och erbjuder resonemang som har tänkts klart.” (Björn Kohlström i bloggen Bernur)

Solitär i nyspråkets tid 2014

En tankebok i samma tradition som tidigare utgivna Den tysta zonen, Förensligandet och Inre frihet.

I bokens förord skriver poeten Urban Andersson I samma takt som förflackningen av svenska medier accelererar blir behovet av alternativ allt större. Många av oss vet att man numera kan hitta detta goda till och med i bloggar. Det var den vägen jag själv tog till Thomas Nydahls värld och där fann en människa som inte bara skrev om existentiella frågor utan också vältänkt och välformulerat presenterade nyutkommen litteratur (inte minst sådan som ofta försvinner i dagstidningarnas hantering). Dessutom mötte jag rösten hos en man som uppenbarligen levde med ett slags främlingskap jag kunde känna igen hos mig själv, inför företeelser i tiden och vårt eget land: konsumismen, krackelerande välfärdssystem, den kvävande konsensuskulturen i medierna, tron att ’människor kan bygga ett liv på socialbidrag’ och oron för det Hans Magnus Enzensberger kallat ett lågintensivt inbördeskrig.”

Antecknat i krigstid 2015

Jag skrev under ett kvartal dagbok som utgick från och kommenterade händelserna i det allt mer överhettade Ukraina, där striden tycktes stå mellan ryska och europeiska intressen. Parallellt med det skildrade jag det krig som pågick i Gaza. Jag tillägnade boken min avlidne son Tobias.

”I Nydahls humanistiska perspektiv kan man inte hålla på någon stormakt eller kraft. Det är med de enskilda människornas lidande han ser konflikten” (Björn Werner i Kristianstadsbladet)

Ett barn är fött på Sevedsplan 2015

Boken om Malmö hade jag länge filat på. Redan i mitt projekt Politisk geografi hade jag kommit in på olika aspekter av utvecklingen i Malmö. Sommaren 2015 gjorde jag tre resor till Malmö, såg mina barndomsmiljöer och de förorter där jag levt med fru och barn. Det utlöste ett febrilt skrivande och resulterade i min bok som blev både ett stadsporträtt och en självbiografi. Några få exemplar finns kvar.

”Thomas Nydahl heter pågen. Han har skrivit en bok om Malmö. Ett barn är fött på Sevedsplan. Samma Seved som nu är no-go-zon. Att några svenska medier skulle intressera sig för denna tidsresa faller på att boken talar klartext om Malmös nuvarande läge. Stan är utfattig och starkt segregerad. Och våldsam.(…) Jag har läst boken och den är faktiskt obehaglig. Sann men obehaglig. Min enda tröst är att både son och sonson kommer att lämna detta sjunkande skepp. Så även jag.” (Bloggaren Ipse Cogita)

"Nydahl berättar med stark närvaro om sin barndoms och ungdoms Malmö under 50-, 60- och 70-talen. Miljöerna, stämningen, tidsandan. De nybyggda förorterna, hemmafruarna, industrierna. Ett minne som återkommer i flera texter handlar om när den snart nioårige Thomas skickas iväg på 'vilohem'. Insiktsfullt och smärtsamt beskrivs hur barnet inte vet varför han är där, och den känsla han ännu inte kan sätta ord på: ångesten." (Annika Torstensson i Kristianstadsbladet)

Varför kan detta vara min sista bok?

Kring detta vill jag inte teoretisera allt för mycket. Jag tror svaret kan uttryckas väldigt enkelt: i min dator har jag med utgivningen av årets bok inte fler idéer eller skisser till böcker. Och det är ett stort experiment varje gång jag ger ut själv eftersom jag aldrig vet om det ska gå runt ekonomiskt. Skulle det inte bli fler böcker vill jag passa på att tacka alla er läsare, för stimulerande brevreaktioner, för läsning och för att ni köpt mina böcker.


Boken ett steg närmare

Revhaken. Foto: Astrid Nydahl
Igår läste jag ett andra-korrektur på den nya boken. Nu väntar jag på omslaget, när jag har godkänt det går boken i tryck. Det innebär att jag med råge håller tidsramen för utgivning i maj.

Under tiden skriver jag en text som utgår ifrån tanken att detta förmodligen blir min sista bok. Jag har uttömt mina ämnen och idéer och vill i allt högre grad ägna livet åt att läsa det jag ännu inte läst, mest de stora klassikerna förstås. Den texten hamnar här i bloggen inom kort.


tisdag 26 april 2016

Mitt Tjernobylbarn

Tobbe med systersonen Hugo  för
många år sedan. Foto privat.
Det är idag trettio år sedan explosionen i kärnkraftverket i ukrainska Tjernobyl. Vad som skett sedan dess är vi alla underrättade om och som om inte det skulle ha räckt för att stänga hela kärnkraftsindustrin har det kommit annat och kanske värre.

Vi väntade vårt sjätte barn. Min fru var höggravid. Hon hade varit ute och plockat nässlor för den nässelsoppa vi skulle äta. Jag minns händelseförloppet: hon kastade nässlorna och började sedan gråta. Vi blev tagna av stundens allvar. Vi tänkte på barnet som skulle födas i juli. Hur skulle eventuell radioaktivitet påverka fostret?

Tobias föddes den 16 juli 1986. Till synes en frisk pojke. Han var i skolåldern när det började hända saker med honom. Han gjorde många läkarbesök och vi lugnades av orden "vad det än är, så är det i alla fall inte epilepsi." I samband med ett stort och svårt anfall många år senare kom han in akut med ambulans. På båren i korridoren gick en neurolog förbi just som nästa krampanfall började. Hon tog över. Och vi fick så småningom veta att det var värsta tänkbara slags epilepsi han hade, den i tinningloberna. Han genomgick två större hjärnoperationer på neurokirurgen i Lund, och efter den andra var hela hans högra hippocampus borta. 

Det gick som de varnat för: epilepsin flyttade över till vänster sida och förvärrades. Hans minne försvann i alltför hög grad. Det vi talat om eller gjort en dag var försvunnet dagen därpå. Han skötte sitt arbete exemplariskt, han hatade de få sjukskrivningarna som var nödvändiga, och när han fick anfall på jobb hjälpte alltid någon honom hem. 

Fler hjärningrepp kunde man inte göra. Däremot opererade man in en sensor som skulle bidra till att hejda påbörjade anfall. Den fungerade inte. Hans anfall blev svårare och svårare, hans liv en vandring mellan dem. Han hade hemska hallucinationer av medicinen. Omfattningen av hans plågor kanske vi aldrig förstod. Han var ingen gnällspik. Tvärtom gav han stöd åt andra som hade det svårt. Den 10 oktober 2014 tog han sitt liv, 28 år gammal.

Jag tänkte alltid på honom som mitt Tjernobylbarn. Men jag sa aldrig ordet till honom. Det var kanske bara vidskeplighet från min sida att koppla samman hans svåra sjukdom med det som hänt. Men idag är det så jag minns honom. Mitt älskade sjätte barn, min andra och yngsta son. Tobbe.


Siri Hustvedt: Leva, tänka, titta

Siri Hustvedt. Pressfoto Norstedts förlag, Marion Ettlinger.

Siri Hustvedts nya bok Leva, tänka, titta utkommer idag.

”Jag har upplevt dimmor och grå punkter som gör det svårt att se det jag har framför mig, kusliga hål i synfältet, en upplevelse av att jag har ett tungt moln inne i huvudet.” (Hustvedt)

Jag har egentligen aldrig dragits till Siri Hustvedts skönlitterära författarskap. Däremot är jag väldigt förtjust i hennes facklitterära böcker, som tidigare Den skakande kvinnan och den nu aktuella Leva, titta, tänka (Norstedts, översättning av Ulla Roseen), som är en rik essäsamling med mycket personliga infallsvinklar på de olika ämnena. Det jag omedelbart klamrar mig fast vid i dessa texter – det finns starka, personliga skäl till det – är de texter som behandlar migrän, hallucination, sömnproblem. Här blir Hustvedt som allra bäst. Jag tror att det är så ”enkelt” som att hon här utgår från sitt eget liv som migraineur, och därför blir också hennes avslutande konstessäer så starka. Aldrig privat men mycket personliga. Hustvedt är inte en författare som gömmer sig bakom text, tvärtom föds den i henne som en nödvändighet. Att formulera de egna mardrömmarna är att konkret och förnuftigt hantera dem.

I ett gripande avsnitt skriver hon om det hon kallar ”migränspöken”. De är egentligen högst påtagliga figurer som har med hallucinationer att göra. Men varifrån kommer dessa ”småfolk” frågar Hustvedt sig och svarar: ”Innehållet i hallucinationer måste säkerligen vara såväl personligt som kulturellt”.

I bokens andra del, den som heter Tänka, inleder hon med den mycket intressanta essän Den verkliga berättelsen. Här resonerar hon om den skönlitterära kontra självbiografiska texten. Här säger hon varför inte ens självbiografin är helt pålitligt, som ”sanning” betraktad eftersom ”att minnas är inte samma sak som att inhämta originalfakta som lagrats i hjärnans ’hårddisk’. Det vi erinrar oss är sista versionen av ett givet minne.”



Jag vill också gärna peka på en fascinerande text i den tredje och avslutande delen, Titta, som heter Anteckningar om seendet. Här inleder hon en avdelning som till stor del består av texter om konst och konstnärer. I texten jag syftar på, den består av 33 anteckningar, säger hon bland annat: ”När vi berövats synen hittar vi på synbilder. Att se är också att skapa.” Man skulle, om man hårddrar det, kunna hävda att all litteratur är resultatet av sådana processer.

Vardagar före sammandrabbningen



Vardagar före sammandrabbningen. Litteratur som spegel av politiska skred.

Det är en bok om de stora, europeiska författarna som före krig och konflikter fungerat som seismografer i vardagen och som vittnen efteråt.

Ämnet äger högsta aktualitet. Finns det idag intellektuella som skildrar politiska konflikter, kaos och kriser i vårt oroliga och turbulenta Europa? Vad kan vi lära av sådana som Thomas Mann, Enst Jünger, Imre Kertész, Irène Némirovsky, Thomas Bernhard, Stefan Zweig, Herta Müller och andra?

Är du intresserad av boken skickar du ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Boken kostar 300:- inklusive frakt.


******


Björn Kohlström blev först ut med recension av min nya bok. Jag citerar:

"Få har varit lika konsekventa i sin civilisationskritik som Thomas Nydahl varit under hela 00-talet. De senaste fem åren har han gett ut ofattbara nio böcker på eget förlag, och med Vardagar före sammandrabbningen avslutar han nu denna serie som inleddes 2011 med Kulturen vid stupet. Symtomatiskt, då denna bok ansluter till just den, och består av essäer kopplade till författarskap och politiska iakttagelser från samtiden.

Vad är det för slags böcker, det här? Det korta svaret: appeller mot dumheten. Det längre svaret? Ja, när vi ignorerat oss klart lär vi få avtjäna straffet för vår naivitet. Det är länge sedan det var ett skämt, jag tror det var Baudrillard som nämnde det, och du känner igen det: om vi befinner oss mitt i jordens undergång, hur skulle vi upptäcka det? Vad lär vi os av historien? Inte ett skvatt, vad det verkar. 

Nydahl väljer ut ett antal europeiska intellektuella (not: skönt att slippa läsa om de överskattade amerikanska!). Vi känner dem som författare som skriver i negationens tecken. Det är få överraskningar i urvalet: E.M. CioranThomas BernhardHerta Müller, som avslutar boken på ett gediget sätt. Eller Imre Kertész, som här ägnas en längre presentation, och kallas seismograf som registrerar katastrofen innan den inträffar."

Och avslutningen av recensionen:

"Nydahl skriver rakt på sak, och han är förstås en väldigt bra och omdömesgill läsare när han väljer ut vad som kännetecknar de författare han skriver om. Så växlar han mellan konsten och livet, gör nedslag i hur världen ser ut omkring oss. Det är förstås ingen positiv eller optimistisk bild vi får. 'Life, to be sure, / Is nothing much to lose', skrev poeten Housman under första världskriget. Poeter har aldrig fel, men jag skulle ändå vilja ifrågasätta de här raderna." Hela recensionen kan man läsa här


torsdag 21 april 2016

Löfvens grönbruna knäppgökar

Foto: Astrid Nydahl
Det finns något verkligt tragikomiskt över den fars som nu utspelar sig i den svenska regeringen. Det gamla ärevördiga socialdemokratiska partiet – med större erfarenhet av regeringsarbete än något annat parti – har hamnat i en koalition med det parti som samlat de flesta knäppgökarna i vårt arma land. Så när Aftonbladet frågar Stefan Lövfen ”Hur försäkrar du dig om att det inte kommer fler problem med MP längre fram?” blir hans svar just tragikomiskt: ”Det frågar jag hela tiden, finns det något mer jag borde veta? Nu har jag fått svar att det finns det inte. Men jag kan aldrig garantera något.”

Miljöpartister skakar icke hand - med vem som helst, man eller kvinna.
Den avgörande fråga jag ställer mig är: hur kan ett parti som det socialdemokratiska regera tillsammans med människor som hela tiden måste få frågan om det finns mer statsministern borde veta. Det blir ju en fars av det hela. Och det märks förstås i själva maktutövningen. Löfvens regering har hittills inte tagit itu med något av det som oroar svenska folket mest: invandringen, skolans och vårdens utarmning, infrastrukturens snara haveri.


Kan man få stiga av denna verklighet? Jodå, det går bra.

tisdag 19 april 2016

Nyval enda möjligheten

Foto: Astrid Nydahl
Det som nu sker i den svenska riksdagen och i det svenska regeringskansliet är ägnat att oroa. Efter Kaplans turné genom medierna - fascism, islamism och antisemitism - sluter den miljöpartistiska ledningen upp bakom honom, inga egentliga fel har begåtts, det förekommer en "israelisk kampanj" (Gahrton) mot honom, "etniska svenskar hade inte fått avgå" (Eriksson) och Kaplan själv är förstås vårt lands främste antifascist, anti-islamist och därtill judarnas bäste vän.

Finns det, efter de nu senast publicerade opinionssiffrorna, med Miljöpartiet farligt nära 4%-spärren, något annat verkligt val för den svenska socialdemokratin är att upplösa regeringen, gå till talmannen och sätta igång processen för nyval? Jag har svårt att se den senaste veckans förlopp som annat än ett förspel till ett sådant. Svenska folket svarar i undersökningar att de saknar förtroende för den här regeringen, "de gör ett dåligt jobb" tycks vara det samlade omdömet. I mina ögon är det bara förnamnet. Ett nyval skulle också ge klara besked om var i opinionen SD befinner sig efter det senaste halvårets förfärligt destruktiva utveckling.

Med en regering där Miljöpartiet ingår ser jag också uppenbara hot mot vår säkerhet. Den gråtande ministern Romson slog väl sista spiken i kistan när hon i morse kallade 11-septemberterrorn för "olyckor". Finns det nya lågnoteringar på väg? Alldeles säkert.


måndag 18 april 2016

Aris Fioretos i Calvinos fotspår

Bosarpasjön 17 april. Foto: Astrid Nydahl
"De kontextlösa kvinnorna tilltalade mig. Min roman skulle ju inte bara handla om en ung, gravid person som grips i samband med ett studentuppror, utan också skildra relationen mellan kvinnor." (Fioretos)

Aris Fioretos: Vatten, gåshud. Ett otal ord om romanen (Norstedts, essä).

Aris Fioretos roman Mary får utgöra ett fundament i hans nya bok, som bygger på föreläsningar på Literaturhaus Zürich i november 2015. I bokens förord hänvisar han till Italo Calvinos Sex punkter inför nästa århundrade, eftersom han vill ”drömma om romanen”. En annan huvudperson i boken består av en antik keramikmålning, redan visad på bokens omslag. I bokens marginaler löper hela tiden ord, till synes fristående men alltid med en koppling till brödtexten. Dessutom bilder i frimärksformat,vilket gör marginalerna till en egen berättelse, särskilt i samverkan med den utförliga notapparaten.

Fioretos berättar att hans roman Mary hade ett helt annat arbetsnamn, nämligen Sju kapitel om smärta. Men så kom bilden in i hans medvetande, bilden från en grekisk film på Youtube, Pantelis Voulgaris Krönika över diktaturen. Här erbjuds ett antal bilder som först inspirerat till och sedan smälter samman med Fioretos roman, och en bild får förkroppsliga Mary själv, den unga, gravida kvinna som grips i en militärräd och skickas till tortyren. Fioretos roman blir en krönika om ett Grekland i militärjuntans våld. Hela den berättelse han här bjuder på blir en fascinerande skildring av hur en roman går från idé till färdig text.
"Voulgaris skildrade en tid som jag mindes; kvarteren och gatorna som syntes skulle jag kort tid senare själv bo i eller uppsöka."
Fioretos böcker går djupt ner i hans egen historia. Hans grekiska arv förkroppsligas i fiktiva berättelser. Fiktiva är de, ibland med självbiografisk bakgrund, men det finns en djup sanning i varje enskilt arbete. Grekland som utvandrarland, europeisk sydlig utpost, militärdiktatur, öden som pendlar mellan Norden och det grekiska och inte bara skildrat som familjeberättelse utan också som i Mary, ett allmängiltigt, "representativt" öde och ett offer för den brutalaste av makter. 


Aris Fioretos öppnar här också dörren till flera andra, tunga författarskap. Särskilt mycket uppehåller han sig vid nämnde Calvino, Kafka och Nabokov, vars Lolita (men också andra verk av honom) blir föremål för spännande resonemang. 
"Lo.Li.Ta... Det är en ond värld av ord, begär och övergrepp, figurerad i tre diskreta steg."
Runt alla de litterära analyserna och djupdykningar rör sig, som en virvel i vatten, allt det som är förankrat i de klassiska grekiska myterna, navet, till vilket han hela tiden återkommer. Vad vet vi om dem? Nästan ingenting. Vill vi lära oss något om dem? Fioretos erbjuder vägar in i myterna, men han har också en förmåga att lyfta dem ur de historiska dimmorna, hålla fram dem, se dem som skärvor vi kanske kan pussla samman på nytt, oavsett om det är Medusa, kanske den viktigaste av alla, eller någon annan vi ser på.