söndag 17 april 2016

Helgdramatik

Vitsippor vid Bosarpasjön, söndagen 17 april. Foto: Astrid Nydahl
Den gångna helgen inleddes med dramatik. Jag satt vid mitt skrivbord och skrev när jag hörde två ilsket tjutande motorcyklar närma sig. Jag höjde blicken och såg ner i kurvan, där kom de, nästan bredvid varandra, i mycket hög hastighet. Den ena motorcykeln lade sig i kurvan och tog sig helt igenom den. Den andra gick rakt fram, först ut på åkern och sedan, utan en ansats till inbromsning, rakt in i grannens tomt. Först träffade den en lyktstolpe mycket kraftigt, smällen var så stark att människor kom ut ur husen för att se vad som hänt. Motorcykeln låg kvar men ingen människa syntes till, så jag förstod situationens allvar och ringde ambulans. Medan jag gjorde det kom den andra motorcykeln tillbaka, mannen tog av hjälmen och gick fram till sin vän. Han böjde sig inte ens ner, stod bara och tittade. Jag anade att han var riktigt illa skadad.

Det tog kanske 8-10 minuter så kom brandbil och två ambulanser. Medan ambulanspersonalen tog sig an den skadade mannen – han hade skjutits rakt igenom en gjutjärnsgrind som låg trasig i gräsmattan och låg själv nu med halva kroppen inne i en tät häck – ankom polisen. Jag var chockad och gick hem. Händerna darrade och munhålan var helt torr. Kände väl på mig att poliserna skulle komma in till mig när det gavs tillfälle. Det blev en lång stund innan de kunde lyfta upp den skadade mannen på en spineboard och ta honom till sjukhuset. De två kvinnliga konstaplarna samlade ihop spillrorna av motorcykeln.


Sedan poliserna varit inne i vårt hem och samtalat med mig – jag var nog det enda vittnet till hela händelseförloppet – gick vi för att tala med grannen som fått den skadade mannen in på sin tomt. De hävdade att det inte rörde sig om motorcyklar utan om ”bonnatrimmade” mopeder. Det förvånade mig, eftersom de höll så hög hastighet. Det är svårt att bedöma hastigheter, men om det verkligen var mopeder har de ju med stor marginal överträtt hastighetsgränsen. På vägen är det 70, och de flesta tar kurvan utan besvär. Frågan är vilken hastighet de två unga männen höll.

När chocken lagt sig började de malande tankarna. Inte ens när jag skulle läsa kunde jag frigöra mig från dem. De maler och maler...


lördag 16 april 2016

Bristfällig demokrati eller diktatur

Foto: Astrid Nydahl
Att säga att man föredrar en bristfällig demokrati framför en fulländad diktatur är väl numera lika banalt som att säga att man föredrar liv framför död. Och ändå inte. Med de totalitära krafterna som öar av motstånd i de europeiska nationerna måste vi åter gå till de mest grundläggande frågorna och hävda sådana distinktioner. Det finns en hel del människor, inte minst i Sverige, som föredrar den fulländade diktaturen.

"Det är bättre att vara ett totalt misslyckande i en demokrati än att tillhöra martyrerna eller gräddan i en despoti" sade Joseph Brodsky i sin Nobelföreläsning 1987. I denna hävdade han också privatlivets betydelse, det som utspelar sig i hemmet, i kretsen av de allra närmaste. Han gör där en lustig jämförelse som jag själv funderat mycket på, eftersom jag tycker mig kunna koppla den till den plågsamma scenpoesins framfart. Vad är en tråkig eller spexig uppläsning mot den alldeles privata läsningen? Brodsky säger att vi måste möta dikten direkt, utan mellanled, läsande av sidan med den tryckta texten. Är inte läsandet också en av demokratins viktigaste aspekter? Här läser och tänker jag alldeles fritt, utan inblandning från despoter eller fanatiker.


fredag 15 april 2016

Den glada vetenskapens skuggor

Engelsk bänk. Foto: Astrid Nydahl
"Ljus och skuggor. Böcker och andra nedteckningar de författar betyder olika ting för olika tänkare: den ene har i sin bok fört samman de ljusglimtar han lyckats stjäla till sig och ta med sig ur en uppflammande insikts strålar; den andre visar bara skuggorna, de grå och svarta efterbildningarna av det som dagen innan byggdes upp i hans själ."

Det säger Nietzsche i Den glada vetenskapen, i översättning av Carl-Henning Wijkmark.

"Tankar och ord. Inte heller sina tankar kan man helt återge i ord."

Oavsett om det är ljusglimtarna eller skuggorna man fäster på papper innebär de alltid en mycket blek och ofullständig efterbildning av de verkliga tankarna och infallen. Den skrivna texten, lär jag mig av Nietzsche, är alltid en fattig återklang. Det vi djupast bär inom oss är och förblir omöjligt att förmedla. Och det hjälper aldrig att ta till höga tonlägen eller utropstecken. Trots detta förblir litteraturen den enda plats där vi kan finna små fragment av verklig vikt. Vi finner dem inte någon annanstans.

torsdag 14 april 2016

Tystnaden uppfattas som hotfull

Foto: Astrid Nydahl
”Jag har hört snö falla” skriver Peter Englund i sin essä Om tystnadens historia. Han konkretiserar med att berätta om ”den plötsliga frånvaron av buller” och ett ovanligt kraftigt snöfall och säger att ljudet kom ”från miljarder kolliderande iskristaller”. Tystnad finns nämligen inte, bara en frånvaro av ljud.

Sándor Márai skriver: ”Jag säger igen: var tystlåten. Lika mycket i fred som i krig, var tystlåten”, och ”De kloka kan du prata med, men det är bara med de visa du kan vara tyst.”

Tystnaden är modernitetens främsta bristtillstånd. Tystnaden uppfattas som hotfull. Den äter sig in i den konsumerande människan och förtär henne med sitt intet. Även om vi talar om något så enkelt som en frånvaro av ljud, inser vi att det handlar om ett tillstånd som inte är normalt i det moderna samhället. Varje steg ut i det bekräftar misstanken att konsumismen har sitt eget ljud. Det ljudet finns i varje butik och gathörn. Det manifesteras som musik men är egentligen bara ett ljud som vill befrämja konsumtionen. Inte ens hos frisören eller i sjukhusets akutmottagning saknas det. Ljudet består av dunkande popmusik. I vissa lokaler är det aggressivt och högt. I andra är det nedtonat, både rytmiskt och i volym. Det som tidigare omgav bordellen med musikalisk intimitet är idag varuhusets signum. I ett sådant samhälle kan man varken höra snö falla eller att välja att vara tyst tillsammans med en vis människa. I ett sådant samhälle, i en tid som vår, kan en människa bara smälta in i massan om hon själv godtar ljuden från motorer, mobiltelefoner och musikmaskiner.

Ur min bok Solitär i nyspråkets tid.