Asylrätten. Några funderingar

Hur många asylsökande kan bo i denna skånska by? Foto: Astrid Nydahl

“When we are divided unfortunate things happen. A house divided against itself cannot stand.” (Rabbi Jonathan Sacks, 12 april 2016)

Allt sedan jag var en ung man på 1970-talet har jag mött och i flera fall bistått asylsökande människor. Då handlade det om greker och turkar som inte i första hand kommit i vågen av arbetskraftsinvandring utan som verkligen sökte asyl. Detsamma gällde många latinamerikaner. Ytterst sällan mötte jag själv asylsökande från det forna Sovjetunionen och öststaterna, men som tiden gick kom de också in i samma kretsar som jag. Det gällde ungrare som kommit efter 1956, det gällde polacker efter 1968 (och från båda dessa nationer förstås också judar som utsatts för antisemitismen, som vid den tiden mer eller mindre var statligt sanktionerad politik), och ytterligare en tid senare, från 1975, de vietnameser som kallades ”båtflyktingar”. 

I samtliga dessa fall har jag betraktat asylsökande som individer. De har inte varit så många vid varje enskilt tillfälle att de så att säga försvunnit i massan. I och med att jag också lärt känna en del av dessa människor personligen – och dessutom blivit fosterförälder till en av dem – har det individuella perspektivet alltid varit en självklarhet.

Frågan är om man kan bevara det perspektivet idag. Hur ser man fler än etthundratusen människor i ögonen samtidigt? Hur transformerar man massan av asylsökande från Asien, Afrika och Mellanöstern till individer? Jag tror att de flesta av oss har svårt att göra det. Sverige är en liten nation. Många samhällen i vårt land är alltjämt mycket små och den sociala balans som funnits i dessa små samhällen har självklart förbytts i obalans om man samtidigt låtit flera hundra asylsökande bosätta sig där samtidigt.

Regeringen talar om att upp till 80.000 personer ur det gångna årets stora inflöde ska avvisas därför att de saknar asylskäl. Har dessa personer redan hunnit få sin sak prövad individuellt?

Jag fann följande uppgifter på Migrationsverkets hemsida om asylrätten:

”Asylsökande är den som tar sig till Sverige och ansöker om skydd (asyl) här, men som ännu inte har fått sin ansökan avgjord (…) Sverige har skrivit under FN:s flyktingkonvention. Det betyder bl.a. att Sverige ska pröva varje persons ansökan om asyl individuellt. Enligt flyktingkonventionen, svensk lag och EU:regler är du flykting om du har välgrundade skäl att vara rädd för förföljelse på grund av: ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning, kön, sexuell läggning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp.”

Vidare läser jag:

”Du som söker asyl måste berätta för Migrationsverket vem du är. Det är ditt ansvar att styrka din identitet. Det betyder att du ska visa handlingar som styrker vad du heter, när du är född och vilket medborgarskap du har. Handlingen ska dessutom vara försedd med ett foto och vara utfärdad av behörig myndighet (…) Kan du inte visa sådana handlingar direkt när du söker asyl är det din skyldighet att skaffa fram sådana handlingar så fort som möjligt. Under väntetiden kommer du därför att få i uppdrag att skaffa fram identitetshandlingar. Det betyder att du aktivt måste arbeta med att klarlägga din identitet till dess att den är fastställd.”

Det sista som här anges - att styrka sin identitet - borde väl vara ett memento inte bara för myndigheterna utan för hela det svenska folket. Hur kan det komma sig att de förstörda och/eller bortkastade/sålda passen och identitetshandlingarnas epok blivit så etablerad att den betraktas som i det närmaste självklar?

Utifrån det jag finner hos Migrationsverket i kombination med daglig information, kan jag konstatera att de flesta marockanska pojkar, afghanska, etiopiska eller somaliska unga män, afrikaner från olika nationer på den kontinenten, albaner från Albanien eller Kosova, andra Balkanfödda som bosnier, makedonier eller serber, och ytterligare andra asylsökande egentligen saknar rätt till asyl. I individuella fall, relaterade till de regler som Migrationsverket anger, finns de förstås. Det är politiska eller kulturella aktivister som kan behöva skydd. Men det är aldrig hela folk som "behöver"eller ska uppmuntras till att förvänta sig det. Särskilt inte nu. De flesta nationer på jorden har problem. Miljoner människor är bottenlöst fattiga, utnyttjade, förslavade. Hela nationer lider av galna despoters påfund. Det är väl ingen normalbegåvad människa som förnekar det. Men: Sverige kan inte lösa alla dessa problem. Det är en naiv, obildad och farlig föreställning som orsakar split och osämja.

Bland de arabiska folken kan saken se annorlunda ut. Men om hela landsändar av Syrien och Irak avfolkas därför att alla de boende där sökt sig till Tyskland och Sverige för att få asylrätten prövad uppnås ingen som helst lösning. Det har två skäl: för det första kan en arabisk, muslimsk kultur aldrig smälta samman med den svenska, lilla nationens sekulära grund, och för det andra är det inte ett skandinaviskt lands plikt att reda ut resultatet av sekteristiska, huvudsakligen religiöst grundande, inbördeskrig. Sverige kan bistå med medel i dessa länders närområden och med expertis vid återuppbyggnaden, men aldrig med att ge hela landsändar asyl.

Detta är några preliminära tankar. Ni får gärna bidra i kommentarfältet.

Tiden eller människorna intressanta?

Foto: Astrid Nydahl

Förmiddagen blev över förväntan. Ute vid Landön var det nästan vindstilla, solen blänkte i vattnet och värmde oss så gott att vi kunde sitta i semesterställning med kaffe och macka utomhus. Men så plötsligt började det blåsa. Den kalla vinden ville styra över solvärmen. Och den lyckades allt bättre.

En tisdag som denna slåss tankarna om uppmärksamhet. Läsningen har kört fast. Jag är på väg bort från skönlitteraturen - igen. När de egna grubblerierna är för starka är det bara facklitteraturen som kan överrösta dem. Sitter därför med Walter Benjamin igen, och just idag såg jag honom citera en fransk författare som någon gång under andra halvan av 1800-talet skrev att det är tiderna som är intressanta, inte människorna. Den motsättningen har jag svårt att se, eftersom det är människorna som avgör tiderna. Hur skulle vår egen tid ha kunnat vara så bedrövlig utan människornas tokiga beslut?

Islamism och gängse svensk press och myndighetsutövning

Fjäder i växt, variation två. Foto: Astrid Nydahl

Mot bakgrund av vad som hänt och fortsatt händer förundras jag över att läsa pressens bevakning av islam och islamism. Som detta:

EU:s polismyndigheter är inte tillräckligt samkörda i arbetet med att stoppa militanta jihadister från att genomföra terrorattentat i väst, enligt Hans Brun, terrorforskare vid King's College i London. Han pekar på flera brister i samarbetet – bland annat att EU:s polisbyrå Europol inte har en gemensam databas över så kallade terrorresenärer. 

– I dagsläget finns forskare som har en bättre helhetsbild av problemet än polisen eftersom de har byggt upp transnationella forskardatabaser. Den typen av information skulle polismyndigheterna kunna dela mellan varandra. Visst finns det integritetsaspekter, men man får göra en rimlighetsbedömning, säger Hans Brun.

Själv förvånas jag över att det tydligen inte finns en gemensam databas. Hur är det möjligt efter så många år av islamistisk terror?

Sedan finns det också en naivitet som kommer till uttryck i nyhetsbevakningen. En naivitet som innebär att det ställs noll kritiska frågor:

Ali Ibrahim har jobbat ett kvartssekel i Rosengård och känner föräldrarna till Osama Krayem mycket väl. Den nu terrormisstänkte 23-åringen bröt kontakten med familjen efter att han värvats av IS, han bara försvann. 

– När de hörde om terrordåden i Bryssel tänkte de: Hoppas att det inte är vår son som var inblandad. Men tyvärr.Som imam är han verksam i många olika moskéer i södra Sverige, även flera av de källarmoskéer som finns i Rosengård. Han brukar trycka på moskéernas ansvar att hålla koll på kringresande rekryterare som söker kontakt med ungdomar.

En första fråga man kunde ha ställt till Ali Ibrahim är vad han och hans moskénätverk konkret gör för att identifiera och anmäla män som anslutit sig till det Koran-baserade hatet mot "otrogna" (kristna, judar, ateister med flera) och som öppet uttrycker judehat eller andra åsikter/hållningar som är de tydligaste markörerna inom jihadistkretsarna. Men nej då, inga sådana frågor ställs av en gängse svensk journalist.

Myndighetsbesök med chockverkan

Syren, april 2016. Foto: Astrid Nydahl

Det som i forna tider var Arbetsförmedlingen i min stad är nu ett gemensamt kontor för Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Skattekontoret. Vi var där tio minuter före öppnandet på idag på morgonen så vi befann oss långt fram i den kö som skulle ta nummerlappar. Bara två personer före oss skulle till det enda rum och den enda handläggare som Skattekontoret erbjöd. Jag frågade en tjänsteman ute i hallen om det kunde stämma att de bara hade en handläggare. Han svarade att de normalt inte har någon alls, och att den enda handläggaren idag var "extra insatt för att det är deklarationstider". Medan vi satt där i den öppna hallen kom det många människor. I själva verket fylldes lokalen inom en kvart av vad jag föreställer mig kunde vara ett representativt urval av Asiens, Mellanösterns och Afrikas befolkningar. En svensk gumma före oss och en efter oss, annars var det inte en svensk inom synhåll. Vi resonerade med gumman före oss och enades om att vi oroade oss för barnbarnens framtid. Väl inne hos handläggaren fick vi den hjälp vi behövde. Och vi fick den på svenska. Vi fick sedan snitsla oss ut mellan slöjor, barnvagnar, orientaliska dofter och människor som aldrig någonsin stått i en kö. Det blev ett lärorikt och i alla avseenden omtumlande besök som förstärkte min bild av ett Sverige på glid ut mot något som jag tidigare betraktat som fördomsfullt när det sagts: ett land som fungerar som hela världens socialbyrå. 

Slavspråk eller en bra lösning?

Fjädrar som fastnat i växt, 10 april 2016. Foto: Astrid Nydahl

"Ordet 'god' har en obehaglig bismak" skriver Bertolt Brecht i Flyktingsamtal (svenska 1974 i Herbert Grevenius översättning).

Det är just den obehagliga bismakens epok vi lever i. Nyorden klibbar fast vid de gamla och upphöjs till moralisk standard. Det sker med nödvändighet när vårt språk blir till politiska vapen för att upprätthålla en bestämd maktordning.

Wolf Biermann skriver i Daidalos fall (svenska 1992 i Per Landins översättning):

"Slavar talar helt enkelt slavspråk, det är inget att säga om! Den som gör sig lustig över det måste själv ha vågat opponera sig. Och den som öppnar käften får den ibland tilltäppt. Det vet jag av sorglig erfarenhet."

Brecht och Biermann fick båda erfara hur deras tyska språk gled in i godhetens och tyranniets sfär. Två olika epoker, delvis sammanvuxna kring nazismens fall och DDR:s grundande, men samma fenomen. Vilka lärdomar har vi dragit av det? Inga alls verkar det som. Också i de formellt demokratiska, parlamentariska samhällsordningarna ser vi hur makten medvetet och med yttersta raffinemang använder språket som maktmedel. 

Fjädrar som fastnat i växt, 10 april 2016. Foto: Astrid Nydahl

Ordet "god" är förstås alltid med i det, som en underliggande harmonisk ordning som varken rubbar eller förför. Den bara finns där och det är upp till oss att identifiera oss med den. Vi har många gånger - inte minst det senaste halvåret -  sett hur förskjutningarna gör diskussioner i princip omöjliga. När den politiska hydran smälter samma till ett odjur med sju huvuden kan man inte argumentera mot de politiker och journalister som kallar det "stabilitet", "ordning", "lösning". Det är ju varken det ena eller det tredje.

Vem av oss gör som Biermann, "öppnar käften för att få den tilltäppt"?