tisdag 12 april 2016

Tiden eller människorna intressanta?

Foto: Astrid Nydahl
Förmiddagen blev över förväntan. Ute vid Landön var det nästan vindstilla, solen blänkte i vattnet och värmde oss så gott att vi kunde sitta i semesterställning med kaffe och macka utomhus. Men så plötsligt började det blåsa. Den kalla vinden ville styra över solvärmen. Och den lyckades allt bättre.

En tisdag som denna slåss tankarna om uppmärksamhet. Läsningen har kört fast. Jag är på väg bort från skönlitteraturen - igen. När de egna grubblerierna är för starka är det bara facklitteraturen som kan överrösta dem. Sitter därför med Walter Benjamin igen, och just idag såg jag honom citera en fransk författare som någon gång under andra halvan av 1800-talet skrev att det är tiderna som är intressanta, inte människorna. Den motsättningen har jag svårt att se, eftersom det är människorna som avgör tiderna. Hur skulle vår egen tid ha kunnat vara så bedrövlig utan människornas tokiga beslut?


Islamism och gängse svensk press och myndighetsutövning

Fjäder i växt, variation två. Foto: Astrid Nydahl
Mot bakgrund av vad som hänt och fortsatt händer förundras jag över att läsa pressens bevakning av islam och islamism. Som detta:
EU:s polismyndigheter är inte tillräckligt samkörda i arbetet med att stoppa militanta jihadister från att genomföra terrorattentat i väst, enligt Hans Brun, terrorforskare vid King's College i London. Han pekar på flera brister i samarbetet – bland annat att EU:s polisbyrå Europol inte har en gemensam databas över så kallade terrorresenärer. 
– I dagsläget finns forskare som har en bättre helhetsbild av problemet än polisen eftersom de har byggt upp transnationella forskardatabaser. Den typen av information skulle polismyndigheterna kunna dela mellan varandra. Visst finns det integritetsaspekter, men man får göra en rimlighetsbedömning, säger Hans Brun.
Själv förvånas jag över att det tydligen inte finns en gemensam databas. Hur är det möjligt efter så många år av islamistisk terror?

Sedan finns det också en naivitet som kommer till uttryck i nyhetsbevakningen. En naivitet som innebär att det ställs noll kritiska frågor:
Ali Ibrahim har jobbat ett kvartssekel i Rosengård och känner föräldrarna till Osama Krayem mycket väl. Den nu terrormisstänkte 23-åringen bröt kontakten med familjen efter att han värvats av IS, han bara försvann. 
– När de hörde om terrordåden i Bryssel tänkte de: Hoppas att det inte är vår son som var inblandad. Men tyvärr.Som imam är han verksam i många olika moskéer i södra Sverige, även flera av de källarmoskéer som finns i Rosengård. Han brukar trycka på moskéernas ansvar att hålla koll på kringresande rekryterare som söker kontakt med ungdomar.
En första fråga man kunde ha ställt till Ali Ibrahim är vad han och hans moskénätverk konkret gör för att identifiera och anmäla män som anslutit sig till det Koran-baserade hatet mot "otrogna" (kristna, judar, ateister med flera) och som öppet uttrycker judehat eller andra åsikter/hållningar som är de tydligaste markörerna inom jihadistkretsarna. Men nej då, inga sådana frågor ställs av en gängse svensk journalist.

måndag 11 april 2016

Myndighetsbesök med chockverkan

Syren, april 2016. Foto: Astrid Nydahl
Det som i forna tider var Arbetsförmedlingen i min stad är nu ett gemensamt kontor för Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Skattekontoret. Vi var där tio minuter före öppnandet på idag på morgonen så vi befann oss långt fram i den kö som skulle ta nummerlappar. Bara två personer före oss skulle till det enda rum och den enda handläggare som Skattekontoret erbjöd. Jag frågade en tjänsteman ute i hallen om det kunde stämma att de bara hade en handläggare. Han svarade att de normalt inte har någon alls, och att den enda handläggaren idag var "extra insatt för att det är deklarationstider". Medan vi satt där i den öppna hallen kom det många människor. I själva verket fylldes lokalen inom en kvart av vad jag föreställer mig kunde vara ett representativt urval av Asiens, Mellanösterns och Afrikas befolkningar. En svensk gumma före oss och en efter oss, annars var det inte en svensk inom synhåll. Vi resonerade med gumman före oss och enades om att vi oroade oss för barnbarnens framtid. Väl inne hos handläggaren fick vi den hjälp vi behövde. Och vi fick den på svenska. Vi fick sedan snitsla oss ut mellan slöjor, barnvagnar, orientaliska dofter och människor som aldrig någonsin stått i en kö. Det blev ett lärorikt och i alla avseenden omtumlande besök som förstärkte min bild av ett Sverige på glid ut mot något som jag tidigare betraktat som fördomsfullt när det sagts: ett land som fungerar som hela världens socialbyrå. 


Slavspråk eller en bra lösning?


Fjädrar som fastnat i växt, 10 april 2016. Foto: Astrid Nydahl
"Ordet 'god' har en obehaglig bismak" skriver Bertolt Brecht i Flyktingsamtal (svenska 1974 i Herbert Grevenius översättning).

Det är just den obehagliga bismakens epok vi lever i. Nyorden klibbar fast vid de gamla och upphöjs till moralisk standard. Det sker med nödvändighet när vårt språk blir till politiska vapen för att upprätthålla en bestämd maktordning.

Wolf Biermann skriver i Daidalos fall (svenska 1992 i Per Landins översättning):

"Slavar talar helt enkelt slavspråk, det är inget att säga om! Den som gör sig lustig över det måste själv ha vågat opponera sig. Och den som öppnar käften får den ibland tilltäppt. Det vet jag av sorglig erfarenhet."

Brecht och Biermann fick båda erfara hur deras tyska språk gled in i godhetens och tyranniets sfär. Två olika epoker, delvis sammanvuxna kring nazismens fall och DDR:s grundande, men samma fenomen. Vilka lärdomar har vi dragit av det? Inga alls verkar det som. Också i de formellt demokratiska, parlamentariska samhällsordningarna ser vi hur makten medvetet och med yttersta raffinemang använder språket som maktmedel. 

Fjädrar som fastnat i växt, 10 april 2016. Foto: Astrid Nydahl

Ordet "god" är förstås alltid med i det, som en underliggande harmonisk ordning som varken rubbar eller förför. Den bara finns där och det är upp till oss att identifiera oss med den. Vi har många gånger - inte minst det senaste halvåret -  sett hur förskjutningarna gör diskussioner i princip omöjliga. När den politiska hydran smälter samma till ett odjur med sju huvuden kan man inte argumentera mot de politiker och journalister som kallar det "stabilitet", "ordning", "lösning". Det är ju varken det ena eller det tredje.

Vem av oss gör som Biermann, "öppnar käften för att få den tilltäppt"?



söndag 10 april 2016

Optimist? Pessimist?

Foto: Astrid Nydahl

I maj utkommer min nya bok Vardagar före sammandrabbningen. Litteratur som spegel av politiska skred.

Ur bokens längre efterord hämtar jag idag dessa rader:

”Vårt land har inga verkligt seismografiskt begåvade intellektuella. I alla fall inte av den karaktär jag velat visa på hos andra, numera legendariska författare och intellektuella. Det är inte utan att man gärna uppfattar de ’kulturkrig’ som pågår i vårt land som både futtiga och enfaldiga. Det som är mest beklämmande är att svenska folkets läskunniga individer i första hand tycks intressera sig för den sortens trycksaker som huvudsakligen är skvallerinriktade och av föga betydelse eller varaktighet. Men om man deklarerat att vi åter står vid den kulturradikala relativismens portar får det konsekvenser också för vår förmåga att vårda och värna demokratin och dess uttryck för fri och medborgerlig anda.”

Från Malmöstadsdelen Sevedsplans kriminella nätverk via Rosengårds islamist-kretsar kom en av de ansvariga för såväl Paris- som Brysselmassakrerna. Han heter Osama Krayem. När det uppgavs att han är "svensk" trodde jag de stavat fel och tänkte på Orvar Svensson. Men vi har lärt oss nu. Det är många "svenskar" i Koranens kretsar som utövar terror. Varje läskunnig människa kan hämta detaljerad information om detta också i gängse dagspress.

Men vad som driver denna ondska framåt är kanske svårare att få syn på. Och om den läskunniga vuxenvärlden ägnar sig åt att frossa i andras äktenskapliga olyckor eller debattera partipolitiker som uttalar sig lika tvärsäkert som en gång The Fool On The Hill, då minskar också hoppet. Och när landets journalistkrets bjuder in Lars Vilks för att diskutera yttrande- och tryckfrihetens villkor slutar det med pajkastning mot – just det: Lars Vilks. Det får mig att gråta blod. Det får mig att vilja låsa om mig med dubbla lås. Ändå är jag en paradoxernas man. Jag vill ändå gärna hoppas att det finns vägar framåt.

Är du intresserad av boken kan du skicka mig ett mail: thomas.nydahl@gmail.com

lördag 9 april 2016

Snaphanen om Vilks

Lars Vilks, februari 2016. Foto: Astrid Nydahl
Kan det inte innebära en risk att befinna sig i samma lokal som en person som lever med ett dödshot?
Spørger SVT ængsteligt Lars Vilks inden debatten på Svenska mässan på SVT fredag. “Jag är glad att du står kvar och inte går härifrån,” svarer Vilks. Han er normalt ikke velkommen og kan ikke udføre sin normale foredragsvirksomhed. Folk får angtneuroser og løber bort, når den milde, fredelige mand viser sig. De ser for sig en Krudttønden II og deres egen død og ødelæggelse.

Selve debatten med Åsa Linderborg og Belinda Olsson ledet af Janne Josefsson, var ikke meget bevendt. Den tid der ikke gik med at få Vilks placeret på den politiske skala,  – noget der på ti år ikke er lykkedes mig – gik med at de to kvinder tiltog sig taletiden, så Vilks kunne sidde og ligne er mand, der var faldet ned fra Mars. Jeg tror han morede sig over, hvor aktivt de tog del i hans kunstprojekt.

Nu fornemmede man dog, at indholdet ikke var det vigtigste, men at Vilks overhovedet var inviteret i TV, hvilket jeg tilskriver den Glasnost, der har indfundet sig i svensk journalistik de senere måneder. Dagens Nydeligheder havde skrevet den usignerede Vilks är både modig och feg i anledningen. Processen mod stuerenhed bliver af en vis længde. for Vilks, men så er i det mindste sikret en plads i kunsthistorien.

Man glædede sig på Vilks’ vegne. Han nævner selv de talrige gange han har optrådt i forskellige fora i Danmark siden 2007, i alt vel cirka 30 gange på de ni år. Første gang var i oktober 2007, hvor Fl. Rose, Tøger Seidenfaden og Naser Khader bla. talte og Seidenfaden udvandrede efter at uden for manuskript have afleveret sin bandbulle mod de forsamlede. Lidt af en milepæl i Politiken-segmentets historie,  der lærte mig at anstændighed er en af de elementære, stærke følelser.

Danske politikere og kunstnere omgås ham med største naturlighed, hvilket har været utænkeligt i Sverige. Han har selv møntet begrebet “Vilksofobin.” på sin situation.

Den 20 juni fylder Vilks 70 år, i hvilken anledning Uwe Max Jensen og Helle Merete Brix fra det danske Lars Vilks Komiteen  udgiver en en bog til hans ære. Vilks glad över att kunna delta i debatten og Avpixlat:Lars Vilks debatterade yttrandefrihet med Åsa Linderborg.

SVT visar idag detta med och om Vilks.

fredag 8 april 2016

Joyce Carol Oates om sin uppväxt

När Joyce Carol Oates skrev om sitt liv i skuggan av sin avlidne make Raymond Smith, i Änkans bok, tyckte jag att hon nådde en höjdpunkt, både som berättare och som stilist. Därför är det med största glädje jag tar mig an hennes nya självbiografiska bok, den i dag utkomna Det förlorade landskapet. En författares uppväxt (Bonniers, översättning av Ulla Danielsson). Detta är en annan typ av bok. Den bygger på tidigare publicerade texter som kunnat läsas i engelskspråkiga tidskrifter och i antologier. Oates skriver i bokens efterord att den består av texter utifrån "sådant man minns" och aldrig förevigat i en dagbok. Hennes egen kommentar: "Det är svindlande att se tillbaka på mer än sex decennier, och det skulle vara omöjligt att göra om memoarförfattaren envist försökte vara trogen tidigare upplevelser."

Det förlorade landskapet erbjuder ett rikt och mångfacetterat album av ett familjeliv, en mamma, en pappa, en syster. Vissa texter beledsagas av fotografier. Men Oates har ändå, sin vana trogen, trixat med minnena. Hon säger sig ha insikt om att mycket av det hon skriver var plågsamt för föräldrarna, ja ännu plågsamt efter flera decennier, och därför har hon skapat personer med påhittade namn. "Ingenting är mera anstötligt än när ett vuxet barn exponerar sina föräldrar inför främmande människor, till deras bestörta förtjusning, även om det sker med förevändningen att det är på grund av öppenhet och ärlighet." Jag blir lite brydd av den hållningen och förstår den inte helt. Litteratur både kan och bör vara "anstötlig" om ämnet eller sammanhanget kräver det. Samtidigt tycker jag att hennes försiktighet är rörande. Och Det förlorade landskapet är en bok som innehåller starka och gripande händelser och sammanhang. Oates balanserar dem, som alltid, med största bravur. I tider av ytlig skvallerlitteratur framstår hennes egen som ett minnesvärt arbete om allt förflutet vi bär med oss i livet, ända fram till slutet.