söndag 3 april 2016

Söndagsmuller, gäss och Mozart. Plötsligt besked: Lars Gustafsson död!

Vitkindad gås, Tosteberga 3  april. Foto: Astrid Nydahl
Det mullrar dovt sedan tre dagar. Ute på Rinkaby skjutfält pågår något slags övning. Det är inte det vanliga smattret, utöver det kommer också de där dova smällarna som både hörs och känns i magtrakten. Vi begav oss ut till Tosteberga hamn idag, den låg helt vindstilla och tyst. Två män bytte halmtak på ett av husen. En ensam man fixade sin båt. Utanför hamnen fanns några svanar, det var allt. Men de dova smällarna följde oss hela tiden.

På vägen tillbaka fanns det stora flockar vitkindad gås på båda sidor. Astrid gav sig ut och jag stannade i bilen för att lyssna till bitar ur Figaros bröllop som spelades och diskuterades i P2.

Imorgon börjar en orolig vecka. Det kanske jag återkommer till. Men idag ska jag fortsätta läsa Hannah Arendts tegelsten om totalitarismens ursprung.

***

Jag ville inte tro det, men jag såg just att Lars Gustafsson är död. Han som betydde och betyder så mycket för mig. Jag tror de flesta är chockade. Han var ju aktiv in i det sista och jag vet inte dödsorsaken, men lär få återkomma!

Men för att bara smaka på hans storhet tycker jag att man ska läsa det tacktal han höll när han tog emot Thomas Mann-priset i München i oktober 2015.


lördag 2 april 2016

De 42 döda i Palmyra

Foto: Astrid Nydahl
De 42 döda i Palmyra. Jag bestämmer mig för att jag denna söndag ska skänka dem särskilda tankar. De var män, kvinnor och barn. De hade det gemensamt att de utsatts för stympningar. Som IS-fångar hade de inte en chans. De hittades i en massgrav. I tio månader höll IS Palmyra. Nästan 300 människor avrättades under denna tid.

För varje dag det syriska kriget fortsätter, med alla sina olika fronter och allianser, så läggs nya människor till den redan kusligt långa listan av offer. Finns det någon utanför stormakterna och de lokala regimerna - vars intressen ligger på spelbordet om landets framtid - som kan bistå de svaga krafter som vill försoning och fred? Jag tvivlar på det. 

Jag tvivlar egentligen på att Syrien, Irak, Palestina och andra arabiska territorier kan återfå någon form av inre enhet, mellanfolkligt samarbete och fred före ett storkrig. De stora krigen har historiskt sett medfört en nystart. Brädet är tomt. Man kan börja rita de nya "nationerna" även om de ånyo kommer att avspegla den arabiska klankulturen. Israel kommer förstås att vara indraget i ett sådant storkrig. Min pessimism förbjuder mig att spekulera i hur USA, Ryssland och Europa kommer att agera (annat än som dödens handelsmän med vapenkataloger att militärshoppa ur).


Lever illa, dör ännu sämre

Landön, 31 mars 2016. Foto: Astrid Nydahl
Den rumänsk-judiske författaren Mihail Sebastian (1907-1945) utgav 1934 en roman som har landets situation och judehatet på 1920-talet som utgångspunkt. I engelsk översättning heter den For Two Thousand Years. Jag läser den och ser att hans tankar kring döden leder till Imre Kertész. Jag läser den samma dag som Kertész avlider, nämligen igår, den 31 mars 2016:

”Vem som än har lutat sig mot ett träd, som med melankoli funderat på sin ensamhet, kan inte undgå att möta döden utan en känsla av att befinna sig en bit ovanför den, och le åt den, nonchalant och överseende, med vänskap, med ett ödmjukt farväl, med en speciell, sensuell rysning.”

Kanske ska man inte tänka att döden är välkommen. Däremot kan jag, utifrån erfarenheter i mitt eget liv, tänka att den faktiskt kan vara en befriare, särskilt om sjukdomens plågor är oupphörligt närvarande. Sebastian tycks ha menat att vår stora sorg vid människors död, är allt annat än eftersträvansvärd. ”Så illa vi dör!” utbrister han, och tillägger:

”Vi lever illa, men vi dör ännu sämre, i förtvivlan, kämpande.”




fredag 1 april 2016

Horace Engdahl med en ny samling aforismer och korttexter


Vitkindade gäss på Landön. Foto: Astrid Nydahl
Horace Engdahl: Den sista grisen (Bonniers)

”Individualitet är bara en form av otålighet.”

”Fördomar kallas sådana iakttagelser av verkligheten som väcker obehag.”


Horace Engdahl  behöver förstås ingen presentation. Han är förvisso ”känd från tv” som det brukar heta. Mot det reserverar jag mig med att säga ”inte vilken sorts tv som helst”. Ty det är trots allt som författare han är intressant. Med sex tidigare titlar bakom sig, från Den romantiska texten 1986 och framåt till Cigaretten efteråt 2011. 


Han har visat sig vara inte bara en lysande essäist, utan också, som i denna nya bok, Den sista grisen, en skarp och mycket personlig aforistiker. Aforismen är en ytterst svårbemästrad form, prövad av många som känt sig kallade men av ytterst få riktigt lyckad. Man kan läsa Nietzsche eller Vilhelm Ekelund som aforistiker och har därmed också pekat på i vilka traditioner genren lämpar sig bäst.

Horace Engdahl är som aforistiker inte minst en samtidens genomskådare. Moral och etik, liksom det individuella ansvaret, gärna i kombination med en självkritisk hållning, präglar hans aforismer mer än politiska poäng och mediala munterheter.

Men det är nu inte bara aforismer hans nya bok innehåller. Här finns också lite längre – men ändå till omfånget blygsamma – texter som närmar sig anteckningens förmåga att avsätta miniessäer. Och så finns här den fyndiga avslutande monologen Mannen på bryggan (som Dramaten sätter upp vintersäsongen 2016-2017 med Johan Rabeus i den enda rollen).

Engdahl vänder sig ofta mot den konsumistiska kultur vi tvingas leva i, och vänder sig mot såväl reklamen som politiken, då det ”ligger i deras natur att vilja erövra massan. Därför kan vetenskapen, lagen, reklamen och politiken aldrig beröra det som gör livet värt att leva, det som inte är allmängiltigt utan lever av att delas: konsten, vänskapen, tron”.

En text inleds med en mening som jag föreställer mig kan orsaka spontan motvilja. Den här: ”Jag avskyr människor med dålig ekonomi och gör mitt bästa för att undvika dem.” Om man gör sig besväret att läsa hela texten ska man finna att den handlar om ett av de vanligaste fenomenen i vår tid: oviljan att rätta sitt liv efter de ekonomiska realiteterna och istället skuldsätta sig för ren konsumtion och bli en i raden av ”Lyxfällans” alla klagosjungande varelser. Engdahl kallar dem ”dagdrömmande våp”, där han ser dem posera med ”obetalda räkningar och skyhöga räntor på lättvindiga lån”. Konsumismen tar sig många olika uttryck och det här torde vara ett av de mer motbjudande.

Ur de litterära sammanhang som boken behandlar vill jag peka på hur Engdahl förhåller sig till litteraturen kontra offentligheten. Han menar att den ytterst är en individuell och ensam handling. Man skriver ensam och man läser ensam. Paradoxalt nog är vår kultur ändå så präglad av uppläsningar och scenshower kring litteraturen. Engdahl: ”Uppläsningarnas popularitet grundar sig inte bara på besökarnas nyfikenhet, författarnas fåfänga och behovet av billig marknadsföring utan också på att de erbjuder en falsk tröst. När författarens röst ljuder i rummet, skapas ett förföriskt intryck av att han eller hon faktiskt talar till de närvarande, som om litteraturens grymma villkor vore övervunna.”

Det är i texter som denna Horace Engdahl visar vem han är, nämligen en skarpsynt kritiker och analytiker av samtiden, den vi inte kommer undan, samtidigt som han med kunskapen om det förflutna visar vad som för alltid gått förlorat.


***

Här följer min recension av Engdahls förra bok:



Den 22 september 2010 skrev jag här i bloggen om några texter Horace Engdahl publicerat i DN under rubriken Reaktionära betraktelser. Jag citerar här ur den bloggtexten:

”Det är inte ofta man läser någonting på den här nivån i en dagstidning. Horace Engdahl citerar bland annat Madame de Staël som skrev "att uppfinnandet av nya ord är ett säkert symtom på idétorka". Samtida svenskspråkig litteratur, på båda sidor Östersjön, kanske faller under denna kategori?

Engdahl som aforistiker och tänkare är något som går utöver det vanliga harvandet i samtidens litteratur. Den, som för det mesta är magert postmodern, saknar plats i mitt hjärta. Engdahl tycks gripa in i det fält av allvar som jag annars helst umgås med, hos Montaigne, Cioran, Bernhard, Kertész. Att kalla dessa texter för reaktionära är mitt i prick. Inget begrepp kan som det få den rättänkande liberalen eller socialisten att rygga tillbaka. Men hans texter är i ordets rätta mening reaktionära: de är skrivna i reaktion på samtiden. Smaka:

Att trollbinda är sjaskigt.

Teorier skapas för att förhindra att någon skall komma till en annan, farligare slutsats.

Genom att ljuga erkänner människan att hon är ansvarig för sina handlingar.”

De reaktionära betraktelserna ingår i Horace Engdahls bok Cigaretten efteråt. Frågan är om de inte är det bästa i boken. I sin helhet är den förstås enastående och höjer sig över det mesta av det pladder och den ordström som dagligen fyller boklådor/ICA-butiker och kultursidor. Hos Engdahl får man både djup och substans.

I bokens första avdelning, Korta kurser, läser jag:

Den mest älskade svenska glädjepsalmen, Härlig är jorden, är skriven av en dansk. Utan våra bröder och systrar söder om landsvägen skulle vi ha gått under i melankoli och skogsberättelser.

Det är klart att också vi ville ha Ingemann och Grundtvig. De stora psalmisterna behövde ingen Öresundsbro för att ta sig över till den svenska sidan. Idag får vi nöja oss med populärteologiska psalmer hopsnickrade på seminarier dit svenska kyrkan bjudit de postmodernistiska poeterna och rocksångarna. Om vi nu alls har för avsikt att öppna en psalmbok.

Engdahl säger längre fram i boken:

Man skall inte fjäska för sig själv, inte försöka verka mera intelligent än man är bara för att ens anteckningsbok är uppslagen.

Den blick som riktas inåt – som en självrannsakan – lever här parallellt med den utåtriktade, den som noterar vad som sker i de andra människornas tillvaro, som kritiskt synar en kultur som tvingar oss alla till något slags samvaro också när vi inte vill ha den. Engdahl har i det avseendet en skarp blick. Han skriver:

Så länge människor är ovänliga har man ingenting att frukta.

Är det inte just så? De som smickrar, hör av sig vid till synes lämpliga tillfällen och vill försöka få det att se ut som en slump, de som bjuder in och skrapar med foten får oss lätt i fällan. Hade de bara varit ovänliga från första början hade det varit lättare att säga nej. Det finns bara några sidor längre fram i boken en liten text som börjar så här:

Ödsligast i världen är den ovälkomnes hej. Det besvaras förstrött eller med en nyans av löje eller inte alls.