tisdag 29 mars 2016

Konspirationer eller konkretioner?

Foto: Astrid Nydahl
Om livet styrs av konspirationer, vilka är då konspiratörerna? Jag ställer frågan av den enkla anledningen att jag ser många sådana idéer i dagens debatter. Det gäller mordet på Olof Palme (men inte på Anna Lindh), det gäller Estonias förlisning, invandrings- och islamiseringsfrågorna, välfärdens nedmontering, EU, USA (men nästan aldrig Ryssland eller Kina) och politikerklassen både nationellt och internationellt.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av konspirationsteorier. Skälet är ett och väldigt enkelt: världens alla problem, konflikter, krig och mellanmänskliga trassligheter är stora nog utan att de behöver kryddas med sådana teorier. De är, för att tala med gammal marxistisk terminologi, alltid konkreta! Det konkreta- eller om man vill ta till större ord: det sanna - finns alltid där, också när det till en början ter sig dolt i mörker. Och det finns sådana konkreta orsaker bakom också de händelser vi gärna vill skriva in i en konspiration. Därför är jag övertygad om att vi aldrig kommer att få veta sanningen om mordet på Olof Palme eller orsaken bakom Estonias förlisning. Det konkreta är redan begravt i tiotusentals villospår. Och för varje sådant finns det individer som vakar hårt. De ingår inte i konspirationer, men de bidrar kanske till förvirringen.


Det finns många andra områden som blir indragna i konspirationstänkandets sfär. Ett sådant - som angår stora delar av mänskligheten - är läkemedelsindustrins dramatiska tillväxt.  Jag behöver här egentligen bara utgå ifrån det konkreta: den industrin växer utifrån en skickligt formulerad strategi. Varje läkare är inte mutad av den. Men de flesta läkare är övertygade om att industrins nya rön och råd är riktiga och följer dem. I nästa led låter sig de flesta patienter övertygas. Ingen konspiration men en djävulskt bra formulerad försäljningsstrategi. Det gäller både fysiska och psykiska åkommor.

Man hade kunnat utvidga detta resonemang till många andra områden. Hur är det till exempel möjligt att varje samhälle i västvärlden fått stora delar av stadskärnor och/eller ytterområden förstörda av konsumismens tempel, galleriorna och storköpen? Det finns flera olika svar på det. Det kunde räcka att peka på hur den postmoderna kapitalismen fungerar för att se motiv och intressen bakom utvecklingen. Som sagt: sanningen är alltid konkret. Det får vi kanske återvända till.

måndag 28 mars 2016

Lahore, Bryssel, Paris, Ankara...

Foto: Astrid Nydahl
Lahore. Är namnet bekant? Det har förvisso talats en del om ämnet som upptar mina tankar: varför är islamismens terroroffer utanför Europa värda så lite uppmärksamhet? Bomberna i Ankara rörde oss inte i ryggen. Gårdagens blodbad i Lahore - uttalat riktat mot kristna familjer som firade påsk - orsakar inte presskonferenser och politikeruttalanden i Europa. Jag har i alla fall inte sett några. Svenska Dagbladet skriver:
Lahore är skakat efter söndagens terrordåd vid en av ingångarna till den populära parken Gulshan-e-Iqbal. Parken lockar till sig särskilt många medelklassfamiljer och på grund av påskhelgen hade ovanligt många kristna samlats på stället vid tiden för dådet.
Enligt polisen sprängde en självmordsbombare sig själv, bara några meter från en lekplats. 29 av de 72 personer som hittills bekräftas vara döda uppges vara barn, enligt AP som hänvisar till talespersoner för polisen och räddningstjänsten. Enligt sjukhuspersonal är ytterligare över 250 personer skadade.
  
Mönstret känner vi igen. Islamismen är nämligen lätt att känna igen: den riktar sig alltid mot civilbefolkningen, och helst då mot två väl definierade grupper av "otrogna": kristna och judar. Vad drar vi för slutsatser av det?

söndag 27 mars 2016

De medelmåttiga dogmerna

Påsk i skogsbacken. Foto: Astrid Nydahl











”Det är medelmåttigt att förkunna dogmer mitt i försvagade tidevarv där varje dröm om framtiden tycks vara delirium eller bedrägeri.” Det skrev E.M. Cioran i Sammanfattning av sönderfallet från 1949 (svensk översättning av Nikanor Teratologen). Klokheten i påpekandet blir uppenbar för var och en som tar sig an dagspressens "analyser" av den islamistiska terrorvågen i Europa. Dogmen hittar man utan besvär: Öppenhet, generositet och solidaritet. Inget av de tre orden har till sin karaktär minsta fel. Jag använder gärna orden. Har alltid gjort det. Det är när de förvandlas till dogm som jag finner dem motbjudande. Dogmen har ingenting att anföra inför verkliga problem. Tvärtom, det första dogmen gör är att döpa om problemen och kalla dem utmaningar. På så sätt överlever dogmen också nästa debattprogram i tv. 

I svensk flyktingdebatt får man lätt intrycket att Sverige aldrig tagit emot några flyktingar, aldrig någonsin. Den som modifierar den tanken kan medge att så skett, men att vårt land ändå alltid präglats av snålhet och intolerans. Dessa snörpta tankar har ingenting med verkligheten att göra. Det vet alla som fått asyl här. Och de är många, det vet också varje människa som kan se förbi de påbjudna dogmerna. Det är som Cioran skriver, ytterst medelmåttigt att predika dem. Det kommer en vardag igen. Och det är verkliga och högst vardagliga problem vi står inför. Det som skett i Bryssel den gångna helgen visar oss också vad som kan beskrivas som en islamismens spegelbild: heilande, svartklädda ungdomar, stinna av hat och inre kaos. Inför de bilderna kan vi bara konstatera att realiteterna är sådana, att heller inga fräsigt formulerade dogmer duger. Allt de säger oss är att vi befinner oss på ett sluttande plan, tids nog faller vi av det.

Miljöbyte när påsken tonar bort

Det blev något ovanligt idag. Av en tillfällighet stod vi plötsligt här. I en bokskog där en gång i tiden de kungliga roade sig med buskörning på motorcykel. Idag var det tystnaden som bestämde.

Bokskogen med bronsåldershögarna, Maltesholm. Foto: Astrid Nydahl
Påskdagen ägnades en skogspromenad. Vinden tog i starkt. Kaffet kallnade. Under de multnande fjolårslöven spirade vårens växtlighet.


Foto: Astrid Nydahl


Vi kom rakt in i sommartiden, timmarna går fort då. Först for vi till kyrkogården i Västra Vram och satte ljus vid Tobbes och Alfons gravar.

Och som vi körde ut mot kusten för att svänga av mot Åhus och tillbaka hem, mötte vi de långa bilsvansarna. Konstrundan pågår på Österlen och inte något tycks kunna stoppa nyfikna massan. Själv har jag aldrig nedlåtit mig till att besöka något enda arrangemang under detta spektakel. Sådana dagar i påsk ska man använda till stillhet, tystnad och eftertanke, till exempel i den sakta uppvaknande bokskogen.

Väl hemkommen läste jag den långa intervjun med Horace Engdahl i DN (jag ska ju recensera hans nya bok här i bloggen 1 april, så jag vill läsa vad jag finner), i vilken han bland annat säger:
En gång öppnade dåvarande statsminister Göran Persson dörren för Horace Engdahl. Ständige sekreteraren trodde det gällde en långdragen konflikt om det officiella kungörelseorganet Post- och Inrikes Tidningar. Och infann sig på utsatt tid.
– Och där stod två långa soffor bredvid varandra. Jaha?! Så tecknar han till mig att lägga mig ned. Han lägger sig i den andra. Så inleder han ett långt intellektuellt samtal som pågår i två timmar. Tysk politik, den europeiska ungdomen, religionens roll, litteraturens betydelse. Ett enastående samtal! Han var faktiskt ohyggligt fascinerande. Han ville föra en gammeldags civiliserad dialog. 

Foto: Astrid Nydahl

Påskdagen: läsning i det stora mörkrets politiska efterföljd

Hannah Arendt
Påskhelgen innebär alltid mycket läsning för mig. Förutom sittande läsning med tegelstenen av Hannah Arendt, Totalitarismens ursprung, som just utgivits på svenska av förlaget Daidalos, så har jag de liggande läsningarna av den lilla pocketbok som alldeles nyligen översatts till engelska, For Two Thousand Years, av judisk-rumänske Mihail Sebastian.  Hans Journal 1935-1944 har jag skrivit utförligt om i min bok Antecknat i krigstid. Den nya boken i översättning är hans debutroman från 1934 och presenteras så här:
'Absolutely, definitively alone', a young Jewish student in Romania tries to make sense of a world that has decided he doesn't belong. Spending his days walking the streets and his nights drinking and gambling, meeting revolutionaries, zealots, lovers and libertines, he adjusts his eyes to the darkness that falls over Europe, and threatens to destroy him. Mihail Sebastian's 1934 masterpiece, now translated into English for the first time, was written amid the anti-Semitism which would, by the end of the decade, force him out of his career and turn his friends and colleagues against him. For Two Thousand Years is a prescient, heart-wrenching chronicle of resilience and despair, broken layers of memory and the terrible forces of history. 
Sebastians dagbok är ett gripande och tragiskt mästerverk som jag ofta återkommer till.  Denna pocket fördjupar bilden av honom som författare, och den tidsepok den utspelar sig i. 

E.M. Cioran är, under annat namn, en av bokens gestalter i en tid av växande fascism, med ett "stabilt" och väletablerat judehat. Det ger särskild effekt att ha facit. Vi vet hur det gick både för Sebastian själv, för de europeiska judarna, och för de rumänska fascisterna.


lördag 26 mars 2016

Påskafton, några lästips

Peter the Hermit preaching the first crusade. Illustration from An Outline of Christianity 
Jag har blivit irriterad mer än en gång när jag hört europeiska politiker tala om att vår fiende är terrorismen. Det är ju en helt tokig teori. Terrorismen är endast fiendens metod och vapen. Men fienden blir alltmer anonym i den europeiska retoriken. Allt färre vågar tala klarspråk och islam och islamism. På samma sätt förhåller det sig med stamkulturerna och deras omöjliga plats i det moderna västerlandet. Inte heller det ska vi tala om. Det räcker att säga "könsstympning" eller något liknande, så slipper vi en mer djupgående analytisk diskussion. 


Alhambra
Så därför några viktiga lästips för påskhelgen: I Jerusalem Post skriver man om just den bristfälliga fiendebildens konsekvenser. 
You cry like a woman because you couldn’t defend like a man,” said Muhammad XII’s mother as the weeping emir left the Alhambra Palace for the ceremony in which he surrendered to Spain Islam’s last West-European realm.
That was in 1492. Now the pendulum has swung. As Muslims this week again sent Christian Europe running for cover, the one shedding tears was European Union foreign policy chief Federica Mogherini. 
The attackers’ affiliation, motivation and aims became clear shortly after they murdered dozens and wreaked havoc in the EU’s capital: They were activated by Islamic State, which in turn explained through its news agency that it was out to attack “the Cross-bearing nations” – meaning Christendom – and that it has in store for them “black days” that will be much worse than what Europe has so far endured.
Nästa lästips kommer från Svenska Dagbladet. Här handlar det om den franske filosofen Bernard-Henri Lévys nya bok, L’esprit du judaïsme:
Grundtanken i all antisemitism är att juden ställs i kontrast till något man älskar och beundrar. För de kristna var det omöjligt att älska judarna eftersom de dödat Kristus. Några av de stora tänkarna under upplysningen, som Voltaire och baron d’Holbach, framhöll det motsatta tänkesättet; man bör hata judarna inte för att de dödat Kristus utan för att de uppfunnit honom. I slutet av 1800-talet sågs judarna som representanter för plutokratin, ägare av banker och storindustriella företag. De som kritiserade var tidens socialister, vilka endast brydde sig om de svaga och förtryckta. Vid sekelskiftet framträdde dessutom rasbiologin som vetenskap, vilken avsåg att studera de olika männi­skoraserna ur hälso- och ärftlighetssynpunkt. ­Denna pseudovetenskap såg judarna som en oren och smutsig ras jämfört med den sunda och vackra ariska rasen. Detta gav Hitler stoff till att planera ”den slutliga lösningen”.
För Lévy utgör inte ens hitlerismen något slut­giltigt skede. Den dagsaktuella kritiken riktas framför allt mot staten Israel, som ses som rasistisk och fascistisk. Judarna, som tidigare var offer, betraktas som bödlar. De som går ännu längre ställer frågor kring Förintelsen: är siffrorna exakta och stämmer det som skildrats om Auschwitz överens med verkligheten? Och vad är sex miljoner jämfört med det antal som dött i 1900-talets två världskrig? Och hur kan judarna anse att Förintelsen ska hållas som ett ständigt levande minne? Det hindrar oss, menar man, att se andras lidande – till exempel palestiniernas – som befinner sig i den yttersta misär.

Mitt tredje lästips rör just stamkulturen. Det är Paulina Neuding som intervjuar juridikprofessorn Mark Weiner:
– När vi talar om hedersvåld, måste man förstå vilken typ av heder det är frågan om. Det handlar inte om en enskild mans, eller ett enskilt hushålls heder, utan om en klans kollektiva heder.
– Hederskultur växer ur en ordning baserad på släktförhållanden. Om man inte inser det, och att det är drivkraften bakom fenomenet hedersvåld, ser jag inte hur det kan bemötas effektivt.
Han upprepar kritiken mot den svenska samhällsdebatten.
– Bland amerikanska akademiker är Sverige starkt förknippat med samhällsvetenskaplig forskning, och en lång tradition av att tillämpa empirisk samhällsvetenskap i praktisk politik. Nu ser man i stället att det i Sverige finns en total ovilja att erkänna de mest basala, vetenskapliga fakta – som exempelvis grundläggande fakta om kulturella skillnader, hur stabila kulturella värderingar tendererar att vara över tid, och hur motståndskraftiga de är mot försök till påverkan utifrån. Allt detta är väldigt basalt, vetenskapligt sett.


Påskafton: texter och symboler


Idag blir ett av mina barnbarn tonåring. Igår gratulerade vi ett annat barnbarn av samma skäl. Två nya tonåringar i familjen.

Påskafton i massmordens tecken. Ett faktum. Och alla de fina seriefigurerna som nu strömmar in från Bryssel. Ingenting av terrorn är över. Den är en pågående angreppsakt som rullar över Europa. Vi må vara historie- och kulturlösa som nationer och folk, och vi har låtit tillväxten av islam och islamism här ske nästan utan minsta motstånd. Vi står alltså inför de faktiska realiteterna; en dödskult som helst vill se oss alla döda.


Påskafton är inte vilken dag som helst. Dagens texter och budskap är en grundsten i kristendomen. Och den innehåller just det element som fick mig att redan i tonåren lämna: budskapet om uppståndelsen. Ingen kunde då, och ingen kan nu, få mig att godta ett budskap som hävdar att en människa av kött och blod kan ha uppstått från de döda. Det är hokuspokus och ingenting annat. 

Ändå kan jag välja att göra som också många kristna människor gör idag, nämligen att läsa det symboliskt. En av dagens texter:
Evangeliet enligt Matteus kapitel 28, vers 1 - 8 
Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen, kom Maria från Magdala och den andra Maria för att se på graven. Då blev det ett kraftigt jordskalv, ty Herrens ängel steg ner från himlen och kom och rullade undan stenen och satte sig på den. Hans utseende var som blixten och hans kläder vita som snö. Vakterna skakade av skräck för honom och blev liggande som döda. Men ängeln sade till kvinnorna: 
”Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: ’Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galileen. Där skall ni få se honom.’ Nu har jag sagt er detta.” 
De lämnade genast graven, och fyllda av bävan och glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar.