fredag 25 mars 2016

Långfredag

Tobias Löv Nydahl (1986-2014). Foto: Astrid Nydahl
För tio år sedan fyllde min son Tobias tjugo. Vi tog honom till Landön och bjöd på en god middag. Efter middagen lade han sig, mätt och belåten, att vila. Den bilden av honom, nöjd, belåten och på bästa humör är en av dem jag vårdar och bär med mig.

I år skulle han ha fyllt 30. Det blev han aldrig.

Långfredagen är en speciell dag. Jag vet att det denna dag talas om en man som sägs ha burit såren och smärtorna för vår skull, "hans sår gav oss bot" heter det rent av. Jag försöker och klarar med nöd och näppe att förhålla mig till de alldeles aktuella såren och hantera orsaken till dem. Det är kanske ofint att påpeka just en långfredag, men här kan man se vad som fanns i Brysselbomberna. Önskar er alla en stilla och fridfull dag.

*


Är du intresserad av min kommande bok kan du läsa mer här. Min förfrågan till er läsare fick en överväldigande respons, så jag har nu beslutat att verkligen ge ut boken i maj. Jag återkommer förstås i ämnet när det blir dags. Till alla er som skrev till mig vill jag säga att ni kommer att få närmare direkt information i mailform framöver.

Så här skriver jag i bokens förord:
Många av författarskapen jag diskuterar är just röster från en generation till en annan. Det är konstnärer som vänder sig till eftervärlden i lika hög grad som de vände eller vänder sig till den egna samtiden. Det är utifrån sådana tankar jag här skriver om litteratur och författarskap. 
Mycket som förenar dem i denna bok är att de skildrar sin fredstid och blickar tillbaka på de förgångna krigen, i medvetenhet om att de nya är på väg. Eller så skildrar de totalitära regimer som ska komma att falla. 
Författare som i ett eller annat avseende är medvetna om sin tid och sitt samhälle fungerar som seismografer före katastrofer och i bästa fall som vittnen efteråt. Det är ingen tillfällighet att man med facit av andra världskriget och förintelsen talar om en hel genre som vittneslitteratur. Inom den borde man också i större utsträckning placera det som skrivits efter och om Gulag, och den röda terrorn i samtliga sovjetockuperade europeiska länder och kulturer.


torsdag 24 mars 2016

Påsk. Heligt, traditionellt och nutida

Foto: Astrid Nydahl
Inför de stora helgerna har jag alltid ett grundläggande löfte till mig själv, det att vara ärlig och uppriktig. Som de flesta västerlänningar har jag förlorat både rötter och fotfäste. Det innebär inte att jag saknar respekt och känsla för det heliga. Det finns både judiska och kristna traditioner att vårda. När nu påsken börjar försöker jag hitta något av det i mitt, vårt, sätt att fira. Jag har en dotter som sjunger i kyrkokör. Det har Astrid också, så två av de våra har alltså större kunskaper än vad som kanske är vanligt. 

Påsken är i hög grad musik. Kyrkomusiken är en mäktig påminnelse. Jag har, både privat och i Israel, firat Pesach. Jag har också, allt sedan tidig barndom, firat påsken traditionellt i kristna sammanhang. Nu är det mesta bortspolat. Jag sitter kvar vid stranden och ser havet skölja bort, samtidigt som det ger nytt av det liv vi alla har som rot där i de väldiga vattenmassorna. Påskhälsningen jag sänder till alla er läsare, med tacksamhet och ödmjukhet idag blir musikalisk. Jag hoppas att någon av er har möjlighet att lyssna:




onsdag 23 mars 2016

Olseröd. Årets premiär

Olseröd. Foto: Astrid Nydahl
Olseröd. Foto: Astrid Nydahl





Olseröd. Foto: Astrid Nydahl


Olserödspremiären blev en vacker historia. Trots den bitande kalla vinden värmdes kinderna av den strålande solen. Vi var så gott som ensamma därute, bara en man satt i sin bil och blickade mot evigheten. Vi dukade ut på den varma sidan, satt med kaffe och kaka, innan vi låste om oss och vandrade på spången ut mot havet. Havet hade skapat en helt ny öppning till ån. Det är lika fascinerande att se varje år. Vi blickade mot Stenshuvud och tänkte att det är där han vandrar mest varje dag, barden Lundell, och det är dit mina barnbarn vill varje sommar för ett besök på det annorlunda fiket. Det doftar vår nu. Vägen är lång men vi når fram, trots allt det mörker som hölls över oss varje dag. Årets premiär viskade något som kunde tolkas som hoppfullt i våra öron. Och jag tänkte med ett leende på E.M. Ciorans ord "Jag är ingen pessimist. Jag älskar denna hemska värld", som citeras i Tobias Dahlkvists fina bok Eremiten i Paris


Stenshuvud, sett från Olseröd. Foto: Astrid Nydahl

Søren Ulrik Thomsen utkommer med ny prosabok idag

Bokens omslagsbild är tagen i Lissabon av Krass Klement
ren Ulrik Thomsen: En hårnål klemt inde bag panelet – notater fra eftertiden (Gyldendal)

En dansk urban flanör, därtill poet, möter mig i ren Ulrik Thomsens nya bok som utkommer idag. Den innehåller både kortare och längre prosatexter, vissa av dem befinner sig nära den poetiska impressionen, andra är essäistiska, och till det kommer något som jag läser som dagbokstexter om livet i Köpenhamn.

Det är ju den postmoderna staden som är platsen för Thomsens nya bok, staden som i vissa avseenden bara finns som minnen av en svunnen tid, ett rivningsraseri och nybyggnation, men också staden som den fasta förankringen för människorna som lever och verkar i den.

Thomsens bok kunde kallas för en samtida mätare av hur seder, traditioner, kulturer försvunnit och ersatts av annat. Man blir därför en främling i det man betraktat som sitt. Thomsen har en skarp blick när han vandrar i staden. Han ser sådant som för andra ligger dolt bakom stress och omedvetenhet.

Ta nu bara detta med kramen, den som blivit regel iställer för undantag. Kramen som hälsningsritual är vi många som är obekväma inför. Vi kramar de människor som står oss allra närmast, i familjen och vänkretsen, men liksom Thomsen avstår jag att krama en människa jag aldrig mött, eller som rentav ger mig en känsla av obehag.

Att klä och föra sig anständigt är ett annat av Thomsens ämnen. Han menar att man i takt med att man blir äldre måste klä sig så att man håller förfallet stången med god hygien och nystrukna skjortor. Han står inte ut med alla trasiga jeans och t-shirts han möter, eftersom de ofta sitter på människor som inte förstått att de åldrats och att ungdomens ”mode” bara gör dem ännu äldre: ”Men er en ung kvinde klædt i forårets vagabondmode lige til at spise, ligner en lidt ældre i samma outfit bare en bums.” Jag delar den uppfattningen och tror att det vi ser och möter hänger ihop med den omfattande infantiliseringen av våra samhällen. På samma sätt som stil och medvetna klädval försvinner så gör all vuxenauktoritet det, såväl i hemmen som i skolan.

Foto: Gyldendals presservice, Robin Skjoldborg 2014

Att möta läsare – också de överraskande – blir väldigt fint skildrat i boken. Bland annat möter han två propagandister för Jehovas vittnen på stan, de båda betygar honom sin vördnad efter att ha varit på en av hans uppläsningar, och när han passerar en beryktad källarkiosk där det både säljs narkotika och förmedlas prostitution ser han ”tre kronragede unge invandrerfyre med tatoveringer helt om i nakken” och en av dem ropar ”Er det ikke dig, der har lavet København Con Amore?”, och sedan vid ett bekräftande från Thomsen lägger till ”Den bog er fed, mand”. Dessa berättelser är äkta och gripande.

Tre fenomen som Thomsen skriver om förtjänar att kommenteras. Alkoholismen är det första. Han menar uppenbarligen att alkoholisten själv är skyldig till sitt tillstånd. Om någon hänvisar till inre demoner avfärdar Thomsen det som den ”utålelige klishé, som jo blot er en eufemisme for en drukmås” och han tvekar inte att deklarera att han ser en ”sentimentalisering af den alkoholiserede kunstner.” På ett annat ställe i boken talar han om ”de midaldrende mænd af min generation, der efter et liv med lægeordineret psykofarmaka spædet op med masser af alkohol blivit fundet grotesk overvægtige og pludseligt døde i deres små lejligheder”.

Gnällandet som livsstil är det andra. Här tycker jag att Thomsen träffar alldeles rätt, men så är det ju inte heller någon svårighet att fastställa gnällandets konsekvenser. Om man bara ser sig själv i spegeln hela tiden och betraktar sitt liv som ett misslyckande, därtill orsakat av ”den andra”, är det klart att en sådan människa aldrig talat om annat än sina egna tillkortakommanden. Han eller hon förlorar alla sina vänner, ja ibland också hela sin familj, för ingen orkar lyssna på gnällandet varje dag. Thomsen: ”Men fordi mange mennesker , som vitterlig har haft modgang, tit har bidraget til deres egen onde skæbne ved at rase og jamre og derved støde alle fra sig, ved man instinktivt, at den mindste barnagtighed fra ens egen side kun vil gøre alting værre og minske muligheden for, at den nogensinde infinder sig, den store dag, hvor retfærdigheden sker fyldest”. Precis så förhåller det sig!

Missunnsamheten, avundsjukan är det tredje. I konstnärskretsar finns det alltid en aktiv avundsjuka. Man kan missunna en kollega ett stipendium, man kan missunna den som fått en bra recension. Det är en märklig mekanism som tycks ta det negativa som utgångspunkt för den egna positionen. Thomsen skriver på flera ställen i boken om fenomenet: ”Og problemet med misundelsen er da heller ikke denne såre menneskelige følelse i sig selv, men at skammen forviser den til et udsted i bevidstheden , hvorfra den kan regere fra sin sorte tron. Man må være modig nok til at overfor sig selv at vedstå sin egen giftige misundelse, så den kan civiliseres og holdes i kort snor…”

Slutligen vill jag nämna en lite längre essäistisk text i boken, den handlar om Botho Strauss och hans Tilltagande bocksång (Anschwellender Bocksgesang) från 1993.

Thomsen är inte enig med Strauss, han tycker rentav att hans högerposition bara är en spegelbilden av vänsterpositionen. Och han säger att Strauss texter, liksom Adornos och Horkheimers, består av ”svindlande själsaristokratism”. Den positionen placerar honom i ett elfenbenstorn, att han misstar demokrati för ”skendemokrati”. Strauss använder ord som ”historiens oblodigaste våldsherradöme”.  Nej, säger Thomsen, mina erfarenheter visar tvärtom att inget samhälle, historiskt sett, varit så fritt, materiellt betryggande, fredligt och rättvist som det nuvarande Europas. 

På den punkten öppnar Thomsen min oppositionslust; dessa fastslagna synpunkter kan både ifrågasättas och fungera som utgångspunkt. Vad betyder till exempel den rasande snabba demografiska förändringen just i Europa, för fred, demokrati och frihet? Jag vågar hävda att den utgör ett direkt och livsfarligt hot som den europeiska politikerklassen med öppna ögon lagt grunden till. Däremot kan jag le igenkännande när Thomsen citerar Helmut Schmidt för att ha sagt, att ”om man har visioner, bör man gå till doktorn”. Några visioner är inte heller nödvändiga för möjligheten att konfrontera den sortens samhälle som Botho Strauss beskriver i sin essä. Thomsen avslutar sin essätext med en uppmaning om att vi ska ta dessa texter på allvar. Det gör vi också med Thomsens egna.




tisdag 22 mars 2016

Blodbad i Koranens anda

Blodbadet som nu pågår i Bryssel är helt i Koranens anda:
”När ni möter dem som är otrogna, så halshugg dem, tills ni anställt ett blodbad bland dem! Slå dem då i bojor.” (Sura 47:4) 

För varje nytt blodbad växer mitt förakt för alla som predikar om "kärlekens och fredens religion". IS-soldaterna i Europa vet vad de gör. Deras motiv är hundratals gånger uttryckt och ingen som har öron att höra med och ögon att se med behöver tvivla. 

Läs gärna intervjun med denna italienska statsvetare. Hans ord bör tas på allra största allvar. "Vi står inför en katastrof" säger han. Jag skulle lägga till att vi befinner oss mitt i en pågående katastrof. Europa har silat mygg och svalt kameler i många, många år nu. Det extrema inflödet av islam i våra länder har lagt grunden för katastrofen, och det har skett med överhetens, media- och politikerklassens goda vilja. De vet exakt hur mekanismerna har sett ut, men också idag, med så mycket lidande och så många döda häver de ur sig samma floskler som alltid, "ett hot mot det öppna samhället..." bla, bla, bla - som om inte "öppenheten" redan den är en av pusselbitarna och förutsättningarna för islamismens järngrepp.