fredag 18 mars 2016

"Celebriteterna" och bristen på skam

Det var den här bilden och några andra från den gångna onsdagen som fick Richard Littlejohn att gå i taket. Jag delar hans uppfattning om hur moral och skam inte längre betraktas som självklara beståndsdelar av den västerländska livsstilen (för ordet civilisation leder tankarna fel, det vi bevittnar är ju i många avseenden en döende civilisation). Och eftersom jag gör det vill jag citera ur hans artikel:
Looking at the photos of those two hideous, drunken slatterns at Cheltenham, flashing their nipples and poking their pierced tongues at passing punters, one could be excused for thinking: Is this what Emily Davison threw herself under a horse for?
The Suffragettes could never have imagined that their noble struggle for equality would eventually lead to young women assuming the freedom to behave in public like gin-sodden strumpets from a Hogarth etching.
At least we were spared the spectacle of ‘Love Island star’ Jessica Hayes — whoever the hell she is — hitching up her skirt and urinating into a champagne flute.
Det hela utspelade sig på The Cheltenham Festival som enligt författaren alltmer kommit att bli en ursäkt för "debauchery and exhibitionism by Z-list celebs". Och vad kan inte blottade bröst och bröstvårtor göra för att skapa en "karriär" för dessa kvinnor. Pressfotograferna kommer springande!
In days gone by, young girls fantasised about becoming film stars like genuinely talented Greta Garbo, Bette Davis and Marilyn Monroe. Now, their role models are scrubbers such as Jessica Hayes and the ludicrous Kardashians — a family of talentless trollops famous for being famous. You can see these wasted wannabes at every high-profile race meeting and on every High Street on a Saturday night, pimped up to the nines and slumped in the gutter in a pool oftheir own vomit.
Mr. Littlejohn drar slutsatser av det han sett, och jag vill därför citera hela avslutningen på hans artikel:
Even when the mini-skirt became fashionable in the Sixties, you wouldn’t ever stumble across a girl lying comatose on the pavement outside Woolworths, legs akimbo and clutching an empty bottle of Emva Cream.
These days, teenage girls go out dressed like ten-quid King’s Cross prostitutes — frocks round their waists, plumped cleavages, bare arms and legs, teetering on ridiculous six-inch heels — with the sole intention of getting slaughtered. 
No wonder the World Health Organisation reported yesterday that teenage girls in Britain have the most sex and the highest rate of drunkenness in Europe.
Det avslutande, om rapporten från WHO kan ju vilken Englandsresenär som helst förstå. Det är bara att traska runt i en brittisk stad en fredagkväll, så får man kvitto på teorin. Jag tror inte att det på minsta sätt är "moraliserande" att säga detta. I en tid som helt saknar moral är det en omöjlighet. Men nog finns det anledning säga att kejsaren är naken!



torsdag 17 mars 2016

Judehatet, nu som då

Etty Hillesum 1914-1943
Det sitter en kvinna i ett holländskt kök. Hon läser morgontidningen och har lunchen framme på bordet. Det ska snart bli krig. Hennes land ska ockuperas av det Hitlerstyrda Tyskland. Själv ska hon tvingas iväg från Amsterdam för att dö i Auschwitz. Den livsvägen fick många gå samtidigt som Etty Hillesum. Vi känner namnen på de offer som före kriget utmärkt sig. Hon var en av dessa.

Kasper Støvring skriver i Berlingske:

"Jødehadet. Dette gamle, gamle had forfølger os endnu, for jøden – i bestemt form ental – er ond, og jøden skal dø, nu som dengang, og gerne helt uskyldige jøder og allerhelst deres børn, så lidelsen kan blive så stor som muligt. Jorden skal mættes med jødernes blod, det var budskabet fra terroristen Omar El-Hussein, og det er budskabet fra den 16-årige konvertit, der begge planlagde angreb på jødiske skoler."
och
"Muslimerne er og bliver vor tids jøder… Nej, nej, nej! Vor tids jøder er jøderne. Tusindvis af jøder er allerede flygtet fra Europa. Det er den flygtningekrise, vi for alvor burde beskæftige os med alene af den grund, at den har rod, ikke i fjerne lande, men i tendenser i vores egne samfund. Med nye folk kommer som bekendt nye tider, nye sæder og skikke. Eller rettere: gamle tider, gammelt had."
Klagomuren, Jerusalem. Foto: Thomas Nydahl
Och på Expressens kultursida skriver Salomon Schulman:
"Jag gillar Israel. Även om jag hyst kritiska tankar till landets politik. Jag gillar Sverige. Även om jag hyst kritiska tankar till landets politik.Ingen hånar mig för min inställning till Sverige. Däremot beträffande Israel. Hur många gånger har man inte gått på mig för det man uppfattat som israeliska övergrepp?Det kan komma på en tillställning då vi sitter och skrattar och har kul. Som en blixt från en klar himmel, som i korsfästelsedagens mörkaste minut, utbrister plötsligt min bordsgranne att Israels politik är åt fanders. Jag frågar vad det har med mig att göra - och som den självklaraste saken i världen framhäver vederbörande att jag är ju jude. Länge ryckte jag på axlarna och betonade att förvisso är jag jude men inte sionist. Som de flesta visste hade jag skrivit på upprop där det underströks att vi radikala judar och palestinier tog avstånd från ockupationspolitiken. Det sades för döva öron. Netanyahu var fascist, hans land var ett imperialistiskt brohuvud och dessutom rena apartheiden, meddelades mig. Jag fick bära korset för alla mina trosfränder."
I Tyskland har man kurser för "nyanlända" mot judehatet. 
"Integration courses intended for migrants in Germany will include a special programme to combat ever growing anti-Semitic attitudes which migrants bring with them from the Middle East.
A Jewish network lobbied the German government to include a 10-point plan aimed at combating anti-Semitism among Middle Eastern migrants. In the programme migrants are encouraged to deal directly with the issues they may have with Jews and the Jewish religion so they better understand that anti-Semitic attitudes are not welcome in Germany or Europe. The network says issues discussed in the programme will include the special relationship of Germany and Israel, as well as the Holocaust, reports Die Zeit."
Ja, så ser det ju ut. Nu som då.



onsdag 16 mars 2016

Liv, Horace och Per Arnoldi

Vi är nog rätt många nu som lägger pannorna i djupa veck och därtill sakligt diskuterar den tv-serie som heter Liv och Horace i Europa.

Seriens grundidé, bildningsresan, är alltid god, men det som sätter fälleben för just denna är kanske en kombination av snål programtid och fnitter inbakat i sättet att tala, "typ", "liksom" och sådant. Jag följer förstås serien, det är bättre att se något som har en mening än att stirra sig trött på all den "underhållning" som svensk television numera sysslar med på heltid.

Bodil är en av dem som skriver seriöst kritiskt om serien.


Per Arnoldi är guiden i den danska programserien.


Ett annat sätt att göra det visar dansk tv i serien Langt ude med Arnoldi: 

Om du följer länken kommer du till seriens femte avsnitt. Utifrån det kan man se hela serien. Kulturhistoria när den är som bäst i televiserad form.

Kenneth Clark är förstås giganten på området. Om man går in på denna lilla aptitretare så finns hela hans fantastiska serie om Civilisationens historia där:






Rabbinnäsor, leda i Amsterdam

Foto: Astrid Nydahl
"Ser Madonna på MTV och blir rädd att jag ska bli galen av ensamhet. Hela eftermiddagen gått runt i rummet och försökt få fäste någonstans, som en fisk i ett alltför litet akvarium. Genomgår en ny kris, det är för mycket, för länge, för mycket."
Mircea Cartarescu befinner sig i Amsterdam på stipendium. Han ska bo där hela fem månader. Ensam, i ett rum som saknar alla personliga förbindelser. Anonymiteten på väggarna, på golven, i taket, i allt det som är tomt, driver honom in i en ond cirkel.

Vad gör han i den situationen? Han går ut och köper pulverkaffe och börjar arbeta. Han arbetar hårt. Om så bara för att slå ihjäl tiden. Det är 1994. Han ser också John Lennon på tv, hans ansikte, säger Cartarescu, är ett "massivt huliganansikte", och mitt i detta ansikte sitter "en rabbinnäsa över den nobla överläppen." 

Jag hajar till. John Lennon har funnits i hela mitt liv. Aldrig skulle jag komma på tanken att låta hans näsa leda tankarna till en rabbin. Har rabbiner särskilda näsor? Cartarescu är nog glad för dessa generaliseringar för bara en stund senare skriver han: "Jag har börjat se ut som en fyrtioåring." 

Aha! Rabbinnäsa eller fyrtioåringsutseende! Det läser jag mig till i hans dagbok (översatt till svenska av Inger Johansson), utan att egentligen veta hur jag såg ut 1992 eller hur Lennons näsa egentligen var formad.

Ren tillfällighet: nysläppta bilder på John Lennon i gårdagens Daily Mail.
Motsäger de Cartarescu eller bekräftar de hans dagboksanteckning?





tisdag 15 mars 2016

Bör Breivik ha medborgerliga rättigheter?

Nu har teater Breivik börjat igen och det föranleder frågan. Jag var av den uppfattningen att ett dödsstraff vore helt rimligt när man tänker på hur många människor han mördade. Men Norge har nu inget sådant straff att använda i extrema fall. Återstod inlåsning. Nu har Breivik stämt norska staten för att han lider. Är då inte straffet just avsett att å ena sidan skydda oss andra från honom och å andra sidan att åsamka honom ett lidande?

Det förvånar mig att den norska staten lägger en enda krona till på hans teater. Låt dörrarna vara låsta om honom och använd eventuellt överblivna skattekronor till att lösa andra akuta samhällsproblem. Norge har, liksom vi andra, omfattande sådana problem. Breivik borde fråntas alla sina medborgerliga rättigheter. Hans brott är så grovt att han själv valde den vägen. Hans klagomål bör gå direkt i papperskorgen, utan vidare kommentarer.

Jag rekommenderar läsning av min artikel om Peder Jensen, en av många drabbade norrmän.

Uppgivenheten i mars

Foto: Astrid Nydahl
Uppgivenheten är ledans andra namn. Det står skrivet på ett fuktigt papper som legat allt för länge i brevlådan. De nakna träd jag ser hela dagarna förbereder sig för ett tyngre grenverk, men ännu står allt stilla som på ett gammalt foto från en länge sedan gången vinter. Allt har slutat fresta mig. Ingenting förefaller viktigt nog att berättas om.


måndag 14 mars 2016

"Övertygelserna" och kaffesumpen

Auschwitz. Foto: Astrid Nydahl
"Allt odrägligare blir för mig det tillfälliga i de flesta övertygelser", skriver Elias Canetti i Människans provins. Vad är "övertygelser" annat än högst preliminära antaganden som människan gömmer sig bakom, eller helt enkelt bara söker tröst i. 

Varje dag vänds verkligheten upp och ner. Allt fast förflyktigas. Gårdagens sanning blir morgondagens lögn. Den gångna veckan har vänt mycket upp och ner. Bomberna i Turkiet. De tyska delstatsvalen som i hög grad blev ett trefaldigt budskap om Tysklands asylpolitik. EU:s fumlande med ett Turkiet om hur många asiater det går per europé. Den svenska regeringens tafatta "beslutsamhet" som inkluderar semesteröppna gränsstationer. 

Övertygelser har förstås både de själva och deras anhängare. För mig handlar det bara om "övertygelser", om inte förr så efter nästa bomb, nästa massflykt eller nästa mandatperiod. Världens dagar tolkas i kaffesump men skrivs i sand.


söndag 13 mars 2016

Misären, det obefintliga upproret

Foto: Astrid Nydahl
"Misären gråter inte, misären har ingen röst. Misären lider, men lider i det tysta. Misären gör inte uppror."  

Ryszard Kapuscinski, ur Reporterns självporträtt, översättning Anders Bodegård.

När jag blickar ut i världen ser jag att misären inte förmår människor att "lyfta sig i håret". Är det därför Afrikas länder fortfarande består av urfattiga massor och stenrika, korrumperade tjuvar till elit? Är det därför kastsystemet i Indien fungerar så effektivt? I Reporterns självporträtt läser jag: "Om du är en fattig lantbrukare i någon avsides indisk by, så finns det inget hopp för dig. Människor vet mycket väl att det är så. De vet det sedan urminnes tider."

Är det därför han anser att det behövs "någon som talar i deras sak"? Men det har ju gjorts, gång på gång, i olika epoker. Afrika har haft sina "befrielserörelser", Indien har haft sina legendariska folkledare. Man behöver väl inte påminna om Gandhis gärning?

Det obefintliga upproret är en global företeelse. I våra västerländska nationer yttrar den sig som trohet mot den politiska klassen och det parlamentariska "valet".  Är dagens val i Tyskland en form av uppror? Nej, det tror jag inte, det är snarare en "opinionsyttring", lika meningslös som alla andra i vår tid.

Det finns ingen anledning att tro att det inställda upproret är ett tredje världen-fenomen, särskilt inte som den tredje världen är borta för alltid. Den kunde man möjligen hävda hade en framtid, från 1950-talet och framåt. Nu är världen så hopskruvad, att inga begrepp och inga frihetsuppfattningar kan förvandla nationer och kontinenter till något annat än det de är, "misären gör inte uppror". Inte heller här och nu.




Söndag med Karl Erik Welin. Bildsvit av Lennart Romberg

Karl Erik Welin. Foto: Lennart Romberg
Det är söndag. Veckans enda dag för musik. Jag fick den unika chansen att visa en bildserie tagen av Lennart Romberg av kompositören och musikern Karl Erik Wallin, på Mallorca. Där levde och dog han. Bilderna är oerhört vackra och får tala för sig själv. Efter bilderna följer några små textframgemt och en minneskonsert från Genarp i Skåne, där han föddes 1934, på hans 80-årsdag den 25 juni 2014.

Karl Erik Welin. Foto: Lennart Romberg


Karl Erik Welin. Foto: Lennart Romberg
Karl Erik Welin. Foto: Lennart Romberg
Karl Erik Welin. Foto: Lennart Romberg






"Ett tidvis ohälsosamt alkoholbruk bidrog också fram till hans död på Mallorca 1992 till återkommande disharmonier.
Jag fick veta av en journalist att han var död. Dödsattesten visade på hjärnblödning. Strax innan hade Monica Zetterlund hälsat på honom på därnere."

"–Jag ser honom på Mallorca när han summerar sitt liv. Hade han fått leva en gång till så tror jag inte han skulle ha blivit musiker.
Samtidigt drömde han ända till slutet om att det bästa i musiken skulle kunna hjälpa till att skapa en bättre värld."

(Brodern Georg Welin i Sydsvenskan)


Fakta: Karl-Erik Welin, organist, pianist och kompositör, föddes i Genarp 1934 och avled på Mallorca 1992.

Med sitt virtuosa och avantgardistiska spelsätt blev han känd över hela världen. Berömd blev en happening på Moderna museet där Welin demolerade pianot med motorsåg, sågade sig i benet och fullföljde konserten blödande. Hans kompositioner är romantiskt influerade med musik för teater, film och balett.