lördag 12 mars 2016

Försvinnande känsla...

Foto: Astrid Nydahl
Varje morgon vaknar jag med känslan av att det är just idag det gäller. Som om varje dag vore startpunkten för något radikalt annorlunda. Jag hinner inte längre än till förmiddagskaffet för att den känslan ska vara helt borta, utsuddad, försvunnen.


fredag 11 mars 2016

Adam Balcer i Eurozine om ett nytt "eurasiskt paradigm"

Hampstead Heath, London. Foto: Astrid Nydahl
Adam Balcer skriver i Eurozine om nödvändigheten av att formulera en politik som i första hand utgår ifrån Turkiet, Kina och Iran. Han kallar det förvisso för "A new Eurasian paradigm", och i begreppet Eurasia finns förstås också utvecklingen och förändringarna i det väldiga Ryssland inkluderade. Balcer:
"This year marks the 25th anniversary of the collapse of the Soviet Union, the main geopolitical tragedy of the twentieth century according to Russia's president, Vladimir Putin. Even though the political situation in the region has changed dramatically in the last 25 years, the term "post-Soviet" is still being used to define the geopolitical space between the European Union, China, the Indian Peninsula and the Middle East. This post-Soviet paradigm, which unjustly preserves a conviction about Moscow's role as a sun around which the post-Soviet planets orbit, is already out-dated. Naturally, Russia is and will remain the key continental power in this geopolitical space. However, its influence in the "near abroad", to use Kremlin terminology, has decisively weakened since the collapse of the Soviet Union. Conversely, the importance of other actors (especially the United States, the EU, China, Turkey and Iran) has noticeably increased. Paradoxically, the more Russia tries to maintain its influence, the more outdated the term "post-Soviet space" becomes. Russia's policies are coming up against increasing levels of resistance in its former colonies, which are searching for support elsewhere."

Varför då ett nytt paradigm? Balcer menar att vi här måste inkludera utvecklingen i Ukraina sedan 2013. När Ukraina blickade västerut mot EU vände sig Ryssland samtidigt österut, mot Kina. Den processen är förstås inte så enkel att beskriva, men i grova drag resonerar Balcer utifrån dessa förändringar (som också inkluderar den ryska militära inblandningen i Ukraina).
The foundation of the new Silk Road abolishes the old post-Soviet paradigm. New pathways will connect the Caucasus, Central Asia and Eastern Europe with the Middle East, the Balkans and Central Europe. The blurring of borders between the post-Soviet space and its neighbourhood has also been confirmed by a decision made in July 2015 by the Shanghai Co-operation Organisation, a body established by the Central Asian countries (without Turkmenistan), Russia and China to accept India and Pakistan to join their group. Quite soon, this may also be joined by Iran, which has recently been freed from international sanctions.
Här kan du läsa hela Balcers text.

***

Adam Balcer
is the programme director of the conference on Polish Eastern Policy, organized annually by the Jan Nowak-Jezioranski College of Eastern Europe in Wroclaw. He is also a senior fellow at demosEUROPA Centre for European Strategy.

torsdag 10 mars 2016

”Judendomens benägenhet att snarare hylla frågorna än svaren..."

Foto: Astrid Nydahl
I vår kulturkrets finns det en stark vilja att betona svaren och sanningen. Inför varje problem tycks olika idéströmningar finna ett svar som betraktas som sanningen. Den synen på livet är svår att acceptera. Den som säger sig ha funnit Sanningen – religiös, politisk eller filosofisk – betraktar jag med misstro. I den judiska traditionen betonas snarare frågan. I sin bok Om konsten att älska skriften skriver den finlandssvenske psykoanalytikern och essäisten Mikael Enckell:
”Judendomens benägenhet att snarare hylla frågorna än svaren och mångtydigheten framom den vid första anblicken bedrägligt imponerande entydigheten, ter sig mer realistisk för dem som lever sina liv inom horisonterna för mer reservationslöst upplevda individuella livsöden, såsom litteraturforskaren, författaren, psykoanalytikern och den i sin egen livshistoria fast och oängsligt förankrade gör…”
Just den hållningen måste vara utgångspunkten för en essäist. Hur skulle essäisten kunna söka sig fram genom texten om han från början trodde sig ha svaren? Enckell är alltid spännande att möta, därför att han inför ämnena han väljer närmar sig med den frågandes nyfikenhet. Så har han också under åren skrivit om en rad olika judiska ämnen. Essäsamlingen Själen som vägrade krympa har rentav denna underrubrik: Essäer i judiska ämnen. Och uppföljaren Uppror och efterföljelse vandrar i samma tradition när den tar upp såväl Freud som Moses, mondän antisemitism i kritiken mot Israel, filmen The Believer och en rad judiska diktare.

I denna bok lägger Mikael Enckell tyngdpunkten vid några kvinnliga öden: vid sidan av sin egen mor, Heidi, diskuterar han George Eliot och filosemitismens gåta, Helen af Enehjelms essäistik samt den återupptäckta fransk-judiska författarinnan Irène Némirovsky. I några avslutande essäer kommer han åter in på judisk-filosofiska spörsmål, diskuterar hänryckningens väsen, Talmud och Toran. Vid det sistnämnda påpekar han att Torans förbud mot att avlägsna bärstängerna kan vara ett tecken för ”hur den heliga texten hela tiden skall vara resfärdig, beredd till uppbrott, fixeras den vid en och samma plats, dör den.”

Och det är kanske just här jag får syn på något centralt. I en religiös och filosofisk tradition där frågan är viktigare än svaret, är det kanske också självklart att uppbrottet – den ultimata förändringen – är viktigare än cementeringen vid en plats. Så uppfattar jag Enckells tes, och ser i den något djupt sympatiskt. Inte så att jag tror att ett folks lycka ligger i att fördrivas från land till land – en så bisarr slutsats skulle ju legitimera judeförföljelserna – utan att det personliga uppbrottet alltid är ett tecken på nyfikenhet, vilja till förändring och erfarenhet, och att det därmed också kan känneteckna en människa som vägrar att tyna bort. Att vara resfärdig kan – i varje fall som metafor – innebära att man är redo för nya utmaningar. I skriften – också den litterära – måste denna beredskap finnas. I Enckells författarskap tycks den vara ett slags grundförutsättning.




onsdag 9 mars 2016

En tid för skrivande och isolering

Foto: Astrid Nydahl
"Nu trummar regnet mot fönstret och flickorna gör sig i ordning för natten (...) vårt liv går vidare, fullt av charm och i Guds beskydd. Världen runt omkring som inte tränger in till oss blir bara mer och mer kaotisk och vanvettig (...) Det är en tid för romanskrivande och isolering." (Mircea Cartarescu i dagboken den 6 juni 1994, i översättning av Inger Johansson) 
Så formulerades tanken för mig igen när jag för två nätter sedan började läsa Cartarescus dagbok (Bonniers Panache, 2011). Jag finner hans romaner oerhört svårlästa, men dagboken öppnade sig genast som en samtalspartner, en röst i den annars alldeles tysta natten. Jag följer med honom, både fysiskt och intellektuellt. Det är verkligen en tid "för romanskrivande och isolering".

Tankarna om isolering förstärks när jag läser Lars Åbergs text "Med slöjan som vapen mot den sekulära demokratin". Läs gärna hela, här bara ett smakprov från en konferens där "vänstern" visar var den står:
"Utanför konferenslokalen stod en barbröstad demonstrant, Aliaa Elmahdy, som dödshotad tvingats fly från hemlandet Egypten, med skylten ”Hijab är sexism, inte antirasism”. Hon möttes av en skur av fördömanden. Upprörda unga kvinnor med hijab försäkrade att de valt att täcka sig av egen fri vilja och att de med sina slöjor gör motstånd mot rasism och mot vit heteronormativitet. Deras uppfattning är att västerlänningar sitter fast i strukturer som gör dem till förtryckare medan de själva är handlande subjekt som väljer sin uniformering.
Så där fick vi svaret på undringarna kring hijaben som politiskt motstånd. Kvinnornas val gör dem till aktiva deltagare i ett ideologiskt projekt som vill påverka hela samhället."



tisdag 8 mars 2016

Valet har aldrig varit tydligare. Det står mellan Europa och barbariet, skriver Bernard-Henri Lévy

Foto: Astrid Nydahl
Rubriken ovan fanns i Sydsvenskan igår. Det som följde var ännu en larmtext från Bernard-Henri Lévy. För det är just larmtexter han skriver. Ibland får jag en känsla av att han saknar insikter och förståelse för hur människor som befinner sig nedanför elfenbenstornet alls tänker. Är man stenrik mediakändis som han - och därtill har direkt tillgång till presidenten och regeringskansliet i Paris - kan man tillåta sig just den typ av "generositet" som genomsyrar texten. 

Jag underskattar inte Lévys intellektuella skärpa, begåvning och briljans, men jag finner hans texter allt mer präglade av verklighetsfrämmande idealbilder. Ser han inte hur de sociala motsättningarna och spänningarna stiger till farliga nivåer? Ser han bara ett Europa som om det följer hans recept står för motsatsen till barbariet? I så fall undrar jag varför vi importerar barbariska seder, traditioner och religioner -och därtill de motsättningar som driver krigen - till Europa. Nå, så här skriver han:
"Det finns fortfarande tid. Det är ännu inte för sent att mana fram politisk och moralisk handling och dra lärdom av historien. Europa har alltid hotats av upplösning, av absolut alla tänkbara skäl, och det krävs därför att dess ledare visar en onaturligt stark, envis, nästan dåraktig vilja för att ett till synes oundvikligt scenario ska avvärjas.
Antingen gör vi inget utan låter en oanständig rädda-sig-den-som-kan-inställning ta över. De nationella passionerna triumferar då över den europeiska drömmen; den krymper till en gemensam marknad, som om den värnar en globaliserad företagsamhets intressen sannerligen inte gör detsamma för medborgarna och deras strävan efter fred, demokrati och rättvisa."
Förvisso har han rätt i att Europa hotas av upplösning. Men beror det på att vissa länder inte längre klarar att hantera den stora mängden nyanlända? Jag tror inte ett ögonblick på det. Istället är det snarare så att varje enskilt EU-land saknat både kort- och långsiktiga perspektiv på vad som skulle ske om Mellanöstern imploderade. Ty det är vad som hänt, med såväl amerikansk och rysk som europeisk hjälp. Det har där ingenting att göra med "de nationella passionerna" att samordningen och samförståndet kraschat, utan snarare med ett slags politisk desperation framkallad av en ohanterlig situation. Det blev jag övertygad om vid mina besök i Malmö och Hyllie i höstas. Det som skedde där skulle inget europeiskt land kunnat skryta över som "hanterligt".
Lévy må vara en lysande retoriker och agitator. Men efterhand som krisen tilltar tycks det som om han alltmer förväxlar sina egna möjligheter med de europeiska folkens. Han borde - trogen sin egen tradition - ge sig ut på reportageresa och fråga de skinnade grekerna, de fattiga makedonierna och turkarna eller varför inte de fram till alldeles nyligen trygga, men nu rädda och oroliga svenska landsbygdsborna som tidigare, själva och sedan många generationer, befolkat små byar och samhällen men som nu plötsligt fått asylboenden med mångdubbelt fler människor mitt i sina liv och vardagar. Man får aldrig underskatta den sociala sprängkraften i oro, spänningar och rädslan som det hotfulla väcker. Ändå måste man ta hans avslutande varning på allvar och reflektera över dess innebörd:
"Aldrig tidigare har valet varit så tydligt. Det står mellan Europa och barbari, Europa eller kaos, mänsklig misär, politiskt och socialt förtryck. Ett verkligt steg framåt, mot en politisk integration, är vår enda möjlighet att möta dagens oerhört svåra utmaningar. Annars väntar en säker nedgång, exit ur historien och kanske, en dag, krig."
Det till synes svårbegripliga förklaras både kunnigt och tillgängligt av Robert Fisk i Independent. Det som hände på 1940-talet i Syrien äger stor giltighet just nu. Hans artikel är i högsta grad läsvärd. På samma sätt vill jag rekommendera Margaret Davis i samma tidning, som skriver om de storskaliga attacker som Islamiska staten planerar i Europa. Att IS planterar sitt folk i flyktingströmmen är inget som verkar te sig som ett högprioriterat problem för Lévy, trots Parismassakrerna, trots islamismen snabba tillväxt i Europa. Jag menar att det är en avgörande spelbricka i det som nu pågår och att det naturligtvis måste vägas in i varje form av "lösning" eller "plan" för framtiden.

måndag 7 mars 2016

Birgitta Boucht: Dånet i ett ensamt hjärta (Schildts & Söderström)


Birgitta Boucht har utkommit med en ny roman: Dånet i ett ensamt öra. Hon har gjort det förut, förenat saga och realism, liv och dikt, liksom skrivit sig in i livets olika åldrar. Dånet i ett ensamt öra har en intressant underrubrik som genrebestämmer utan att begränsa eller skriva läsaren på näsan: Roman ur gränszonerna, en saga för vuxna.

Ramberättelsen är 89-åriga Tessa avslutande livsdagar i en sjuksäng. Det är i och ur den sängen som berättelserna föds. De kretsar i sin tur kring Tessa i olika skeden av livet. Här möter vi t.ex. henne också som en ung kvinna med problem och drömmar. I ett annat avsnitt, då hon är runt femtio, bjuder hon hem alla männen i sitt liv, samlar dem i vardagsrummet och bjuder dem på whisky som förlöser allt, det är en både rörande och rolig scen. Det som gör Bouchts nya bok riktigt intressant är det faktum att en rad sagoväsen - fast de kunde förstås vara alldeles "på riktigt" - uppenbarar sig för Tessa. De har minst sagt sagolika namn som Till och Tummelisa, men också alldeles vardagliga namn. Det spelar ingen roll om de är flickor eller pojkar, de verkar alla avspegla eller representera olika stadier och vägval i Tessas liv. 

Det är ingen tillfällighet att Boucht skriver som hon gör. Sedan länge präglas hennes författarskap av barnperspektiv, sagoberättande och en förmåga att överskrida gränserna mellan ung och gammal, mellan kvinna och man. Varför skulle inte en gammal kvinna kunna se tillbaka på tanken - och leka med den - att istället vara en man? Sådant gör ju Boucht hur elegant och självklart som helst.

Liksom jag tyckte väldigt mycket om och greps av Tusenblad som låg hjälplös i sitt badkar, gör jag det med Tessa, som ändå haft turen att få avsluta i en säng. Men det är förstås aldrig lätt att dö, det vågar jag gissa trots att jag saknar erfarenhet av det. Kanske kan man ändå lära sig lite av Tessa och av Boucht.

Tidigare texter här i bloggen om Birgitta Bouchts författarskap, bland annat dessa två: