lördag 5 mars 2016

Vem bultar på min dörr?

Foto: Astrid Nydahl
För några år sedan satt jag med en hel kortlek full, den innehöll definitioner på identitet och juridiska förhållningsregler i det internationella livet. Inget av det jag fann var särskilt anmärkningsvärt. Men ställda inför ännu ett år av gräns- och gränslöshetsdefinitioner och ännu en våg av både migranter och flyktingar är det dags att plocka fram dem igen. När jag själv läser dem tänker jag att varje rad och varje begrepp bör följas av en fråga, till exempel kan man fråga sig själv och andra vad som krävs för att styrka en identitet, en ålder, en nationalitet, ett skyddsbehov eller en längtan efter något annat. Sådana frågor ställs nu i hela Europa. Här följer fem kort ur leken:

”Sverige har lovat att följa barnkonventionen. Den gäller alla upp till 18 år. Du är en individ med en egen identitet. Det får ingen ta ifrån dig. Du har rätt till din identitet. I det här sammanhanget innebär det i första hand att du har rätt att få ha och behålla ett namn, en nationalitet och dina familjerelationer. Ditt namn, nationalitet och familj är bara några delar av vem du är, av din identitet. Andra delar kan vara var du bor eller har bott, vem som har tagit hand om dig eller viktiga beslut som har fattats om dig. Ditt etniska ursprung, din religion och de språk du talar är också delar av din identitet.” (Barnombudsmannen om FN:s barnkonvention).

”För att bli svensk medborgare krävs att du kan styrka din identitet. Med identitet menas namn, födelsetid och som regel medborgarskap. Migrationsverket kan göra undantag för dig som inte kan styrka din identitet om: du har bott i Sverige i minst åtta år och uppgifterna om din identitet är trovärdiga och du saknar möjlighet att skaffa dokument som kan styrka din identitet. Din identitet är trovärdig om du har bott oavbrutet i Sverige i minst åtta år och under den tiden har haft samma identitet. Om du har ändrat din identitet under den tid du har bott i Sverige, är det svårare att göra undantag från kravet på styrkt identitet. Du får heller inte räkna den tid du har varit i Sverige med fel/falsk identitet som hemvisttid.” (Migrationsverkets hemsida, november 2013)

Etnisk identitet betyder att en person menar sig tillhöra en folkgrupp och i större eller mindre utsträckning sympatiserar med dess kulturella normer och uttryck. Men den etniska tillhörigheten är sällan en persons enda identitet, lika lite som en språklig eller religiös. Andra saker som kan påverka är till exempel kön, klass, sexualitet, ålder och bostadsort. Hur och om en person uttrycker sin etniska identitet kan variera. Beroende på sammanhanget kan etnisk identitet vara något ointressant, viktigt eller farligt.” (Nordiska Museets hemsida, november 2013).

”Den som ansöker om ett nationellt id-kort är skyldig att inställa sig personligen hos passmyndigheten och i samband med ansökan låta passmyndigheten ta en bild i digitalt format av sökandens ansikte och styrka sin identitet, sitt svenska medborgarskap och övriga personuppgifter”. (Regeringskansliet om nationellt identitetskort).

”Ni går väl inte och begär att jag skall äga en identitet? Då skall jag avslöja för er: jag har en enda identitet: skrivandets (Eine sich selbst schreibende Identität.) Vem är jag annars? Vem skulle kunna veta det.” (Den ungersk-judiske författaren Imre Kertész i En annan, översättning Ervin Rosenberg).


fredag 4 mars 2016

Varningsskott och mord: konflikternas "boenden" i det nygamla riket

Haväng, Skåne. Foto: Thomas Nydahl
Det är turbulent också i min hemkommun nu. Polisen fick skjuta varningsskott igår kväll. Utanför Lindesberg har det skett ännu ett mord på ett så kallat "boende".

Denna turbulens kan utan omsvep betraktas som fragment av ännu fler importerade konflikter. Konfliktytorna är många: mellan sunni och shia, mellan islam och kristendom, mellan folkslag och inte minst mellan nationaliteter. Turbulensen kommer att växa, på samma sätt som den israelisk-palestinska konflikten fått växa utanför själva konfliktområdet. Judehatet i svenska städer är ett av många exempel på det.

Vill man studera konkreta exempel på hur islamiseringen ser ut finns det i dagens Independent ett kusligt och lärorikt exempel. Man berättar där om hur islamister leasar fem av Whitehalls byggnader och att det i kontrakter står att där inte får förekomma någon verksamhet som står i strid med sharia-lagarna. Här finns mer material om saken. Smaka på den och dra lärdom, det skulle jag säga till mig själv.

Det är fredag nu. Borde jag säga mer om turbulensen då? Vore det inte bättre att helgvila? Förberedelserna är redan klara: bra filmer hyrda för kvällarna, maten planerad och den vita vilans regim införd. Om bara dimman lättar kan naturen erbjuda något. Idag såg jag för första gången en hackspett vid ett träd, den sa mig att jag inte får glömma just naturen. I den finns både tystnaden och vilan.


torsdag 3 mars 2016

Jean Améry-Prize for European Essayistic till Adam Zagajewski

Foto: Astrid Nydahl
Igår delades det ut, Jean Améry-Prize for European Essayistic, och jag hade inte hört talas om det ifall inte vännen Anders i Finland tipsat mig. Juryn består av Robert Menasse, Claudio Magris, László Földényi, Gila Lustiger, Michael Krüger and Christina Weiss (f.d. tysk kulturminister). 

Tidigare mottagare av priset är: 1982 Lothar Baier 1985 Barbara Sichtermann 1988 Mathias Greffrath 1991 Reinhard Merkel 2000 Franz Schuh 2002 Doron Rabinovici 2004 Michael Jeismann 2007 Drago Jančar 2009 Imre Kertész 2012 Dubravka Ugrešić.

I år gick priset till Adam Zagajewski. Här kan man läsa en av hans essäer, och här en annan. Den andra essän har titeln The closing of an open society och börjar så här:
Eastern European intellectuals, writers and artists certainly contributed to some degree to the collapse of the totalitarian Soviet system. Their ideas circulated in the public space, their courage was a model for many. In general, intellectuals, fickle, often using abstruse language, can easily become the laughing stock of their societies, but the likes of Vaclav Havel or Leszek Kolakowski were certainly not ridiculous. Of course, it was not ideas alone that undid totalitarian oppression, but they were an important ingredient in a vast array of means and modes of action. 
It's a sad paradox that now, while they, intellectuals and writers, face a united Europe, the European Union driven by free market economies and democratic principles – although at this moment undergoing a serious crisis –, the Europe they saw in their dreams, projects and aspirations, and for the members of whose parliament they could freely vote in recent years, they are probably more helpless than before, in the old times. Apparently it was in some respects easier to fight against the Central Committee than against big numb Numbers, the dark sides of capitalism and sombre nationalistic strivings.
Och här kan man ta del av alla de essäer som finns med i sammanhanget (Eurozine). Jag skulle utan tvekan säga att det som där kan läsas är något av det bästa som vårt plågade, förvirrade och vilsna Europa kan erbjuda. En man som Adam Zagajewski har under hela öststatsperioden med murar, förtryck och sträng censur varit en förebild. Hans essäistik och poesi har hävt sig högt över den dagspolitiska världen. Jag tycker att man bör ta fasta på hans tes om att det var lättare att kämpa mot betongsocialismens centralkommittéer, än det är mot vår tids makthavare som finns dolda och ofta anonyma bakom kapitalismens glänsande fasader. 


***

Hela prismotiveringen kan man läsa här, men jag vill citera dess inledande stycken:
Adam Zagajewski is to receive the 2016 Jean Améry Prize for European essay writing. To coincide with the award ceremony, Eurozine publishes essays by authors nominated for the prize, including by a representative selection of Eurozine partner journals. The publication of this essay collection has been made possible through a partnership with Jean-Améry's publisher, the German publishing house Klett-Cotta, and the Allianz Cultural Foundation.
It is particularly fitting that, 50 years after the publication of Jean Amery's Jenseits von Schuld und Sühne (1966), the jury highlights Adam Zagajewski's essay A defence of ardourJenseits von Schuld und Sühne, translated into English as At the Mind's Limits, is the book in which Jean Améry gives an account of his life as an intellectual who was captured while participating in the Belgian resistance against National Socialism, tortured and sent to Auschwitz.[1] In the preface to the second edition, Améry writes about why "enlightenment" continues to inform his intellectual practice, and remains for him a "key word" that "embraces more than just logical deduction and empirical verification".
***

Annat om Zagajewski i bloggen finns det här, liksom här och här.

Serge Gainsbourg: Jevgenij Sokolov (Bucket List Books, översättning av Jenny Högström)


Fisförnäm? Nej rakt tvärtom: fisen som uttryck för det lägsta, vilken sedan blir upphöjd, nästan till ett karaktärsdrag. Vad är det med fisen? Vi känner den alla. Den är ett av flera tecken på att matsmältningen fungerar som den ska, och att tömningen sker regelbundet. Fisen är matsmältningens moln och doft.

Så Serge Gainsbourgs roman Jevgenij Sokolov ställer sig i opposition mot det fisförnäma och blir en del av en oppositionell konstnärstyps personlighet. Han skriver som om det vore slutmuskeln – istället för hjärnan – som både tänker och förhåller sig kritisk till sin samtid och dess överhet.

Man måste vid läsningen komma ihåg att boktiteln också har tillägget ”en allegorisk berättelse”. Så läst framstår den berättande Sokolov som en rebell både till namnet och gärningen. Just därför blir han närvarande på de stora konstmuseerna, från Tate i London till MOMA i New York. En utsläppt väderspänning på plats och han är för alltid representerad. Ändå går denna roman mot en oundviklig tragedi, men om den ska jag inte orda.  Om man tyckte om Gainsbourgs sätt att pratsjunga kan man glädja sig åt hans allt annat än höglitterära gestaltning, hans språk är vackert i egen rätt och ändamålsenligt, om man så säger:
”Släpp väder Solokov, fis på denna luxuösa och förgängliga värld, och när de unga nymfetterna dubbelexponerade avtecknar sig i de speglar som brustit vid din framfart medan de lägger på nytt läppstift, må din allestädes-närvaro vara den mångfaldiga spegelbilden av jordens alla laster. O Solokov, din hyperkänslighet får handen att skaka. Se ut genom glasrutorna i din mask som ångat igen av sumpfeber och skapande, hur grafer och kurvor avtecknar sig medan katodoscilloskop och ljudmätare svajar, slingrar och lyser under Bergs och Schönbergs atonaliteter vars tolvtonsmusik förenas med dina kontrapunktiska gaser.”

Att boken i original utkom 1980 ter sig alldeles självklart. Vågen från 1968 hade nått sin kulmen, snart skulle den nya tidens penningdyrkan åter styra våra liv.


Vinterns behov

Foto: Astrid Nydahl
Jag skriver meddelanden ut i världen som är mer definitiva än förut. Vågar säga att jag är trött på maskspelen och förställningen, att några leenden inte ska förekomma så länge det döljs någonting annat under dem. Vet att sådana påståenden kan leda till isolering och fördjupad avskildhet, men fruktar ingenting.


Det jag behöver har jag: vänner jag brevväxlar med varje vecka, rösterna ur det förflutna, men också de samtida, i böckerna. Och den dova tonen från Chet Bakers trumpet eller den spröda klangen från en fagott eller en cellos djupa allvar från barockmusiken. Kan en människa begära mer om hon samtidigt lever i kärlek?