onsdag 17 februari 2016

Det lilla i det stora




Det har varit både snö och frost de senaste dagarna, men under tisdagen öppnade sig en magiskt blå himmel med dagslångt solsken. Vi tog tillfället i akt och gav oss ut i naturen. Hemkommen började jag putsa alla fönster, både in- och utvändigt. Först när jag var klar med det arbetet såg jag väderprognosen; på torsdag kommer det snöblandade regnet tillbaka och förstör allt genomskinligt vackert. Det är vi vana vid eftersom vi bor alldeles utmed vägen.


Från våra sida kan man se över väg 118, den som går till Åhus, och bort mot fälten där backarna i närheten av Ivösjön reser sig så mäktigt. 


Livet måste var precis så här. Man befinner sig i hela tiden i det obegripliga och stora. Sena kvällar ställer jag mig utanför huset och skådar mot den mirakulösa stjärnhimlen. I den storheten befinner vi oss alla, utan att kunna förstå eller omfatta innebörden av det vi ser. Så vi vänder då blicken ner mot det lilla, allt det som är vi själva, våra liv, familjer, vänner, eller så väljer vi att helt vända blicken bort från det pågående och istället ägna oss åt litteraturen. Det är så det är, och förmodligen så det måste vara.

Bilderna är tagna av Astrid Nydahl en kall februaridag utanför Kristianstad.


tisdag 16 februari 2016

Humor och politisk humor

Apliv i brittiska Dudley. Foto: Astrid Nydahl
Är det någon skillnad på humor och politisk humor? Är det skillnad på humor i olika kulturer och nationer?

Det är klart att man svarar ja på båda frågorna. Det finns humor som saknar all poäng. Och det finns humor som politiskt gisslar eller driver med samtiden, all inclusive.

Finns det då, frågar jag mig, tjeckisk humor? Frågan kan verka udda, men jag ställer mig den efter att ha läst Emil Hakl Regler för löjligt uppförande (Aspekt förlag, översättning av Mats Larsson). Under diktaturen, särskilt efter den sovjetiska inmarschen och ockupationen av Tjeckoslovakien, kunde man se hur landets version av samizdat-litteratur utvecklades. Där fanns gamla rävar som Ludvik Vaculik och Bohumil Hrabal, men också något yngre förmågor som Pavel Kohout, Ivan Klima, Milan Kundera.

De redan döda ej att förglömma: Jaroslav Hasek, Max Brod, Franz Kafka och andra. 

Så ja, det finns säkert en tjeckisk humorvariant, även om man, som ni ser av namnen ovan ibland kan kalla den tysk-tjeckisk eller judisk-tjeckisk.


Vem är då Emil Hakl (pseudonym för Jan Benes) i detta sammanhang? Han har kallats för vår tids Hrabal. Det är inget dåligt omdöme. Född 1958 var han 1988 med och bildade sammanslutningen Den moderne analfabeten. Hans mest kända roman är Föräldrar och barn (också den utgiven på svenska av Aspekt förlag).

Hakl har sagt: "Varje gång jag börjar skriva känns det som jag skriver en novell. Ja, och ibland vill inte den där novellen ta slut utan fortsätta." Nog kan man säga att den finurligt lilla volym jag nu läst, Regler för löjligt uppförande, kan illustrera det uttalandet. Vi har nämligen att göra med titelnovellen från en samling. Ibland kan det kännas udda att bara läsa en enda novell ur en samlad bok. Men i det här fallet fungerar det utmärkt och bidrar också till att besvara frågan om tjeckisk humor. 



Här känner man nämligen direkt igen sig. Detta är en humor som tycks mig präglad av diktaturårens halvt uttalade, ibland bara viskade, ironier och attityder. Redan kapitelrubrikerna är små berättelser. Eller vad sägs om "Vid andra besöket kan jag återigen inte låta bli att förundras över hur kraftig min sovande pappa är." Det är svårt att säga vad den här boken handlar om. Men man kan fästa sig vid en ram där berättaren, som i kapitelrubriken, besöker sin döende far på sjukhus. Men man kan också göra det vid det faktum att han befinner sig i dialog och samspel med vännen. Egentligen är det en apparat han talar med. Och så ska man påpeka att moldavisk konjak spelar en roll i berättelsen. Jag kan inte säga mer än att det här är en 85-sidig miniatyr som bjuder på många skratt och ännu fler gåtfullheter. Tjeckisk humor således. Politisk humor. Humor kort och gott.


Vilks, islamismen och de påbjudna tilläggen om godhet

Lars Vilks med pristagarna,  Köpenhamn i söndags. Foto: Steen R./ Snaphanen
Karin Olsson, kulturredaktör på Expressen, skrev i söndags en mycket intressant artikel med anledning av ettårsdagen av attentatet mot Lars Vilks och den judiska synagogan i Köpenhamn. Första halvan av artikeln är egentligen den intressantaste, men eftersom den är skriven i den svåra ironiska genren kanske den inte gått fram till alla läsare. Så här skrev hon:http://www.expressen.se/kultur/karin-olsson/terrora

Idag är det ett år sedan som Lars Vilks närvaro på en debatt om konst och hädelse i Köpenhamn utlöste en attack med automatvapen av en islamistiskt motiverad gärningsman. Därför hålls ett stort yttrandefrihetsseminarium på Kulturhuset i Stockholm med Vilks som hedersgäst. Alla är där. Kulturministern tar en selfie med den hotade konstnären och skriver något inlevelsefullt om hans utsatta liv på sitt populära Instagramkonto. 
Konstnärseliten, även Vilks skarpaste kritiker, är förstås på plats för att visa sitt principiella stöd. Panelsamtalet livesänds av P1 på webben och i kväll är Vilks inbjuden till "Agenda", där utrikesminister Margot Wallström efteråt kommenterar läget för yttrandefriheten i världen. Hon tar bland annat upp hur frihetliga bloggare fängslas och piskas i Saudiarabien, och hur Polen nu "putiniseras" och regeringen vill strypa konstnärers och journalisters frihet.
Det hon här skriver är förstås en omöjlighet. Jag skulle bli mycket förvånad om något sådant hände i vårt land. Sverige är och förblir de tystas land. Här säger man aldrig vad man egentligen tycker, särskilt inte när det handlar om islam, utan nöjer sig med artiga repliker på privata middagar. Och de som i sin tur säger vad de tycker har inte tillgång till morgon- och kvällstidningar. Därför har bloggosfären blivit en alternativ källa för kritiska texter.

Däremot kan den andra halvan av hennes text diskuteras. Ja, det är rentav påbjudet. Varför det? Därför att det är påbjudet att i varje sammanhang där kritik riktas mot islam och islamism, man framför allt ska vända hela denna kritik mot ”rasisterna”.

Ändå tycks det bekymra Olsson att intresset för de människor som blir offer för islamismens våld är så ljumt. Hon skriver:
Det är bara intresset för landets enda till livet jagade konstnär som är svalt - förutom i de muslimhatande kretsar som använder honom som en maskot.
Som den svenska statsreligionen – godheten som står över alla andra religioner – alltid manar, ska texter i ämnet mana till samling. Inte mot islamisterna i första hand utan mot allt som kan beskrivas som ”besinningslöst hat och våld i någon form”.

Är man verkligt god säger man bara att man tycker det är fel att Lars Vilks måste gömma sig. Och på samma sätt kan man beklaga att människor som Ayyan Hirsi Ali, Salman Rushdie, Geert Wilders och många andra måste göra det.

Det enda man rimligen kan erbjuda Karin Olsson som svar är att hon långt före årsdagarna kunde försöka samla sina kollegor i medievärlden inför en rejäl manifestation mot islamismen. Hon kunde börja med att ringa upp Sydsvenskans Rakel Chukri som har skrivit en föredömligt klar artikel om innebörden av den islamistiska krigsvågen mot arabvärldens kristna. Även om hon känner samma ansvar som Olsson och klistrar dit något om rasisthotet mot slutet av sin text handlar den ytterst om att klargöra vari hotet består. Läs den gärna här i sinhelhet.



måndag 15 februari 2016

Terrorn i Köpenhamn. Ett år sedan

Passion for Freedom mottar Lars Vilks-kommitténs yttrandefrihetspris. Foto: Steen R.
Igår söndag mindes man offren efter terrorattentaten i Köpenhamn. Jag har fått en svit bilder från arrangemanget. De är tagna av Steen/ Snaphanen. Jag citerar här också ur en artikel som Danmarks radio publicerade i lördags:

Dagen før årsdagen for angrebet mod Krudttønden og den jødiske synagoge er Muhammed-tegneren Lars Vilks gæst på Christiansborg, hvor han deltager i en konference om ytringsfrihed og kunst.

Lars Vilks flankerad av Helle Merete Brix och Mikael Jalving från kommittén. 
Foto: Steen R.
Og ytringsfriheden er presset, lyder det fra manden, der for snart et år siden var et af målene for en del af terrorangrebet i København, da han deltog i debatmødet på Krudttønden.
G FOR TER
Lars Vilks tillsammans med konstnären Uwe Max Jensen. Foto: Steen R.
En anden deltager ved konferencen er Helle Merete Brix. Hun er medgrundlægger af Lars Vilks Komitéen, der står bag arrangementet. Hun mener, det er vigtigt, at konferencen holdes tæt op ad årsdagen.

Peter Batkin, tidigare direktör på Sothebys och Agnieszka Kolek. Foto: Steen R.
- Det skal holdes, fordi vi vil mindes de dræbte, Finn Nørgaard og Dan Uzan, men ud over at se tilbage og sørge, vil vi også fejre kunst og ytringsfriheden og de muligheder, de to ting giver os. Dagen skal minde os om, hvor vigtigt det er, at vi bliver ved med at forsvare retten til at ytre os, siger Helle Merete Brix.en

söndag 14 februari 2016

Söndag. Mahler: Femte symfonin





Idag för ett år sedan slog en islamist till mot Lars Vilks och flera andra, och senare på kvällen också mot Judiska församlingen i Köpenhamn. Två människor dödades, flera andra blev skottskade. Glöm det inte. Dra slutsatser av det som skedde. Jag ägnar dagen åt att läsa om det som leder fram till islamistattackerna, och jag gör det inte någon annanstans än i den gren av litteraturen som lär oss att kritiskt förstå islam och alla dess våldsamma förgreningar. Till läsningen kan man lyssna på Mahler. Det gör jag.


lördag 13 februari 2016

Ännu en gång till frågan om Enoch Powells Rivers of Blood

Birmingham, UK. Foto: Astrid Nydahl

Den 20 april 1968 höll Enoch Powell (1912 – 1998) ett tal för en konservativ förening i Birmingham. Talet skulle få konsekvenser för honom själv, och det har alltsedan dess funnits publicerat i många olika sammanhang. Själv såg jag första gången referenser till hans tal i några obskyra sammanhang – och i usla översättningar - på nätet, men talet i sin helhet fann jag hos Telegraph.uk. Det har blivit känt som ”Rivers of Blood”-talet. Frågorna jag vill belysa kring detta tal är egentligen bara två: hur rätt hade Powell, och hur fel hade han, både i förhållande till sin samtid, och i förhållande till den framtid han menade sig se. Powell satt i det brittiska parlamentet 1950 – 1974, det år då han också lämnade det konservativa partiet, bl.a. i protest mot att det gjort landet till EEC-medlem.

Jag vill citera avgörande passager i hans tal och börjar med det allra första han säger, därför att det har visat sig ha en kanske oväntad tyngd:
”Statsmannaskapets främsta funktion är att förhindra allt ont som är möjligt att förhindra. När man försöker göra det, möter man hinder som är djupt rotade i den mänskliga naturen. Ett sådant är att tingens ordning är så beskaffad att det onda inte blir synligt förrän det redan inträffat: vid varje steg av dess ankomst finns det utrymme för tvivel och diskussion huruvida det är verkligt eller inbillat. Av samma skäl ter det sig inte särskilt anmärkningsvärt vid en jämförelse med aktuella problem, som är både odiskutabla och brådskande: därför frestas alla politiker att ägna sig åt det omedelbart näraliggande på bekostnad av det framtida.”
Det är få förunnat att kunna göra en sådan prognos och att de facto tala om ett socialt problem som för de flesta människor inte ens var synligt. Han beskriver ett problem som varken ter sig odiskutabelt eller brådskande att hantera. Han gör det med ord som visar att han själv betraktar det som just brådskande. Men det onda eller skadliga eller destruktiva, hur vi nu väljer att beskriva det, kan kanske inte förrän i ett långt framskridet skede visa sig i sin fulla kraft för en större allmänhet. Medan skeendet pågår kanske vi uttrycker tvivel men väljer att tiga och samtycka. Inte minst från ett svenskt perspektiv blir detta tydligt. Varje tvivel som klätts i ord har genast demoniserats och gör så än idag. Den som kritiserat invandringen i allmänna ordalag har länge stämplats som ”främlingsfientlig”, ”xenofob”[1] eller ”rasist”. Under de senaste femton åren har dessa skällsord oftast bytts mot ”islamofob” eftersom den överväldigande majoriteten av alla som kommer till Europa är muslimer, eller härstammar från muslimska kulturer och länder. Att anklaga människor för att lida av en sjukdom (fobi) är som jag ser det ett allt för fegt och lättjefullt sätt att slippa en diskussion. Religionskritik har förvisso i alla tider av väckelse setts med oblida ögon. Men uppvuxen i ett av frireligiöst fromleri och i en tid av minst sagt offensiv kristendomskritik lärde jag mig att aldrig acceptera tystnaden som en strategi gentemot väckelsepredikanterna. Islam befinner sig idag i en väckelse som är både global och omfattande med avseende på kulturer och nationer. Att kritisera islam och islamism är i motsats till fobins ogrundade rädsla, en nödvändig sak som i själva verket kan sägas utgå ifrån en högst välgrundad rädsla och misstänksamhet.
”Och först och främst är ju människor så skapta att de blandar ihop beskrivningen av problemet med  problemets orsak och till och med en önskan att vilja ha problemet: ’Om människor ändå slutade prata om det, så skulle det nog inte bli så’, älskar de att tänka.”
Just så har vi gjort. Blundat, försökt slå dövörat till när någon framfört tvivel eller kritik. Powell ställs inför väljare – medborgare i hans eget land – som uttrycker så starka tvivel om framtiden att han själv blir förvånad. Hur ska jag hantera dem? frågar han sig. Han går till statistiken när han funderar över framtiden.
”Om 15-20 år, om dagens trend håller i sig, kommer det i vårt land att finnas tre och en halv miljon invandrare med anhöriga, bara från samväldesländerna. Det är inte min siffra, det är den officiella siffra som parlamentet fått av talesmannen för Registrar General's Office[2]. Det finns ingen jämförbar siffra för år 2000, men den måste ligga mellan fem och sju miljoner, ungefär en tiondel av hela befolkningen, och därmed närma sig Storlondons befolkning.”
Powell använder sig av Wolverhampton för att konkretisera sin oro för framtiden. Det gör också Frank Sherman i sin studie av arv och kultur, som jag ska återkomma till längre fram.

Jag vill citera hela det avsnitt där Powell konkret exemplifierar:
”För åtta år sedan, på en respektabel gata i Wolverhampton, såldes ett hus till en neger. Nu lever det bara en vit person där, en gammal kvinnlig pensionär. Detta är en hennes berättelse. Hennes förlorade sin make och båda sina söner i kriget. Så hon gjorde om sitt sjurums-hus, hennes enda tillgång, till ett pensionat. Hon arbetade hårt och det gick bra, hon kunde betala sina lån och lade undan för ålderdomen. Så flyttade invandrarna in. Med växande rädsla såg hon hus efter hus tas över. Den tysta gatan blev en väsnig och förvirrad plats. Beklagligtvis flyttade hennes vita hyresgäster därifrån. Dagen då den sista lämnade väcktes hon klockan sju av två svarta som ville använda hennes telefon för att ringa sin arbetsgivare. När hon sa nej, så som hon skulle ha sagt nej till varje främling så tidigt på morgonen, så blev hon förolämpad och rädd att hon skulle attackeras om det inte hade varit för dörrkedjan. Invandrarfamiljer har försökt hyra rum i hennes hus men hon har alltid vägrat. När hennes sparade slantar tagit slut, och sedan hon betalt skatten, hade hon mindre än två pund per vecka. Hon ansökte om skattelättnad och togs emot av en ung flicka, som när hon hörde att kvinnan hade ett sjurumshus, föreslog att hon skulle hyra ut delar av det. Då svarade hon att de enda hon kunde få var svarta människor, och flickan reagerade med att säga att rasfördomar inte skulle hjälpa henne i det här landet. Hon återvände hem. Telefonen är hennes livlina. Hennes familj betalar räkningen och hjälper henne så gott de kan. Invandrare har erbjudit sig att köpa huset av henne – till priser som en framgångsrik fastighetsägare skulle kunna få in i hyror varje vecka eller åtminstone månad. Hon har blivit rädd för att gå ut. Rutor är krossade. Hon hittar avföring i brevlådan. När hon går för att handla så förföljs hon av barn, charmiga, storskrattande negerungar. De kan inte tala engelska, men ett ord har de redan lärt sig: ’Rasist’ skriker de. När den nya lagen om rasrelationer gått igenom, är den här kvinnan övertygad om att de kommer att kasta henne i fängelse. Och har hon så fel? Jag börjar undra.”
Längre fram till talet säger han:
“Det finns bland immigranterna från samväldesländerna tusentals som kommit att leva här de senaste femton åren eller så, vars önskan och syfte är att bli integrerade  och vars enda tanke och strävan går i den riktningen. Men att inbilla sig att något sådant skulle finnas i huvudena på en stor och växande majoritet av invandrare och deras ättlingar, är en skrattretande missuppfattning, och en farlig sådan. Vi befinner oss på gränsen till en förändring. Hittills har det varit kraften i omständigheterna och bakgrunden som har givit majoriteten av invandrarna föreställningen om integrationens omöjlighet, så att de aldrig föreställt sig eller haft något sådant för avsikt, och att deras antal och rent fysiska koncentration gjort att pressen att integreras som normalt finns för varje liten minoritet, upphört att fungera (…) Molnet som inte är större än en människas hand, som så kan snabbt täcka hela himlen, har redan synts i Wolverhampton och har visat tecken på att spridas fort.”
Jag vill understryka att jag är väl medveten om att de uttryck som Powell använde för mer än fyrtio år sedan inte går att använda idag. Idag räcker det att använda ordet ”neger” i Sverige, för att stämpas som rasist. Jag menar dock att det i sammanhanget saknar betydelse. Så pass mycket fantasi måste man ha, att man vid läsningen förstår att texten är gammal, och att ämnet handlar om något helt annat än hudfärg. Det som är problemet kan beskrivas i termer av kultur, tradition, religion. När ett lands befolkning i så stor utsträckning som skett, byts ut mot en ny, är den kraftiga friktionen lika självklar som förutsägbar. Inga svenska förorter har heller klarat att hantera den befolkningsförändringen. Varje dag bär vittnesbörd om konsekvenserna.
Flyttar vi fram Powells exempel från Wolverhampton till dagens situation, så vet vi, inte minst från berättelser som den Gina Khan[3] ger, att islam idag är den allt dominerande kraften i landets bostadsområden. Islam i dess militanta och aggressiva form, islamismen, är ju i ännu högre grad en kultur som inte låter sig nöja med att vara en trivsam granne. Tvärtom ligger det i dess natur att expandera och ta över det som ”kuffar” dittills levt i. I hela teorin om Dar al-Harb[4] ligger föreställningen om ett moraliskt krig som måste föras i de länder/territorier där islam ännu inte härskar som statsmakt. Powells ord om huruvida problem är akuta eller ej, får då en ny och annan aktualitet. Invandringen i sig är en sak, islamiseringen en annan. Men att de båda fenomenen hänger samman i vår tid är allt mer uppenbart. Ingen kan i Sverige blunda för det faktum att den övervägande majoriteten av invandrarna kommer från länder som Somalia, Afghanistan och Irak. 

Tidigare inflyttning av framför allt palestinier har också bidragit till den stora andelen muslimer. Bosniska och albanska muslimer saknar denna betydelse, eftersom de i samband med konflikter och krig flytt från starkt sekulariserade miljöer (vilket inte hindrar att det finns militanta islamister också i dessa folkgrupper). Skillnaden mot de brittiska städerna är framför allt avsaknaden av pakistansk invandring till Sverige.

Drygt 40 senare ska en brittisk premiärminister i väsentliga avseenden ge den utstötte och föraktade Powell rätt:
“David Cameron launched a devastating attack today[5] on 30 years of multiculturalism in Britain, warning it is fostering extremist ideology and directly contributing to home-grown Islamic terrorism. Signalling a radical departure from the strategies of previous governments, Mr Cameron said that Britain must adopt a policy of "muscular liberalism" to enforce the values of equality, law and freedom of speech across all parts of society. He warned Muslim groups that if they fail to endorse women's rights or promote integration, they will lose all government funding. All immigrants to Britain must speak English and schools will be expected to teach the country's common culture.” ‘We have failed to provide a vision of society [to young Muslims] to which they feel they want to belong,’ he said. ‘We have even tolerated segregated communities behaving in ways that run counter to our values. All this leaves some young Muslims feeling rootless. And the search for something to belong to and believe in can lead them to extremist ideology. Mr Cameron blamed a doctrine of ‘state multiculturalism’ which encourages different cultures to live separate lives. This, he says, has led to the ‘failure of some to confront the horrors of forced marriage´. But he added it is also the root cause of radicalisation which can lead to terrorism. ‘As evidence emerges about the backgrounds of those convicted of terrorist offences, it is clear that many of them were initially influenced by what some have called 'non-violent extremists' and then took those radical beliefs to the next level by embracing violence. This is an indictment of our approach to these issues in the past. And if we are to defeat this threat, I believe it's time to turn the page on the failed policies of the past.´” 
Cameron höll sitt tal i Tyskland, där redan Angela Merkel[6] sagt ungefär detsamma. Saken är bara den att de till synes nyktra anmärkningar som Cameron och Merkel gör kommer först när Europa befinner sig så långt ner i atomiseringens, gettoiserings och polariseringens utförsbacke, att ingen rimligen kan ändra på det. En så långt gången och radikal förändring av de europeiska samhällena de senaste fyrtio åren har också medfört att utgångsläget aldrig mer kan återkomma. Förändringen är obönhörlig, också i alla praktiskt tänkbara avseenden. Några nygamla folkhem får vi inte se igen. Förutom de vardagliga problem som vi lever med, måste vi förmodligen också inse att den islamistiska terrorverksamheten kommer att intensifieras i samma takt som motsättningarna fördjupas. Just i brittiska Black Country finns det sådana celler, bestående av unga, radikala män.


[1] Xenofobi: obefogad främlingsrädsla
[2] Befolkningsregistret för samväldesländerna och Storbritannien. Jämförbart med svenska folkbokföringen hos Skatteverket.
[3] Se kapitel XX.
[4] Dar al-Harb (Krigets hus) är till skillnad från Dar al-Islam(Islams hus) de länder och territorier som inte styrs av islam.
[5] Guardian, London 5 februari 2011.
[6] Guardian, 17 oktober 2010: ” Speaking to a meeting of young members of her Christian Democratic Union party, Merkel said the idea of people from different cultural backgrounds living happily ‘side by side’ did not work. She said the onus was on immigrants to do more to integrate into German society. ‘This [multicultural] approach has failed, utterly failed,’ Merkel told the meeting in Potsdam, west of Berlin, yesterday.”


Ur min bok Black Country.

torsdag 11 februari 2016

Identitetspolitik?

Foto: Astrid Nydahl
Det kan ju te sig minst sagt meningslöst att nu ens bry sig om den stora, mediala debatten under 2014 om ”identitetspolitiken”. Jag följde inte debatten. Jag hade fullt upp med skrivandet av min egen bok Identitärt. Boken ägnade sig inte åt identitetspolitiken som uttryck för klassmässiga och/eller politiska särintressen. Istället kan man säga att den med identitärernas egna ord  handlar om den rörelse, individ eller grupp för vilken den etniska och kulturella identiteten är central i världsåskådningen. Ett fokus på kulturellt bevarande, liksom kulturell utveckling, kombinerad med en radikal kritik av den västeuropeiska samtiden präglar rörelsen.”

Men så ser jag i tidningen Arbetaren att begreppet alltjämt diskuteras:

”Definitionen av identitetspolitik blir antingen så bred eller snäv att den är meningslös. Den brittiska litteraturkritikern Terry Eagleton sade en gång att om allt utgår från identitet så hamnar vi snart i ”vänsterhänt, turkisk bögfrisörkultur” men om vi samtidigt helt förkastar identitet finns det ingenting att säga om samhället. Eagletons poäng var att de två polerna måste mötas någonstans i mitten för att kunna säga något fruktbart om hur vi ser på politik och kultur.”

Inom socialdemokratin talade man en gång i tiden om särintressen. Det är ett ord som desto effektivare beskriver hur klasskamp ser ut och hur skilda klassintressen alltid står och väger i ett samhälle. Den ägande klassen har flyttat fram sina positioner på ett tidigare otänkbart sätt. Den klassen - i sig uppdelad i olika underavdelningar - berikar sig huvudsakligen utifrån eget ägande av produktionsmedel, men också ren ekonomisk svindel. Vi lever i de stora profiternas och fallskärmarnas tid. Det massiva inflödet av (män)niskor från muslimska nationer har starkt bidragit till att forna särintressen omdisponerat sina krafter. Ingen skäms idag för att förespråka lägre ingångslöner. Det anses till och med vara det enda förnuftiga sättet för såväl svenska ungdomar som de nyanlända att få en anställning med något som i alla fall kan betraktas som en minimilön. När jag var ung fanns låglönejobben i industrin, men jag kunde i alla fall försörja en familj på sådana jobb. Skulle en ung man kunna göra det utifrån de politiska avsikterna bakom "lägre ingångslöner"?

Särintresse? Skulle det vara ett särintresse om svenska ungdomar hävdar sin rimliga rätt till bostad och arbete? Det beror på vilka ideologiska glasögon du betraktar saken med. Jag skulle säga att detta i så fall är ett basalt intresse, något som nationen i övergripande mening borde vara överens om.

Ytterligare ett citat från Arbetaren:

”Identitetspolitik är ett väldigt diffust begrepp och få verkar kunna definiera vad det består av och vad för fenomen det innefattar. Det används i dag som ett vapen mot meningsmotståndare vilket både fördummar och avpolitiserar debatten.” Amra Bajrić och Hampus Byström i Arbetaren 8/2-2016.

Jag är inte ute efter att rättfärdiga ett begrepp. Men jag är övertygad om att det som sker i dagens Sverige måste mötas med tydligt formulerade målsättningar och idéer. Det räcker inte att skriva obegåvade och av vrede styrda inlägg på sociala medier. Det räcker inte att lägga röstsedlar i lådor. Diskussionen skulle må bra av ett tydligt sakinnehåll. Ämnena är inte svåra att hitta.

Identiteten är inte heller svår att beskriva. Och jag tror inte alls på Eagletons ord ”vänsterhänt, turkisk bögfrisörkultur”. Karl Marx skrev att det inte räcker med att beskriva samhället, vi måste också förändra det. För en marxist idag skulle det nästan te sig som ett understatement.


Själv icke-marxist formulerar jag varje dag en tanke om vem jag är i detta sociala sammanhang. Hittills har jag bara kommit fram till rena basfakta: åldrande vit man, svensk (skåning) sedan många generationer, politiskt utmattad och känner obehag inför alla ismer, i särskilt hög grad de totalitära. En identitet grundad på spegelbilden kommer jag inte långt med. Ändå formulerar jag mig i skrift varje dag. Det händer också att jag muntligt fäller ett och annat omdöme.