tisdag 26 januari 2016

De stora förbrytelserna - och alla de skenbart små

Foto: Astrid Nydahl
”Ju mer europeiskt en människa hade levt i Europa, desto hårdare träffades hon av näven som slog sönder Europa.” (Stefan Zweig)

Att leva i skuggan av de stora förbrytelserna - ger det ett särskilt slags förpliktelser? Och kan dessa i så fall sägas peka framåt, eller ska de uppehålla sig i de redan begångna brottens kuriositeter?

Folkmordens århundrade - nittonhundratalet - ställde oss inför frågor som måste bäras vidare in i det nya århundradet. Det råder ingen brist på frågor att försöka besvara. De dagliga utbrotten av besinningslöst våld i vårt eget land. De importerade konflikterna. Sammandrabbningarna mellan civilisationer vi borde ha sluppit. De pågående krigen. De allt mörkare hoten.



måndag 25 januari 2016

Tommy Robinson: Enemy of the State

Tommy Robinson, Köpenhamn 23 januari. Foto: Steen R./ Snaphanen.dk
Den förre EDL-ledaren Tommy Robinson har utgivit en självbiografisk bok där han berättar om sin roll i anti-islamismens olika brittiska grupperingar. Man behöver varken gilla eller ogilla honom för att förstå att boken han skrivit har betydelse för förståelsen av hur folk i England ser på de allt mer förekommande islamistiska nästena i muslimska bostadskvarter och hela stadsdelar. Boken han skrivit heter Enemy of the State. När Robinson hoppade av som ledare för EDL chockade han sina anhängare när han framträdde på en presskonferens tillsammans med två företrädare för muslimska Quilliam Foundation. Hade företrädarna för denna organisation lyckats ”omvända” Robinson? Vad hade skett bakom kulisserna? Flera avsnitt i boken berättar om dessa händelser och britternas - och särskilt då de styrande organens - attityder till invandringsrelaterad brottslighet, såväl som till islam och islamism:
”The problem this country has isn’t just the amount of crime or the depravity of it, but the religious, ethnic and cultural identity of who’s behind so much of it. That common thread in the vast majority of these disturbing cases is what makes the authorities squirm, no matter how much they protest or try to pretend otherwise. Even after Rochdale and Rotherham and Oxford, and now Aylesbury and God-knows how many other instances just waiting to be uncovered, there’s still an institutional unwillingness to confront who is doing this and why. Shutting me up isn’t going to make a damned difference to that painful truth. But it would make Quilliam’s life a little bit easier if I didn’t contribute to the exposing of it.
I told Maajid and Iqbal that I would make a decision by the time I got off licence about what my future was, but that I still didn’t see people facing up to the big issues, not even after the Charlie Hebdo massacre. And that was before the Dewsbury kid Talha Asmal blew himself up in Iraq fighting for ISIS, before a maniac went on the rampage with an AK47 on a Tunisian tourist beach, before Paris. Nothing we’re currently doing seems to be working, does it?”
Robinson förstår att Quilliam Foundation och de två företrädarna Maajid och Iqbal ser ett stort pr-värde i om de så att säga tar honom under sina vingar. Men Robinson är mest upptagen av hur problematiken växer och han förvånas över att massakrerna och andra händelser i Frankrike, Tunisien och andra ställen, liksom de avslöjade stora groomingskandalerna inte i nämnvärd omfattning förändrat britternas attityder.
Och så tar han upp en viktig aspekt. Robinson själv är en arbetarklasskille. Han är lätt att stämpla och tala illa om. Men Douglas Murray som säger samma sak vinner respekt. Orsak? Robinson tvekar inte: Murray talar inte den engelska Robinson gör, han identifieras bums som medelklass och anklagas därför inte för att vara rasist eller högerextrem.
”The only person I see regularly speaking the truth directly to middle England is the social commentator Douglas Murray. I think he’s speaking for the vast majority of people, but he doesn’t get accused of being a racist or a right wing thug like me. Then again, he’s not a working class white lad from Luton, with an accent like mine. It makes a world of difference, it really does. Lads like me march and we’re thugs. Middle class tweedies march and the nation is speaking. I think it might be too late by the time the British people get off their complacent arses. Too busy catching up on the latest Sky Atlantic box set.
Every day mainstream media commentators debate the best way to de-radicalise the would-be murderers coming back from ISIS, while I’m sat knowing that these trained killers are going to come back from Syria with orders to find me! Meanwhile the suits and Guardian sweethearts talk about welcoming them home and ‘curing’ them as if they’d caught the flu. Brilliant. Absolutely brilliant.”
Det finns en stor uppriktighet i det Robinson skriver. Hans bok är mer än 300 sidor tjock. Vill man läsa hela går den förstås att beställa på brittiska Amazon, eller direkt från Robinsons hemsida på nätet.

Uppdatering: här finns nu den intervju som gjordes med Robinson i lördags.


Den ensamkommande döden

Foto: Astrid Nydahl
Nej, jag försöker inte göra mig lustig. Men nog förknippar jag alltmer inflödet av unga män från arabvärlden och Asien med våld. Vi har alla kunnat följa nyheterna under ett halvt års tid, de som handlat om våldtäkter, misshandel, rån och mord. Den unga kvinna som mördades nu på förmiddagen arbetade på det HVB-hem där kniven kördes in i ryggen på henne. Förutom att vara en stor individuell tragedi kan man i överförd mening se mordet som det vårt land dagligen råkar ut för: angrepp bakifrån, avsedda att förstöra och döda. Jag behöver inte bjuda på en lista över allt som sker, det räcker att säga att dagens mord illustrerar något djupt oroväckande och skadligt.


söndag 24 januari 2016

Rimfrost och eftertanke

Foto: Astrid Nydahl




Det har varit en tid av dimmor och rimfrost nu. Landskapet har påmint om ett inre tillstånd av stiltje och eftertanke. Det har det goda med sig att man kan vila på steget, gå ner i ett lägre tempo, verkligen reflektera över vad som sker. En söndag som denna är skapad för sådana tillstånd.

Man kan i samma anda läsa dagens artikel av Mauricio Rojas:

"Tystnaden segrade, men känslan av obehag bara växte. Numera är det annorlunda, ty denna kontroll över våra känslor och åsikter har kollapsat, och allt fler har sällat sig till det parti som gjort invandringskritiken, motståndet mot det mångkulturella och folkhemsnostalgin till sina hjärtefrågor.
Vi kan givetvis tycka illa om denna utveckling, som håller på att rita om hela den svenska politiska kartan, men vi borde också begripa att det är varken SD:s eller Jimmie Åkessons förträfflighet som är drivkraften bakom den, utan våra egna tillkortakommanden och, inte minst, vårt översitteri. Vi har en politisk och kulturell elit som grovt misslyckats med att hantera invandringens praktiska utmaningar och likaså de utmaningar som berör vår sammanhållning och identitet som land och folk."

Foto: Astrid Nydahl



lördag 23 januari 2016

Traditionen trogen

Foto 22 januari: Astrid Nydahl

Jag har en måhända naiv föreställning om att traditionerna är viktiga. Redan vid en ytlig betraktelse ser man att de i bästa fall håller samman det vi har gemensamt, socialt, kulturellt. Jag vill vara trogen de traditioner som är av godo. Således firar jag idag bröllopsdagen med Astrid. Det gör vi varje år den 23 januari med en extra fin måltid och ett bra vin. Just i år kommer vi att ägna oss åt en helkväll vid tv:n. Kan det verkligen vara något? Ja, i år är det så eftersom SVT bjuder på engelsk helkväll. Den inleds med 2015 års Proms. Och det råkar idag vara exakt en månad sedan vi satt där i Royal Albert Hall och sjöng med i Christmas Carols, också det en vacker tradition. Så vi höjer glasen och stämmer in i sången.

Foto 22 januari: Astrid Nydahl


fredag 22 januari 2016

Vittneslitteratur

Foto: Astrid Nydahl
I december 2001 höll Svenska Akademiens dåvarande ständige sekreterare, Peter Englund, en föreläsning. Han sa bland annat att ögonvittnenas böcker måste betraktas som ”vittneslitteratur” men att den faktiska och fysiska närvaron i de miljöer där folkmorden begicks också kan störa minnet och påverka denna litteratur negativt:

"Knytningen till verkliga händelser ger den dessutom en självklar laddning. Men skenet till trots handlar det om en svår genre, både till form och funktion. Misslyckandena är fler än triumferna. Problemet är att istället för en förening av det bästa ur två skilda litterära världar, får vi många gånger en förening av det sämsta. Resultatet blir då något som varken fungerar som källa eller som litteratur. Sanningskravet förvrider den litterära formen, samtidigt som den litterära formen förvrider vittnesbörden.”


Jag läser nästan varje vecka vittneslitteratur. Och jag skriver på en bok om den, där jag vidgar begreppet till att också gälla all den litteratur som i Europa skrevs utanför lägren, som samtida vittnesmål om samhällen i djupaste förfall.


Icke-muslimsk flykt från förorter

Foto: Astrid Nydahl 

Så var det dags för nya rapporter om hur icke-muslimer trakasseras och drivs iväg från bostadsområden. Den här gången är det danska Politiken som berättar.

I Vollsmose går jøder og kristne under jorden, fordi de trues med tæsk og får brændt deres biler af. I Gellerup har kirken ansat vagtværn for at få bugt med beboernes hærværk. Og i københavnske områder med mange muslimske beboere anbefales jødiske gymnasieelever at søge andre steder hen.

Detta handlar om bostadsgetton av samma typ som vi har här i Sverige, stora områden från miljonprogrammets tid. På sikt kan förstås varken kyrkornas vakter eller de judiska eleverna räkna med att kunna vara ifred från dem muslimska mobben. Tvärtom visar allt som sker i Europa att vi får en eskalerande problematik.

»Vi får løbende henvendelser om religiøse hadforbrydelser. Hvis ikke vi tager hånd om det her, kan vi ende med en ny apartheidtilstand, hvor bestemte beboere ikke kan bo i nogle boligområder«, siger leder af Dokumentations- og Rådgivningscenteret om Racediskrimination, Niels-Erik Hansen.

Ett starkare ord än apartheid är väl svårt att framkalla, så jag betraktar Hansens uttalande som att situationen är verkligt allvarlig.

Och den judiska församlingen har inte heller några uppmuntrande besked, även om Schwartz pekar på den frivilliga faktorn i utvecklingen. Jag kan bara gå till mig själv, ingen behövde tvinga mig att lämna förortens Malmö. Jag flydde därifrån alldeles frivilligt. Så här säger Schwartz:

»Jeg har svært ved at forklare, hvorfor det sker, men der er en tendens til, at man siger, det her område er ikke mig – nu flytter jeg«, siger formand Finn Schwarz, der også frygter, at jøder i sidste ende vil forlade områderne helt.

»Der er gymnasier i København, hvor vi siger til de kommende jødiske elever, at det måske ikke er den bedste ide at gå lige netop dér. Simpelthen fordi antallet af ikkevestlige elever er så højt, at det kan skabe problemer«.