fredag 22 januari 2016

Smärtan som heter liv

Foto: Astrid Nydahl
Gustav Mahler talade redan som 19-åring om hur han "med förtvivlans styrka klamrar mig fast vid smärtan, min enda tröst." Koketterar han? Nej, jag tror uppriktigt att han menar det. Smärtan kan vara själva livets påminnelse, till skillnad från dödsmedvetenheten som är den eviga tystnaden i oss. Mahler kände ett självförakt och då föddes också vämjelsen "inför allt det som är heligast för mig, konst, kärlek..."

Livet är en enda lång pendel mellan två sådana ytterligheter. På en och samma dag kan vi erfara båda två. Livet blir aldrig - hur mycket vi än strävar dit - ett lyckorike. Sådana riken har sina allierade i de totalitära ideologierna som tror att människan, bara hon handlar "rätt", kan befinna sig där. När det är som mörkast nöjer jag mig med att längta till sommaren, och det är den jag ser i bilden, sommaren som de vilsamma, läsande dagarna i naturen. I kyla och mörker kan sådan längtan bidra till livslust.


torsdag 21 januari 2016

Det finns ingenstans att gömma sig

Foto: Astrid Nydahl
Det finns inga som helst gömställen i en digital tidsålder. Man kan gömma sig fysiskt efter bästa förmåga (torpet, kojan, miljonstadens anonymitet eller på andra sätt), men man kommer inte undan de mediala periskopen och satelliterna. Överallt ser vi vad som sker utanför våra gömslen. Ett flöde av meddelanden, telegram, filmsnuttar, mellanmänskliga mail, telefonsamtal (om man inte valt att avstå från den mobila apparaten), på alla tänkbara sätt tränger sig den döende civilisationen på. Det andra fnyser åt som oväsentligheter uppfattar jag i mitt gömsle som dödliga hot. Inte ens de så kallade "välfärdsstaterna" överlever dem. Det finns en gräns för allt - också i rena siffror. Det finns en gräns för hur många människor som kan leva utan eget arbete på en nations skatteintäkter. Det finns en gräns för hur många som får plats i väntrummen till vårdcentraler eller folktandvården, det finns en gräns för hur många som kan vårdas på de stora sjukhusen, det finns en gräns för kollektivtrafiken, skolorna, daghemmen, ålderdomshemmen. Så från mitt gömsle ser det mesta mycket mörkt ut och det är inte en tanke jag behöver debattera eller strida för. Tanken är fri - än så länge i alla fall. Jag kikar ut ur gömslet precis före middagsmålet och det jag ser kan varken vacker vit snö, klarblå himmel och små lätta moln ändra på. Det finns inga mentala gömställen, överallt, också här hos mig, sipprar det in små redovisningar som växer till större slutsatser.


Karl Aage Rasmussen: Sindets ekko. Pjotr Tjajkovskij i lys og skygge

Vad driver mig att vid numera sällsynta tillfällen lyssna till musik? Ett namn kan flimra förbi i en artikel. Någon kan i ett mail nämna en kompositör eller artist. Och så händer det när danske komponisten och författaren Karl Aage Rasmussen kommit med en ny bok. Alldeles nu i dagarna utkom hans senaste, Sindets ekko. Pjotret Tjajkovskij i lys og skygge (Gyldendal). Jag har läst en rad tidigare böcker av honom, om Mahler, Gershwin, Glenn Gould, Svjatoslav Richter, Schumann och andra samlingsvolymer med essäer om den musikaliska världen.

Nu fick han mig att sätta på några gamla skivor med Tjajkovakijs musik, först och främst den sjätte symfonin, Pathetique, som jag har bland andra i en inspelning med den sovjetiska radioorkestern under ledning av Vladimir Fedoseyev från 1981. Men också inspelningar av den första pianokonserten, violinkonserten Op. 35, och en del annat. När jag hör sjätte symfonin blir jag genast påmind om hans storhet. Det är mycket vacker musik.
Rasmussen tar förstås itu med Tjajkovskijs liv, liksom hela hans verk, som omfattar operor och baletter som Eugen Onegin, Svansjön och Nötknäpparen, liksom allt från kammarmusik till symfonier samt piano- och stråkkonserter.

Tjajkovskijs liv blev mycket kort. Han föddes 1840 och avled redan 1893. Rasmussen berättar medryckande om både dess toppar och dalar. Han analyserar vilken betydelse hans homosexualitet kan ha haft för såväl privatliv som skapande och konstnärlig status. Och så redogör han ingående för de två huvudspår som finns kring hans död. Det ena spåret handlar om att han trots en pågående kolera-epidemi skulle ha druckit infekterat vatten, det andra om att han skulle ha begått självmord sedan han brutit mot ett hedersavtal och metoden skulle ha varit arsenik. Rasmussen själv hänför den andra teorin till myternas värld.

Rasmussen redovisar en rad olika förhållningssätt till Tjajkovskijs musik. Den har kallats både ytlig och banal, men Rasmussen menar att hans stora popularitet inte minst hänger samman med det ofta så melodiösa i hans kompositioner.

Sin homosexualitet levde han säkert ut många gånger, inte minst med de unga män – snarare pojkar – som han förälskade sig i och höll av. En av dem var den femtonårige konservatorieeleven Eduard Zak som senare begick självmord. Men han försökte också gå ”förnuftsvägen” – samtidigt som han hårt uppvaktades av och brevväxlade med den kvinna som skulle bli hans mecenat, Nadezja von Meck, gifte han sig med den tio år yngre Antonina Miljukovas, vilket skulle få katastrofalt resultat. von Meck skulle visa sig bli en mycket generös mecenat och Tjajkovskij tillägnade henne sin fjärde symfoni. De två skulle dock aldrig träffas.


Rasmussens nya bok är förstås i första hand en berättelse om musiken. Han tar oss med in i verken, analyserar dem, berättar om deras tillkomsthistorier – men låter allt detta ske i ljuset av Tjajkovskijs ofta tragiska och tumultartade liv. När jag slår igen boken hör jag fortfarande musiken. Den överlever oss alla.



onsdag 20 januari 2016

Turkisk forskare om kvinnosyn


Foto: Astrid Nydahl
En turkisk kvinna är sedan åtta år bosatt i Sverige som gästforskare. Özge Öner heter hon, och hon är ekon dr, Institutet för Näringslivsforskning. Hon häpnar över den svenska debatten om nyårsnattens alla övergrepp från arabiska och asiatiska män mot europeiska flickor och kvinnor. Hon berättar om konkreta saker i sin debattartikeln i dagens Svenskan. Jag citerar här, men rekommenderar läsning av artikeln i sin helhet:
Alla turkiska kvinnor jag känner upplever det som en ständig kamp att åka med kollektiva transportmedel, eftersom man måste skydda sig från tafsande män. Det är så pass vanligt att jag inte kan minnas hur gammal jag var när jag lärde mig att ha ögon i nacken. Och då är Turkiet, återigen, ett förhållandevis modernt land inom den islamiska världen. Jag kan inte föreställa mig hur det måste vara att leva som kvinna i andra delar av Mellanöstern.
Men det är inte bara religion och kultur som har betydelse, utan även att statliga institutioner sanktionerar övergrepp på kvinnor. ”Kvinnan ska inte skratta högt inför hela världen utan bevara sin anständighet”, sa Bülent Arınç, Turkiets före detta biträdande premiärminister och medgrundare av regeringspartiet AKP, så sent som 2014. Samma år menade premiärminister Tayyip Erdoğan, nu Turkiets president, att man ”inte kan ställa kvinnor och män på samma nivå – det är mot naturen”. När 17-åriga Münevver Karabulut 2009 hittades i soporna efter att ha blivit våldtagen och dödad av sin pojkvän med hjälp av dennes familj, hävdade Istanbuls dåvarande polischef att ”hennes föräldrar borde ha övervakat sin flicka bättre”. 2013 sa Ömer Tuğrul İnançer, en advokat och muslimsk opinionsbildare, i statstelevisionen att ”det går emot hövligheten att tillkännage sin graviditet med en trumpetstöt – kvinnor ska inte gå på gatorna med sådana magar”. Men det förvånade givetvis ingen att det i statsmedier ansågs vara ”skamligt” att vistas utomhus som gravid kvinna. I ett land som Turkiet är det inte ovanligt att statliga institutioner ger sitt tysta medgivande till våld mot kvinnor.