Existens. Samhälle. Läsning.
"Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
Gustav Mahler talade redan som 19-åring om hur han "med förtvivlans styrka klamrar mig fast vid smärtan, min enda tröst." Koketterar han? Nej, jag tror uppriktigt att han menar det. Smärtan kan vara själva livets påminnelse, till skillnad från dödsmedvetenheten som är den eviga tystnaden i oss. Mahler kände ett självförakt och då föddes också vämjelsen "inför allt det som är heligast för mig, konst, kärlek..." Livet är en enda lång pendel mellan två sådana ytterligheter. På en och samma dag kan vi erfara båda två. Livet blir aldrig - hur mycket vi än strävar dit - ett lyckorike. Sådana riken har sina allierade i de totalitära ideologierna som tror att människan, bara hon handlar "rätt", kan befinna sig där. När det är som mörkast nöjer jag mig med att längta till sommaren, och det är den jag ser i bilden, sommaren som de vilsamma, läsande dagarna i naturen. I kyla och mörker kan sådan längtan bidra till livslust.
Det finns inga som helst gömställen i en digital tidsålder. Man kan gömma sig fysiskt efter bästa förmåga (torpet, kojan, miljonstadens anonymitet eller på andra sätt), men man kommer inte undan de mediala periskopen och satelliterna. Överallt ser vi vad som sker utanför våra gömslen. Ett flöde av meddelanden, telegram, filmsnuttar, mellanmänskliga mail, telefonsamtal (om man inte valt att avstå från den mobila apparaten), på alla tänkbara sätt tränger sig den döende civilisationen på. Det andra fnyser åt som oväsentligheter uppfattar jag i mitt gömsle som dödliga hot. Inte ens de så kallade "välfärdsstaterna" överlever dem. Det finns en gräns för allt - också i rena siffror. Det finns en gräns för hur många människor som kan leva utan eget arbete på en nations skatteintäkter. Det finns en gräns för hur många som får plats i väntrummen till vårdcentraler eller folktandvården, det finns en gräns för hur många som kan vårdas på de stora sjukhusen, det finns en gräns för kollektivtrafiken, skolorna, daghemmen, ålderdomshemmen. Så från mitt gömsle ser det mesta mycket mörkt ut och det är inte en tanke jag behöver debattera eller strida för. Tanken är fri - än så länge i alla fall. Jag kikar ut ur gömslet precis före middagsmålet och det jag ser kan varken vacker vit snö, klarblå himmel och små lätta moln ändra på. Det finns inga mentala gömställen, överallt, också här hos mig, sipprar det in små redovisningar som växer till större slutsatser.
Vad driver mig att vid numera
sällsynta tillfällen lyssna till musik? Ett namn kan flimra förbi i en artikel.
Någon kan i ett mail nämna en kompositör eller artist. Och så händer det när
danske komponisten och författaren Karl Aage Rasmussen kommit med en ny bok.
Alldeles nu i dagarna utkom hans senaste, Sindets
ekko. Pjotret Tjajkovskij i lys og skygge (Gyldendal). Jag har läst en rad tidigare böcker
av honom, om Mahler, Gershwin, Glenn Gould, Svjatoslav Richter, Schumann och
andra samlingsvolymer med essäer om den musikaliska världen.
Nu fick han mig att sätta på
några gamla skivor med Tjajkovakijs musik, först och främst den sjätte
symfonin, Pathetique, som jag har
bland andra i en inspelning med den sovjetiska radioorkestern under ledning av
Vladimir Fedoseyev från 1981. Men också inspelningar av den första
pianokonserten, violinkonserten Op. 35, och en del annat. När jag hör sjätte
symfonin blir jag genast påmind om hans storhet. Det är mycket vacker musik.
Rasmussen tar förstås itu med
Tjajkovskijs liv, liksom hela hans verk, som omfattar operor och baletter som
Eugen Onegin, Svansjön och Nötknäpparen, liksom allt från kammarmusik till
symfonier samt piano- och stråkkonserter.
Tjajkovskijs liv blev mycket
kort. Han föddes 1840 och avled redan 1893. Rasmussen berättar medryckande om
både dess toppar och dalar. Han analyserar vilken betydelse hans homosexualitet
kan ha haft för såväl privatliv som skapande och konstnärlig status. Och så
redogör han ingående för de två huvudspår som finns kring hans död. Det ena
spåret handlar om att han trots en pågående kolera-epidemi skulle ha druckit
infekterat vatten, det andra om att han skulle ha begått självmord sedan han
brutit mot ett hedersavtal och metoden skulle ha varit arsenik. Rasmussen själv
hänför den andra teorin till myternas värld.
Rasmussen redovisar en rad
olika förhållningssätt till Tjajkovskijs musik. Den har kallats både ytlig och
banal, men Rasmussen menar att hans stora popularitet inte minst hänger samman
med det ofta så melodiösa i hans kompositioner.
Sin homosexualitet levde han
säkert ut många gånger, inte minst med de unga män – snarare pojkar – som han
förälskade sig i och höll av. En av dem var den femtonårige konservatorieeleven
Eduard Zak som senare begick självmord. Men han försökte också gå ”förnuftsvägen”
– samtidigt som han hårt uppvaktades av och brevväxlade med den kvinna som skulle bli hans mecenat,
Nadezja von Meck, gifte han sig med den tio år yngre Antonina Miljukovas,
vilket skulle få katastrofalt resultat. von Meck skulle visa sig bli en mycket
generös mecenat och Tjajkovskij tillägnade henne sin fjärde symfoni. De två
skulle dock aldrig träffas.
Rasmussens nya bok är förstås
i första hand en berättelse om musiken. Han tar oss med in i verken, analyserar
dem, berättar om deras tillkomsthistorier – men låter allt detta ske i ljuset
av Tjajkovskijs ofta tragiska och tumultartade liv. När jag slår igen boken hör
jag fortfarande musiken. Den överlever oss alla.
En
turkisk kvinna är sedan åtta år bosatt i Sverige som gästforskare. Özge Öner heter hon,
och hon är ekon dr, Institutet för Näringslivsforskning. Hon häpnar över
den svenska debatten om nyårsnattens alla övergrepp från arabiska och asiatiska
män mot europeiska flickor och kvinnor. Hon berättar om konkreta saker i sin debattartikeln i dagens Svenskan. Jag citerar här, men rekommenderar läsning av artikeln i sin helhet:
Alla turkiska kvinnor jag kännerupplever det som en ständig kamp att åka med kollektiva
transportmedel, eftersom man måste skydda sig från tafsande män. Det är så pass
vanligt att jag inte kan minnas hur gammal jag var när jag lärde mig att ha
ögon i nacken. Och då är Turkiet, återigen, ett förhållandevis modernt land
inom den islamiska världen. Jag kan inte föreställa mig hur det måste vara att
leva som kvinna i andra delar av Mellanöstern.
Men det är inte bara religion och kultur som har betydelse, utan
även att statliga institutioner sanktionerar övergrepp på kvinnor. ”Kvinnan ska
inte skratta högt inför hela världen utan bevara sin anständighet”, sa Bülent
Arınç, Turkiets före detta biträdande premiärminister och medgrundare av
regeringspartiet AKP, så sent som 2014. Samma år menade premiärminister Tayyip
Erdoğan, nu Turkiets president, att man ”inte kan ställa kvinnor och män på
samma nivå – det är mot naturen”. När 17-åriga Münevver Karabulut 2009 hittades
i soporna efter att ha blivit våldtagen och dödad av sin pojkvän med hjälp av
dennes familj, hävdade Istanbuls dåvarande polischef att ”hennes föräldrar
borde ha övervakat sin flicka bättre”. 2013 sa Ömer Tuğrul İnançer, en advokat
och muslimsk opinionsbildare, i statstelevisionen att ”det går emot hövligheten
att tillkännage sin graviditet med en trumpetstöt – kvinnor ska inte gå på
gatorna med sådana magar”. Men det förvånade givetvis ingen att det i
statsmedier ansågs vara ”skamligt” att vistas utomhus som gravid kvinna. I ett
land som Turkiet är det inte ovanligt att statliga institutioner ger sitt tysta
medgivande till våld mot kvinnor.