lördag 9 januari 2016

Tyska sammandrabbningar och bilderna av civilisationskrig

Foto: Astrid Nydahl
Av alla rapporter jag läser från Tyskland - de handlar om olika övergrepp främst riktade mot unga tyska kvinnor, begångna av arabiska och asiatiska, därtill nyanlända män - så är det en som sticker ut på ett annat sätt. Den skvallrar om just en civilisationernas sammandrabbning och kommer från Mönchengladbach, där samma kategori ungdomar stormande en julgudtjänst i Rheydter Marienkirche. Deras stridsrop var "Skitkristna". Efter intermezzot levererade polisen de gripna ynglingarna hos sina föräldrar på McDonald´s! I medierna blev det tämligen tyst. Polisen är också tyst. I denna tystnadskultur hoppas man kunna "dämpa motsättningar". Men de senaste årens angrepp på och förföljelse av kristna i Mellanöstern och Asien har förstås också kommit till Europa och den störda julgudtjänsten är bara ett litet, men illavarslande tecken. 

När jag växte upp i Malmö fanns det bara en kategori som tyckte illa om julgudtjänsterna; en nästanvuxen generation agnostiker och ateister. Men inte skulle någon av oss gjort sig besväret att söka upp till exempel Betelkyrkan på Lugnet och storma in skrikande "Skitkristna". Rakt tvärtom fann vi en ensamhetens och tystnadens vrå på vårt eget sätt. Vi blev vänsteraktivister på vägen dit, men i det lägret stannade vi bara några år, till dess vi förstod att också leninismen var en religion och därtill en blodig sådan.

När detta är sagt bör man hålla i minnet att dessa händelser under jul och nyår inte är unika. Det rapporteras om samma beteende från flera andra städer, här i norra Europa finns exempel från flera andra tyska städer, liksom från Kalmar och Helsingfors. Och att angripa kristna samfund utifrån en islamistisk övertygelse är inte heller något nytt. Kristendomen blir nu - i religionernas och "rasernas" tid - en synonym för västvärlden. Det är intressant, eftersom denna västvärld under min livstid istället hyllat det sekulära statsskicket där religionen skilts från statsmakten, till sist också här i Sverige. Men det är idag något som ingen kan komma förbi: de islamistiska terrororganisationerna har kristna och judiska kulturer som sina främsta måltavlor. I deras ögon är vi förstås både korsfarare och annat. Inte bara Israel är en styggelse för dem. De krig de för i Irak och Syrien orsakar massiva flyktingskaror. De kommer att öka både i antal och omfattning. 

Ingenting är ämnat att förvåna. Det vi såg under det gångna året kommer nu att intensifieras och förvärras. De som trodde att höstens stora skaror av unga män från arabvärlden och Afghanistan främst skulle bli ett ekonomiskt problem för länder som Sverige hade kanske blundat för alla de civilisatoriska aspekterna. Det blir svårare att blunda framöver. För båda aspekterna.

Merkel sa några anmärkningsvärda ord i nyhetssändningarna på fredagskvällen (om att det faktiskt finns kulturella/civilisatoriska orsaker till Mena-pöbelns beteende mot västerländska kvinnor X) och Kölns polischef fick avgå - en av de många rimliga konsekvenserna (fast jag menar att det är just Merkel och andra europeiska ledare som en konsekvens av den gränslösa politiken i Schengenland borde avgå).

XI Rapportsändningen 18.00 på fredagen frågade hon retoriskt bland annat: "Finns det samband eller gemensamma beteendemönster... " 

Det är det närmaste som en europeisk politiker har kommit när det gäller att identifiera en annan kultur (beteendemönster) som orsak till det som sker.


fredag 8 januari 2016

Terrorns och krigets dagar

Foto: Astrid Nydahl
Det är januari 2016. Men jag befinner mig mest i juni och juli 1940. Där följer jag det andra världskriget från ett Londonperspektiv. Det är Mollie Panter-Downes som skildrar den brittiska huvudstaden vecka för vecka. Hon börjar när Hitlers Tyskland invaderar Polen och fortsätter sedan med all den dramatik som präglar fortsättningen. 

Jag köpte hennes bok London War Notes i London på julafton. Det som fick mig intresserad var ett bord på vilket det låg en rad titlar - 112 stycken finns det totalt i serien - med samma gråa omslag. De ingår i Persephone Books serie med "kriminellt bortglömda författarinnor" som återutges. London War Notes utkom första gången 1971 och innehåller samtliga de krönikor hon skrev för tidningen The New Yorker under kriget. 


Mollie Panter-Downes (1906-1997)
Det är märkligt att gå djupt ner i en annan tid och upptäcka hur lik den ändå är vår egen. Människornas agerande, det de säger till varandra, var och hur de samlas i krigstid, vad pressen skriver eller förtiger, hur politikerklassen agerar, allt det och mycket annat får mig att reflektera över det grundläggande mänskliga. Mollie Panter-Downes hade jag förstås aldrig hört talas om. Nu vet jag en del om henne, och det återkommer jag till i en framtida recension av London War Notes.


Foto: Astrid Nydahl


Annars njuter jag mest de fina vinterdagarnas stillhet. Utanför huset tjuter vinden sedan länge. Snön fyger från fälten ut över byvägen, just i kurvan ("vrian" som de äldre säger) där bussar och bilar brukar fastna om det är mycket snö. Nu är det bara en aning mer än puder, så det problemet lär inte uppstå. Men jag stannar inomhus. Läser. Vilar. Lagar god mat. Håller mig lika vit som vintersnön. Ser film. Dagarna kommer och går.


torsdag 7 januari 2016

Terrorn och tystnaden. Att stiga åt sidan och uppgå i vintervilan

Bild: Astrid Nydahl
Varje dag jag befinner mig i flödet av information påminns jag om det som hotar oss. Terrorn är fruktans moder. Terrorn är motsättningarnas och de aggressiva diskussionernas utlösare. Och ändå är det inte så enkelt. Terrorn får sitt namn av vilka mål den utövas för. Det finns terror som tycks ändamålslös, som tvingar sig på människor utan tydligt formulerade avsikter. I min livstid har vi sett sådant i tredje världen främst. Men Europa har haft sina terrorgrupper som talat utifrån perspektiv som attraherat människor.  Det vi ser nu är något annat. Islamismens terror tycks överrösta allt. Vårt förnuft drabbas av den. Våra försök att leva stillsamt drabbas av den.

Bild: Astrid Nydahl

Vid stränderna runt Ivösjön ligger nu issörjan och guppar, den formar vackra mönster i vassen och kring stenarna. Där ute hörs plötsligt inte terrorn. Tystnaden omger mig. Tystnaden skyddar. Vattnets rörelse blir ett med hjärtats. Det ges tillfälle till eftertanke.

Bild: Astrid Nydahl

Bild: Astrid Nydahl


Varje vecka borde man viga minst en dag åt tystnaden. Stänga av flödet från larmande nyhetskanaler och alarmerande fritexter. Det nya året ska inte bli ett "nyhetsår" - vad tjänar det till om en blogg med sin begränsade läsarskara återger det som var och en själv kan inhämta på närmaste nyhetssida? Istället ska tystnaden bidra till att det istället blir texter som belyser snarare än meddelar. Att belysa kan vara ett sätt att säga att analys och försök att gå djupare ska sättas framför det tröttande löpsedelsspråket. 

Alla vet att många kvinnor utsattes för sexuella övergrepp på nyårsafton, i Köln som i Kalmar. Men det behöver jag inte informera om, det är allmänt känt. Alla vet att det inte kom några asylsökande via Kastrup och Öresundsbron igår. Det är också allmänt känt. Ska jag skriva om dessa saker måste jag försöka bidra till att förstå varför det ena händer och det andra inte händer. Allt annat är meningslöst. Det vore som att blogga om att jorden är rund. Se inte detta som några nyårslöften utan mer som mål för mig själv. Vad bloggandet ska tjäna till framöver står väl också för mig klart, om inte nu så ganska snart.

Bilderna idag får tjäna som uppfordrande exempel på vårt behov av vila och tystnad. Den runda jorden fortsätter att snurra när vi vandrar utmed stranden, tysta, och när vi gör det går våra tankar till offren för terroristattacken mot Charlie Hebdo och kosherbutiken i Paris för precis ett år sedan, med läsning av Kenan Maliks text.



onsdag 6 januari 2016

Rätten att vara oförskämd

Här sitter en som dömdes till fängelse för att han hade fräckheten att vara oförskämt poet. Joseph Brodsky hette han.
I Expressen skriver författaren och Akademiledamoten Per Wästberg:
USA:s president slutar sina tal med "God bless America". Otänkbart i Frankrike. Gud är privat eller inte alls. Femte republikens författning 1958: "Republiken varken erkänner, avlönar eller understödjer någon religion." Den sekulära staten är den religiösa frihetens garanti.
Den frihet som låter Charlie Hebdo publicera sina karikatyrer är samma frihet som tillåter muslimer att öppet uttrycka sina åsikter. "Det är en grundläggande skillnad mellan friheten att vara oförskämd och rasism, antisemitism, förintelseförnekande", påpekar premiärminister Manuel Valls.
De fria andarnas debatt, kritik och skärmytslingar imponerar mer än vanligt i attentatens spår. Franska intellektuella tröttnar inte på att analysera och filosofera; böcker och essäer strömmar till bokhandeln. Enbart om IS finns med ens ett tjugotal studier. Friheten att söka kunskap - bortom propaganda och totalitära ridåer - förefaller starkare än någonsin. 
Så kan man förstås se på saken. Men det Wästberg skriver har en väsentlig hake, och den finns i citaten från Manuel Valls. Jag ställer frågan: vem ska avgöra vad som är oförskämt? Vem avgör vad som är rasism? Är det inte precis den sortens definitioner som göder islamismen? 

I många år nu har islams förespråkare, i Frankrike som i Sverige, hävdat att varje form av kritisk synpunkt på profeten och Koranen per definition är hädelse och kränkning, det vill säga i högsta grad en oförskämdhet. Och rasister har alla vi  kallats som kritiserat, analyserat och/eller angripit islam (på samma sätt som vi i vår ungdom stod för en grundläggande kritik mot den kristna kyrkan, inget nytt under himlen med andra ord). 

Vore det inte bättre att rakt  på sak, utan förbehåll och ursäkter hävda yttrandefrihetens principer, och i så fall också stå emot dem som hävdar att det vi sekulära sagt eller skrivit har skett i just den andan, utan minsta hänsyn till imamer eller andra mörkermän, inklusive de mordiska. Det som högtidligt kallas för "den fria åsiktsbildningen" är sannerligen ingen självklart så länge de mordiska gudsmännen ges tolkningsföreträde.


En historisk skogsvandring

Innan man tar sig an Jüngers skogsvandring ska man veta att begreppet i högsta grad fungerar som metafor och att den människa som söker frihet i skogen i själva verket kan finna den var som helst, eller med Jüngers egna ord ”i ödemarkerna såväl som i städerna, där skogsvandraren lever dold eller gömd bakom yrkeslivets mask. Skogen finns i öknen och på macchian.” Skogen ”är allestädes närvarande”. 

Mot den bakgrunden öppnar sig ganska snart ett frihetsmanifest som utgår ifrån att det finns individer – aldrig massor – som är redo att göra motstånd mot de sociala och politiska processer som hotar att göra dem hemlösa och isolerade, individer som ”besitter en ursprunglig relation till friheten” och som därför motsätter sig det Jünger kallar ”automatismen” och ”dess etiska slutsats, fatalismen.” Det som då skiljer skogsvandraren från massan är att han gör motstånd också när det ter sig utsikts- och meningslöst. 

Automatismen är här en aspekt av den rädsla som präglar den moderna människan, då hon låter sig begränsas av tekniska hjälpmedel. Det, säger Jünger, leder till bekvämligheter och förvandlar den fria människan till en varelse vilken gått från att vara ”som ett träd i skogen” till att mer bli ”en passagerare på en snabb farkost”. Automatismen kommer att öka, ”som i Amerika”, också i Europa, och Jünger varnar för att det leder till panik. Ett exempel han nämner är nyhetsbehovet, och så säger han: 

”Att flera gånger om dagen ta del av nyheter är redan det ett tecken på rädsla – inbillningsförmågan tilltar och förlamas i allt häftigare rotationer. Alla dessa storstädernas antenner liknar hår som står på ända”.

Jüngers bok utkom i Tyskland 1951. För en modern användare av det globala nätet framstår vissa passager i hans arbete som rent profetiska. Han drar slutsatser av det han omges av. Men hans varnande observationer sträcker sig förstås långt bortom det efterkrigsland han verkade i. Andra världskrigets mordmaskiner hade knappast ens kallnat när han skriver om skogsvandringen. Han talar på flera ställen i boken om de fasansfulla våldshandlingarna, om massmorden, övergreppen, slaveriet och förintelseslagen, ”stanken från slakthusen ligger fortfarande i luften”. Kan man då blicka framåt mot något som skulle göra den eviga våldsspiralen mindre och ändå skänka individen en större frihet? När jag läser boken grubblar jag på just den frågan, därför att tesen om skogsvandraren förutsätter en allt högre grad av söndervittrande makt i den politiska sfären. Jag tror att Jünger är väl medveten om att denna makt i själva verket förstärks, att den i efterkrigsvärldens Europa griper över allt fler och allt större sfärer av det som en gång i tiden kunde kallas privatliv men som numera i högre grad liknar små, osjälvständiga enheter i ett omfattande nät av makt och kontroll.

Jünger skriver att begreppet skogsvandrare har isländska rötter. I en artikel i Café Exposé talas också om indiska och keltiska rötter. Skogsvandringen, säger Jünger, 

”var resultatet av förvisning; därigenom förkunnade en man viljan att klara sig på egen hand (…) Förvisningen föregicks för det mesta av ett dråp, medan den idag drabbar människan likt ett rouletthjuls snurrande. Ingen vet om han inte redan imorgon kommer att tillhöra en grupp som inte omfattas av lagen. Bekvämlighetens fernissa flagnar från det civiliserade livet när de komfortabla kulisserna bleknar och förvandlas till förintelsesymboler.”

Jag inbillar mig att detta är centralt för Jüngers framställning av skogsvandraren. I själva verket kan den frivillige vandraren föregripa det som makten annars skulle tvinga honom till. I det solitära livet man människan finna det skydd hon måste ha. Minns att skogen är allestädes närvarande!

Ett problem han identifierar är att vi människor är ”inneslutna i det kollektivas konstruktioner”. Det gör oss värnlösa. Vi tror oss vara starka och självständiga med våra ”kontakter, konserver och ledningar” (en rolig bild av det moderna livet som kanske just nu skulle skrivas ”mobiler, datorer och trådlösa nät”?) – och med dem kommer likriktningen. Och som en blixt från klar himmel kommer ”förvisningen” (som idag kunde kallas ”demoniseringen”), du stoppas in i facket du aldrig slipper ut ur. Du kallas rasist, främlingsfientlig, du kallas fascist eller sionist – Jüngers exempel är förstås helt andra, men poängen är att du ”oavsett vilket (betraktas som) en galen hund”. Då är det kört. Ur den situationen kommer du aldrig tillbaka in i värmen. Det du stämplats som ska du förbli, oavsett vilka invändningar du själv kommer med. När jag instämmer med Jünger beror det på att min egen politisk och litterära erfarenhet bekräftar tesen. Till den kulturella offentlighet jag hörde kommer jag aldrig mer - oavsett om jag hade velat det eller ej.

Vad kan man företa sig i ”skogen” efter detta? Liknelsen är urgammal. Jünger spårar den till ”vördnadsvärda urkunder som vi först idag har kunskap nog att uttyda” – den handlar ytterst om ursprungskrafternas säten och i den bemärkelsen är ordet skog inte väsentligt. Men vi måste förstå att allt det som binder oss vid det timsliga kan vittra sönder om vi 
 ”vänder blicken mot blommor och träd och grips av deras trollkraft. I denna riktning borde botaniken försöka höja sig. Där finns Edens lustgård, vingårdarna, liljorna och vetekornet från de kristna liknelserna. Där finns sagoskogarna med människoätande vargar, häxor och jättar, men även den gode jägaren, Törnrosas rosenhäck i vars skuggor tiden står still. Där finns de germanska och keltiska skogarna, som lunden Glasur där hjältarna segrar över döden, och dessutom Getsemanes olivträd.”

Vad är det då vi människor inte kommer undan, oavsett? Jünger talar om tvivlet och smärtan som två uttryck för ”den nihilistiska reduktionen”. Kan man besegra dem har man klarat sitt mandomsprov. Jag tror inte att det är möjligt. Istället betraktar jag tvivlet och smärtan som två grundpelare i livet. Vi ställs inför sådana frågor, som med Jüngers ord är kännetecknas av ensamhet. ”Kulten av gemenskapen” frodas i vår tid, men vi är likväl ensamma. ”Det är en paradox i samma stil som det faktum att individens frihet minskar i proportion till de oerhörda rumsliga erövringar som samtidigt sker.”

Men mot allt dödande och all ondska står ju hela tiden godheten som en skyddsmur. Eller? Nej, vår tids dagligen proklamerade godhet är något helt annat. Jünger ser det. Den där människan är, ”trots att hon inte lider brist på övertygande slagord” egentligen en stor fara. Hon är ”etiskt och andligt efterbliven”. Hon är ”uppfylld av teoretisk människokärlek, men likväl redo att hänge sig åt fasansfulla våldshandlingar”. Henne och honom känner man igen i dagens pseudopolitiska våldsmanifestationer, där angreppen på civilsamhället är regel och inte undantag, där en ”motdemonstration” i bästa fall urartar till stenkastning, slagsmål och politiskt motiverad misshandel av motståndaren. I överbyggnaden finns försvaret för barbariska sedvänjor utförda i högre ideals namn och de ideologiska och politiska allianserna går hela vägen från grönt och brunt till blått och rött. Här kan islamister och AFA-aktivister finna varandra, här kan de spegla sig i de våldsdyrkande nazisternas postmoderna, europeiska praktik, här står hatet mot friheten överst på agendan och våldet får ett egenvärde och den kastade stenen eller misshandelspöbeln blir dess estetiska upphöjelse.

Skogsvandraren väljer en helt annan väg. Han är ”de fria och oberoende handlingarnas man”, hans motstånd är absolut och saknar neutralitet och pardon, ”han förväntar sig inte att motståndaren ska lyssna till argument, än mindre uppträda ridderligt".

Slutligen vill jag peka på hur Jünger resonerar kring frihetsbegreppet i detta sammanhang. Han säger att majoriteten alltid präglas av rädsla för friheten, och:

”för att bli fri måste man vara fri, ty frihet är existens – framför allt är frihet en medveten samklang med existensen och den tillsynes ödesbestämda längtan efter att förverkliga den.”

Ernst Jüngers Skogsvandringen är sannerligen ingen tröst för den som till vardags tror sig ha hittat lösningarna hos den politiska klassens partier. Och det är framför allt inte en bok som erbjuder sockersöta eller programmatiska paroller att förverkliga. Ytterst är det en bok som sätter myror i huvudet på läsaren och som i bästa fall sätter igång tankeprocesser.

Ernst Jünger: Skogsvandringen (Bokförlaget Augusti, översättning av Stefan Jarl)


tisdag 5 januari 2016

Flanören - också här hemma i Skåne

Foto: Astrid Nydahl
Flanören finns här och nu. Jag ser den arabiske flanören i min stad. Han har händerna lätt korsade på ryggen och mellan dem håller han radbandet. När han fingrar på radbandet händer det att han stannar upp, som om den ena foten vilade fritt i luften. 

Jag ser honom och minns flanörerna jag sett i Mellanöstern. Utmed havet i Tel Aviv, där han i alla fall gick fram till början av 1990-talet. I Jerusalems gamla stad. I Tripoli, också där utmed havet, liksom i Benghazi. Flanören alltid i plural: två män bredvid varandra, ett lågmält samtal som iakttagaren inte förstår, samförstånd och cigarretter.  

I Passagearbetet säger Walter Benjamin att "flanörens dagdriveri är en demonstration mot arbetsdelningen" och jag tror att jag förstår vad han menar med det. I Libyen undrade vi ofta om dessa flanerande män utmed Medelhavets strand egentligen hade någon anställning eller annan form av inkomst eller om de helt enkelt flanerade på heltid. Den arabiske flanören i min stad ser jag alltid bara ensam. Det finns inga kvinnor bredvid dessa män. Här inte ens en annan man, han flanerar alltid ensam och han är alltid lika snyggt klädd. 
Föreställningen att behållningen av dagdriveriet är värdefullare än den av arbetet ligger bland annat till grund för la flânerie. Flanören ägnar sig som bekant åt "studier". (Benjamin: Passagearbetet)
Är då dagdriveri synonymt med försöken att låta någon annan betala för ens livs basbehov? Det är jag inte alls säker på. Flanören behöver inte alls vara en dagdrivare för att identifieras. Vad behållningen angår är det numera välbekant för varje charterturist att behållningen är just det som uppnås genom dagar av sysslolöshet och iakttagande.


London, december 2015. Befrielse och naturlig avskärmning

Camden Town, dec. 2015. Foto: Astrid Nydahl
Man promenerar inte där alldeles självklart. Man måste ha ett motiv. Jag hade ett motiv. Det var kanske starkare än på länge. Motivet föddes redan i september 2015. Min Malmöbok var klar, jag skulle bara se den tryckt och utskickad. 

Det som sedan väntade var julen. Jag har ingenting emot julen som högtid. Tvärtom tycker jag att den är vacker och jag förbinder den med värme, gemenskap, fina texter och ljuvlig musik. Men det finns något annat som har med inköp, presenter och förväntningar att göra. Den aspekten har jag känt vämjelse inför sedan tidiga tonår i Malmö. Mitt motiv var alltså att komma bort från den.

Komma bort från alla de svenska erbjudandena, rabatterna, möjligheterna, lockelserna, förförelserna, lögnerna och bedrägerierna - kalla det vad man vill, men allt kan sammanfattas i ordet konsumism, det vill säga vad tingeltangelmakarna vill pådyvla oss varje stor helg. 

Och jag kom bort. Jag bröt igenom hindervallen redan i bilen som skjutsade till Malmö. Den korta vägen med tåget in till Köpenhamn förde mig in i det jag kallade motiv. På hotellrummet var det tyst. Två timmar på ett enkelt hak med middag och vin, sedan bara sömn. 

Dagen därpå lyfte planet från Kastrup för att landa ett par timmar senare i London. Allt gick också där planenligt. Heathrow Express tog oss till Paddington och därifrån en taxi till det Malaysisk-ägda hotellet. Sedan följde första kvällen i rask takt. Middag på det italienska hak vi suttit så många gånger förr, på den gamla tiden. Vad återstod efter det? Astrid gick till stationen och laddade busskorten, utan sådana står man som ett fån vid hållplatserna. Jag själv behövde bara bunkra på Sainsbury´s och låsa dörren om mig på rummet. I kassarna bar jag hem vitt vin, cheddarost, bröd, yoghurt, mineralvatten och kaffe. 

Det var den 22 december och dagar av musik väntade. Höjdpunkten var förstås Classic Christmas Carols i Royal Albert Hall på lillejulafton, men så mycket mer fanns kvar. För att nå musiken, om vi inte i undantagsfall tog taxi till en avlägsen konsertsal, fick jag vandra, varje dag och varje kväll vandra, utmed Queensway. 

Jag hade köpt en bra stödkäpp på Boot´s och den hjälpte mig fram, och trots smärtan i fötter, knän och rygg, tyckte jag att det gick hyfsat bra. Det var egentligen mest regnen som irriterade mig. Men varje natt gick det att sova med öppet fönster. Engelsk december kan vara väldigt generös. Böckerna köpte jag in på julafton. Bara tre stycken. Men tre jag verkligen ville ha med mig hem. Jag bläddrade, ströläste lite här och var, men den dagliga läsningen gjorde jag i de tidningar som hotellfoajén erbjöd oss ta med till rummet. Det var The Times som tedde sig mest civiliserad av dem, men inte heller den anrika tidningen är mycket att ha numera. Mest tjafs, skvaller och annonser. De fina böckerna sparade jag för resten av vintern här hemma. 


Bayswater i regn. Foto: Astrid Nydahl
En natt släppte taxin av oss helt fel. Vi irrade runt efter hotellet och sökte hjälp på en pub vi aldrig sett förut. Där inne satt en stor irländare, whisky- och ölstinn, som tilltalade mig Santa och bad mig betala hans nästa öl. Vi enades om att vi var hedningar och han förbannade horkarlen Henrik VIII - som slog sönder möjligheten till ett enat katolskt Europa. En fråga hade han dock: Var Luther också horkarl? Väl hemma på rummet kunde proceduren upprepas: ett långt och helande skumbad i ett kar av den gamla sorten, sådant som saknas hemma, sedan upphällning av bedövande goda drycker och så lite nyheter på BBC före sänggåendet. Ja, att vandra upp och ner längs den trivsamma gatan skänkte någon form av befrielse. Jag slapp sannerligen inte jul- och rea-hysterin, men jag slapp den svenska variant som är så förknippad med egna förpliktelser, jag kunde skratta åt den, vifta bort den, håna den, och sedan vända mig inåt, oavsett om jag satt på pub eller låg i karbad. Så var det därför att det måste vara så. 

måndag 4 januari 2016

Walter Benjamins Passagearbete i efterlängtad nyutgåva

Walter Benjamins Passagearbetet fotograferat på mitt matbord. 1990 års upplaga överst, den nya nedanför.
Walter Benjamin: Passagearbetet, band I och II. Paris, 1800-talets huvudstad (Atlantis förlag, utgivare Rolf Tiedeman, översättning, revidering och kommentarer av Ulf Peter Hallberg).

1990 utkom på svenska, i serien Moderna tyska tänkare på förlaget Symposion, i tre vackra band, för första gången Walter Benjamins epokgörande arbete om Paris som 1800-talets huvudstad. Benjamins fragmentariska teknik väckte naturligtvis osedvanligt intresse och hans författarskap blev med både entusiasm och iver diskuterat på nytt. Hallberg själv talade om verket som en labyrint av tankebilder. Tidigare hade Bo Cavefors utgivit två verk av honom, Bild och dialektik 1969 och Essayer om Brecht 1971. Symposion skulle senare ta upp den kastade handsken och fortsätta med verk som Barndom i Berlin kring 1900, Goethes ”Valfrändskaperna”, Enkelriktad gata och Språkfilosofiska texter utgavs av förlaget Daidalos 2013.

Vad utgivningen av Passagearbetet 1990 betydde för svensk litteratur och för det akademiska litteraturstudiet vågar jag inte ens gissa. Men om jag utgår från mig själv – och så bör man till syvende och sidst tänka och göra – så hade det en avgörande och djupgående betydelse. Passagearbetet ställdes hemma hos mig aldrig undan i en bokhylla utan fanns tillgängligt både som inspirationskälla och som referens. Sedan många år har det varit omöjligt att hitta, också antikvariskt.

Det är därför en stor glädje att nu se förlaget Atlantis nyutgåva i två band. Ulf Peter Hallberg har för denna kastat om bokens titel så att fokus ligger på Passagearbetet, och resten tjänar som en underrubrik. Hallberg har reviderat översättningen, och därtill lagt in en serie mycket fina tidstypiska bilder i form av vykort som ger liv och lyster åt framställningen. Utöver Hallbergs eget förord finns här också ett av Sylvain Briens, professor vid Sorbonne i Paris.

Hallberg skriver:
Till skillnad från utgåvor i andra länder har det mesta av fransk och engelsk text översatts. Vi har velat skapa en inspirerande utgåva för alla, där läsningen inte hindras av att en stor del av citaten och hela den andra exposén är skrivna på franska.

Som läsare bugar man sig för ett sådant val.

Walter Benjamin (1892 - 1940)
 I Svenska Dagbladet skriver Arne Melberg om nyutgåvan:
Jag ser framför mig Benjamin där han satt i läsesalen på Bibliothèque Nationale – jag satt där själv några gånger på 90-talet och fick uppleva proceduren: man beställde skriftligen det man ville ha varpå boken dök upp på pulten inom en timme. Det är ju slående likt hur vi alla numera arbetar med nätet som bas, bara lite långsammare men i gengäld med materialets fysiska närvaro. Den återupptäckte Benjamin togs på 70-talet till intäkt för en alternativ marxism, på 90-talet fick han inspirera medieteori. I dag ser jag konturerna av en ny Benjamin-kliché: den nätkulturella gurun. Allt det som jag redan citerat om att lägga utveckling och historiska sammanhang åt sidan och i stället hänge sig åt nuets oändliga sammanhang – det är väl just det som kännetecknar nätkulturen?
Detta är en minst sagt intressant koppling till vår egen tid, både vad gäller attityd och metod.

Det dagliga slitet vid datorn, sökande efter källor och material, har karaktären av fragmentariskt, nästan pusselliknande arbete. Melberg igen:
Också dagens flanör – som till skillnad från Benjamins flanör mycket väl kan vara en kvinna – kan vakna upp från sina illusioner och gå ut i nuets Paris. Men hon går nog inte bara i passager och butiker och på boulevarder, hon vandrar i stället i tröstlösa förorter, registrerar sociala och kulturella motsättningar och fruktar att hon befinner sig på platsen för ett nytt slags krig. Paris är kanske återigen vår tids och Europas huvudstad men nu med katastrofen inbyggd från början.
Det behöver inte sägas mer än så. Melbergs sista ord i understreckaren förbinder då och nu på ett sätt som i alla fall för mig belyser behovet av nya essäistiskt lagda författare som kan framkalla begripliga bilder av den ondskefulla våg som bland annat skördat offer i våra dagars Paris.

En av stadens passager, 1907.
Atlantis förlag har gjort en välgärning med nyutgåvan. Vad man ska säga om Ulf Peter Hallbergs arbete med den vet jag inte riktigt, men nog kan man kalla det för en kulturgärning av mycket stor betydelse. Nu behöver ingen längre rota förgäves efter detta viktiga arbete.




Gränspatrullerna är här

Foto: Astrid NMydahl
Vilken succéstart för id-kontrollerna på Kastrup. Svensk journalist nekad hemresa till Sverige. Syrier med falska pass välkomna. Nå, det är nu inte landets elit som utgör gränspatrull. Inkallade är 150 Securitas-vakter, de där biffarna som inte kom in på polisutbildningen, som nu står på Kastrup och fotograferar alla id-handlingar! Ja, det liknar Grönköping av det enkla skälet att det är Grönköping. Och vad värre är beter sig nu myndigheter som om Skånetrafiken, danska DSB och Securitas vore just myndigheter. Vanliga dödliga vet att de är vinstdrivna kommersiella företag på den fria marknaden. Och som grädde på moset: som om vårt land, eller Danmark, aldrig tidigare haft gränskontroller. Vi som rest från och till Kastrup ett långt liv har alltid visat våra pass. Det har inte varit det minsta märkligt. De som anlänt utan pass har tagits åt sidan för närmare kontroller. Det är väl ett normalt beteende i varje normal nation? Efter Schengen ersattes normaliteten av en yttre gräns i Turkiet. Det borde inte innebära att svenska myndigheter nu beter sig som om de befolkades av analfabeter från den anatoliska landsbygden. Men det kommer mera, det vågar jag lova. Handeln med falska syriska pass kommer att blomstra. Och fler svenskar kommer att nekas hemresa efter turer till något konstmuseum på den danska sidan. Gränspatrullerna är här, bered er på allt utom det avsedda. 


söndag 3 januari 2016

Saudiskt barbari och iransk kontring

Irans Ali Khamenei hotar saudierna med hämnd.
Medan den svenska offentligheten bland annat upptas av kommentar kring den id-kontroll som nu införs på Kastrup sker det något som i ännu högre grad borde intressera oss. Iran hotar Saudiarabien med "gudomlig hämnd" för avrättningarna nyligen, mest av allt det faktum att de dödade den shia-muslimske ledaren Nimr al-Nimr. Här blottas, så att var och en kan se det, vad som är den mordiska sprickan mellan sunni och shia inom islam. Och det är denna vi importerat sedan många år till Sverige. Om detta utlöser ett regelrätt krig mellan de två starka staterna Iran och Saudiarabien vet vi inte, men tonläget är så högt att det borde oroa.

Iranierna jämför saudiernas avrättningspolitik med den som Islamiska staten praktiserar. Det är ett i och för sig en helt korrekt jämförelse, eftersom de båda tillämpar sträng sharia.

Halshuggningar, steningar, avhuggna lemmar, så ser sharia ut i praktiken. Laglösheten kännetecknar hela förfarandet och de människor som dödas är rättslösa från början. Men den ena barbaren, saudierna, är "vår vän och allierade", medan den andra, IS, är "fienden". I praktiken står de båda för samma sak. Vår del av världen hycklar i sina relationer, av det enkla skälet att man valt den ena som partner för råvaruhandel och vapenförsäljning. Tids nog kan det blir den andra, det vet vi inte något om idag.

Irans Khamenei är en stark religiös ledare. Hans ord har tyngd såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Han talar om al-Nimr som martyr. Var och en kan lära vad skillnaden mellan shia och sunni är. Men i den här situationen gäller det också att förstå hur de mekanismer ser ut som kan förstärka de pågående katastroferna i Mellanöstern och arabvärlden, och att se varför ett eventuellt krig mellan de två skulle kunna utlösas. Den persiska nationen Iran låter sig förstås inte hunsas av arabiska ledare, det har de visat förr. Och de har starka, religiösa, regionala och politiska intressen i de krig som redan pågår, såväl i Irak som i Syrien. Än är inte sista bomben sprängd. Än är inte sista katastrofen inledd.