lördag 2 januari 2016

Imperier och kalifat. Vänta inget av det nya året...

Hatchards Bokhandel, London december 2015. Foto: Astrid Nydahl
Vad som är fascism och nazism idag strider de lärda och halvbildade om med samma frenesi. Putins vänner håller med honom om att Ukraina är ett ormbo för just fascister - ett argument som säljer som smör. Putins vänner finner vi både bland brittiska partiledare (som i fallet UKIP) och vissa nationalistiska krafter som inte tycks generas det minsta av den nya tsaristiska regimen i Kreml, eftersom den sammanfaller med drömmen om Eurasien.

 Men de krafter som ger Ukraina sitt stöd genom att helt förneka - aktivt blunda för - fascismens krafter, målar därmed in sig i ett hörn. Det hörnet kan beskrivas som ett nytt kallt krig, men det kan snabbt bli mycket varmt.

I samband med det förra EU-valet slängdes epiteten som bumeranger genom medlemsländerna - just som bumeranger för de kom alltid tillbaka till avsändaren. Något jag påpekat tidigare håller jag fast vid, och det är att några av de framgångsberusade nationalistiska partierna verkligen har rötter i den monumentala ondska som präglade deras hemländer under Andra världskriget. Jag behöver bara nämna pilkorsar-inspirerade Jobbik i Ungern, nationalsocialistiska Gyllene gryning i Grekland och samma andas barn i tyska NPD. 

S:t Pauls Cathedral, London i december 2015. Foto: Astrid Nydahl

Camden Market, december 2015. Foto: Astrid Nydahl


För mig är detta själva lackmustestet, och varje gång en antisemitisk attack äger rum i Europa - tänk Bryssel, tänk Paris eller varför inte på de lågintensiva versionerna i Malmö -  påminns jag om vad som faktiskt hände Europas judar under nazisters, pilkorsares och andra totalitära regimers epok. Att glömma det vore att förhålla sig likgiltig till det som alltid är ett pågående hot och som tämligen snabbt kan eskalera till något större och farligare. 

Vi går inte in i ett nytt år som duvungar. Vi vet ungefär var vi har dem. Imperiebyggarna sorterar vi under de stora hotens rubrik. Sekterna, dödskulterna, ideologerna, sorterar vi under förvisso små hotrubriker, men vi är samtidigt medvetna om att de brukas - utnyttjas hette det förr - därför att de är nyttiga idioter i imperiebyggarnas projekt, oavsett om de själva kallar sig vänster, höger eller något tredje. 

Den som satsar på Putin i tron att han vänt imperiebyggandet ryggen förstår inte den dualitet - och förstås maktkamp om territorier, naturtillgångar och annat - som ligger i stormakternas ambitioner. Ryssland, USA, Kina, de islamistiska staterna är, trots inbördes olikheter och rasande stora skillnader i ideologiska system överens om en sak: de vill den totala makten ("det totala kriget", minns ni?) oavsett om de behöver använda militära medel eller ej. När Saudi-Arabien avrättar 47 personer i dagarna reagerar Iran med största möjliga vrede. Innebär det att de skiljer sig åt som statsideologier? Nej, bara att de vill döda olika människor. 

Vi lever i de stora, totalitära ideologiernas stridsperiod. Vi kan med andra ord fundera på vilka gravar vi vill ha och vad vi ska säga till de efterlevande. Tro inget gott om 2016 annat än på den familjära och/eller nära planet. Allt pekar på att det kommer att flyta ännu mer blod. Allt pekar på en våldsam uppgörelse mellan imperiebyggare och kalifatbyggare. Och den uppgörelsen äger rum också på Europas gator och torg. Vi har redan sett förspelet och vet att det kommer mer.



ID-kontrollerna och de verkliga problemen

Det är sista helgen nu, sista helgen före id-kontrollerna vid Malmös yttre gräns. Var går då den? Muntert gissar vi på Rosengård, Kroksbäck eller Lindängen. Det stämmer inte. Malmös yttre gräns går vid Kastrup. Ligger då inte Kastrups flygplats i Danmark? I dessa märkliga tider ska vi inte förvånas över att Malmö tycks ha bestämmanderätt över danskt territorium. Nationens yttre gräns går ju vid Turkiet, så varför inte. På måndag börjar den obönhörliga id-kontrollen på Kastrup för alla som vill fortsätta med tågen in till Hyllie station, Malmö och Välfärdsdrömmen. Bara den naive tror att det blir framgångsrikt. Medan liberaler från vänster till höger fortsätter lovsjunga "integrationen" pågår varje timme, dygnet runt, det som kunde kallas etnifieringen och gettoiseringen av Sverige. Det är den processen som är det verkliga problemet. De etniska enklaverna som det yttersta beviset på att en sammanhållen nation för alltid är borta. Malmös yttre gräns kunde lika gärna ha varit placerad - med id-kontroller och allt - i Kabul, Damaskus eller Mogadishu.


Hyde Park: hellre fly än....




Hyde Park skulle bli den för mig efterlängtade solskensdagen med bröd till fåglarna. Det regnade. Och måsarna överföll både mig och andra när vi skulle mata svanar, änder och gäss. Brödet försvann i en kaskad av våta fjädrar. Men nu är det gjort och det lär inte upprepas.


De grå ekorrarna har alltid tilltalat mig. Vi fick närkontakt med några stycken som får tjäna som minnen från en jul i London.








Kanske var det ändå några dagar tidigare som den verkliga höjdpunkten inträffade. Då vi den 23 december begav oss till Royal Albert Hall för att delta i julsång och konsert kunde vi nog inte riktigt ana hur bra det skulle bli. Bilder på artister finns det inga att visa, däremot på den fullsatta lokalen strax innan konserten började, och på den mäktiga byggnaden efteråt.





Bilderna är tagna av Astrid Nydahl.


fredag 1 januari 2016

London, julen 2015. Några små minnesbilder






Interiör från Hatchards bokhandel. Den är landets äldsta och delar av inredningen har funnits sedan 1700-talet. Det var trångt och svettigt därinne, men en minnesvärd plats att besöka.







En gränd i Bayswater. Varje dag promenerade vi förbi den. Känslan av småstad, ja kanske en liten by, förstärks alltid där av tystnaden. Vi sover med öppna fönster hela veckan. Tystnaden, stillheten, de fjorton plusgraderna - allt välgörande som en lantlig retreat. Det som paradoxalt finns i mångmiljonstaden.


Han spelade, magnifikt och med stor inlevelse, bland annat Cash-sångerna från Folsom Prison. Han var tärd, såg närmast anorektisk ut, men spela kunde han. Vi undrade var hans storhetstid som musiker funnits. Varje dag stod han på Queensway.


Vad hittar man allra först på antikvariat i Camden. Jo förstås, Sveriges exportvara Stieg, allas vår Stieg. Det är märkligt, men så där förhåller det sig ju också med litteraturen. Annars kan jag meddela att Camden som ny bekantskap tilltalade mig mycket. Myllret, dofterna, kanalen, värmen... Här levde en gång Charles Dickens, och senare Beryl Bainbridge. Jag såg också tydliga tecken på att det var här Amy Winehouse levde - och dog.


Bollekarna på julens tivoli vid Leicester Square var riktigt roliga att bevittna. Särskilt som den egna kroppen värkte och smärtade var det fint att se ungdomars vighet och livsglädje. Där var förstås ett himla oväsen men det är både glömt och förlåtet. 

Bilderna är tagna av Astrid Nydahl.


Vi köper oss ett nytt år

Oxford Street, julen 2015. Foto: Astrid Nydahl
Ja, det är ett nytt år, men ingenting är nytt. Mänskligheten strävar på: nya varor in, halvgamla ut. Konsumismen är vår tids evangelium. Nu har jag sett det med egna ögon - också i London. 


Regent Street, julen 2015. Foto: Astrid Nydahl
Pressen förkunnade resultatet: mer än något år tidigare. Trots ösregn och fattigdom: mer än någonsin. Jag satte mig vid en papperskorg och frågade mig vilka sambanden är mellan konsumismen och anorexin. 2016 nu. Alltid samma sak, ingenting är nytt. 


Oxford Street, julen 2015. Foto: Astrid Nydahl


torsdag 31 december 2015

Nyårstankar, nyårets tanklöshet



Det finns alldeles för mycket i backspegeln, jag fingrar och vrider på den och ser människor som anländer till stationerna utan att ens veta vilket land de befinner sig i, jag ser pizzor som växer till jättesvampar, jag ser vanligt bröd förvandlas till jordenruntförsörjare, och skylten Välkommen som blinkar i alla väderstreck, i backspegeln får inte mina barnbarn ens plats eftersom den redan visar allt det som regeringsorganen, SVT, rikspressen och hojtarna redan bestämt och anvisat vad som skulle synas…

och så tar jag ett djupt andetag och tänker

att det förstås inte blir det minsta annorlunda bara för att vi ändrar siffran fem till siffran sex och lär oss skriva ett nytt årtal, ingenting förändras och ingenting kan beskrivas som ”bättre” eller ”sämre”, eftersom den tid som fanns då inte finns nu, den tid då vi lärde oss att som européer, ”kristna” eller något sådant, kunde visa solidaritet med varandra och ta hand om de bröder eller systrar som hölls nere med asiatiska metoder – kommunismen just i vår tid – och vi därför sa välkomna till ungrarna, polackerna, ex-jugoslaverna, alla de människor som offrats på stormaktsspelarnas bräde, alla de män och kvinnor som skulle vara en insats i kallakrigspelen mot de nordamerikanska staterna, de som i sin tur använde vår kontinent för sina intressen…

och så tar jag ett djupt andetag och tänker

att bokstavligt talat varje program och varje illusion är en del av det politiska bedrägeriet och att inga, verkligen inga, sådana människor ska tas på allvar eftersom de med oss, oss alla, vill skapa nya spelpjäser, nu i den euro-asiatiska putinska doktrinens namn -från Trondheim till Vladivostok - vill ge oss nya illusioner, sådana vi redan sett i andras namn, men vi vet ju att det som ska ske redan har skett så många gånger att vi nästan inte orkar upprepa namnen, krigen, striderna, stupen, dödssätten, eftersom vi också fått erfara de familjenära självmorden, de programstinna politikerna och filosofierna och sett hur väl de passar in i det pågående helvetet…

och så tar jag ett djupt andetag och tänker

Jag säger inte ett enda ord till inför det nya året, jag häller upp två, tre, fyra eller fler glas av det vita vinet och jag stänger alla fönster och alla dörrar och jag sjunker ner i en sömn som överskrider alla dags-, vecko- och månadsnamn, jag sjunker ner där jag finner frid, den enda frid som går att kombinera med levandet, det sega, det tröga, det enda som finns före döden, den enda och slutgiltiga.



onsdag 30 december 2015

Måhända ett gott nytt år

Foto: Astrid Nydahl
Jag står i London och ser människomassan dra fram. Den är tät, irriterad, stressad. Men den har bara ett för ögonen: köpenskap! Detta vansinne utbröt redan den 26 december. Julfriden var över. Bara konsumismen återstod. En stor butikskedja försökte förklara varför: "Vi är så besvikna på jultomten."

Det känns plakatartat att skicka iväg nyårshälsningar under sådana omständigheter, men jag gör det ändå. Med reguljär blogg återkommer jag en bit in i januari.

Mina läsare önskar jag i alla fall

Ett någorlunda bra 2016