lördag 12 december 2015

Väntans tid och evighet

Foto: Astrid Nydahl
Helt oväntat plockar jag med gamla manus och böcker. Tänker, tack vare en nära vän, att det kanske fanns skäl att sammanställa ett koncentrat. Jag går igenom en kedja av händelser och känslor just nu. De kan kanske bidra till något som kunde likna en ljusare tillvaro mitt i mörkret. Här följer några sådana tänkbara små texter.

*

Väntans tid och evighet: en blick mitt i vilan, klar, öppen och undrande, strax innan ögonen sluts. Jag sitter ner i denna väntan, jag vet att den vill mig något, men det är bara inspirerad av andra jag förmår finnas i den. Ensam är jag oförmögen till vila och väntan. Min rastlöshet är en ocean stor, min oro en gruva djup. Det som sker inne i mig är varken yta eller djup; i förbindelsen mellan kropp och själ försöker jag leva som en människa men misslyckas ofta. Rädslan för det kommande är större än skammen över det förflutna. I ett tidlöst centrum flyter de samman. Jag ser viloblicken, vet att den vill mig något men undflyr den oftare än jag behöver.

*

Det finns ingen större frihet än den beskurna. Utan gränser, normer och moral är friheten ett tomrum av meningslöshet.

*

Inne i mig rasar en brand som är världens. De som påstår att jag är passionerad missförstår: jag är ett med det som sker runtom mig, och plågan det föder i mig är verklig. Ingen sång, ingen lögn, inga bilder kan hindra det. Bara det "värdelösa" är tillräckligt värdefullt.

*

Jag skriver en liten text för bröd. Jag skriver den med glädje men mest av allt för att det är min uppgift att göra det. När den texten är färdig sjunker jag in i den nästan höstlika tystnaden. Jag inväntar stormen för att få uppleva stillheten. Jag skriver för att nå ordlösheten.

*

Att börja dagen i en bankkö är värre än att drabbas av sjukdom. Sitta vid öppningsdags och tumma på sin nummerlapp, känna doften från de öldrickande männen intill, veta att detta förvisso snart är över men att det alltjämt pågår. Efter bankärendena en promenad i väntan på bussen hem. Kön till Systembolaget har börjat närma sig entrén och på slaget tio försvinner den in i butiken. Fem minuter senare fylls bänkarna vid busshållplatsen av drickande män.
Är kapitalism eller alkoholism värst? Båda ger mig klåda. Båda får mig att vilja hem. När jag stiger in genom dörren hör jag tvättmaskinen. Annars är det tyst. Vinden sliter i björkarna idag. Jag låser om mig. Jag sätter på Marais. Gamba-musiken tröstar mig. Det har den alltid gjort. Idag försätter den mig i ett höstligt tillstånd av skydd och ömhet, bortom det verkliga, bortom det skoningslösa.


*

Tillvarons absurditet är inte abstrakt. Varje dag ger den sig konkret tillkänna. Kampen och kärleken som resulterar i ett nytt liv kan te sig fåfäng i samma stund som döden hälsar på. Bortom gott och ont finns omständigheternas diktatur. I den lever vi som vore vi fångar i tid och rum. Vi fäktar med armar och argument, men finner oss sovande i samma säng varje morgon. Vi fördjupar oss i litteraturen och ler igenkännande. Vi samtalar oss till synes framåt men står minst ett steg längre bak när samtalet avslutats. Bortom gott och ont finns den skadade själen. Där kan en människa krossas under sin egen fjäderlätta existens.

*

Vad världen än lockar med vänder jag andra kinden till. Om världen lockar mig med köpenskap, nöjen, moderiktiga kläder eller åsikter, vänder jag andra kinden till. När jag fått tillräckligt många slag vänder jag världen ryggen. Att vända andra kinden till kan vara väl så masochistiskt, men blir också en träning i motstånd. I motståndet växer den egna karaktären, personligheten om man så vill, och när den mognat kan jag vända världen ryggen.

*


Schubert-dag. Hela eftermiddagen umgås jag med de döda och de döende



fredag 11 december 2015

Bilderna som uteblev

Flera läsare har hört av sig och beklagat att min nya bok, Ett barn är fött på Sevedsplan, inte innehåller bilder. Det var meningen från början, men av olika skäl blev det inte så. Därför en liten bildkavalkad från olika tidpunkter i mitt liv, enligt bokens tidslinje.


Nyfödd i mammas famn. Sevedsplan 1952.


Med ekorre i Kungsparken (runt 1960-61)




Vilohemmet i Tormestorp 1960 (?). Privat foto.

Expedit på Malmströms herrekipering 1969. Privat foto
På Nordsjö Färgfabrik, 1972. Privat foto.


23 år ung, Nydala, Malmö 1975. Pressbild.
Julafton 1980, Bellevuegården i Malmö. Privat foto.
Med Marsha Coleman - en svart och en rosa panter. Libyen,  1983. Foto: Khalil Hassan
Stadiongatan 53. Mot bokens slut gör jag ett besök vid barndomshuset jag levde 1958 till 1970. Nu ett gated community utan möjlighet att promenera i. Foto: Astrid Nydahl

Fredag och barndomsminnen

Vid Östersjön 11 december. Foto: Astrid Nydahl
Plötsligt gick jag i barndom. Jag var tillbaka på Seved i Malmö. I sandlådan satt jag som så ofta. En trygg plats då. Ett inferno nu, där på Rasmusgatan. När jag kikade ner såg jag något annat också. Det var som en film tagen åren 1952 - 1959. Papporna som cyklade till jobb tidigare morgnar. Mammorna som piskade mattor på bakgården. Mormors alla besök, mormor som var min trygga punkt ändå fram till sin död. Jag kunde känna dofter också. Det var rabbemos, mormorsa-korv, det var bruna bönor och stekt fläsk. 

Från sju års ålder såg jag mig liten och rädd inför skolan och nya människor på Lorensborg. Hur allt formades till en krets av vänner. Och hur kretsen växte och tonåren tog oss i sitt våld.

Jag satt vid Östersjön, också idag. Det var vindstilla och solen lyste. Där i tystnaden med bara några kråkfåglar som sällskap spelades scenerna upp för mig.

Foto: Astrid Nydahl

torsdag 10 december 2015

Illusioner och så kallad trygghet

Foto: Astrid Nydahl
Dagarna går. Nätterna går. Månad efter månad harvar man. Och så en dag får man veta att det torp man stammar ifrån beboddes av just en soldat Harv. Hade man inte haft det namn man har - tack vare en generös fiskarefamilj i Landskrona som adopterade farfar - hade man kanske också med namnets rätt harvat vidare.

Jag tror inte det blir fler böcker av min hand. Jag har sagt allt jag har att säga. And the rest is silence... som Shakespeare konstaterade i Hamlet. Men jag reser till England snart igen. Jag gör det utan illusioner. Vet att det är ännu värre där.

Och när jag återkommer hem vet jag också att det svenska folket återvänder till sina sjupartistiska tryggheter. Ingenting har någon lärt.Varför skulle de lära något? Varje illusion tycks inge hopp. Låt det så vara, bara jag slipper vara med och säga ja.


När orden tagit slut... och när man...

Gnistans 10-årsjubileum 1977. Jan Myrdal, Nisse Holmberg och jag jubileumstalar. Redan då äcklades jag av orden, mest av allt mina egna ord, de som beställts av ett parti och uttalades av en medlöpare. Redan då mätt och äcklad. 
När allt är sagt saknas det ord.

När orden är slut får man leta efter fler.

När man hittar fler ord ser man hur onyttiga de är.

När man sett hur onyttiga de är läser man nya promemorier.

När man sett, hört och läst allt börjar man om.

Gör man det?

tisdag 8 december 2015

Människoströmmen till Skåne: Vår bro är oss en väldig sorg

Grundtvig vakar över oss i Köpenhamn. Foto: Astrid Nydahl
Svensk regeringspolitik är inte bara en berg-och-dal-bana, den är också fullkomligt oförutsägbar från ena dagen till den andra. Här hos oss i Skåne kanske det syns bättre än på andra platser i landet. Inför en kommande utlandsresa har vi oroat oss mycket för möjligheterna att över Öresundsbron komma till Kastrup. Jag har familjemedlemmar som arbetar på den danska sidan och därmed fått lite personlig information om hur det ser ut på de Öresundståg som lika gärna kunde ha kallats Kabulexpressen. 

Vi bestämde oss för en radikal lösning. Till Köpenhamn tar vi oss en dag i förväg och sover över alldeles vid Hovedbanegården, och så tar vi därifrån taxi ut till Kastrup. Så långt var allt frid och fröjd. Då kom nästa regeringsbeslut. Samma dag vi reser införs passkontroller till tågperrongen från Kastrup. Det lär vi erfara när vi anländer tillbaka på Kastrup. 

Den danska motsvarigheten till vårt tågföretag, DSB, ska sköta den heter det i pressen. Men DSB slår ifrån sig. De har varken personal eller kunskap till det. Och dessutom har regeringen beslutat om straffansvar för tågföretagen. Om en afghansk man utan pass lyckas ta sig med tåget över Öresund är det alltså Skånetrafiken eller danska DSB som får böta, höga belopp dessutom. Danmarks Radio skriver:
DSB langer i et høringssvar kraftigt ud efter et nyt lovforslag, som Folketinget førstebehandler i dag.
Lovforslaget lægger op til, at integrationsministeren kan pålægge transportfirmaer opgaven med at kontrollere rejselegitimation hos de personer, der rejser ind i Danmark fra et andet Schengen-land i et tilfælde, hvor Danmark vælger at indføre midlertidig grænsekontrol.
Men udsigten til den form for regler falder ikke i god jord hos DSB.
"DSB ser sig derfor ikke i stand til at løfte denne opgave, som tilmed sker under strafansvar", skriver DSB i høringssvaret.
Så här groteskt har det blivit. Men möjligheten att stänga bron helt periodvis drog man tillbaka, det blev för radikalt och besvärligt när först lagrådet och sedan moderaterna protesterade. Aftonbladet kommenterar:
De politiska turerna kring Öresundsbron och id-kontroller har blivit löjeväckande. 
Öresundsbron som vi varit tacksamma och glada för har sedan i somras allt mer kommit att symbolisera den extrema vågen av unga, muslimska män från Asien, Afrika och arabvärlden. Regeringen i Stockholm har i armkrok med Merkel lovsjungit människoströmmen. Det klarar vi. Det fixar vi. Men plötsligt fastnade lovsången i deras strupar och det lades in full back. Så här hade det inte "slutat" (nej, detta är förstås bara början) om också Sverige fört en någorlunda rimlig och ansvarstagande politik. 

Alla förföljda, fattiga eller olyckliga människor på jorden kan inte bo i Malmö, nej inte ens i hela konungariket. Så länge jorden är rund låter det sig inte göras. Det beror inte på att vi skulle vara en samling ogina varelser eller att Sverige är ett fattigt land (herregud, hur många har inte redan sökt och fått lyckan och fritt boende hos oss genom åren?) utan det beror på att vårt samhälle är uppbyggt för en befintlig befolkning, socialt, kulturellt, geografiskt etc. Kommunerna går nu på knäna. Skolorna har varken lokaler eller personal till alla de nya barnen. Sjukhusköerna växer. Psykiatrin knakar i fogarna. Tomter till moskébyggen finns det inte hur stor tolerans som helst inför. Etniska enklaver har vi så det både räcker och blir över. Bostäder finns det inga, framför allt inte till unga svenskar som vill lämna föräldrahemmet. Jobben är slut. 

Ingen instans klarar detta, och det förstod regeringen till slut. Det sipprade in lite syre under ostkupan. Men de förstod det alldeles för sent och därmed kunde de inte agera med förnuft. Paniken ökar för varje dag. Om vi kommer iväg på vår resa är förstås ett mycket litet problem som egentligen bara angår oss själva. De drygt 15.000 människor som jobbpendlar varje dag över bron har ett mycket större problem. Och störst problem av alla har Malmö, Skåne och resten av Sverige som förväntas ha bostäder och försörjning åt alla som tagit Kabulexpressen hit. 

Men det irriterar mig omåttligt att vår bro plötsligt blivit ett hinder för vanligt vardagsliv i Öresundsregionen.


Skrift vänd mot annan verklighet. Grafomaner & litteratur

Foto: Astrid Nydahl
Det är en tung tid. Kanske inte tyngre än annars. Men tyngden förstärks av mörkret. Och vid sidan av mörkret också av en stor tomhet. En brist på mening. Så jag läser om litteraturens grafomaner i Horace Engdahls bok Ärret efter drömmen:
"Vanliga skribenter tror på skrivandets nytta. Grafomanerna har upplevt dess djupa meningslöshet och känner intuitivt att skriften är vänd mot en annan verklighet än meningarnas."
Det är en mycket träffande beskrivning. Kanske är den giltig långt utanför grafomanernas krets. Jag känner igen mycket av min egen värld i den. Ändå försöker jag, just i skrivandet om än ingen annanstans, se meningen. Hur skulle det annars gå att ens sätta sig för att skriva? Kanske återstod då bara läsandet, det betydligt viktigare läsandet. Kafka skrev ju en gång "Jag är ingenting annat än litteratur", och det kan vara en bra sätt att beskriva ett liv där skriftens olika världar är viktigare än den "verkliga" (vilken den nu är). Längre fram i sin bok skriver Engdahl:
"Grafomanernas asocialitet är en reaktion mot litteraturens förnedring, då den tvingas vara något annat än sig själv, till exempel något att konsumera."
När jag i förmiddags satt i ett väntrum på sjukhuset snappade jag åt mig ett nummer av Vi läser från sommaren 2014. Där sipprade det ut exempel på litteraturen som vara, som konsumtion. Den sortens publikationer vill flirta med presumtiva läsare genom att fyrfärgsproducera vackra författarporträtt och glaserade textmassor. Där ser vi litteraturens förnedring. Dess totala brist på mening, annan än den som kan köpas och säljas.


Nobelföreläsning av Svetlana Aleksijevitj

Foto: Astrid Nydahl
Svetlana Aleksijevitj höll sin Nobelföreläsning igår. Den börjar så här (i svensk översättning av Kajsa Öberg Lindsten):
Jag står inte ensam i den här talarstolen ... Runt omkring mig finns röster, hundratals röster, de är alltid med mig. Ända sedan min barndom. Jag bodde i en by. Vi barn älskade att vara ute och leka, men på kvällen drogs vi, som av en magnet, till bänkarna där de slitna kärringarna – som man säger hos oss – brukade samlas bredvid sina hus eller stugor. Ingen av dem hade några män, fäder eller bröder, jag minns inga män i vår by efter kriget – under andra världskriget hade var fjärde man i Belarus dött vid fronten eller i partisanförband. Vår barnavärld efter kriget var en kvinnornas värld. Mest av allt minns jag att kvinnorna inte talade om döden, utan om kärlek. De brukade berätta om hur de den sista dagen hade tagit farväl av sina käraste, och om hur de hade väntat på dem, och om hur de fortfarande väntade. Åren hade gått, men de väntade ändå: "Han får gärna återvända utan armar och ben – jag ska bära honom på mina händer." Utan armar ... utan ben ... Det känns som om jag ända sedan barndomen har vetat vad kärlek är...
Hela föreläsningen finns här. 

måndag 7 december 2015

Solsjenitsyn och det skamlösa våldet

Foto: Astrid Nydahl
Aleksander Solsjenitsyn skrev i sin Nobelföreläsning från 1970 (Norstedts förlag, översättning av Hans Björkegren) följande. Också om man bortser från Solsjenitsyns egen erfarenhet av detta brutala våld, lyckas han i sin text visa hur de stora makterna härskar med just våldet som högsta princip.
Utifrån betraktat närmar sig amplituden för det västerländska samhällets svängningar den gräns, bakom vilket systemet blir metastabilt och måste falla sönder. Allt mindre besvärat av den månghundraåriga legalitetens ramar marscherar våldet skamlöst och segerrikt genom hela världen utan att bekymra sig för att dess ofruktbarhet redan mångfaldiga gånger har röjts och bevisats i historien. Det är inte ens blott och bart den brutala styrkan som triumferar utan dess högljudda ursäkt: världen översvämmas av den skamlösa övertygelsen om att våldet förmår allt men rättskaffenheten intet.  
Just där kan man utan tvekan säga att vi befinner oss alltjämt. Nog är det just skamlöst som våldet marscherar runt om oss. Jag vet inte hur man annars skulle karaktärisera det våld som terrorn uttrycker. Men inte heller det andra våldet, det som är staternas våld mot de enskilda människorna, kan sägas vara annat än skamlöst. Nå, då står vi åter inför de stora frågorna: är det Peace for our time som ska vägleda oss, eller är det ett instämmande i det enda möjliga motståndet, det som alltid blir våldets? Sådana frågor tror jag de flesta av oss brottas med. Jag har gjort det hela mitt vuxna liv. Cynikern säger utan minsta tvekan att våldet förmår allt, precis som Solsjenitsyn påpekar. Staternas våld i en repressiv gärning, men också staternas våld som invaderande styrkor eller bomber från flyg. Vi befinner oss just där. Skulle vi sitta med armarna i kors och se Islamiska staten skövla och mörda? Jag kan inte se att det vore rimligt. Och vad säger vi till de folk som med vapen i hand strider för sin frihet och sitt oberoende? Det finns bara en sak att säga. Jag försöker säga det på mitt sätt. Men ingen ska tro att jag är en människa som faller i trans inför det militära våldet. Tvärtom äcklar det mig, också när det inte ges något alternativ.




söndag 6 december 2015

"This is for Syria" - dåd i London

Foto: Astrid Nydahl
Så kom den första attacken i London. Småskalig men nog så fasansfull för de människor som råkade ut för den:
A knifeman launched a terrorist attack on the London Underground seriously injuring one man and wounding two other people, as he screamed "this is for Syria". Scotland Yard declared they were treating the attack, which happened on Saturday at Leytonstone station, east London, as "a terrorist incident".

Det är naturligtvis så att attackerna kommer därför att de rent fysiskt möjliggjorts av den muslimska massinvandringen. I London borde man oroa sig mer för de jihadister som är brittiska medborgare än för några andra. Gör man det? Gör vi det?