lördag 5 december 2015

Sveriges panikläge: det kommer förstås att bli mycket värre

Foto: Astrid Nydahl





Vice statsminister Åsa Romson: ”Vi tvingas tillfälligt anpassa oss efter verkligheten.”

Johan Westerholm skriver på Ledarsidorna.se om den panik som nu kännetecknar svensk flyktingpolitik:
Regeringen, och kanske framför allt regeringsunderlaget, har nu hamnat i det som professor Paul Collier, verksam vid Oxford University och en av världens ledande experter på migrationspolitik efter en lång karriär på Världsbanken, kallar för ”panikläget”. Detta läge inträffar i regel när insikten om en allt för oreglerad och omedveten generös migrationspolitik skall stramas upp. Panikläget kännetecknas av radikala beslut som inte hänger ihop inbördes och som ofta kan förvärra en situation. Collier beskriver detta i bland annat vetenskapliga artiklar samt hans bok Exodus.
Dalibor Rohac från Cato Institute skriver om Paul Colliers bok Exodus: How Migration is Changing Our World
Instead of looking at immigration globally, it is more pertinent to ask whether accelerated migration is desirable, urges Collier. There, he remains a sceptic – mainly because of the limited ability of Western societies to assimilate immigrants. He does not mean the common fear of immigrants driving down wages: indeed, “the effects of migration on the wages of indigenous workers are trivial relative to the fuss that has been made about them.” Rather, he has in mind the effects that migration has on the social fabric of host countries.
The risks that Collier attributes to immigration are thus driven by domestic policies of host countries – specifically, by their overly generous welfare assistance given to immigrants and a misguided notion of multiculturalism. 
Vad Collier tycks visa är en sak jag funderat mycket på och också skrivit om, nämligen att det inte främst och enbart handlar om ekonomi när vi ska identifiera problematiken kring massinvandringen. Collier talar om att det verkliga problemet är med hans egna ord: "the effects that migration has on the social fabric of host countries". Den aspekten tycks den goda och välmående delen av opinionen i Sverige helt bortse ifrån, och jag tror det i väldigt hög grad handlar om ren okunnighet. Vad vet människor om islam, sharialagar, jihad? Den som säger att det "inte är någon skillnad på en dansk eller en syrisk invandrare" bortser förstås helt från problematiken förknippad med islam och vilken effekt denna religion har på "the social fabric" i våra länder. Jag avrundar med Westerholms ord:

Vi har nu hamnat i panik-läget. Hela EU är i panik. Det läge som expertis varnat för i form av Collier. Frågan är om de som försatt oss i denna situation, som genom år förnekat riskerna, är rätt skara att leda landet igenom det som komma skall. För det kommer bli värre.

Landet i det godas tjänst

Foto: Astrid Nydahl
Richard Swartz skriver i Dagens Nyheter om den svenska självbilden i förhållande till det övriga Europa. Han identifierar vad som i andras ögon ser ut som en magnifik generositet, men som vår egen erfarenhet visat i själva verket är ett självförstörande beteende inte olikt sjukdomar som anorexi. Den svenska attityden gentemot världen må vara en seglivad tradition från 1960-talets agerande (Vietnamkriget som födde USA-hatet, den nära nog maniska upptagenheten med Sydafrikas politik, det tilltagande hatet mot Israel, vithetskomplexet och identifikationen med blivande afrikanska despoter, vilka då kallades frihetskämpar, alltså den s.k. "tredjevärld-ismen"), men med tanke på att världsläget i grunden förändrats kan det inte vara den enda förklaringen. Det finns något annat som håller den politiska klassens beteende vid liv, något som gör att den alltjämt reser världen runt och uttalar sin godhet (senaste exemplet jag själv tänker på är när statsministern stod på scen i New York och talade självbelåtet om att Sverige hade världens första feministiska regering). Richard Swartz:
I Sverige är man verksam i det godas tjänst. Vårt projekt är att förbättra världen, den egna och den stora vida, och till det behövs både ett program och ett sinnelag som är optimistiskt. Allt annat blir kontraproduktivt eller deprimerande. Sedan ägnar vi svenskar oss åt att stifta fred, rädda klimatet, tigrar och regnskogar, att ta emot världens förföljda och fattiga när vi inte läxar upp saudiaraber, ännu försänkta i medeltida mörker. Som projekt är detta lika oantastligt som berömvärt; att försiktigt påpeka dess materiella och praktiska begränsningar bär nästan illviljans, åtminstone småskurenhetens prägel. Hur nära nog unik denna svenska inställning är framstår tydligt i dessa dagar när den ena europeiska staten efter den andra försöker avskärma sig från världen och hissar upp den egna vindbryggan. Flyktingfrågan har brutalt påmint oss om att vi lever i nationalstaternas Europa.
Den brutala påminnelsen är så viktig att jag efterlyser den på livets alla områden. Det finns inte ett enda ämne, hur litet det än kan verka, där inte svensk statskonst fungerar utifrån samma unika inställning. Och jag undrar om inte kollapsen kommer på alla områden. Vi kanske skulle dra lärdom av det inträffade? "Vi" är egentligen ett felaktigt uttryck i detta sammanhang, eftersom andelen lydiga svenskar hela tiden minskar. Lydigheten som ett incitament för dåraktig statskonst förlorar mark, bit för bit. Men det är signifikativt att vår statsminister uttalat just detta, att "vi" varit naiva, när det i själva verket handlat och handlar om den politiska klassens ambitioner. Richard Swartz:
I dessa dagar har den svenska invandringspolitiken kollapsat. Det handlar inte längre om att rädda världen utan den egna välfärdsstaten. Ännu anar vi bara konsekvenserna av denna kollaps, som vår regering gör resten av Europa ansvarigt för: där skulle man inte ha visat sig tillräckligt solidarisk. Det är sant. Så är det. Men kanske hade det varit bättre om vi redan från början hållit oss till terrängen i stället för kartan, till verkligheten i stället för utopin?

Verkligheten användes förvisso som ett argument under några år på 1990-talet. De som gjorde det ställdes snabbt i skamvrån. Varför komma dragandes med verkliga förhållanden när kartan alltjämt är så användbar? Brutaliteten i uppvaknandet kan inte bli större än just nu. Det som skiljer oss från det råa, nakna våldet är egentligen bara den svenska mentaliteten, den som uttrycks lågmält och vänligt, men som alltid tycks vara förenad med en knuten näve i byxfickan och ett aldrig annat än som viskning uttalat muntligt förakt.