tisdag 1 december 2015

Ny filmatisering av Thomas Hardys roman Far from the Madding Crowd

Huvudrollen som Bathsheba Everdene görs av Carey Mulligan
Det går väl inte att komma till England och filmatisera Thomas Hardys klassiker ”Fjärran från vimlets yra” utan att snabbt göra klart att man känner till filmatiseringen från 1967, av John Schlesinger. Men därifrån till att följa den versionen slaviskt, nära nog bild för bild, som Thomas Vinterberg gör i upptakten till sin ”Far from the madding crowd” är steget långt. Man blir lite orolig… 
Så skrev Dagens Nyheter om Thomas Vinterbergs nya filmatisering av Thomas Hardys Far from the Madding Crowd. Och hon fortsatte med att jämföra med John Schlesingers filmatisering från 1967:
Det är en betydligt friskare version än Schlesingers. När den skärpta och starka torpardottern Bathsheba Everdene (Mulligan) kommer in till sin friare, den strävsamma fårbonden Gabriel Oak, är all brunkräm som bortspolad av Dorsets havssalta vindar. Hon är saklig som en Austen-hjältinna, spelar inte på sin sexualitet, är inte alls retsam och flirtig som Julie Christie var.
Vinterberg och Mulligan fråntar henne alla drag av femme fatale och gör henne – på gott och ont – oskyldig till de tragedier som så småningom kommer att utspela sig. Bath­sheba ärver en stor bondgård och får därmed en möjlighet som var nästan outforskad på Hardys tid: att inte gifta sig. Men eftersom hon dessutom är mycket vacker och eftersom det helt enkelt inte passar sig att vara ogift, får hon inte vara ifred för anbud. Förutom den hårt arbetande, fysiskt ångande Oak (Shoenaerts) är det “kapet” – den rika, distingerade grannbonden (Sheen) och Troy, en ung, bildskön och provokativ soldat (Skurrit) som svärmar runt henne. Alla trasslar in sig så i hennes öde och hon i deras att hon ändå sällan kan njuta av sin frihet.
Är det en rättvis jämförelse? Ja, absolut. Thomas Vinterberg lägger sig nära romanen och sedan Troy gjort entré i berättelsen med uniform, värja och det hela, befinner man sig i ett fast grepp. Det är helt enkelt en lysande filmatisering.





Ett barn är fött på Sevedsplan

Min nya bok har nu varit ute för försäljning en månads tid. Det har gått över förväntan, inte minst tack vare alla förköp (tack för ert stöd alla ni som gjorde det). Några pressröster finns ännu inte, kanske kommer det inga alls, men jag har fått en mängd personliga läsningar i min inbox, och så två röster på nätet. Först ut var Lars Vilks, och idag kom det en recension hos Bernur (Björn Kohlström). 

Boken kostar 300:- inklusive frakt.

Boken kan betraktas som både ett stadsporträtt (Malmö 1952 - 2015) och en självbiografi. "Var dig själv så är du alla" säger Olav H. Hauge, och jag tror det ligger mycket i det. Genom att utgå från sig själv kan man ge ett trovärdigt porträtt av staden som gick från folkhem och arbetarstad till att bli Sveriges främsta (värsta) symbol för mångkulturens haveri. Är du intresserad av boken kan du sända ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Lars Vilks skrev bland annat:
På inte sätt saknar Nydahl humor. Ett av bokens bästa partier är när han studerar Malmökommissionens slutrapport (2013) och andra utredningar om staden. Författaren roar sig t ex med att läsa kommissionärernas förslag till förbättringar av Malmö och invånarnas hälsa. Där föreslår man ”en social investeringspolitik som kan utjämna skillnaderna i levnadsvillkor”, ”en social investeringspolitik som kan göra samhällssystemen mer jämlika” och ”förändrade processer för en socialt hållbar utveckling genom kunskapsallianser och demokratiserad styrning.” Hur dessa fina målsättningar skall uppfyllas får man dock inte veta. Nydahl citerar också kommissionens kritik mot medierna ”staden beskrivs inte sällan i ödesmättade och provokativa termer.”
Björn Kohlström skrev bland annat:
Kan man försonas med sitt förflutna? Nej, och jag uppfattar det inte heller som att Nydahl inbillar sig det. Att återvända och gå i sina egna fotspår, vad hjälper det? Här berättas öppenhjärtigt om besattheten i en klasskamrat, som han är förälskad i från första klass och långt in i tonåren. Han bevakar hennes hus, sittande på en cykel, och – ja, vem har inte gjort liknande saker? Kärleken gör oss till stalkers, där man bara i efterhand kan se det löjliga i situationen. Men poängen är att Nydahl inte ser det löjliga, och det finns inte heller något löjligt i hans besatthet, bara något djupt mänskligt och förståeligt.
Om mammans anorexi och Alzheimer skriver Nydahl öppet och känslosamt, likaså om de egna depressionerna, om medicinering, alkoholism. Mamman, hur han förhöll sig till hennes sjukdom, förblir ett dåligt samvete. 
Så i del två handlar det om samtids-Malmö, som han skrivit om i flera böcker under 2000-talet. Det kan kallas varningar. Att tro att det mångkulturella samhället ska fungera är en naiv utopi, menar han. Nu är det alltså fundamentalisterna och de kriminella han varnar för. Hur ska det då bli bättre? Med ett jämlikt samhälle. Ett jämlikare samhälle? Ord räcker inte – sorry, politiker, att vädja till oss att ”öppna våra hjärtan” kommer inte att få någon hejd på rånen och dödsskjutningarna. 
Nydahl skriver med ett engagemang och inlevelse som är uppfriskande, och det är det ena som gör honom läsvärd. Det andra är att han går till källorna – tar fram statistik och sekundärlitteratur när det behövs, och inte för att blända oss med versala Sanningar. Det är ett evidensbaserat reportage som avslutar boken. Han har tidigare gjort avbön för en del ungdomliga irrfärder. Genom hela hans vuxna liv går ett emfatiskt nej. Ett nej till religionen. Ett nej till ideologierna. Ett nej till karriärismen.  
Det enda som duger då är konsten. Den väntar på oss, när vi är redo, och den skiter i om vi är desillusionerade eller bittra eller bara allmänt sura. Den ger oss sin mänsklighet, och kanske kan den återskapa något av det raserade mänskliga i oss. Men det är vi solitära existenser som behöver konsten, som vänder oss dit. Vi som inte bryr oss om status och konsumism och julpynt. Vi som har ett fysiskt och psykiskt behov av tystnad.  

Belgiska judar flyr landet

Landön före stormen i söndags. Foto: Astrid Nydahl
Det är ett välkänt faktum att väldigt många europeiska judar nu lämnar sina födelse- och hemländer för att bosätta sig i Israel. Det gäller inte minst de franska judarna. Också i Belgien överväger många att flytta eftersom de inte längre känner sig trygga där. I en större artikel skriver Telegraph om fenomenet utifrån Betty Dan, som tidigare varit ordförande för Belgiens sionistförbund och ansvarig för en judisk radiokanal.
It pains Betty Dan to contemplate leaving Brussels, not least because she owes her life to a Belgian Catholic family who heroically sheltered her parents during the Nazi occupation. But a fortnight after a Brussels-based jihadist cell committed the Paris atrocities, and 18 months after four people were murdered by a terrorist in the city’s Jewish museum, she doubts whether the self-styled capital of Europe is safe for Jews.
A former president of the country’s Zionist association, Mrs Dan helps organise property fairs, catering for some of the 200 Belgians a year who move to Israel. Reluctantly, she is thinking of following them – as are many others. Since Paris, she has received telephone calls from people seeking information on moving at a rate of five a day, compared to one a week previously.

Landön före stormen i söndags. Foto: Astrid Nydahl

Den nationella frågan hamnar åter i fokus för europeiska judar. Varför ska man på gamla dar behöva tänka på om man vågar bo kvar i det land där man kanske både föddes och växte upp, som europé och jude? Frågan är långt ifrån teoretisk. Den är konkret och i högsta grad praktisk. Och den ställs nu med samma allvar och rädsla som en gång i 1930-talets Europa.
 “It is a painful thing. I am a real Belgian – my country, my culture and my friends are here,” said Mrs Dan. She plans to take her daughter, Brigitte, and grandson, Daniel, to join her son in Tel Aviv. “My daughter never, never, never thought to leave. Now, she says of her little boy, what is his future here? We don’t feel safe.”Community leaders now speak with alarm of a rising tide of anti-Semitism in a country that has been home to Jews since Roman times, and who number just 45,000 out of a population of 11 million. Some claim the hostility emantes almost exclusively from young men of Arabic descent.
Här ser vi åter det faktum som många vill sopa under mattan, särskilt de mångkulturella talesmän som tycks mena att allt förbundet med invandringen handlar om ”ekonomi” (vi har råd-argumentet) och ”utrymme” (vi har ödsliga skogar-argumentet), medan det i själva verket är tal om en kultur- och civilisationspåverkan med oändligt omfattande konsekvenser.


måndag 30 november 2015

Fort Europa. Rüdiger Safranski om hur vi bör agera gentemot islamismen och den muslimska flyktingvågen

Foto: Astrid Nydahl
Den schweiziske tidningen Neue Zürcher Zeitung intervjuar den tyske filosofen och forfattaren Rüdiger Safranski om situationen i hans tyska hemland. Bland annat talar han om nödvändigheten av att verkligen agera som "fort Europa" och stänga sina gränser på nytt. Det jag citerar ur intervjun kommer från den danska tidningen Kristeligt Dagblad.
Forbundskansler Angela Merkels åbne grænser bekymrer Safranski, der forudser, at også den politiske islam ankommer til hans hjemland.
”Mange af muslimerne ved ikke, hvad det vil sige at respektere en anden religion. Vi glemmer, at allerede i flygtningebådene blev kristne smidt i vandet,” bemærker Safranski. Og man er nu vidne til slagsmål mellem religiøse grupper i lejrene.
”De er altså allerede i færd med at slæbe deres fjendskaber, grunden til deres flugt, ind i vores land. Skellet mellem religion og stat er af forståelige grunde ukendt for dem.”
Nu da velkomstens eufori klinger ud, gruer Safranski for, om større dele af værtsbefolkningen begynder at reagere fjendtligt. En million asylsøgere er allerede ankommet, 70 procent af dem er unge mænd, så når deres familie hentes op, vil der være ankommet flere millioner.
”Så bliver protesterne i befolkningen mere rabiate, og hvis udskejelserne tager til, omdannes Tyskland i verdensopinionen snart fra moralsk forbillede til Tyskland som den fascistiske fare igen.”
Man bør genskabe håndfaste grænser, mener Safranski: ”Vi lyver os fra den kendsgerning, at Europa bør være en fæstning. Vi har jo nu engang noget at forsvare.”
Man kan konstatera att Safranski förstår sig bättre på situationens allvar än de flesta, som tror att massinvandringen av unga, muslimska män uteslutande skulle vara en ekonomisk fråga. Så är förstås inte fallet. Det handlar i hög grad om något annat och viktigare: huruvida våra sekulära nationer ska kunna stå emot den islamistiska renässansen och den hopplöst föråldrade syn på människan, samhället och livet som har sitt ursprung i Koranen.
Safranski går ind for større hjælp i flygtningenes nærområder. På spørgsmålet om, hvorfor Ungarn og landene på Balkan fører deres strammerkurs, svarer den tyske filosof: ”Fordi de allerede én gang har været under muslimsk herredømme. Først i 1908 trak Osmannerriget sig helt tilbage fra Balkan. Disse lande betragter ikke flygtningestrømmen fra en humanitær synsvinkel; de vil ikke have islam tilbage.”
Tyskland handler lige modsat: Her styrer en følsom sindelagsetik i stedet for nøgtern ansvarsetik:
”Og nu mærker man, at de europæiske lande ikke vil være med til det, Merkel gør. De vil ikke lade sig afpresse af den tyske moral-mission.”
Missionen udspringer af den særlige tyske skyldfølelse; man ønsker lutring efter nationalsocialismens forbrydelser. Derfor bliver tysk politik så moraliserende.
På engelsk taler man om en 'german angst', der hjemsøger det plagede folkefærd. Safranski kalder den ængstelse for et barnligt træk.
Har vi anledning att tänka tanken att vårt land bör skyddas mot detta? Ja, säger Safranski och ger exempel från Tyskland på hur man betraktar denna sak.
”Men i Tyskland betragter man nationale interesser som nærmest uanstændige og pakker dem gerne ind i unionsretorik. Det giver den tyske politik noget på én gang beklemt og patetisk. Men drejer det sig om penge, så forstår man at føre sig frem uden komplekser.”
Islam kan inte leva parallellt med andra världsåskådningar. Detta simpla faktum manifesteras varje dag i de muslimska nationerna. Inte ens inom islam är fred och samförstånd idag ett alternativ. Den som har fel uppfattning eller tillhör fel folk är förstås haram och otrogen och behandlas därefter. Har vi ett alternativ?
”Den vestlige livsform skal atter huske på, at den har fjender. Men det vil vi forkælede børn af Vesten ikke indse.” ”Vi lever i et post-heroisk samfund, vi er de sidste forbrugere af vores livsform, som vi nyder og konsumerer, men som vi næppe orker at kæmpe for.”
Här recenserar Lars Gustafsson en bok av Safranski. Och här skriver Martin Lagerholm om hans viktiga Nietzsche-bok.