måndag 30 november 2015

Klippt ur "Inre frihet" - min egen bok och Miguel Torgas med samma namn

Foto: Astrid Nydahl
 ”En vän talade ut; han finner inget berättigande för sin dödssynd, att leva. Att leva i solen som en ödla för ingenting. Jag svarade honom, att det förunderliga med livet är, att allting har sitt berättigande. Det finns ingenting i världen som inte är nödvändigt och oersättligt, från det mest vämjeliga kryp till det obetydligaste grässtrå. 

Annars skulle ju denna underbara mångfald som fanns på vår jord vara borta, och med den det mest enastående skådespel som man kan se en eftermiddag med sol och syrsor och säd. 

Att sedan bedöma avståndet från myran till lejonet, från nässlan till kastanjeträdet, från Nero till den helige Franciskus av Assisi är en kasuistik som inget har att göra med den sav som stiger och flödar ur världen från pol till pol. Han gick sin väg och fram mot kvällen kom han tillbaka med en vacker dikt.” Miguel Torga: Coimbra 10 november 1938 (översättning av Arne Lundgren, ur Inre frihet, dagböcker 1933 – 1987)

Allt som finns kvar när haveriet skett är köttet, tomheten och kärleken. Allt det fåfänga, allt det högmodiga, allt det förmätna är borta. När det kommer tillbaka byggs förutsättningarna för nästa haveri upp.

I Minnesbilder och ärenden behandlade Emilia Fogelklou "det universella umgänget" i kontrast till den individuella och "personliga kampen". Hon tycks mena att människor i grupp alltid har en tendens att gadda sig samman i en gemenskap som bara blir gemen, därför att det sammanfogande kittet utgörs av ursinne, agg eller snobberi. "Vårt inre universum förbli därvid en hårdfrusen oupptäckt värld" säger hon, och tillägger att allt det som finns i den personliga kampen då överflyglas av en "obetvinglig vanmaktsvind".

Jag driver ut på en ocean av otrygghet och onda aningar, och väl därute vet jag att inget av det jag ser är annat än hägringar.

Kan en människa lova att hon i framtiden "aldrig" ska göra något dumt? Jag tror att sådana löften är just dumma. Men det är vad omgivningen kräver av mig, när jag rasat ner i mörkret och galenskapen.

Foto: Astrid Nydahl




























lördag 28 november 2015

Eurozonen och Schengen

Foto: Astrid Nydahl
Presidenten for eurosonen, Jeroen Dijsselbloem, som også er finansminister i Nederland, sier i en uttalelse at han forventer at Schengen-systemet vil ta slutt, og han varsler en mindre passunion. Hensikten er i følge ham å redde velferdsstaten. Dijsselbloom sier til Handelsblatt at: 'Vi kan ikke bevare velferdsstaten på lang sikt hvis tilstrømninga av asylsøkere fortsetter på dette nivået'. Han lanserer derfor tanken om et mini-Schengen bestående av Nederland, Tyskland, Sverige, Østerrike og Belgis. Dette ville i så fall bety at to av EUs grunnleggere, Italia og Frankrike, ville bli ekskludert. Og dette ville igjen bety at flertallet av medlemslanda i eurosonen ville bli kastet ut.
Det kommer allt fler indikationer på situationens allvar. Denna är varken den första eller den sista. Det de har gemensamt är att de kommer från högt uppsatta personer i den europeiska unionen. Jag har svårt att inte se det som testballonger. Att Schengen kraschar är ju ingen överraskning. Men konsekvenserna av det, vad vet vi om dem? Dijsselbloem talar om möjligheten att skapa ett mini-Schengen. Vad skulle poängen vara med det? I en annan bloggpost säger Steigan att det har med euron att göra:
Presidenten i EU-kommisjonen, Jean-Claude Juncker, holdt en tale i EU-parlamentet 25. november 2015 der han advarte om at dersom Schengen-systemet faller, så faller også euroen. Det er EU-Observer som melder dette. 'If the spirit of Schengen leaves us … we’ll lose more than the Schengen agreement. A single currency doesn’t make sense if Schengen fails'.  Juncker sa at Schengen er en av hovedpillarene som holder EU oppe. En felles valuta er meningsløs hvis man ikke fritt kan reise omkring og bruke den, sa han.
Är det här han träffar spiken? Euron är konsumismens verktyg. Men det har väl alla valutor i den moderna turbo-kapitalismen varit? Visst har det ständiga växlandet av pengar sina baksidor och visst är saker och ting enklare med en gemensam valuta. Men vad har euron visat oss de senaste åren om inte en katastrof för ett antal sydeuropeiska nationer. Jag läste att en prostituerad i Grekland idag kan köpas för drygt 2 euro, därför att det handlar om mängder med nya, unga mammor som horar för familjens akuta behov. Till priset av en ostmacka får du en kvinnas kropp. När jag läste det vände det sig i magen på mig. Hur kunde Grekland få sjunka så djupt ner i ett socialt och ekonomiskt träsk om nu euron är en så bra idé?


Jag säger inte mer. Men nog tänker och grubblar jag desto mer. Och jag frågar mig om inte just en Novemberfado med Duarte kunde passa väldigt bra idag. Den är dessutom inspelad i Grekland.




Reaktioner på mitt författarskap

Foto: Astrid Nydahl
Det är märkligt att ge ut självbiografiskt präglade böcker. Inte själva boken i sig, utan reaktionerna på utgivningen. Det finns två reaktioner som oftast förekommer. Den första är: "Du är inte rädd för någonting. Hur vågar du lämna ut dig själv på det sättet?" och den andra är: "Att du skriver så rakt på sak om politiskt känsliga ämnen, är du inte rädd att bli stämplad och utfrusen?".

Jag har i många år haft anledning att fundera på båda typerna av reaktion. 1988 gav jag ut en berättelse i romanform, Förbannade tystnad, på förlaget Interculture i Stockholm. Jag var, kanske för första gången i mitt skrivande liv, väldigt stolt över en bok jag skrivit och publicerat. Trots att jag hämtat inspiration ur mitt eget liv, bland annat om det där vilohemmet för barn som jag också skriver om i min nya bok, försökte jag betrakta den som en fiktiv berättelse. Ända till jag såg min pappa i Sydsvenskan, intervjuad för att han blivit "kränkt" av boken. Då förstod jag hur stoffet kom att uppfattas i min egen familj. Sedan dess har jag skrivit och publicerat herrans många böcker och jag har aldrig väjt för det djupt personliga. Om jag gjort det skulle det inte ha funnits någonting av intresse kvar i böckerna. 


Det politiskt känsliga då? Rör mig verkligen inte i ryggen. Jag har kallats mycket i mitt liv. Från 1970-talets "stalinist" och "kommunist", över 1980-talets "sionist" respektive "arabvän" (jodå, båda två samtidigt av olika läger för att jag då var en blåögd anhängare av tvåstatslösningen, vilket jag framhöll i båda mina böcker i ämnet, först Intifada, rapport från ett palestinskt uppror, 1988, och sedan Världens jude, 1991), fram till det senaste årtiondets "islamofob", "rasist" och "högerextremist", sedan jag utgav böcker som Kulturen vid stupet, Sextio år senare och Medborgaren, moskén och makten, samt Black Country under åren 2011 - 2014. När jag nu denna senhöst utgav Ett barn är fött på Sevedsplan var jag förberedd på allt. Ändå har ingenting hänt i de tidningar, dit jag skickade boken.


Någon enstaka recension kanske jag får, och då räknar jag kallt med att något tas fram för att placera mig i giftskåpet. Det spelar ingen som helst roll när man själv vet var man står. "Vad skulle det tjäna till att skriva utan motstånd?" Den frågan fick jag för snart 30 år sedan av Alvar Alsterdal som också gav mig ett gott råd från sin Londontillvaro: "Fortsätt med din uphill-fight!". En tredje reaktion som jag får ibland, fast betydligt mer sällan, är att jag är alldeles för pessimistisk och svartsynt. Det är en sak jag inte kan ändra på. För varje dag jag lever i den här världen förstärks istället dessa känslor. Vad skulle man vara optimistisk inför? Det förstår jag verkligen inte. Men min hållning står aldrig i motsättning till den glädje och mening jag försöker ge mina barnbarn, inte minst när vi träffas och gör saker tillsammans.

Nå, dessa rader för att förklara hur jag reagerat hittills. Vad som kommer sedan vet man ju inte, och tur är det. 

För övrigt anser jag att man bör läsa det stora reportaget om och med Lars Vilks i Dagens Nyheter. Det är helg och tid lär det finnas för denna långläsning. 


fredag 27 november 2015

André Glucksman begravd. Samtal hos hans vän Pascal Bruckner.

Pascal Bruckner
Danska Weekendavisens Klaus Wivel har i Paris mött filosofen och författaren Pascal Bruckner. I ljuset av de islamistiska massakrerna samtalar de. Han och kretsen av nya filosofer har varit och begravt den kanske störste av dem, André Glucksman, och när de på kvällen sitter hemma hos änkan och sonen, får de höra att det skjuts i centrum, alldeles i närheten av där de befinner sig.
»Når man oplever et angreb af så enorm karakter, bliver man nødt til at ophæve visse frihedsrettigheder,« siger den franske filosof og forfatter Pascal Bruckner. »Vi kan ikke længere acceptere, hvad der foregår.« Hvordan er dette land kommet så vidt? Den 13. november 2015 var Bruckner til sin ven André Glucksmanns begravelse. Sammen med Glucksmann og den stadig i høj grad levende Bernard-Henri Lévy har Bruckner i snart 40 år repræsenteret, hvad der i sin tid kaldtes »de nye filosoffer«. Med stort vid og elegance gjorde de op med den følgagtighed, som venstrefløjen i 70erne udviste, når det gjaldt totalitære ideologier som stalinismen og maoismen. De tre filosoffer skammede sig ikke over at orientere sig mod vest - mod USA, ikke mindst - og de bekæmpede tænkning af enhver art, der satte utopien over mennesket.
André Glucksman
»Vi var til en ceremoni om eftermiddagen ved Cimetière du Père Lachaise, den største begravelsesplads i Paris,« forklarer Bruckner fra sin bogbedækkede toetagers lejlighed. 
»Om aftenen afholdt Glucksmanns enke og søn en fest,« fortsætter han. »Ved ti-tiden fik vi besked via vores mobiler om, at der var skyderier i Paris - ikke så langt fra, hvor vi opholdt os.« Tidligt næste morgen gik Bruckner hen til Bataclan - det koncerthus, hvor 89 var blevet henrettet, og hvor politiet stadig ledte efter kugler og kropsdele.
Ur intervjun saxar jag bara några viktiga avsnitt nu, där han talar om de imamer som piskar upp hatet hos de unga islamisterna i Frankrike och bidrar till att de begår grova våldsbrott riktade mot icke-muslimer:
« Som eksempel på, hvor farlige disse prædikanter er, fortæller han om en imam fra Brest i Bretagne, som for nylig sagde, at hvis børn lytter til vestlig musik, vil de blive forvandlet »til svin eller aber«. »Den slags bør ikke tillades i Frankrig. Prædiker man had mod jøder, kristner og ateister, eller ytrer man, at franskmænd som folk er laverestående, dekadente mennesker, og at fransk kultur er noget lort, har man ikke noget at gøre i Frankrig,« siger Bruckner.
Och till sist:
Selv religiøs tale bør respektere Republikkens værdier. Siger man eksempelvis, at en kvinde skal forblive i hjemmet, at hun er et laverestående væsen, og at hun skal dækkes totalt til, når hun går på gaden, bør det vække vores mistænksomhed.« - Bør det være ulovligt at sige sådan? »Det er lovligt. Men i dag ved vi, at den slags ord har konsekvenser. Allerede før Anden Verdenskrig vidste vi, at hadet mod jøderne ville føre til deres deportation. Det ønsker vi ikke gentaget.« Men hvad siger Bruckner til argumentet om, at der i Tyskland før Hitlers magtovertagelse var mange love mod hadtale, som tydeligvis ikke hjalp, og som i stedet forvandlede de straffede nazister til martyrer blandt deres egne. Vil det samme ikke ske her? »Måske, men jeg tror, alle vil blive lettet, hvis hadprædikener forbydes. Vi må tage al magt fra disse mennesker. 

Helg runt hörnet. Thatcher och annat...

Foto: Astrid Nydahl
Helgen väntar runt hörnet. I natt låg jag och läste en större recension av ett nytt verk av Charles Moore om Thatchers liv och gärning. En fascinerande artikel om de år då hon påverkade både Storbritannien och världen mest. Det jag särskilt fäste mig vid var hennes (obefintliga) relation till Nordirland, hur IRA försökte mörda henne och hur hon vände hela problematiken ryggen. Trots rådgivare som ville hitta en lösning kom hon aldrig ens i närheten av det som krigsförbrytaren Tony Blair uppnådde med Good Friday Agreement. Boken vill jag under alla omständigheter läsa. Och det är TLS-redaktören Peter Stothard som recenserar den. Bland annat skriver han om Nordirland-frågan:
Thatcher knew less about Ireland than did her closest civil servant and was by instinct a sensitive and defensive Unionist. Never was that schism under greater threat than in the aftermath of the Brighton Bomb in 1984 when the IRA succeeded almost in bringing down a seaside hotel on the British government. Moore is himself a strong Unionist and nowhere in this account does the scholar trample harder on the columnist than when he notes “how little the policy on Northern Ireland actually changed” in the light of the blast that killed five of her party colleagues but was meant specifically for her.
Men också de stora gruvstrejkernas tid tas upp och här bränner det verkligen till, vilket det också gör när Stothard berör de frågor av sexuell karaktär som slog ner som bomber i Tory-leden (jag tänker då fr.a. på människor som visade sig vara pedofiler, en problematik som först nu har avslöjats i hela sin vidd, vilket The Guardian just idag har en mycket intressant text om).

Nå, helg alltså. Idag blir det havet som vanligt. Och så blir det med all säkerhet en läsande helg, eftersom absolut ingenting finns på någon imaginär lista över måsten och plikter.


Foto: Astrid Nydahl

torsdag 26 november 2015

"Fred i vår tid"? Ta tjuren vid hornen?

Foto: Astrid Nydahl
Ryssland kräver en ursäkt av Turkiet. Turkarna vägrar. Nedskjutningen av det ryska planet betraktas i Moskva som en medveten och planerad provokation. Turkarna skrattar avvisande. Vad är det vi ser? Om man ska tolka de senaste telegrammen med onda aningar - och det är jag benägen att göra - kommer ryssarna inte att finna sig i det här. De har redan brutit allt militärt samarbete med turkarna. De har uppmanat alla ryska medborgare att genast lämna Turkiet. De inför handelsblockad. Men kommer det att stanna där? NATO har redan med en rad uttalanden gett Turkiet sitt fulla stöd, "de gjorde rätt" sa både Stoltenberg och Obama. Man kan ju bara spekulera i vad den sortens uttalanden leder till i den spända situationen. Fast det är väl så militära alliansers logik ser ut, att man alltså stödjer varandra i vått och torrt, även när ett medlemsland begår ett grovt misstag?

Pål Steigan i Norge har skrivit om hur den turkiska maktkretsen berikar sig på stulen olja från IS, utvunnen i Syrien och Irak, uppgifterna han lämnar är mycket avslöjande (och jag ser dem inte nämnas i den svenska pressen).

I det brittiska parlamentet diskuterar man nu ett militärt flygingripande mot IS i Syrien. En rapport från ett möte med Labour-ledamöterna avslöjar att en majoritet vägrar gå på Corbyns linje och att de istället stödjer Camerons program för militärt ingripande. Vad får ett brittiskt flygkrig för effekt på säkerheten i landet? Konkret för London? "För det är i London de kommer att angripa om vi inte stoppar dem" säger Cameron och tillägger att Irakfiaskot inte är relevant att diskutera just nu. IS är något helt annat. Också Ärkebiskopen av Canterbury, Justin Welby, den engelska kyrkans överhuvud, tycks vara inne på Camerons linje och säger att det är "första gången på 300 år som vi står inför en konflikt som har ett distinkt teologiskt och religiöst element". Därmed har han, vilket nog får betraktas som ovanligt, medgivit att det är islam som är grundproblemet. Utan islam ingen islamism. Utan islam inget "kalifat". Man ska kanske ändå sammanfatta med att britterna tycks betrakta läget som sådant, att man måste välja Churchills och inte Chamberlains linje. "Fred i vår tid"-politiken leder bara till mer krig och mer elände. Det är inte minst den viktigaste lärdomen av andra världskriget. Om Chamberlains linje segrat hade förmodligen också Hitlers tusenårsrike gjort det. 

Om man måste blicka ut över världen måste man också förstå vad det är man kommer att möta. Alternativet är att blunda och ägna sig åt sådant som inte ens släpper in världen. Det har aldrig varit ett alternativ för mig. Det gäller att se ondskan rakt i ögonen och att förhålla sig till det man ser. Vi lever i en tid då allt är möjligt. Med kloka beslut kanske det finns en liten möjlighet till något bättre. Men det tror jag inte på, eftersom jag förhåller mig med stor skepsis till den europeiska politiska klassen. Utvecklingen i Sverige har denna höst visat hur illa det kan bli, och hur maktens ingripanden alltid kommer för sent, blir tafatta och små i relation till problematiken de är avsedda att påverka. Det som sker mellan Ryssland och Turkiet, och det som ska beslutas i det brittiska parlamentet hänger intimt samman med hur den fortsatta, närmaste utvecklingen i Sverige kommer att se ut, och hur det på lång sikt påverkar det som en gång i tiden var en välfärdsstat.

Dimman, den yttre och den inre

Foto: Astrid Nydahl

Skåne är sedan igår kväll inbäddat i tät dimma. Det hindrade oss inte. Vi stod som vanligt med fika ute vid Östersjön. En stor rovfågel satt i ett träd alldeles bakom oss. Det var helt vindstilla och tyst. Inte ett ljud, bara en liten aning av en vågrörelse i vattnet.

Jag funderade där, och senare hemma, på vad det är som gör det så svårt att helt stiga av från konfliktfyllda relationer. Det största hindret är förstås att de finns i sådan närhet. Allt det som är familj är också en källa till mer eller mindre befogade dramer.

Bakom oss har vi alla ett år av sorg och saknad. När jag plötsligt bara hade fem barn, efter att de i alla år varit sex, var det inte bara som att hugga av en bit av livet utan också som att rikta ett dråpslag mot allt det som är familjen. Jag beklagar mig inte, det har jag varken anledning eller rätt att göra. Men jag medger att det är tungt och att varje dag kan omsluta mig som just den täta dimman.

Där satt den, en bit bort bakom oss vid Landön. Foto: Astrid Nydahl

Ungerns judar vädjar om skydd

Stora synagogan i Budapest.
Ungerns judar, i alla fall de som företräds av det största trossamfundet Mazsihizs, vänder sig direkt till premiärministern Orbán och vädjar om skydd efter Parismassakrerna. Telegrammet kommer från Magyaridok.hu och återges i Hungarytoday.hu
“Although we closely cooperate with the competent domestic authorities, we are urging further security measures and have directly turned to Prime Minister Viktor Orbán over their implementation”, Mazsihisz leader András Heisler told the daily newspaper Magyar Idők. These are necessary due to recent terrorist attacks, he said. “We cannot allow extremists to break the thriving that characterises the Jewish community in Hungary and especially Budapest that has been branded by many as a Renaissance”, Mr. Heisler stressed.
Denna vädjan understryker allvaret i det hot Europa lever under efter att IS allt tydligare markerat att de flyttat en del av sin front till vår del av världen. Det är inte bara i arabvärlden och i Israel man behöver oroa sig för denna dödskult. Parismassakrerna, både nu och tidigare i år på redaktionen för Charlie Hebdo och den judiska kosherbutiken, visar oss att tiden är inne för nya starka allianser till skydd för de europeiska folken:
The Jewish leader’s remarks come after Albert Avraham Guigui, Chief Rabbi of Brussels, recently said that Jews have no future in Europe. In reaction to his statement, Mr. Heisler said that the appearance of radical Islam in Europe is a source of danger to all, Jews and non-Jews alike. The recent massacre in Paris or the standstill of the city of Brussels affects all citizens gravely, he stressed.
In the meanwhile, the Unified Hungarian Jewish Congregation (EMIH), another major Jewish faith organisation in the country, is in constant dialogue with the police over whether it is possible to safely hold open-air Hannukah celebrations in the capital.

In mid-October, Péter Feldmájer, a well-known Hungarian Jewish public figure who headed Mazsihisz until 2013, told the newspaper that mass immigration from the Muslim world has the potential of spelling an end to the continent’s Jewish community.