måndag 23 november 2015

Tredje världskriget. Agrell intervjuas

Foto: Astrid Nydahl
Wilhelm Agrell har alltid varit en klarsynt analytiker av världens olika konflikter. Under Balkankrigen var han en av få intellektuella som klart och redigt skildrade både de militära förloppen och konkret berättade om människors lidanden och nöd. Sedan en tid tillbaka hävdar Agrell att det tredje världskrig alla fruktar de facto redan pågår. I en intervju utvecklar han idag dessa tankar:
Ett tredje världskrig kan vara mycket olikt det första och andra och växa fram gradvis. Därför kan det vara svårt att upptäcka, anser Wilhelm Agrell. Men konflikten mellan olika islamistiska terrororganisationer på ena sidan och västvärlden och andra stater på andra sidan förstås bäst om det ses som ett världskrig, menar han.
– Bakom Parisdåden har vi en aktör som väldigt aktivt spelar på den här konfliktutvecklingen. Genom sitt agerande vill Islamiska staten provocera fram en större väpnad konflikt. De lyckas ganska väl med det. Man får Frankrike att säga att detta är en krigshandling. Det är precis vad IS vill. Och vad ska man kalla det när fyra av säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar befinner sig i krig? Vad vi nu bevittnar är en internationell ordning som stegvis brister sönder. Det är fel att tro att ett tredje världskrig nödvändigtvis måste se ut som det första och det andra, menar Agrell.
– Vi kanske är mitt inne i process som är så annorlunda jämfört med 1900-talets världskrig att vi inte ser den. Uttrycket eller liknelsen tredje världskriget kan vara ett hjälpmedel för att få syn på helheten i en konfliktprocess som är så disparat.
Agrell belyser också situationen utifrån det som händer med och inom den europeiska unionen:
– Det är oerhörda påfrestningar vi ser inom EU, med konsekvenser som ingen kan överblicka och ingen kan styra.
Och till alla världens naiva muntergökar säger han, efter att ha fått standardfrågan som utgår ifrån att realism är detsamma som pessimism:
Kritiker av din tes menar att den spelar mörkermännen i händerna — att det bekräftar deras apokalyptiska synsätt. Vad säger du om den kritiken?
– Den kritiken är ett recept för att avskärma sig och inte förstå innebörden i utvecklingen. Ängslan för att vissa tolkningar inte får framföras för att de blir självuppfyllande blockerar en meningsfull analys och försvårar möjligheterna att tolka varningssignaler och förstå vad som ännu kan komma.
Men, invänder vän av ordning, är det inte i själva verket så att världen på det stora hela blir allt fredligare och att det som ser blodigt och hopplöst ut just nu är mindre och geografiskt begränsade konflikter. Agrell:
– Man ska också komma ihåg att förspelen till de stora världskrigen bestod av vad man då såg som småkrig med jämförelsevis begränsade strider. Som Balkankrigen på 1910-talet och Spanska inbördeskriget på 30-talet.
– Vi vet inte var det här slutar. Det går inte att göra prognoser ens på några veckors sikt. Att säga något om hur det ser ut i Mellersta Östern och EU om något eller några år framstår idag som omöjligt. Men det finns en mycket påtaglig risk för att konflikten kan få mycket större och mer destruktiva effekter än vad den har idag.





Tomas Tranströmer: I arbetets utkanter (Bonniers, redaktör Magnus Halldin)

En ny bok av Tomas Tranströmer? En postum diktsamling? Nej inte alls. Den här vackra boken i stort format är däremot något tredje. Efter inventering av Tranströmers skafferi där han i pedantisk ordning förvarade allt av dagböcker, anteckning, diktfragment, bilder och klipp föds det så småningom en bok. 

Tranströmer själv var med i arbetet till en början. Efter hans död fullbordades det av hans fru Monica Tranströmer, formgivaren Nina Ulmaja och redaktören Magnus Halldin som i två års tid träffat Tranströmer och hans Monica för att gå igenom det omfattande materialet och vaska fram guldkornen. 

För låt det vara sagt från början, detta är verkligen en bok full av guldkorn. Man kan till en början bläddra i den, titta på det rika bildmaterialet, det mesta privat, och njuta av bokens skönhet. Halldin vill förstås mer än att ge oss något vackert för vardagsrumsbordet. Han är anställd vid Svenska Akademiens Nobelbibliotek och har en gedigen erfarenhet av arbete som litteraturkritiker och redaktör.

Boken erbjuder ett omfattande lyriskt material. Och den låter oss blicka in i de små diktidéer och intressanta formuleringar som kunde födas i en ordinär brevväxling med vänner som också var kollegor. Som denna med Madeleine och Lars Gustafsson 1963:
Det hjälper inte hur mycket man låser skrivbordslådorna, poesin läcker ut genom alla springor.
Eller denna med Carl Gustaf Boëthius, ordförande i RFSU, från 1979:
Jag tror inte frågan om underverken egentligen är den stora stötestenen. Med undantag av underverket Jesu uppståndelse. Tron på att Jesus uppstod från de döda måste väl ändå anses vara den grundläggande kristna dogmen. Om man nu känner behov att sätta etiketten ”kristen” på sig själv måste man först fråga sig om man tror på detta underverk.  
I Tranströmers poesi märker man förvisso inte av den sortens etiketter som han nämner i brevet till Boëthius. Snarare ser man, vilken denna bok understryker, hur hans mystika bilder präglar den lyriska världen. I den finns inget platt fall för realismen även om realiteterna ges liv och mening. Tranströmers konkreta miljöer är fundament i diktningen men de lyfter hela tiden mot något större och förunderligt. De kanske kan sägas understryka det som ändå är livets skönhet och mirakel, mitt i mördandet, terrorn och undergångstiden?

Skulle jag lyfta fram något konkret ur det äldre materialet med press- och tidskriftstexter skulle det vara samtalet med Jan Erik Vold från Vinduet 1985 och samtalet med Robert Bly från BLM 1978. Och ändå skulle jag hela tiden komma tillbaka till dikterna, som April och tystnad, ursprungligen publicerad i Sorgegondolen 1996, ur vilken följande rader är hämtade:

Jag bärs i min skugga
som en fiol
i sin svarta låda

Det enda jag vill säga
glimmar utom räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.


Ett vackrare slutackord har jag svårt att föreställa mig.


söndag 22 november 2015

Vinter- och julrea på böcker

I år finns följande böcker att köpa på vinterrean till kraftigt reducerade priser (för alla er som kanske behöver någon bok att ge bort i julgåva). Vill du beställa någon av dem sänder du ett mail till thomas.nydahl@gmail.com


Ökenvandring består av ett antal politiska geografier, städerna som skildras är Bonn, Amsterdam, London, Tripoli, Benghazi, Szczecin, men också svenska orter. Boken innehåller också intervjuer med tre danska författarinnor. Reapris: 70:- inklusive frakt.


Den tysta zonen är en essä om ett liv utanför marknadens och konsumismens hetsjakt: "I nattens svärta är jag ensam i kvarteret. Byn sover, sista tåget har passerat, i grannhusen är det svart i fönstren. Mot rutorna slår regnet. Jag kan summera ännu en dag. Har jag lärt något nytt?" Reapris inklusive frakt: 70:-


Inre frihet, ännu en bok om det solitära livet utanför massornas inflytande. Dagböcker, bloggtexter, anteckningar och därtill allt det som inte kan genrebeskrivas. En uppriktig och naken berättelse om ett liv i det postmoderna Sverige. Reapris inklusive frakt: 80:-


En vinterberättelse från Öland, med mina texter och Astrid Nydahls svartvita fotografier från ett vindpinat och vitt landskap. En miniatyr i ö-livets tecken. Reapris inklusive frakt: 40:-


Detta är min bok om hur islam och moskéerna påverkat och fortsätter påverka våra tidigare sekulära länder. Boken innehåller en rad skildringar av problematiken. Grundfrågan är: ska arabiska diktaturer (som tidigare Kaddafis Libyen, det är därför min bild av honom finns på omslaget) och stenrika muslimska organisationer tillåtas infiltrera det svenska samhället? Frågan kunde inte vara aktuellare just nu, när vi efter massakrerna i Paris också i Sverige jagar IS-soldater som planerat terrordåd i vårt land. Reapris inklusive frakt: 100:-


Min senaste bok i samma genre som Inre frihet. Boken utkom för bara ett år sedan och innehåller anteckningar, dagböcker och andra texter om det fria livet utanför de politiska, religiösa och samhälleliga strukturer som vill förnedra, förtrycka och förhindra mänskligt liv. Reapris inklusive frakt: 150:-



Kalifatet förverkligat i Europa. Rapport från Bryssel-stadsdelen Molenbeek

Molenbeeks framtid. "Amokmakers" kallas de. Bråkstakar helt enkelt. Räcker det som beskrivning? Tror inte det.
Jag läser denna söndag i Politico.eu om Bryssel och Molenbeek. Det är skrämmande läsning om en stadsdel dit det tidigare mest flyttade in hippa och avslappade belgare. Teun Voeten, som är antropolog och krigsfotograf har levt där. Han berättar på Politico.eu varför han packade väskan och flyttade. Jag citerar frikostigt ur artikeln eftersom jag betraktar den som en unik ögonvittnesskildring av en kuffar, en som islamisterna ändå skulle ha fördrivit förr eller senare
Last Saturday in Paris, at the Boulevard Voltaire near the Bataclan club, I found myself staring at a pool of blood. I wondered what was happening with the world, and refocused my camera on the aftermath of the terror. When it became clear the attacks were planned in Molenbeek, I was not surprised. The real surprise? That Belgium expressed shock at the connection (...)
I was part of a new wave of young urban professionals, mostly white and college-educated — what the Belgians called bobo, (“bourgeois bohémiens”) — who settled in the area out of pragmatism. We had good intentions. Our contractor’s name was Hassan. He was Moroccan, and we thought that was very cool. We imagined that our kids would one day play happily with his on the street. We hoped for less garbage on the streets, less petty crime. We were confident our block would slowly improve, and that our lofts would increase in value. (We even dared to hope for a hip art gallery or a trendy bar.) We felt like pioneers of the Far West, like we were living in the trenches of the fight for a multicultural society. Slowly, we woke up to reality. Hassan turned out to be a crook and disappeared with €95,000, the entire budget the tenants had pooled together for our building’s renovation. The neighborhood was hardly multicultural. Rather, with roughly 80 percent of the population of Moroccan origin, it was tragically conformist and homogenous. There may be a vibrant alternative culture in Casablanca and Marrakech, but certainly not in Molenbeek. Over nine years, as I witnessed the neighborhood become increasingly intolerant. Alcohol became unavailable in most shops and supermarkets; I heard stories of fanatics at the Comte des Flandres metro station who pressured women to wear the veil; Islamic bookshops proliferated, and it became impossible to buy a decent newspaper. With an unemployment rate of 30 percent, the streets were eerily empty until late in the morning. Nowhere was there a bar or café where white, black and brown people would mingle. Instead, I witnessed petty crime, aggression, and frustrated youths who spat at our girlfriends and called them “filthy whores.” If you made a remark, you were inevitably scolded and called a racist. There used to be Jewish shops on Chaussée de Gand, but these were terrorized by gangs of young kids and most closed their doors around 2008. Openly gay people were routinely intimidated, and also packed up their bags.
I finally left Molenbeek in 2014. It was not out of fear. The tipping point, I remember, was an encounter with a Salafist, who tried to convert me on my street. It boiled down to this: I could no longer stand to live in this despondent, destitute, fatalistic neighborhood.
Jihadisterna luftar sitt hat mot det Molenbeek där de lever.
 It is nearly impossible to explain to an outsider, but Belgium is a country of six governments, Brussels a city with 19 mayors. These many administrative posts are not filled with competent people. Security services are fragmented and tend to compete with one another. The lack of a strong, central authority may be one of the many quirks of this sometimes charmingly dysfunctional country, but just as it resulted in many botched trials — notably of the Brabant Killers, or “Nijvel Gang” who committed a series of violent raids between 1982 and 1985, and the Dutroux scandal in 1995, to name just two — it also creates the perfect breeding ground for potential terrorists.
But the most important factor is Belgium’s culture of denial. The country’s political debate has been dominated by a complacent progressive elite who firmly believes society can be designed and planned. Observers who point to unpleasant truths such as the high incidence of crime among Moroccan youth and violent tendencies in radical Islam are accused of being propagandists of the extreme-right, and are subsequently ignored and ostracized (...)
In 2008, Arthur van Amerongen was tarred and feathered for “Brussels Eurabia,” and called a “Batavian Fascist” by a francophone newspaper. When he and I went back to Molenbeek in March and I subsequently described it as an “ethnic and religious enclave and a parochial, closed community” in an interview with Brussel Deze Week, that too provoked the wrath of progressive Belgium and an ensuing media storm.
I always thought as myself as a defender of human rights and human dignity, beyond left- or right-wing categories. Now suddenly I was painted as a right-wing firebrand. For some people I became an “untouchable” and I even lost a few friends, who refused to talk to me.