lördag 21 november 2015

Alexis de Tocqueville: Minnen (Atlantis, översättning och inledning av Per Magnus Kjellström)


Tocqueville alltså. För att skriva om hans självbiografiska, starkt politiska Minnen måste man reda ut två saker: vem han var och vilken tid han verkade i.

Tocqueville var adelsman, historiker och politiker. Han levde mellan 1805 och 1859 och har kanske satt starkast avtryck med sina två verk De la démocratie en Amérique (Om demokratin i Amerika) som utkom i två delar 1835 och 1840, och L'Ancien Régime et la Révolution (Den gamla regimen och revolutionen) 1856. Båda dessa verk, alltså tre böcker, finns utgivna på svenska av Atlantis i Ervin Rosenbergs översättningar.

Tiden för Minnen är i princip åren kring 1848. Tocqueville började skriva ner dem sommaren 1850 på sitt slott (vars namn han själv bar, Château de Tocqueville) när han låg sjuk i tbc. Det är en mycket turbulent tid i fransk historia han berättar om.

Paris brinner. Barrikader byggs. Man dödar och dödas. Arbetarna får ett hopp om andra och bättre tider. I bakgrunden finns franska revolutionen 1789-1799. Det nya skeendet som Tocqueville skildrar i sina Minnen kom att kallas Februarirevolutionen och pågick under tre dagar av strider i Paris. Trots den korta tidsrymden fick dessa februaridagar omfattande konsekvenser. För att göra en lång berättelse mycket kort ledde de till monarkins avskaffande. Andra republiken utropades på Hôtel de Ville.

I ett förord till Karl Marx verk Klasstriderna i Frankrike 1848 - 1850 skrev Bo Gustafsson bland annat följande stycken som kan vara bra att ha med sig:

”Arbetarna, som 1830 hade uppnått den borgerliga monarkin, blev strax klara över, att de med februarirevolutionen inte hade uppnått något annat än den borgerliga republiken. Redan den 28 februari krävde 20.000 demonstrerande arbetare ’arbetets organisation’ och ’ett eget arbetsministerium’. Provisoriska regeringen tillmötesgick kraven på ett sätt, som de facto innebar, att arbetarklassen manövrerades ut från regeringen. Regeringen lät nämligen tillsätta en permanent specialkommission bildad av delegater från Paris hantverkskorporationer och under Louis Blancs och Alberts ledning. Denna kommission fick till uppgift att ’finna medel för att förbättra de arbetande klassernas läge’ och anvisades Luxemburg-palatset som sessionssal.

Den yttersta grunden till att den franska arbetarklassen lät sig manövreras ut var inte bara dess jämfört med de borgerliga klasserna relativt stora politiska oerfarenhet utan också dess ännu obetydliga numerär. Industrikapitalismen befann sig i 1848 års Frankrike ännu i sin linda. Därför kunde - som Marx framhävde - arbetarklassens politiska kamp mot bourgeoisin endast bli ’ett partiellt faktum’. 

Luxemburgkommissionen var dock samtidigt ett viktigt tecken på att arbetarklassen nu gjorde anspråk på att spela en självständig historisk roll.

Den provisoriska regeringens klasskaraktär framgår klart både av vad den gjorde och av vad den inte gjorde. Statsapparaten - armé, domstolar, förvaltning - förblev i stort sett i händerna på julimonarkins män. Regeringens ekonomiska politik befäste finansaristokratins makt. Men småspararnas pengar konfiskerades och de direkta skatterna höjdes med 45 procent, vilket främst drabbade bönderna. Därmed avskar sig den provisoriska regeringen självmant från småbourgeoisins och böndernas stöd.”

Resten av historien är minst lika dramatisk, men jag vill här nu övergå till några reflektioner kring Tocquevilles bok, som förutom att vara ett viktigt historiskt dokument också visar hur en djupt bildad man ur adeln formulerade sina tankar vid denna tid, och hur han, säkert omedvetet men alltid skarpt och välformulerat med sig själv som exempel, visar hur avgrundsdjupa klassklyftorna var i detta Frankrike och hur självklart en överhetsperson kunde ta sina privilegier. Han var jurist till sin profession och kom efter Februarirevolutionen också att för en tid bli landets utrikesminister.

Tocqueville är en man med både humor och vass tunga. Han beskriver sin politiska omgivning med respektlöshet och han markerar hela tiden sitt oberoende av, och sin leda över en oduglig och obildad politikerklass, han talar om dem som ”ovärdiga att leda landet” och säger att de lider ”brist på karaktär och begåvning” och att de flesta dessutom lider ”fullständig brist på förtjänster”. Det är ju en utmärkt förutsättning för förändringar, med sådana herrar måste man kanske rentav göra revolution? Det är just det som sker. Tocqueville hade redan varnat dem, han talade i deputeradekammaren 29 januari 1848 och sa bland annat att det var hans övertygelse att ”vi håller på att somna in i ett ögonblick när vi befinner oss på randen till en vulkan”. Han skriver också att den ”fasta och djupa övertygelse jag har är att tiden befinner sig i djupt förfall; och det är som om detta allmänna förfall inom en framtid, kanske inom en snar framtid, kommer att föra med sig nya revolutioner.” Han blev sannspådd på den punkten. Tiden var i högsta grad revolutionernas och de ägde rum också på andra platser än i Paris. Man ska också lägga på minnet att det var vid denna tid som Karl Marx och Friedrich Engels publicerade Kommunistiska manifestet.

Hur påverkades då de mäktiga och rika av revolutionsstämningen? Tocqueville har några av de verkligt dräpande kommentarerna i Minnen.

”Det var för första gången på sextio år som prästerna, den gamla aristokratin och folket förenade sig i en gemensam känsla”, skriver han på ett ställe, och lite längre fram: ”Jag noterade alltså en generell ansträngning att acceptera den händelse, som slumpen just improviserat för att därmed tämja den nye härskaren. De stora egendomsägarna älskade att påminna om att de alltid varit fiender till borgarklassen och att de varit välvilliga mot folket; prästerna hade återfunnit dogmen om jämställdheten i Bibeln och försäkrade att de alltid hade haft den i åtanke; borgarna själva erinrade sig med ett visst högmod att deras fäder varit arbetare och när de på grund av dunkla ställen i genealogin inte kunde hitta någon verklig arbetare som arbetat med händerna, försökte de åtminstone finna någon drummel som skapar sig sin egen förmögenhet. Man gjorde sig lika stort besvär att bevisa att han funnits till, som man tidigare gjort för att dölja honom; så kan människans fåfänga, utan att förändra sig, uppvisa de mest skilda former.”

Läser man nu denna samling personliga minnen bör man kanske också ha en torr historiebok till sitt förfogande. För detta är inte en revolutionshistoria, det påpekar Tocqueville gång på gång, så skriver han till exempel:

”Jag vill inte skriva 1848 års historia. Jag försöker endast spåra mina handlingar, idéer och intryck under revolutionen. Jag hoppar alltså över de händelser som tilldrog sig under de första veckorna som följde på 24 februari och kommer fram till den epok som omedelbart föregick de allmänna valen.”

I skildringen av dessa val och berättelsen om sin egen framgång, och senare ministerpost, blir Tocqville förstås mycket intressant. Men jag tycker alltjämt att det är de mycket personliga, närmast fysiska, erfarenheterna av de blodiga revolutionsdagarna som lyser allra starkast. Och jag kommer nog länge att minnas det avsnitt som berättar att han varnats för sin egen portvakt som sägs planera att mörda honom. Mannen är, säger han, ”en gammal soldat, lite galen, en fyllbult och odåga som gick på lokal…” - Tocqville råds att sova någon annanstans och inte återvända hem i den hotfulla situationen. Det gör han ändå. Och det händer förstås ingenting.

”Jag trodde då att det aldrig var hans avsikt och jag tror det fortfarande. I revolutionstider skryter man lika ofta med brott man ska begå, som man i lugna tider skryter med sina goda avsikter. Jag hade alltid trott att denne stackars man bara skulle bli farlig om krigslyckan vände sig mot oss, men den lutade i själva verket över åt vårt håll även om den var osäker, vilket blev min räddning.”

I denna vår samtid, så präglad av arabiska inbördeskrig, islamistisk terrorism och ”folkvandringar” av aldrig skådat slag i modern tid, för nu levande generationer, finns det mycket att lära av att läsa Tocquevilles Minnen. Inte minst hur farliga och lynniga sådana tider är, och hur de från ena stunden till den andra kan gå från hotfullt lugn till fullt krig. De Parismassakrer som ägde rum för en vecka sedan kunde möjligen vara ett memento. Det är samma stad Tocqueville berättar om. 1848 då. 2015 nu.


fredag 20 november 2015

Helgen är här. Naiv, vem då?

Landön 20 november 2015. Foto: Astrid Nydahl
Ja, helgen är här och den är för mig bara vila och vandring vid havet. Ingenting annat. Inga plikter, inga inskrivna tider i almanackan, inga måsten. Så är för övrigt de flesta dagar för mig numera. Den lunken avbryts av provtagningar, läkarbesök, operationer... men jag sprider ut dem efter bästa förmåga. Det enda som väntar före jul är ett besök hos ortopedtekniska verkstaden för nya hjälpmedel. Jag är tacksam att något ännu fungerar i vårt havererade land.

Själv har jag inte betraktat mig som naiv, inte sedan 1998 i alla fall, då jag mötte islam och islamism som aktiva beståndsdelar under tiden vid Selly Oak Colleges i Birmingham. Jag har gjort min plikt i snart tio böcker, där både islamismen och arabiseringen av Sverige varit ämnen. Det är däremot många som varit och förblir fega, undflyende, tysta. Det betraktar jag som det stora problemet. Liksom det faktum att allt för många ännu sätter sin lit till den politiska klassen och lydigt ställer sig i kön med röstsedlarna.

Ja, helgen är här och jag ska försöka släppa detta för några dagar. Bloggposten nedanför handlar om årets vinterrea, kika gärna på den. Läsning hör långhelgerna till för många av oss.

*

Danska dagstidningen Information berättar om att den franske författaren Michel Houellebecq publicerat en hård uppgörelse med den franska politiska klassen, efter massakrerna i Paris:
Knap en uge skulle der gå efter attentaterne i Paris, før Michel Houellebecq brød tavsheden. Det skete i et indlæg bragt i det italienske dagblad Corriere della Sera torsdag, hvor han går skarpt i rette med Frankrigs politiske ledere.
»Befolkningen kan imidlertid ikke lastes for noget. Nå ja, strengt taget ved ingen jo helt, hvad befolkningen tænker, eftersom de skiftende regeringer har været omhyggelige med ikke at afholde folkeafstemninger – bortset fra i 2005 (om Maastricht-traktaten, red.), hvor de foretrak at ignorere resultatet. Meningsmålinger er dog stadig tilladt, og – i det omfang vi kan stole på dem – viser de nogenlunde følgende: Den franske befolkning har altid formået at bevare en grundlæggende solidaritet over for hær- og politistyrker. Den har reageret med foragt på diskursen fra ’det moralske venstre’ om at skulle tage imod flygtninge og indvandrere og har aldrig uden mistanke accepteret de militære eventyr i udlandet, som dens ledere har trukket den ud i.«
Over for optegningen af et sådant massivt svigt fra den politiske klasse fremfører romanforfatteren sin egen radikale løsningsmodel:  
»Man kunne i det uendelige mangedoble disse eksempler på dette i dag afgrundsdybe brud, der er blevet skabt imellem borgerne og dem, der skal repræsentere dem. Den miskreditering, som nu rammer hele den politiske klasse i Frankrig, er ikke bare udbredt, men også berettiget. Og det forekommer mig, at eneste løsning vil være, at vi gradvis bevæger sig os mod et ægte demokrati i den eneste form, hvori dette findes. Hermed mener jeg direkte demokrati«.
Hela artikeln kan läsas här. 

Islamistisk terror - ny mordvåg idag

Det är ingen tillfällighet att det sker just i Mali och inte heller att terroristerna ropar på Gud och släpper den gisslan fri som kan recitera Korantexter. Islamisterna håller förvisso gisslan i Mali, men det är i hög grad också en signal till Frankrike: vi släpper er inte, jihad pågår och det kommer mera. Så här står det i nyhetstelegrammen idag:
Flera personer sköts ihjäl när militanta islamister på fredagen öppnade eld på ett hotell i Malis huvudstad Bamako, rapporterar franskspråkiga tidningar. Minst 170 personer hålls gisslan på hotellet. Vid 11.35-tiden kom uppgifter om att specialstyrkor stormat hotellet Radisson Blu. Minst tre personer ur gisslan har dödats, uppger regeringsrepresentanter i Mali för AFP.
Ett tiotal kraftigt beväpnade män tog sig vid sjutiden på fredagsmorgonen, lokal tid, in på hotell Radisson Blu. Gruppen ska ha tagit sig förbi säkerhetskontrollen i en bil med diplomatskyltar, rapporterar franskspråkiga Jeune Afrique.
Flera personer ska ha dödats i attacken, däribland hotellgäster, anställda vid hotellet och vakter, enligt tidningen.
– Väldigt tidigt på morgonen utbröt skottlossning. Uppenbarligen handlar det om ett försök att ta gisslan. Polisen är på plats och spärrar av området, säger en ”säkerhetskälla” till nyhetsbyrån Reuters.Ouest-France, den största franskspråkiga dagstidningen i världen, rapporterar att det är jihadister som tagit gisslan. ”Allahu akbar” ska de ha ropat medan de stormade hotellet avlossade sina vapen. Senare ska de ha släppt gisslan som kunnat citera något ur Koranen.
Radisson Blu. Hotellet i Bamako där jihadisterna slagit till

Läs mer här.
Several witnesses have claimed that the gunmen entered the hotel in a car with a diplomatic number plate before opening fire in the building.  
'It's all happening on the seventh floor, jihadists are firing in the corridor,' a security source said. 
Two Malians and one French national have been killed while two workers for Turkish Airlines and 10 Chinese nationals are thought to be among the hostages.
Five other Turkish Airlines employees have managed to escape from the hotel, Turkish officials confirmed.
Och här.
France, the former colonial power, launched a military offensive in 2013 at Mali’s request after Islamist militants seized the strategic town of Konna. The French president, François Hollande, on Thursday praised the country’s military involvement in a speech following the Paris terror attacks.
“France is leading this war with its armed forced, its soldiers, its courage. It must carry out this war with its allies, its partners giving us all the means available, as we did in Mali, as we are going to continue in Iraq, as we’ll continue in Syria,” he said.

torsdag 19 november 2015

"Islamofobin" - tillbaka till frågan om ordets ursprung och bakgrund

Prästväldets store ideolog och hatpredikant, Ayatolla Khomeini
Redan 2003 skrev Robert Redeker en mycket intressant artikel om islamofobi-begreppets bakgrund. Den översattes från franska (där den ursprungligen publicerades i La Depeche du Midi den 21. oktober 2003) och publicerades i den danska dagstidningen Information 2006.

Platsen för textens danska publicering är intressant, eftersom just vänsterliberala Information är en dagstidning av samma slag som Dagens Nyheter, alltså en politiska miljö där man i Sverige odlar just den typen av begrepp. 

I artikeln visar han, liksom för övrigt Lars Åberg i onsdags, att begreppet har sin aktiva näring och spridning i det iranska prästväldet. Prästväldet riktade då sina angrepp mot radikala feminister som gjorde sig till talespersoner för den iranska kvinnans frihet och hennes rätt att slippa slöjan. Senare kom samma mordiska regim att använda det i kampanjen mot författaren Salman Rushdie, och i det syftet mobiliserades de brittiska muslimerna. De var i högsta grad villiga att piska upp hatet. 


Redeker i Köpenhamn 2009. Foto: Snaphanen



Redeker skriver:

Forskeren Caroline Fourest har sporet ordet til dets oprindelse, og dets historie rummer artige overraskelser, der er afslørende for dets ophavsmænds intentioner. Det viser sig, at udtrykket islamofobi først blev brugt af radikale islamister imod feminister.
Kate Millet, den berømte amerikanske kvindesagsaktivist, blev udskældt som islamofob efter at have opfordret iranske medsøstre til at nægte at bære slør. Tilsvarende var det i de følgende i sammenhæng med muslimsk kvindeapartheid - tørklædetvang i skoler og institutioner, kønsadskillelse i svømmehaller osv. - at beskyldninger for islamofobi i stigende grad blev rettet imod dem, som talte imod bestræbelser på at ophøje denne apartheid til officielt anerkendt norm.
Igennem 1990'erne blev begrebet systematisk udbredt fra Londons islamistiske miljøer i kampagner imod Rushdie. Forfatteren og forsvarere for ytringsfrihed måtte nu se sig anklaget for kriminel islamofobi og truet på livet. Begrebet islamofobi er dermed oprindeligt et våben smedet af islamisterne for at tjene deres mål om at påtvinge verdens deres totalitære vision, og hvis rødder rækker ned i dybeste åndsformørkelse.
I udgangspunktet var islamofobi et kampord - jvf. den revolutionære poet, Majakovskijs berømte formulering: Ordene er kugler! Ved naivt at overtage dette ord har frihedens og antiracismens oprigtige venner i de senere år placeret sig på deres modstanderes terræn. For går det an, som islamisterne ønsker sig det, at sætte lighedstegn mellem islamofobi og racisme eller se en ækvivalent til antisemitisme?
Sammenblandingen af islamofobi og racisme har til hensigt at spærre for den religionskritik, som har været en så værdifuld del af vor kultur siden Voltaire og så væsentlig for udviklingen de republikanske idealer.
Man kan alltså se att islamofobi-begreppet också haft till uppgift att stänga dörren för all sekulär och modern religionskritik. I Sverige har detta varit extremt framgångsrikt. Alla vi som under åren skrivit både retoriskt hårt och politiskt motiverar mot den islamistiska ideologin och terrorn i dess spår har fått denna stämpel i pannan. Jag har själv drabbats mycket av detta. Men jag har viftat bort det som den propaganda det är. Problemet är bara att det är så svårt att bli kvitt eftersom den allmänna opinionen tycks ta alla islamofob- och rasist-anklagelser på allvar. Därför har vi blivit rätt många på den bänken nu. Där sitter vi tillsammans och talar om friheten och de medborgerliga fri- och rättigheterna medan den mediala eliten och den politiska klassen står tillsammans med de islamistiska prästerskapen och terroristerna och pekar finger åt oss. Skulle det då vara så svårt ta ställning?

Sista orden till Redeker förstås:

For islamisterne er denne ordstrid vigtig. Udtrykket islamofobi er en fælde, de har lagt ud for republikkens sekulære institutioner for at forhindre religionskritik og for fortsat at kunne underkaste dele af deres trosfællesskab (især kvinder) et totalitært herredømme. At tabe dette semantiske slag ved at overtage et ord, som er sat i omløb af islamisterne, kan blive fatalt. Det vil tvinge forsvaret for de republikanske værdier i defensiven, for i kraft af dette retoriske kneb bliver det frihedens og tolerancens forsvarere, som nu pludselig må se sig beskyldt for intolerance og fundamentalisme.