torsdag 19 november 2015

Tel Aviv: den dagliga terrorn. Stockholm: en naiv och smådum statsminister

Tel Avivs stora synagoga. Bilden är från 1930-talet, alltså före staten Israels tillkomst.
Man bör i den rådande situationen inte glömma bort att det pågår en daglig terror på Tel Avivs gator. Och på Jerusalems, liksom på en mängd mindre kända platser i Israel. Idag knivdödades två personer utanför Tel Avivs stora synagoga. Jag ser platsen framför mig, där har jag varit många gånger. Times of Israel skriver att Hamas gratulerat och manat till nya "operationer".

Här hemma står statsministern och säger att "Sverige har varit naivt" och att vårt land "inte ska vara en fristad för terrorister". Behöver man påminna honom om att Sverige alltjämt är Europas naivaste land och att vi i många år varit och är just en sådan fristad, och det kommer Sverige att fortsätta vara under överskådlig tid framåt. Inte minst på grund av att landet har en politikerklass och en statsminister som tror att det räcker med de så kallade "gränskontrollerna" som är av noll och intet värde.

I den förra bloggposten påpekade jag att den islamistiska terrorn inte kan jämföras med den röda terrorn på 1970-talet. Då härjade människor som saknade varje form av social förankring och hade stöd av så gott som ingen. Nu härjar människor som har en mångmiljonhövdad social bas bland Europas muslimer. Det är det som är oroväckande och bäddar för en framtid i mindre eller större krig där friheten och demokratin inte längre utmanas utan de facto måste slåss för att överleva. Man drar sig onekligen till minnes parollen från franska revolutionen: "Till vapen medborgare!"

Islamisterna är inte "en flock vansinniga terrorister"

Hotets symbol då: Röda Arméfraktionen i Västtyskland.
Charlotte Aagaard i danska dagstidningen Information skrev igår en intressant artikel utifrån den italienske terrorexperten Lorenzo Vidinos tankar om att man inte på minsta sätt får undervärdera Islamiska staten (IS), eftersom de följer en noga fastställd plan som har till syfte att trappa upp konflikten med omvärlden så mycket som möjligt. Detta påminner mig om "den röda" terror som härjade i Europa i min ungdom. I Italien - med Röda brigaderna - talade man om en "spänningens strategi".

I Tyskland, där Röda arméfraktionen mördade och brände ner, talades det klarspråk, terrorgruppens naiva dröm var att öka konflikten i det västtyska samhället så mycket att "folket", eller om det var "arbetarklassen", skulle resa sig i revolution. Så tycks alltså den islamistiska strategin se ut: öka motsättningarna, tvinga Europas muslimska populationer att "välja sida" och sedan ta makten och överföra det konkreta territoriet till "kalifatet". Man bör också komma ihåg att islamisterna har en mångmiljonhövdad social bas för sin verksamhet. Det hade inte dåtidens terroristgrupper, de var i praktiken socialt och politiskt isolerade, också i den gängse vänstern. Här några citat ur Informations artikel:
Islamisk Stat er ikke blot en flok vanvittige terrorister, der begår hovedløse drab på civile for at skabe frygt og rædsel. Tværtimod. Terrorangrebene i Sharm al-Sheikh, Beirut og Paris er et nøje planlagt led i forsøget på at tvinge verdens muslimer til at vælge side og optrappe krigen mod de »vantro«.
Målet er på længere sigt at fremprovokere det store, apokalyptiske slag med omverdenen, som bevægelsens ideologer er fuldstændig overbevist om, vil komme. Det fremgår af Islamisk Stats propaganda og bekræftes af flere eksperter, der har nærstuderet Islamisk Stats ideologiske tankegods og strategi. De advarer mod at undervurdere såvel bevægelsens ideologiske appel som dens militære ambitioner. Og så er de overbevist om, at de seneste ugers terrorangreb langt fra bliver de sidste.
Weekendens terrorangreb i Paris er sammen med de nylige bombeattentater i Egypten og Libanon et nøje planlagt led i optrapningen af krigen mod de »vantro,« siger den italienske terrorekspert Lorenzo Vidino, der leder afdelingen for ekstremisme på George Washington University Center for Cyber-and Homeland Security. »Man skal ikke undervurdere Islamisk Stat. Islamisk Stat består hverken af gale eller ubegavede folk. Tværimod følger de en nøje udtænkt plan, der har til formål at optrappe konflikten med omverdenen så meget som muligt,« siger den italienske terrorekspert Lorenzo Vidino, som er leder af afdelingen for ekstremisme på George Washington Universitys Center for Cyber-and Homeland Security.

onsdag 18 november 2015

Islamofob, jag? Lars Åberg om den hopplösa stämpeln

London 2015. Foto: Astrid Nydahl
Lars Åberg skriver i Göteborgsposten, som alltid förnuftigt och konstruktivt, om det stämplande och djupt förolämpande begreppet islamofob. Den som får den stämpeln i pannan betraktas antingen som dåre eller extremhöger. Därför måste man känna till begreppet och hur det används. Åberg har dessutom konkreta förslag till något bättre. Läs hela hans artikel här. Smaka på några utdrag nu bara:
Vad är då islamofobi? Den brukar beskrivas som obefogad rädsla för islam, men en sådan tenderar att sammanblandas med den välgrundade oron över islamismens teori och praktik (...) 
Vem har hittat på termen islamofobi? Den har ofta tillskrivits den vänstersinnade brittiska tankesmedjan Runnymede Trust, som 1997 publicerade rapporten ”Islamophobia: A challenge for us all” i vilken fobin definierades som ogrundad motvilja mot muslimer med diskriminering som följd. Pascal Bruckner placerade den i en artikel i franska Libération häromåret i knät på den iranska islamiska republiken, vars reaktionära revolutionärer i slutet av 1970-talet började använda islamofobi i sin agitation som en politiserad variant av xenofobi. Syftet, skrev Bruckner, var att slå fast att islam är okränkbar (...)
Med ayatollornas machtübernahme i Iran 1979 rubbades världspolitikens cirklar. En väckelserörelse gick till ideologisk offensiv i syfte att omvandla samhället på ett sätt som folk i västvärlden ännu inte förmått möta med annat än vilsenhet. Omdöpta till islamofobi har farhågorna tryckts ner, stoppats i byrålådan. Kanske skulle man efter attackerna i Paris i stället börja tala om antiislamism. Termen islamofobi omöjliggör alla vettiga samtal, gör dem till något slipprigt och oanständigt, men en antiislamistisk hållning drar gränsen mellan demokrater och antidemokrater och gör det nödvändigt att diskutera politik och värderingar (...)
Begreppet islamofobi är halt, formlöst amöbalikt, flexibelt rymligt, kafkaartat destruktivt. Det förblir oprecist – handlar det om tro, ras (vilken då?), människor, politiskt system? – och därför fyllt av propagandistiska möjligheter. Det bortser från det ideologiska innehållet i islamismens utopi, ett tankegods som det finns alla skäl att ta avstånd från. Vi har lätt för att identifiera en svensk högerpopulism och beskriva den som främlingsfientlig, men svårare att se hur två reaktionära världsbilder här speglar sig i varandra med en gemensam vilja att sortera och separera människor. När Islamiska förbundets Omar Mustafa och Mehmet Kaplan, numera regeringsmedlem, talar om ett speciellt muslimskt civilsamhälle markerar de att detta inte riktigt är en del av Sverige.
Uppdatering:
Nyhetsbyrån Reuters rapporterar att en lärare vid en judisk skola i franska staden Marseille har knivhuggits av tre personer som säger sig vara IS-anhängare.
– De tre personerna förolämpade, hotade och knivhögg sedan offret i armet och benet. De avbröts av en ankommande bil och flydde, säger åklagaren Brice Robin till Reuters.
Lärarens liv ska inte vara i fara. Förövarna skrek anti-semitiska obsceniteter till läraren, uppger polisbefälet Laurent Nunez i staden. Polisen söker igenom området i jakt på förövarna, säger Nunez, rapporterar TT.

Lite information

Jag vill bara meddela läsekretsen att jag de senaste dagarna fått ett ovanligt stort antal mail och att det därför tar sin tid att besvara dem. Jag har av olika, fysiska och psykiska, skäl svårt att hinna med i vanliga fall, men just nu prioriterar jag min hälsa och vardag, och först därefter den digitala närvaron. Försöker dock nu efter bästa förmåga uppdatera bloggen med relevant information om situationen. Medan jag skriver detta håller SÄPO presskonferens och berättar om ett konkret terrorhot mot vårt land. Allvaret i det är förstås ett bidrag till min allmänna syn på det politiska läget. Eller som Bernard-Henri Lévy uttryckte det: Vi befinner oss i krig.

***

Jag tar tillfället i akt att visa ett budskap från bandet EODM, som spelade på Bataclan när islamisterna slog till. Bandmedlemmarna klarade sig, men flera personer ur deras krets dödades, inklusive engelsmannen Nick Alexander. Jag tycker att deras hälsning ger en bild av hur skeendet nu ser ut för de drabbade.
While the band is now home safe, we are horrified and still trying to come to terms with what happened in France. Our thoughts and hearts are first and foremost with our brother Nick Alexander, our record company comrades Thomas Ayad, Marie Mosser, and Manu Perez, and all the friends and fans whose lives were taken in Paris, as well as their friends, families, and loved ones.  
Although bonded in grief with the victims, the fans, the families, the citizens of Paris, and all those affected by terrorism, we are proud to stand together, with our new family, now united by a common goal of love and compassion.  
We would like to thank the French police, the FBI, the U.S. and French State Departments, and especially all those at ground zero with us who helped each other as best they could during this unimaginable ordeal, proving once again that love overshadows evil. All EODM shows are on hold until further notice.

Vive la musique, vive la liberté, vive la France, and vive EODM.

Saint-Denis, terror och moskéer

Nu brinner det igen i Paris, närmare bestämt i förorten Saint-Denis där en stor anti-terrorinsats pågår. Sprängningar och skottlossningar förstås. Och gripanden av islamistiska självmordsterrorister.

Jag rekommenderar er därför att läsa denna artikel om Gilles Kepels bok Saint-Denis. Berättelsen om en Parisförort (Atlantis, översättning av Kristina Ekelund) som jag tidigare publicerat och alltså här repriserar.

”Vid sekelskiftet koncentrerades alltså en rad nationella och transnationella muslimska organisationer till Saint-Denis. 

Som en följd av den unga generationens allt större efterfrågan på islam befann sig plötsligt flera av dessa organisationer på frammarsch och tvingades då lämna de alltför trånga lokalerna i Paris för att hitta mindre kostsamma lokaler i någon närliggande förort med bra kommunikationer och motorvägsnät. 

Det var alltså så som de före detta kungarnas, franska revolutionens och arbetarklassens stad blev fransk islams Mekka. Denna symboltyngda plats fick en ny dimension inom en religiös sfär, som var oväntad men inte desto mindre en del av de sociologiska förändringarna i området.” (Gilles Kepel, ur Saint-Denis)

Hur ska svensk opinion och debatt alls flytta fram sin positioner i frågor som rör muslimsk invandring och islam som religion och politisk rörelse? Med tanke på vad som hänt i riksdagen den senaste veckan (obs: detta skrevs i december 2014, med idag välkänt resultat) undrar jag om det på kort sikt ens blir möjligt, eftersom varje sådant försök stämplas som ”främlingsfientlighet”, ”rasism”, ”xenofobi”. Till skillnad från i Sverige finns det på kontinenten ett antal verkliga kännare på området, och när dessa introduceras på svenska borde det i alla fall ges en möjlighet till seriös diskussion. All debatt kan rimligen inte för alltid vara styrd av SvT, morgon- och kvällspressens kultur- och ledarsidor och det intellektuella segment som är knutet till Svenska kyrkans ideologiska tankesmedjor.

När nu Gilles Kepels studie Saint-Denis finns på svenska så ges det ett utomordentligt tillfälle till förkovran. Det är just kunskap han erbjuder, och han gör det utifrån sina analytiska instrument, som består av såväl sociologiska, politiska som religiösa, filosofiska aspekter. Den franska förort – en hel stad i själva verket – som ligger till grund för hans arbete är en sådan plats på jorden där radikal islam – islamism i vår tid då religionens anhängare i hög grad anammat dess politiska ideologi – idag härskar oemotsagd, och därmed kan man också dra slutsatser kring vad som sker när delar av den arabiska befolkningen slår ner sina bopålar i ett västerländskt land. Det som slår mig gång på gång under läsningen är att Kepels studie lika väl hade kunnat handla om brittiska, tyska och för all del svenska förorter.

Kepel visar hur processen sett ut sedan de algeriska – då franskt algeriska! – invandrarna kom till Paris. De var per definition franska medborgare och deras paristillvaro tycktes vara allt annat än socialt sprängstoff. Franska arbetsplatser, också en stor fabrik som Renault, lärde sig, inte minst av blida imamer, att nöjda muslimer också var samarbetsvilliga människor, varför man t.ex. började inrätta bönerum på fabrikerna.

Det som skett i vår tid är däremot en radikal islamisering. De kringresande predikanterna har fått gehör för sina budskap. Halalnäringen har blivit en mångmiljardindustri och kan tämligen konfliktfritt tapetsera städer med sina reklambudskap om ”lyckliga djur” som halalslaktas. "Blida" har ersatts av militanta och ofta också hatiska imamer som öppet manar till krig mot de länder de är bosatta i.


Det som en gång var "farsornas islam" i förorten har utvecklats allt mer mot underkastelse-ideologi och fanatism. I salafismens spår vill man leva utanför ”de otrognas krets”, där också marken anses besudlad av kuffern.