tisdag 17 november 2015

Varför vänder vi andra kinden till?

Sen höst vid havet. Foto: Astrid Nydahl
Raphael Aren skriver om Europas ständiga vilja att vända andra kinden till. Han undrar hur det kan komma sig att Europa denna höst med öppna armar tar emot hundratusentals, ja så småningom också miljontals, arabiska muslimer. Jodå, han förstår och han menar också att det finns något rörande i att erbjuda skydd för människor som förlorat allt. Men i ljuset av Parismassakrerna? Förstår inte européerna att just i dessa arabiska massor finns de kommande mordpatrullerna, de islamistiska krigare som väntar på order om nästa attack? 

Nej, något sådant medvetande finns inte i Europa, det hävdar jag själv med stor bestämdhet. Europa är varken mer eller mindre än en sovande, av konsumism, populärkultur och övergödning bedövad kontinent. Europa står idag inte för annat än att vara ett, bokstavligt talat, Dödens väntrum. 

Därför är Raphael Arens artikel viktig att läsa. Den är uppfordrande. Den finns förstås här i sin helhet, nedan bara några korta citat.

“You cannot defeat terrorism by coming to resemble to it,” columnist Jakob Augstein opined on Spiegel Online, the largest news portal in Europe. “That’s the problem with the ‘war on terror’: whoever wages it has already lost it. The only weapon against hate is reconciliation.”
(...)
The best way to face down Islamic terrorism is by welcoming Muslim refugees in Europe, Augstein explained. “Never has the West caused a greater loss to Islamism than when it offered protection to Muslims suffering from war and terror. One can imagine how the IS henchmen were shocked by this disarming act of altruism.”
Many Israelis — nay, every Israeli — imagined quite a different response when they saw the growing stream of Muslim refugees making its way toward Europe. Living in close proximity to IS and facing the group’s bloodthirsty associates on a near-daily basis, Israelis likely imagined the terrorists laughing out loud as they realized that well-intended Europe had opened its borders and its hearts to the refugees without much concern about rotten apples among refugees.
Europe’s willingness to offer shelter to those who have lost everything is commendable. There is something admirable about people’s willingness to absorb masses of Muslim refugees, especially after some of their co-religionists committed a bloodbath in the capital of Western liberalism. But since Friday it can no longer be denied that Europe has a problem with Islamist terrorism, homegrown and imported. Compassion for those in need is warranted. But believing that benevolence to those seeking your annihilation will somehow melt away their resolve, is a deadly mistake.
“Love the foreigner for you yourselves were foreigners in Egypt,” Deuteronomy commands. But, suspecting that love and compassion won’t go very far in preventing jihadists from carrying out their murderous schemes — or worse, actually embolden them — Israelis can be forgiven for remembering another famous Jewish dictum: kabdehu v’hashdehu. Treat others with respect, but never let down your guard.

Judisk dimension av Parismassakrerna

Tidigt i skeendet - nämligen i lördags - lyfte jag fram den judiska dimensionen av Parismassakrerna. Svensk press teg, med undantag av ett dygn senare då DN återgav ett franskt nyhetstelegram. Idag ger det bättre eko i Expressen, där Negar Josephi skriver om det: 
Genom åren har många judiska och israeliska musiker upprätt på Bataclan. Mellan åren 2006–2009 höll den judiska, ideella gruppen Migdal sina insamlingsgalor till stöd för den israeliska gränspolisen där. I oktober hade 500 kristna sionister samlats på Bataclan för att stödja Israel.
I december 2008 kom tio män med ansikten täckta av arabiska keffiyeh – palestinasjalar - till Bataclan och ville prata med föreståndaren. Männen, som filmades, sa: "Det här är något som vi kan inte fortsätta acceptera. Ni kommer att få ta konsekvenserna av era handlingar. Vi kom hit för att varna er. Nästa gång kommer vi inte för att prata.”
Massakern på Bataclan var den överlägset dödligaste av de sex samtidiga attackerna i Paris på fredagen. Joel Laloux gav sig av i tid. Bakom sig lämnade han en ståtlig teater som i dag är synonym med massaker och fasa. Och där en majoritet av offren var unga människor.
Massakern på Bataclan skriver in sig i ett mönster. Många av målen i de senaste årens terrorattacker i Europa har varit judiska. Om detta har ingenting skrivits i svenska medier.
Här ett pressmeddelande från Bataclan:
Dear friends,
No words can express the magnitude of our grief. Our thoughts are with the victims, the injured and their families.
You are likely to want to come together and pay your respects at the Bataclan, but unfortunately the authorities still need to work on site.
We will inform you when it will be possible to gather in front of the venue.
A hotline is available for you to retrieve your belongings and those of your loved ones.
This is +33 (0)1 49 96 33 21, available between 8am and 8pm .
Thank you for your support which touches us deeply. 

Då är det alltså krig. Ett nytt slags krig

Foto: Astrid Nydahl
Ny text av Bernard-Henri Lévy (i svensk översättning av Ingrid H Fredriksson och Per Svensson). Hela texten hittar du här.
Ett krig med och utan gränser, med och utan en stat. Nytt i dubbel bemärkelse eftersom det blandar al-Qaidas icke-territoriella mönster med det gamla territoriella som Islamiska staten återgått till. Men ett krig är det.
Inför detta krig finns endast en fråga som är värd att ställa: Vad göra? Hur går man till motattack och vinner ett sådant krig?
Regel nummer ett: Kalla saker och ting vid deras rätta namn. Våga formulera just det fruktansvärda ordet ”krig”, detta ord som det ligger i demokratiernas natur att försöka fördriva från sitt medvetanderum, bort mot verklighetens, fantasins och de symboliska strukturernas gränsbommar.
Det finns en berömd debatt mellan den franske socialisten Léon Blum och filosofen Élie Halévy där Blum, i sin storhetoch oskuldsfullhet, inte kan tänka sig begreppet ”demokratin i krig” annat än som en självmotsägelse.
Vid samma tid, i slutet på trettiotalet, kunde stora humanistiska andar med förfäran se hur andra författare och tänkare krävde intellektuell återupprustning i en värld som också den trodde att den gjort sig kvitt det onda och kapat banden med historien.
Nu är vi här igen.
Vi måste föreställa oss det otänkbara vad gäller kriget.
Vi måste acceptera paradoxen: en modern republik är skyldig att slåss för att rädda sig. Och vi måste acceptera denna tanke på ett än mer plågsamt sätt eftersom inga av de regler som etablerats av krigets teoretiker kan appliceras på en fantomstat som inte bara för ett långdistanskrig, det är också ett krig med flytande fronter där fienderna har den strategiska fördelen att inte göra någon skillnad mellan det vi kallar ”livet” och det de kallar ”döden”.
Texten avslutas med dessa ord:
Jag besökte förra veckan Sinjar där kurdiska peshmerga-trupper, stödda av den internationella koalitionen, har vunnit en avgörande seger. Sedan juli har jag med anledning av en dokumentärfilm samlat bilder från andra slag där de usla IS-soldaterna har smitit undan praktiskt taget utan att bjuda motstånd.
Och jag är övertygad om att det är precis som en gång i Sarajevo, precis som den gången när de förmodade experterna manade fram ett spöke, de hundratusentals soldater på marken som skulle krävas för att sätta stopp för den etniska rensningen. Det visade sig sedan att det räckte med flygräder och en handfull elitsoldater. Jag är övertygad om att IS-horderna är mycket modigare när de blåser ut unga försvarslösa parisares hjärnor än när de konfronteras med riktiga frihetssoldater, och jag tror därför att det internationella samfundet nu står inför en fiende som det har alla möjligheter att radera ut, om det vill.
Varför görs det inte?
Varför är vi så snåla med hjälp till våra allierade, kurderna?
Och vad är det för märkligt krig som Barack Obamas Amerika just nu inte vill vinna?
Jag vet inte. Men jag vet att det är där nyckeln finns.


Dessutom bör man läsa Pascal Bruckner lysande text här, och jag citerar bara kort (jag ber er särskilt notera att han säger att islamismens stridsrop är identiska med fascismens i Spanien 1936):
The progress of freedom is inseparable from the hatred of freedom and of women’s rights, especially hatred of women’s liberation. This liberation constitutes a fundamental symbolic change. Hence these new generations of Islamic converts born in Europe, these blue-eyed emirs, without a place in their own societies, who search for reassurance in rigid rules. For those who stab, who shower passers-by with bullets, there is the conviction of winning salvation by murder, in a dimension that is at once apocalyptic and nihilistic. These young men are certain that they live in the end times: a dark eschatology persuades them to hasten the coming of the Last Day by carnage. A great bath of blood will purify sinful humanity and prepare its return to the primordial caliphate.
This nihilism draws from two sources: it is both messianic and fascist, and recalls the “long live death” of the Falangist José Millan-Astray, the rallying cry of the partisans of Generalissimo Franco in 1936. The self-radicalization of those who receive revelation via the Internet goes along with self-redemption by death given and received. Given this syndrome, there is reason to fear a kind of performance propaganda by which Friday’s macabre exploits would elicit still more high callings. Shootings, throat-cuttings, decapitations are powerful aphrodisiacs for radical Islamists, moved as they are by the voluptuous passion of the crime. 
Det viktigaste just nu är således att ställa de rätta frågorna och att identifiera fiendens ideologiska bas: islamofascismen.