torsdag 12 november 2015

Upp och ner, ner och upp

Någonstans i Londonistan. Foto: Astrid Nydahl
Jag äter danska rågmackor med leverpastej.

Har du läst det nu?

Vem bryr sig om Facebook-liknande texter? De som bryr sig vill ha något starkare. De vill veta allt om mitt inre liv, det som handlar om kärlek, omtanke, värme, kyla, förakt...

Nå, då ska de få det.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: den som litar på svenska politiker får vad den förtjänar. Nu har de lärt sig, både sossar och moderater och allt som finns däremellan. Det de lärt sig är en enkel läxa: som med allt annat kan man använda den så kallade "krisen" för att spela ut varandra på just den planen, trots att man tidigare anklagat var och en som försökt för att vara "rasist". Han man levt ett tag på jorden genomskådar man förstås den retoriken. Men vad säger man till grannen som först nu ser att någon vill dra i handbromsen, omförhandla avtal, upprätta gränsläger eller stänga (eventuella) gränser? Man säger: Du vaknade inte för fyra år sedan, eller åtta, varför vaknar du nu? Eller är det bara så att du gått in i ett nytt tillstånd av sömn?

Ja, jag ska göra en sista resa. Jag ska till London. IS har utlovat ett "spektakulärt attentat" just i London. Vad väntar mig där? Jag är realist och jag vet precis hur det förhåller sig.

Tillbaka till Facebook-nivå:jag har ätit danska rågmackor med leverpastej. Jag har vita kalsonger. Jag har tagit en influensa-spruta idag. Jag lutar åt vänster med hjärtat. Jag lutar åt ---- evigheten, med hjärnan. Dummare än tåget sa man när jag var barn. Det var god leverpastej.


onsdag 11 november 2015

Sven-Erik Klinkmanns studie av "Thomas Nydahls identitära projekt."

Foto: Astrid Nydahl
Det är ju inte varje dag man blir föremål för en akademisk studie. Men nu har det hänt. Nej, inte i Sverige förstås, utan i Finland. Det är docenten i folkloristik vid Åbo Akademi, Sven-Erik Klinkmann, som i Finsk Tidskrift nr. 6/2015 publicerar studien Thomas Nydahls identitära projekt. Av titeln förstår man ju att det är min bok Identitärt. Om rötter, identitet och politisk aktivism (2014) som ligger till grund för hans arbete. Boken är slutsåld och går inte längre att köpa, men Klinkmann får mig att reflektera en hel del kring det man betraktar som sin självklara text och hur den kan läsas av andra. Klinkmann har haft en rad andra av mina böcker, som Black Country, Inre frihet, Solitär i nyspråkets tid och Antecknat i krigstid som referenser och han hänvisar flera gånger till dem. Han inskränker alltså inte sin studie till Identitär-boken utan sätter in den i ett sammanhang, det vill säga mitt författarskap de senaste 4-5 åren.

Jag ska inte kommentera Klinkmanns text. Det vore förmätet. Men jag säger gärna att jag tycker, om än texten redovisar ett antal faktorer som i bästa fall är missförstånd, men också kan vara byggstenar i ett resonemang, att studien kan få mig att framstå som något av en nyttig idiot. Så har jag till exempel aldrig haft som ambition att framställa min egen biografi som vore den en vandring "från mörker till ljus". Rakt tvärtom försöker jag ju hävda att det inte finns något ljus. Däremot är jag noga med att påpeka att min erfarenhet av totalitära ideologier och "falska identiteter" lett mig till betydligt klarare och mer illusionsbefriade tankar. Inte minst dessa år är den saken avgörande för mig. I islamismen känner jag igen den totalitära idé som också lade grunden till kommunismen, fascismen och nazismen. Jag har aldrig haft för avsikt att framställa den identitära rörelsen som ett "svar" på dessa utmaningar eller som ett "alternativ" i en tid av sociala, politiska och kulturella katastrofer. De som ropar på svar och starka ledare är gamla tiders barn. Lika hopplöst fastlåsta som en gång den europeiska kommunismens och fascismens profeter.

Nå, jag är väldigt glad för Klinkmanns studie, inte minst för att den lär mig något viktigt om skrivandets och läsandets villkor. Jag tar tillfället i akt att här också lägga ut ett avsnitt ur den omskrivna boken:

***

Det var i Frankrike det hela började. Ändå är den första boken från den nutida identitära ungdomsrörelsen som finns tillgänglig i engelsk översättning skriven av en österrikare. Han heter Markus Willinger och boken heter Generation IdentityA declaration of war against the ´68ers (Arktos, översättning från tyskan av David Schreiber, förord av Phillipe Vardon, grundare av Jeunesse Identitaires och medgrundare av Bloc Identitaire i Frankrike). Jag vill här göra en liten presenterande läsning av boken. Den är upplagd som ett manifest, där varje kapitel är ämnesbeskrivande i rubrikerna. 

Jag börjar med nummer 2, som heter ”On Loneliness” därför att jag där tycker mig se den grundläggande uppfattningen om hur den samtida människan har det. Just därför formar sig det avsnittet till en kritisk utgångspunkt i förhållande till moderniteten i samtliga texter vänder sig författaren till det han kallar ”68-or” i en anklagelse:
”Ni har förstört allt som kunde ha erbjudit oss en identitet och ett skydd, och ändå är ni chockerade över att vi är olyckliga. Ty djupt inom oss finns en konstant känsla av ensamhet, av att ha förlorat (…) Ni lärde oss att man kan köpa allt. Men var kan man köpa medicin mot ensamhet?” 
Särskilt originell skulle inte anklagelsen ha varit, om den inte mynnat ut i följande:
”Ledan är ensamhetens mörka följeslagare.”
Just denna slutsats ägnade sig Adorno en hel del åt, när han diskuterade den moderna människans större förlust. Att leva uttråkad, i leda, är kanske den livskänsla som snabbast och mest självklart för till nederlaget. Varje tomrum måste fyllas. Varje timme och varje dag som levs i leda måste förr eller senare fyllas. Om det varken finns ett meningsfullt arbete att gå till eller en självklar familjetillhörighet kan andra destruktiva alternativ uppenbaras. Drogerna är bara ett. Gängtillhörighet baserad på våld och brottslighet ett annat. 

Ledan, denna mörka kraft, kan bli vägledaren ner mot avgrunden, såväl på ett privat som socialt plan.  Just med den utgångspunkten läser jag nummer 4, ”On Politics” där Willinger i de identitäras namn säger att man inte ”hatar staten”; nej, ”vi föraktar den” men tillägger genast: ”vi är realister, vi vet att staten är ett nödvändigt ont. Vi är pessimister. Vi förväntar oss ingenting annat än lögner från politiker.” Av detta har man dragit radikala slutsatser: ”Vi slutade rösta. Så läng vi kan minnas har vi struntat i vilka politiker som haft för avsikt att exploatera oss.” I avsnitt 8 kommer man in på ekonomiska frågor och där finns en klar linje från det som skrivs om politikens värld. Man säger att det är ”girighet och omåttlighet” som präglar det ekonomiska livet:
”Ni visste hela tiden att någon annan skulle tvingas betala era skulder (…) för er är krisen ett undantag, för oss är den regel.”
Till frågan om synen på ”68-orna”, ekonomin och krisens orsaker kan man bestämt lägga frågan om invandring och mångkultur. Avsnitt 11 i Markus Willingers bok heter ”On the Multicultural Society” och där hävdas bland annat att 68-generationen ”till varje pris ville införa multikulturen”, men att den för föräldragenerationen tett sig ”problemfri” och egentligen bara symboliserat ”att äta pizza och kebab.” 

Men dagens unga ser det på ett annat sätt, bland annat för att man kan tvingas gå i skolklasser där 80% av eleverna är utlandsfödda. ”Era billiga klichéer är vår verklighet” konkluderar Willinger.
Liksom många andra som skriver och debatterar multikulturen hävdar Willinger att den inte har det minsta med mångfald att göra. Tvärtom, skriver han i avsnitt 14:
”Storskalig mångfald kräver småskalig homogenitet (…) Ni föreställer er det multikulturella metropolis, och vill att varje stad ska se ut så. Ni talar om mångfald men ni gör allting likriktat.”
Willinger argumenterar emot en sådan likriktad värld:
”Vi vill inte se en och samma stad spridas över hela världen. Vi vill resa till andra länder och få erfara helt annorlunda kulturer, inte ännu fler utposter av den universella, globala metropolis. Vi motsätter oss ert multikulturella credo med etnopluralismens principer. Istället för blandning och standardisering vill vi bevara olikheterna. Vi vill ha olika folk, kulturer och identiteter. Inklusive vår egen! Vi vill att världen ska förbli en färgrikt pulserande och förtrollande mosaik, vi vill inte ha en trist och grå bildskärm. Vi är mångfaldens verkliga representanter, dess gerillakrigare.”
Samma problematik återfinns i avsnitt 32 ”On the longing for Identity”, där Willinger skriver:
”Ni angrep världens kulturer och nationer genom att skapa multikulturella samhällen. Ni angrep själva föreställningen om hemstäder genom att försöka få alla städer att se likadana ut. Homogenisering och standardisering är sannerligen de kraftfullaste vapnen i er kamp mot identitet.”
Willingers bok är inte ett manifest, det poängterar han själv, utan en ”krigsförklaring” mot 68:orna. Därför finns det inte heller så mycket konkreta motbilder i texten, den koncentreras huvudsakligen på att lyfta fram, formulera och angripa världen sådan den ser ut idag, och då självklart med tyngdpunkt på de europeiska nationerna.

Men mot slutet kommer så några punkter som riktar sig till ett par andra grupper. Dels talar den direkt till ”Right-wingers”, dels till ”Muslims and Africans.” Till högeraktivisterna säger Willinger:
”Sluta förtala invandrare, sluta kränka dem och ge dem skulden för våra misstag. Sluta anklaga dem för att de vill hålla fast vid sina identiteter. Det finns inget grymmare än att kräva av en människa att hon ska ge upp sitt verkliga jag.”
Och till muslimerna och afrikanerna som lever i Europa säger han:
”Fäll ihop era tält och lämna denna kontinent. Hela regioner i världen tillhör redan er. Vi ska med glädje hjälpa er att göra era hemländer till bättre ställen, hjälpa er att bygga och skapa dem (…) Återvänd till era hemländer, för de tillhör er. Men Europa kommer aldrig att tillhöra er. Europa är vårt.”
Det budskapet kan inte missförstås. Det kräver inte heller en förklaring utan får stå för sig själv.


[1] Markus Willinger: Generation Identity. A declaration of war against the ´68ers (Arktos, översättning från tyskan av David Schreiber, förord av Phillipe Vardon, grundare av Jeunesse Identitaires och medgrundare av Bloc Identitaire i Frankrike.)


Helmut Schmidt (1918-2015)

"In diesem Jahrhundert steht die Selbstbehauptung der europäischen Zivilisation auf dem Spiel." Helmut Schmidt (1918-2015) Quelle: ARD, „Menschen bei Maischberger“
Ja, kanske måste man vara till åren kommen för att säga sådant som andra rasist-stämplas för. Men nog noterade jag vad han sa med jämna mellanrum, och nog är det sant att han var en av de få stora statsmännen. Något som kanske kan fungera som slutord fann jag här (om än det är urvattnat och officiöst).

Ur Långsamhetens nej

Jag är lika uppgiven nu som när jag gick till sängs i natt. Men jag inser att man nog inte behöver orda så mycket ens om det. Därför lägger jag nu ut ett kort stycke från inledning till min bok Långsamhetens nej, som utkom 2010 (Tusculum förlag, Enhörna). Inser att det bara är långsamheten (och allt som hör ihop med den) som kan fungera som motkraft. Det finns nästan inte en plätt kvar där man kan gömma sig. Men man kan vårda de små ställen och stunder då paniken inte stegrar sig i bröstkorgen. 

Foto: Astrid Nydahl


Har vi tid att hejda oss och lyssna till regnet? Vanligtvis rusar vi iväg och söker skydd. Där människor förr ställde sig i en portgång eller fällde upp en paraply och stilla betraktade regnet, flyr de idag in i ett köpcentrum eller ett varuhus. Varje gång regnet faller om sommaren töms stränderna och fylls varuhusens parkeringsplatser av husbilar och andra fordon. Människor söker tröst och skydd bland varorna. Konsumtionen håller oss glada och torra. Inne i varuhuset hörs inte det fallande regnets stilla porlande eller häftiga smatter mot marken och taken.


För trappistmunken Thomas Merton (1915-1968) var regnet en värdemätare på stillhet, långsamhet och kontemplation. Istället för att försöka mota bort regnet ur medvetandet bejakade han det som en påminnelse om det eviga kretslopp som är själva livets förutsättning. I en essä säger han att regnet är ett bevis på att också det som inte kostar något har ett värde, och att lyssnandet till regnet blir en påminnelse om hur allt jordiskt är inlemmat i en rytm som vi inte alltid erkänner; i denna rytm finns det meningsbärande. I det kan vi bli människor som inte längre lever under nödvändighetens slaveri. Thomas Merton citerar dramatikern Eugène Ionesco som skrev att ”en modern människa är en människa som alltid har bråttom, en människa som inte har tid, och som är en nödvändigheternas fånge”. Men det nödvändiga är i de allra flesta fall en illusion och ett självbedrägeri, och det faktum att vi rusar genom livet för att hinna med allt vi ”måste” gör oss också oförmögna att alldeles stilla lyssna till regnet. Merton skriver: 
”Instead of waking up and silently existing, the city people prefer a stubborn and fabricated dream.”


Denna onsdag stinker det...

Foto: Astrid Nydahl

Jag satt igår kväll i ett samtal med människor som vet. När grannfamiljen rånats under de mest brutala former, och när ett exakt likadant rån inträffar några kvällar senare i ett annat hus... vad finns det kvar att säga? Jag, som ägnat hela mitt vuxna liv åt orden, tvivlar alltmer på ordens kraft. Hur ser den handling ut som kan få oss att bidra till att det här helvetet tar slut? Finns det ett slut eller bara en ändlös fortsättning? You tell me, som de säger i deckarserierna.



tisdag 10 november 2015

Suddig men säker


























Ibland kan man känna sig suddig, så som vissa bilder. Men man är ändå säker på att det är ett fartyg som ligger för ankar där ute på Östersjön och att det är en gås som flyger över oss.

Som världen ser ut nu kan man inte vara säker på någonting. Religioner och statskonst tävlar om vad som är värst för människorna. Religionerna leder väl just nu, särskilt den M-märkta religionen. Men vad är det som säger att statskonsten ska ligga i lä. Det behövs numera inga militärkupper för att förstöra nationer. Det duger bra med folkvalda galenpannor. Folkvalda är de också här i riket, vilket ju inte gör dem mer legitima. Annat än i rent juridisk mening.

Jag läser Alexis de Tocquevilles Minnen. Jag läser portugisisk poesi. Men mest av allt försöker jag dagligen hamna vid ett matbord med gott vin till maten. Så blir det idag när vi åker för att gratulera en nära vän. Jag har gjort rågsmörgåsar med gravad lax och rostbiff. Jubilaren står för vinet. På vägen dit skickar jag ut en bunt nybeställda Malmöböcker. Varje dag har sin sorg. Men också sina stunder av glimrande stillhet.

Foto alla tre bilderna: Astrid Nydahl

måndag 9 november 2015

Skånekrönikan: Hamidullahs dröm

Foto: Astrid Nydahl
”Här hoppas jag att få hjälp med det jag behöver, med mat och med skola.”

Orden är Hamidullahs. Han sägs vara 15 år och enligt Sydsvenskan ”ratade han Tyskland för Sverige” (Källan finns här)

Hamidullah Haidari är bara en av tusentals afghaner som kommit till Malmö den senaste tiden. Enligt Svenska Afghanistankommittén läggs nu landet öde. Hela byar saknar unga män. De flesta har dragit till Sverige. Hamidullah Haidari sålde tre får och två kor för att förverkliga sin dröm. Genom sättet Sydsvenskan framställer honom får man en stark känsla av att det anses normalt att människor betraktar Europa som ett gratis smörgåsbord. ”Nej, jag ratar Tyskland” – och så ”väljer” vederbörande den godaste mackan på bordet, nu som då alltså Sverige! Här kan man ju få både mat och skola. Det är ett motbjudande spektakel.

Parallellt med detta drama, som chockat inte bara Malmöborna utan hela det svenska samhället, har ett annat pågått, det som började med att myndigheterna äntligen och efter många om och men tömde det stinkande zigenarlägret på ockuperad mark i centrala Malmö. Att de sedan fortsatte till Stadshuset och bosatte sig i en gångtunnel tycks ha gått de flesta förbi. Så länge gränserna är vidöppna lär man inte bli av med problematiken. Den har definitivt flyttat in i Sverige och så länge den får hjälp av en vänster som projiceras sina egna visioner på dem har de också en socialpolitisk argumentation på sin sida.

Dessa både skeenden har fått mig att grundligt tänka igenom vad som pågår i vårt land. Och vad som pågår runt om i Europa.

Den brittiske författaren Leo McKinstrey skräder inte orden i sin krönika i förra veckan:
”Åtskilliga årtusenden krävdes för att bygga den europeiska civilisationen men dess pågående förstörelse har bara krävt några få år, genomförd av en kader av oansvariga, opatriotiska och bedrägliga politiker ledda av den tyska kanslern Angela Merkel. Genom att förklä sina vandalism som medkänsla och sin feghet som moralisk överlägsenhet, har dessa ledare skapat en invandringskris så djup att själva den europeiska kulturen och dess arv nu befinner sig under dödligt hot. Den tragiska paradoxen i besattheten vid fri rörlighet och avskaffandet av nationella identiteter är att Europa i varje betydelse kommer att upphöra att existera detta århundrade. I takt med att den sociala revolutionen accelererar kommer traditionella värden som demokrati, frihet och solidaritet att ersättas av konflikt, sekterism, förtryck och intolerans.”
När jag läser hans ord blir jag först stum. Efter en liten stunds eftertanke inser jag att han dessvärre har alldeles rätt, och att vi ser det ske framför våra ögon, nu i dessa dagar. Den fria rörlighet som alla talade om som en avgörande positiv kvalitet i samband med murens fall och den sovjetkommunistiska världsdelens totala sönderfall, har visat sig bli en fri entré för allt det vi borde ha tackat nej till. Sverige är inte bara Hamidullah Haidaris våta dröm. Tillsammans med honom kommer alla de andra. Sverige är fullt säger ministrar nu. Men problemet började inte med Hamidullah Haidari och de andra på Malmö Central. Det fanns sedan många år som ett etablerat faktum i vårt land. Men de nu vidöppna gränserna försvårar problemet timme för timme, dygnet runt, vecka efter vecka. Och när moderaterna nu manar sossar och miljöpartister att ”tillfälligt införa gränskontroller” gör de sig till åtlöje. Tror moderatledningen verkligen att vi glömt att det var just de som  i allians med de gröna genomförde katastrofala flyktingöverenskommelser så sent som 2011?

Medan det svenska samhällsbygget rasar ihop står många förtvivlade och grundlurade människor bredvid, till synes utan minsta möjlighet att påverka skeendet. Så ser det samhälle ut som fått en politikerklass så verklighetsfrämmande att allt den gör blir asocialt och destruktivt. Det som drabbar nationen tycks inte sippra in i deras reservat, varken i regeringskansliet eller i riksdagen. Man kunde gråta för mindre.