måndag 9 november 2015

Måndagsrundan

Foto: Astrid Nydahl
Så, nu är allt färdigt. Sista rundan med bokutskick gick idag. Nu har samtliga förköpare och andra en bok på väg, eller har redan fått den.

Efter postterminalen och ett antal brevlådor i kommunen gick färden till Åhus och en bänk vid Östersjön. Kaffe och rågmacka smakade som bäst i den kalla vinden som smög in mellan kragen och nacken.

Jag kunde ha skrivit så mycket mer, men nöjer mig med detta just nu. Det kommer andra tider. Man anar att de är på väg.

Inspirerad av Lennart söndagspoesi repriserar jag här en text:

Joseph Brodsky skriver om att hoppa av, att lämna sammanhang, i Att behaga en skugga, då han berättar om hur han helt enkelt vandrar ut ur klassrummet och för alltid lämnar skolan: 
”Det var en instinktiv handling, ett avhopp. Förnuftet hade väldigt litet med det att göra. Jag vet det, för jag har fortsatt att hoppa av alltsedan dess, och allt oftare.” 
Han talar också om avhoppen som upphov till ”den vaga men lyckliga känslan av flykt, av en solig gata utan slut”. 

Jag tänker på hur Brodsky hanterar ”den plats man råkar inneha” och kopplar till mina få, men livsuppehållande ”platser” som kulturjournalist och kritiker. Allteftersom jag utvecklats (avvecklats) och förändrats (förtärts) har dessa platser tyckts mig otillräckliga, ja ibland rentav förnedrande. Min omgivning har manat mig att stanna kvar, argumentera för förändring. 

Brodsky igen: 
”Hur anspråkslös den plats man råkar inneha än är, kan man, om den är någorlunda anständig, vara säker på att någon en vacker dag klampar in och kräver den åt sig själv eller, än värre, föreslår att man skall dela den. Då måste man antingen slåss för den där platsen eller lämna den. Jag råkade föredra det senare.” 
***

Till detta vill jag bara lägga: Tack gode gud för att jag fick bli pensionär, fattig men fågelfri och endast sysselsatt med det jag håller allra kärast. Brodsky kan alltid vara en källa till inspiration, både i sin prosa och i sin poesi.

söndag 8 november 2015

Stormen. Lågvattnet. Livsskugga

Foto: Astrid Nydahl
I stormen ute vid Landön. Svårt stå rak. Extremt lågvatten. Märkligt promenera ut på havsbottnen.

Foto: Astrid Nydahl


Nu kommer de första reaktionerna på Malmöboken. Ett par av dem längre brev med utförliga synpunkter. Hittills är de alla positiva, på ett för mig överraskande sätt. Fler och helt andra människor än jag trodde ser vad som pågår och instämmer i mina slutsatser. En stor förändring som skett på bara några år. Det är inte längre tabu att diskutera m-ordet, i-ordet och de andra. Den öppenheten är förstås ett självklart svar på den katastrofala utvecklingen. Malmö kan möjligen vara ett övertydligt exempel, men staden är bara en av tusentals som sjunker ner i det postmoderna kaosträsket.

Foto: Astrid Nydahl


Stupade efter bokarbetet med feber och halsont. Kroppen säger att det räcker nu. Men jag har i tre dagar distribuerat 70% av de förköpta böckerna. Imorgon postas de sista.

Varje dag har sina skuggor. I Sveriges Radio P2 hör jag sittande i bilen med en kopp kaffe under söndagen musik av förfäder till Bach. Ett körstycke av Johann Bach heter, fritt översatt "Vårt liv är en skugga". Så känns det onekligen oftare numera. Att man alls kastar en skugga förundrar mig. Det streck ett liv utgör ter sig försumbart när det flyter samman med massan. Men varje streck är ett liv - och en skugga.

Skånekrönika för onsdagen är levererad till Snaphanen, och då kommer den förstås här med. Annars bara en stilla vecka.




fredag 6 november 2015

Dimmorna, plågorna, "rasismen"

Foto: Astrid Nydahl
Det råder ett tillstånd av dimma nu, dimma, tystnad, mörker. Den höst jag längtat så efter har nu gått från den höga, klara luften, de rödgula bladen och de nakna fältens svärta, över i den sena betskördens och de täta lockens period. Det är en tid jag varje år försänker mig frivilligt i, eftersom den medger något helt annat. Jag kunde kalla det vila. Det är som om allt som omger mig accepterar just vilan.

Det har varit ett par hemska månader av psykisk press, sorg och sjukdom. Jag orkar inte riktigt bära sorgen efter Tobbes död och inte heller orkar jag besöka hans grav. Det är orimligt att en pappa ska stå vid sin sons grav. Det är inte bara orimligt, det är oftast också omöjligt.

Malmöboken räddade mig. Ett halvt år av intensivt skrivarbete kombinerat med några resor till olika platser i Malmö höll den värsta sorgen borta. Arbete har ju den egenskapen. Koncentrationen hamnar på annat. Man kan inte skriva samtidigt som man sörjer. Man måste skilja de två tillstånden åt. Och nu är Malmöboken färdig, de flesta förbeställda exemplaren är utskickade och jag hoppas på några bekräftande reaktioner att den nått fram till sina läsare. I och med detta stänger jag en dörr om mig. Jag ska ändå försöka skriva Skånekrönikor i vinter. Men uppriktigt sagt står tillståndet mig upp i halsen. Rentav äcklad blir jag av allt det hyckleri som omger oss. Nu står ministrar i tv och säger sådant som de tidigare skrikit "rasism" om, när andra sagt det. Vanliga rationella överväganden och förnuftiga reaktioner kan inte i längden stämplas på det sättet. Inte ens maktens män och kvinnor tycks förstå de politiska och sociala effekterna av sina handlingar och yttranden.

Jag vill uttrycka min stora tacksamhet för allt det stöd och all den uppmuntran jag fått i samband med bokarbetet och utgivningen. Utan det hade jag inte rott det i land, varken praktiskt eller ekonomiskt. En gång i tiden brukade jag säga att poeter i alla länder ingår i en "underjordisk international". Numera tror jag att vi som skriver och läser kritiskt om vår egen tid, dess dårskap och politik, också tillhör en sådan. Och det är bra mycket bättre än att dunka ryggar och le insmickrande för att skaffa egna fördelar i de politiska sammanhang som bara är karriärernas och den snöda vinningens köbildningar. Att vi både tvingas säga upp bekantskaper eller bli utstötta av andra är ett pris vi måste betala, bra mycket värre är det att våra europeiska nationer förstörs för all framtid.

Jag tror jag håller helg. Vi får se vad som sker och vad jag tycker mig ha anledning att kommentera.






Anders Björnsson: Svindleriets ädla konst. En idébiografi över Joseph Roth

Foto: Astrid Nydahl

Om kommunisten Egon Erwin Kisch var ”den rasande reportern”, är Joseph Roth ”den elake, fulle men briljante reportern”. Det var så han beskrev sig själv. Men i så fall var hans elakhet motsatsen till illvilja. Den elake står utanför – det gjorde Roth aldrig med sina kvicka utfall mot fördomar och förutfattade meningar. (Leif Zern i DN 19 maj 2010).

Jag har just läst Anders Björnssons idébiografi över Joseph Roth (Dialogos förlag). Citatet ovan tog jag från en DN-recension av Judar på vandring, därför att det nästan ser ut som en sammanfattning av Björnssons infallsrika och mycket spännande bok om både författaren Roth, hans journalistik och författaren, samt hans liv och tid. Nog förstår man, ett antal gånger utspritt i texten, att Roth inte bara var en drinkare utan en alkoholist formligen besatt av spriten (även om han till en vän bedyrade att han ”bara dricker vin”).

Jag ska inte här fördjupa mig i biografiska fakta om Roth, däremot gärna visa på några av de passager som gör Björnssons bok så bra.

Björnsson pekar på tidsepokens betydelse. Det var en nationalismernas tid. Den gjorde till exempel Fredrik Böök till sionist därför att han tycks ha menat att det i Europa inte finns någon plats för judarna, han ser tidens allianser som ett sätt att "medverka till en judisk kolonisering av Palestina". Joseph Roth själv var däremot främmande för "det imperiella, för en övernationell riksidé" och Björnsson understryker att erfarenheten av första världskriget kom att prägla hela Roths tänkande och författarskap. 

Det är det judiska kärnlandet Galizien som blir jord och luft för en människa som kände sig främmande både inför den i väst präglade tidsandan av "uppblåst modernitet utan nämnvärda förtjänster" och den "anglosaxiskt-amerikanska civilisationens framfart", vilken han förargade sig över med en retorik "som låg nära den nationalsocialistiska propagandan" säger Björnsson.

Nå, juden Roth lät sig först bländas av Hitler. Juden Roth var stark motståndare till den nationalism som kallades sionism. "Roths antisionism är en protest, inte minst mot den obevekliga moderniteten," skriver Björnsson. När jag läser dessa intressanta passager så påminner jag hela tiden mig själv om att vi befinner oss i tiden före den stora katastrof som Hitlerregimens ansträngningar att helt ta död på den europeiska judenheten innebar, och före det israeliska statsbyggets faktiska existens. Efter 1945 kunde man naturligtvis se med helt andra ögon på sionismens utmaningar och möjligheter. Som nationalism var den förvisso densamma, men att bara begränsa den till en teoretisk/filosofisk sfär måste ha tett sig mycket svårare. Däremot menar jag att modernitetskritiken, inte sällan formulerad under 1900-talets första hälft, inte bara har kvar sin giltighet utan att den i ännu högre grad behöver lyftas fram idag. Vi lever bokstavligt talat i (post-) modernitetens sönderslitande och destruktiva storm mot allt som andas tradition, arv och kultur. 

Det som är viktigt för oss idag, är att konstatera att vi i Roth har en av den centraleuropeiska traditionens allra största författare/essäister/journalister. För att konstatera det behöver man inte tänka på urgamla idéer, ideologier eller politiska skolor. Och det slår mig att det var i västra Ukraina han växte upp, detta Ukraina som åter blir en frontlinje mellan stora militära och politiska krafter. Ett träsk omgav hans födelsestad Brody. Också det kan man kanske tolka symboliskt.

Roth beskrivs sedan ur en rad olika infallsvinklar. Hans författarskap diskuteras och analyseras. Och kanske bäst av allt: andra halvan av Björnssons bok innehåller texter av Roth. Man kan bekanta sig med detta urval för att se vem han var.

Man bör läsa Björnsson för att få en bra ingång till Roth. Och sedan går man till Roths egna böcker. En stor upplevelse ligger då framför en.

För information följer här två recensionsutdrag. Texterna finns i sin helhet här i bloggen, klicka på respektive titel för att komma dit.

*

Om Judar på vandring (Atlantis, översättning av Bo Isenberg) skrev jag:

”Philip Roths essä är klok, humoristisk (alldeles oväntat mycket), den är reflekterande och den får mig att läsa som vore den en flanörprosa, iakttagande, anspråkslös och ibland fragmentarisk. Frågan är om jag efter den längre inledande texten inte tycker allra bäst om de små stadsporträtten ur judiskt gettoperspektiv: Wien, där beroendet av välgörenhet är så stort och Roth med glimten i ögat konstaterar: ”Judar är goda schackspelare. De har också kristna motspelare. En god kristen schackspelare kan inte vara antisemit”; Berlin, dit ingen östjude sägs komma frivilligt och om judiska Hirtenstrasse som är sorgligare än någon annan gata i världen; Paris där judarna sägs ha det lätt (östjudarna lever ”nästan som Gud i Frankrike”), och Roth konstaterar att judarna först i Paris blir västeuropéer; ”De blir fransmän. De blir till och med patrioter”. Han gör sedan några anteckningar om andra platser dit judar tagit sig, som Italien där man till och med delar ut stipendier åt judiska studenter. Det riktiga sorgebarnet är Ungern, som ”utvisar principiellt östjudar. Ingen ungersk jude vill ta sig an dem. Majoriteten av de ungerska judarna är – trots Horthy – nationalmagyariska. Den finns ungerska nationalistiska rabbiner”.

*

Om Kejsarbysten och andra noveller (Atlantis, i översättning av Anders Björnsson) skrev jag:

Joseph Roth (1894-1939) var en författare av den sort som inte lämnar läsaren förrän han ”talat” färdigt. Att börja läsa en novell av honom innebär alltid att man – jag i alla fall – måste läsa ut den innan jag lägger boken åt sidan.  Jag betraktar det som ett kvalitetsmärke. Roth håller läsaren fast vid texten, berättelsen, språket. Han har humor, han kan överraska och han berättar om människor som i ett eller annat avseende är fascinerande att lära känna en smula.

Nå, Anders Björnsson som gjort ett fint urval, översatt det lysande därtill, skriver i sin inledning att Roth var ”mellanformatets mästare”. Roth föddes i ”utkanten av det Habsburgska imperiet” i en stad som hette Brody och låg ”någon mil från den rysk-österrikiska gränsen”. I novellerna är det dessa miljöer man möter. I provinsen Galizien levde på den tiden ett judiskt folk, och bara i Brody var två tredjedelar av befolkningen judisk. Björnsson hävdar att Roth var en politisk idiot, men att ”varje mening han skrivit visar att han ägde en djup människokännedom och att han var en äkta humanist”.




torsdag 5 november 2015

Malmöboken skickas ut

Idag har jag börjat distributionen av Malmöboken.

Förutom alla privatpersoner har också några bibliotek beställt, och så går det ut böcker till mottagare i Danmark, Norge, Finland, Frankrike, Tyskland och Indien! För ovanlighetens skull har jag också skickat ut ett antal recensionsexemplar till dagstidningar och andra (och det kommer nog inte att ge något i Malmöpressen, men ett försök ville jag göra).

Distributionen innefattar i många fall att jag ska skriva dedikationer i böckerna och det tar sin lilla tid. Men hälften räknar jag med att få iväg idag, och resten imorgon, med reservation för att jag kanske får göra en del också på måndag.

Utskicket sker i den ordning ni beställt, så de som var ute redan i september med förköp får sina böcker först.

Jag tar sedan tacksamt emot synpunkter från er läsare. En brist har boken, den berättar ingenting om de senaste månadernas katastrofala utveckling i Malmö. Å andra sidan belyser min bok problematiken under en längre tidsperiod. Berättelsen börjar på Sevedsplan 1952. Sista skildringarna berättar om sommaren 2015.

Nya beställningar tar jag emot med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com


Presentation av boken:

Ett barn är fött på

Sevedsplan

Självbiografiska berättelser, reflektioner 
och fragment om barndom och liv i Malmö

När boken kommer från trycket - och det har den alltså gjort nu - kommer den att kosta 300:- inklusive frakt (från och med onsdagen den 4 november). Den är på 327 sidor och linnetrådsbunden.

”Grubbla på frågan vem som har strukit hemort ur vårt ordförråd (…) Avstånd från människorna, händelserna och tingen gör att en plats inte ägnar sig för drömmar. En stad blir allt mindre hemort ju fler tionde våningar den får.” 

(Ur Guntram Vespers Norr om kärleken, söder om hatet, svensk översättning av Eva Liljegren 1982)

"Den som lever till ålderdomen dör i en värld som har blivit honom främmande."

(Ur Peter Lutherssons Förlorare Noteringar om 1800-talets etos)

"Forna tiders gamla människor var mindre olyckliga och isolerade än de som lever i dag. Dröjde de sig kvar länge här på jorden hade de förlorat sina vänner, men i övrigt hade få saker förändrats runtomkring dem. De blev främlingar för ungdomen, dock inte för samhället. I våra dagar har en eftersläntrare inte bara fått se människorna dö utan också idéerna: levnadsregler, seder, smak, nöjen, sorger, känslor, ingenting liknar det han känt. Han är av en annan ras i människosläktet inom vilket han avslutar sina dagar."

François-René de Chateaubriand, Mémoires d’outre-tombe (översättning av Ervin Rosenberg)

Det är förstås svårt att beskriva en tjock bok. Så därför kan ni här läsa bokens förord som kanske ger en liten bild av den:

Hur fånga en barndom och en stad? Jag har i denna bok valt att lägga pussel med fristående texter. Det är alltså inte fråga om kapitel i en roman. Varje text står för sig själv, men liksom ett lagt pussel ger en hel bild är det min förhoppning att dessa texter färdiglästa ger en bild av barndomen, växandet in i vuxenlivet, Malmö som stad, kultur och politik under dessa drygt sextio år. Utöver att vara fristående texter kan de också överlappa varandra, i och med att jag berättar om samma personer, platser och sammanhang mer än en gång i boken. Det finns ingen tids- eller ämnesmässig kronologi. Den har jag undvikit, inte för att förbrylla vid läsningen, utan för att jag just betraktar berättelserna som bitar i ett pussel.


Sent 50-tal på Lorensborg

Malmö är unikt i många avseenden. Såväl historiskt som nutida har staden varit en självklar magnet i den region som varit dansk, är svensk men framför allt är skånsk till sitt kynne och sin grundläggande identitet. Men det unika är också dess problem. Få nordeuropeiska städer har en så stor andel invandrare som Malmö. Och jag syftar då sannerligen inte på att där bor många danskar. Malmö har allt sedan den stora arbetskraftsinvandringen under 1960- och 1970-talen haft detta drag. Den tidens jugoslaver, greker och turkar arbetade framför allt i industrin, på varvet och andra arbetsplatser som krävde många friska och starka armar, men inte nödvändigtvis utbildning och erfarenhet. Många av den tidens invandrare var bondbarn från de nämnda nationerna. Sedan 1980-talet – inte minst med den stora flykten från de palestinska samhällena i Syrien, Jordanien, Gaza och Libanon - och framåt har en helt annan sorts invandring blivit Malmös. I och med Balkankrigen på 1990-talet kom en mycket stor grupp flyktingar, de flesta från Bosnien. Och de krig som sedan kommit att prägla den muslimska världen, inte minst sedan den så kallade ”arabiska våren” har också fungerat som en spegelbild i Malmö. Irakier, syrier och många minoritetsfolk som drabbats hårt av inbördeskrigen, har blivit allt större folkgrupper i staden.

Tidigt 60-tal på Stadiongatan 53 B

Detta är en självklar beståndsdel av min berättelse om Malmö. Men det är inte för det en bok som specifikt handlar om invandringen till Malmö. Det är en bok som speglar mina upplevelser och erfarenheter sedan jag såg dagens ljus på Sevedsplan. Det är därför en i högsta grad subjektiv bok som bär det självbiografiska stoffets prägel. 

Jag har egentligen följt väldigt enkla principer för detta arbete: att vara trogen mina minnen, att inte sopa under mattan sådant som kan störa känsliga själar, och att i varje detalj också leva upp till vad jag lovade mig själv för mer än 35 år sedan: att stå det totalitära emot, oavsett om det klär sig i politiska eller religiösa dräkter, och att frihetligt ta mig an det som både präglar, plågar och sedan många årtionden är kännetecknande för Malmö.

Men det övergripande målet för mig är att skildra staden utifrån en erfarenhet som sträcker sig från födelse- och barndomsåren på Rasmusgatan, denna idag så ökända och laddade adress i ett område, Seved, där kriminaliteten skapar rubrikerna och dit ingen i onödan beger sig. På vägen därifrån – jag föddes i juni 1952 – passerar jag alla de övriga Malmömiljöer som gjort mig till den jag är. Det handlar både om förorter som Lorensborg, Lindängen, Nydala och Bellevuegården, och om centrala stadsmiljöer som Gamla Väster, Sevedsplan och Dalaplan. Det handlar om skolgång och arbetsplatser, butiker såväl som fabriker. Och som en röd tråd genom boken går berättelsen om en liten påg som vid sju års ålder förälskad sig i en av klassens flickor och som trånade efter henne fram till skolavslutningen i nionde klass då deras vägar för alltid skildes. Också det är en Malmöberättelse.