onsdag 4 november 2015

Där sjögräs förvandlas till tång

Foto: Astrid Nydahl
Det går fort nu och det är riktigt illa.

Vi skåningar förväntas ta hela världen i famnen, som om den vore en personlig gäst. Ja, vi förväntas stå med värmande rum, tjocka tak, madrasser, mat, dryck och utbildning för de få som också vill ha en sådan bonus.

Jag har bestämt mig för att tacka nej. Jag har bestämt mig för att göra det, nu med omedelbar verkan. det räcker nu, varken jag eller de människor jag känner orkar mer. Slut, finito.

Rekommenderar er att läsa något istället. Kanske detta:

Lorensborg, Malmö. Foto: A.Nydahl

I en sensationell artikel på Expressens kultursida, från den 8 augusti 2015, hävdar artikelförfattaren Johanna Karlsson att det i Malmö finns kriminella strukturer som fattar avgörande beslut om så viktiga ärenden som migration och brottslighet. Hon berättar om anställda vid Migrationsverket i Malmö som tagit betalt för att bevilja uppehållstillstånd. När det hamnar i rätten kräver ett vittne hundratusen kronor plus ett svenskt medborgarskap för att han alls ska berätta vad han vet.

Karlsson kommenterar på ett sätt som är unikt i svensk press:  
Det kallas inte korruption, det som sker i Malmö. Det kallas utanförskap, skuggsamhälle, parallellvärld. Varje gång vi säger så tänker vi på fattigdom, inte rikedom, men parallellvärld betyder också just tillgång - inte brist - på pengar, makt och kontakter. Det betyder att någon lyckats ta sig upp och nu sätter sig över andra. Offren är dubbla. De som rent konkret betalar den korrumperande makten men också de som lever kvar i den andra världen och inte får del av korruptionens genvägar.”
Här ser vi just den brutala uppriktighet som borde prägla fler journalisters arbete, inte minst när de ska granska den svarta ekonomins och korruptionens utbredning i de etniska enklaver som lever parallellt med det svenska samhället. Inte minst i Malmö.

Karlsson misstror de svenska debattörerna. De som gormar om klass och ”utanförskap” varje gång en granat briserar eller en människa i den ena eller andra falangen skjuts. Hon skriver:
”Det är bara det att i korruptionen som allmänt tillstånd finns inget entydigt samhälle att angripa, varken för kommunpolitiker eller eventuella konsumtionskampanjer. Korruption skapar sina egna maktcentrum, egna klassklyftor, egna marknader. Om vi bryter ned det i små delfrågor, vilka har då mest makt i Malmö? Vem kan bestämma vilka tonåringar som har kontanter och inte den här Malmösommaren? Vem har makt över informationen, vem vet vilken granat som bara var ett skrämseltrick och vilken vi bör frukta på riktigt? Och vem bestämmer över liv och död? Till vem ber vi om nåd?”
Hon sätter här fingret på kriminalitetens egen värld, den som överallt annars kallas maffia men som i Malmö fått absolution hos den goda medelklassen, vars liv sällan eller aldrig påverkas av vendettorna.

Utifrån egna erfarenheter visar hon att en kriminella människa kan nå avsevärd framgång om den enda juridiskt giltiga makten ifrågasätts och eroderar. När staten och dess lokala företrädare börjar retirera tar kriminella gäng minst ett steg framåt för att etablera sin makt. Karlsson:
 ”I protokoll från muthärvan på Malmös migrationsverk vecklar en korruption ut sig som går djupare än snabba affärer. Det är handläggare som upptäcker skotthål på sina balkongdörrar och misstänker kolleger hon deltagit i gråzonsaffärer med. Det är företrädare för skånska lågprisarbetsplatser som gör upp om vilka som ska ta sig an vilka asylsökande praktikanter och vilka betalande kontraktsjägare med siktet på arbetstillstånd. Och det är medarbetaren på förvaret som sparar ett foto på den avvisade mannen för att erbjuda honom till olika senioranställda på Migrationsverket. Han behöver inte ragga länge. En blivande enhetschef tackar ja och hämtar öppet tillbaka den avvisande sekunden efter att hennes myndighet hållit honom inlåst, för ett mycket kort äktenskap, och ett pass. Inte ens myndighetsutövarna själva tror alltså på myndighetsutövning så som de tror på att inlåsta vänder sig till myndighetspersonalen som privatpersoner och på det mest intima sätt ber om nåd. Samtidigt som de rent faktiskt arbetar på Migrationsverket gör de sig till vandrande privata migrationsverk. Enmansmyndigheter med rätt att avgöra vem de känner för att bifalla just i dag. Kanske efter att ha ryckts med av ett fotografi.”
 Det som här berättas hör inte till sagornas värld. Det är Malmö 2015. Det är Aftonlandet som öppnat sina portar för en hel stad, för ett helt land.






tisdag 3 november 2015

Tömningen av zigenarlägret avslutad

Foto: Astrid Nydahl
Så har då äntligen tömningen av det allt vidrigare zigenarlägret i Malmö avslutats.  I natt gick polisen in i lägret, upprättat på en ockuperad privat jättetomt i centrum, och framåt morgonen anlände kommunens folk som står för själva avhysningen. Alla de hundratals aktivisterna tycktes ha gått upp i rök, även om det fanns någon enstaka kvar. En av dem greps sedan han bitit en polis.

Vid niotiden i morse var ett trettiotal zigenare kvar i lägret och polisen meddelade helt i svensk tradition att man ”för en dialog med dem”.

Polisen meddelar att man kommer att vara kvar på platsen i flera dagar framöver.

Nu frågar sig vän av ordning: vem ska betala för bortforslandet av avföringsbergen? Vem ska stå för saneringen av marken? Och viktigast av allt: tror svenska myndigheter att de så kallade migranterna nu sätter sig i sina bilar (samtliga har körförbud säger polisen) och snällt kör hem till Rumänien? 

Så blir det säkert inte. Min inte alltför kvalificerade gissning är att de under det närmaste dygnet kommer att samlas på en ny plats, ockupera den istället för tomten de tvingats lämna och med Malmös godhetsvänster där etablera ett nytt läger. Allt i frihetens namn! Se där ett Schengen-relaterat socialt problem som ingen – allra minst Malmöborna – hade bett om.

Ev. kommer uppdateringar senare, beroende på vad som händer under dagen.
Skånska Dagbladets bevakning här, och Kvällspostens här.

Uppdatering:


Hur kan det komma sig att det bara tog några timmar innan alla lägerboende och aktivister var ute ur lägret? Månad efter månad har denna process malt på med beslut, överklaganden, nya beslut och nya överklaganden och därmed givit intryck av att vara en nästan olöslig uppgift för samhället.

Jag är övertygad om att vi givits denna bild som en del av den propaganda som bäddat in Sverige i ett tillstånd någonstans mellan mardröm och Kafkalandskap. Propagande fungerar så att bara den ständiga upprepningen leder till resultat. Till det har pressen, inte minst den i Malmö, fungerat som markockupanternas talrör. De har gjort sig till villiga megafoner åt en orimlighet som före Schengen-avtalet hade varit helt omöjlig att genomföra. Vem som helst av oss svenskar som ockuperat en tomt hade avhysts samma dag. Men zigenarna från Rumänien, Bulgarien och andra länder har porträtterats som ”svaga” och inte ens kontakterna med t.ex. rumänska myndigheter har lett fram till något. Zigenarna är inte svaga! Det är inte svaga människor som reser kors och tvärs i Europa, tigger och stjäl och bosätter sig på andra människors markområden. En svag människa eller grupp hade aldrig ens tänkt tanken att göra detta.

Vi är i bästa fall offer för den allt mer  genomgripande polariseringen av det svenska samhället. Jag citerar vad Nathan Shachar just skrivit i Dagens Nyheter om flyktingdebatten, den kan gälla zigenarfrågan och tiggeriet också:

En utomstående hade svårt att värja sig mot intrycket att bägge de svenska debattlägren gnuggade händerna över de nya möjligheter som öppnade sig. Detta är det första, typiska tecknet på ett antagonistiskt samhälle: alla händelser, stora och små, blir till bekräftelser för bägge sidors partigängare.
Jag tror de flesta svenskar stretar emot polariseringen. De är rov för bägge impulserna, dels en het vilja att hjälpa, dels en tilltagande oro för de praktiska konsekvenserna. Men som det hela utvecklar sig kommer det att bli allt svårare att inte välja sida. Det börjar se farligt ut. Jag noterade sist i Sverige det jag sett så många gå. 
ger på andra håll – hur familjer och vänkretsar har en tyst eller öppen överenskommelse att inte beröra det eldfängda Ämnet då de träffas.
Demokrati är ett system där stridiga intressen och ideologiska motsättningar kan jämkas utan våld. Ju mer hejdlöst parterna svartmålar varandra desto svårare blir det för systemet att leverera politiska lösningar och undvika våld. Man ryser över att säga det, men Antonio Machados hundraåriga besvärjelse börjar kännas aktuell: ”Bevare dig, lille svensk som kommer till världen, för ett av de bägge Sverige kommer att göra dig illa.”
För mer information i ämnet rekommenderar jag min artikel om Karl-Olov Arnstbergs bok Romer i Sverige.


Henrik Nordbrandt om islam

Foto: Astrid Nydahl
Den danske poeten Henrik Nordbrandt har vid många tillfällen i sitt långa liv skrivit om - och hårt kritiserat - islam. Nu gör han det igen under rubriken Ett porträtt av en olidlig diskussion om islam. Här kan ni läsa inledningen, hela artikeln finns här.
Når jeg – i et forsøg på at forklare, hvorfor mange moderate muslimer tøver med at tage afstand fra terrorhandlinger begået i islams navn – påpeger, at denne religion faktisk blev grundlagt med vold, får jeg at vide, at »kristendommen da er lige så slem, ja, muligvis endda værre«. Derefter følger som regel en opremsning af kristendommens uhyrligheder gennem historien, korstogene, inkvisitionen etc. 
Argumentet – »at kristendommen er lige så forbryderisk« – har, uanset om det er sandt eller ej, absolut ingen gyldighed, da det ikke ændrer ved, hvad islam er og gennem tiderne har været. Ikke desto mindre kan jeg som regel ikke lade være med at nævne, at der findes nogle diametrale modsætninger mellem de to religioner, som man bør holde sig for øje, hvis man i det hele taget ønsker at udtale sig om emnet. Først og fremmest disse: Jesus lod sig dræbe, Muhammed dræbte.  Jesus lod sig korsfæste. Muhammed opfordrede (ifølge Koranen) med Guds egne ord folk til at korsfæste dem, der var imod ham (Koranen: 5/33). 
Begge anså sig selv for Guds talerør på jorden, og begge blev betragtet som profeter. Hvad professioner i øvrigt angår, var Jesus jo tømrer, mens Muhammed kunne sætte de mere respektindgydende titler ’general’ og ’statholder’ efter sit navn. 

Här följer en tidigare artikel jag skrivit om Henrik Nordbrandt

”Noget af det bedste jeg ved, er at forlade et sted, likgyldigt hvilket (…) Når man kommer til et nyt sted, genfinder man de samme problemer, man troede, man havde sluppet, selv om man ville sværge på at de ikke var med på rejsen.” 

Ur Breve fra en ottoman

Finns det någon som bättre symboliserar hemvisten i det nordiska, och flykten bort från det, än den danske poeten Henrik Nordbrandt? Under sina många år i Turkiet och Spanien har han uttryckt en sådan ilska mot sitt gamla Danmark och en sådan motvilja mot ljuset och höststormarna i Köpenhamn att det gränsat till förakt. Och så plötsligt: en stor försoning, en mildare ton, ett slags hemkänsla. Just så ser också hela hans författarskap ut: från lovsånger till en kvinna i den danska miljön, till en kokbok om turkiska maträtter (Damelår og andre specialiteter).

Ett slags sammanfattning av exilåren sker i Dumhedens løvefødder, en mycket engagerad uppgörelse med religion i största allmänhet och med det han sett av den i Turkiet i synnerhet. Också här ser man sambandet: det var när de religiösa fundamentalisterna på nytt började marschera i Turkiet som Nordbrandt lämnade landet. Det kunde han varken förlika sig med eller leva i som vardag. Hellre huka i snålblåsten med uppfälld trenchcoat-krage mellan Nyhavn och Hovedbanegården än sitta på café i Ankara och höra hur ännu en författare ställts inför rätta eller ännu en islamistisk politiker tagit över i kommun eller stat.

Ungefär så har Nordbrandt tänkt, och kommit tillbaka till sin nordiska födelseort, Frederiksberg, där han såg dagens ljus den 21 mars 1945, vilken han för övrigt så fint har beskrivit i självbiografiska boken Døden i Lübeck (ett smeknamn han fick i ungdomen då han p.g.a. sjukdom vägde knappt fyrtio kilo), en bok som med sin svarta humor kastar ett ljus över poeten som kan vara till glädje vid läsningen av honom:

”Hvordan kan det være, at man har to forældre, fire bedsteforældre, otte oldeforældre, seksten tipoldeforældre o.s.v., när det stadig bliver flere mennesker i verden? Hvis jeg brugte en weekend til at sætte mig ned og tænke over det, ville jeg muligvis nok kunne fortså det. Men så meget tid synes jeg ikke jeg har. Og børn skal nok heller ikke vide alt.”

För att förstå hur förbindelsen – och senare konflikten – mellan Köpenhamn och Ankara såg ut, bör man läsa en bok som heter Ruzname. Den har sin titel från det ord av persiskt ursprung som fanns i det ottomanska väldet, och som betyder dagordning eller dagbok (men som i modern tid ersatts av andra ord). I denna bok kan man se hur Nordbrandts kärlek till Turkiet sakta övergår i en mycket stark pessimism. Boken skildrar tiden 4 mars 1995 till 4 mars 1996. Dag för dag kan man här följa hur Nordbrandts liv påverkas av det politiska och sociala händelseförloppet i Turkiet, och hur hans ljuva exil alltmer liknar en tvångströja.

Samtidigt är dagboken ett slags skrivövning eftersom författaren parallellt med skrivandet lär sig hantera den dator den skrivs på. När Turkiet nalkas en ny tid, som i alla avseenden också är en gammal svunnen tid, kämpar författaren med den nya teknik som ska förmedla hans tankar. ”Det har været en helvedes ’litterær’ måned. Af samma grund har jeg heller intet fåed skrevet” antecknar han den 30 september och fortsätter: ”Nu regner det, og der står nogen og glor. Nogen. Glor. Det varer hele dagen, så den varer et år. Man ved, hvad det er, man dør af, og har egentlig ikke noget imod det.”

I december erinrar han sig barndomens segelturer på Öresund, och säger: ”Hvor Norden dog er grim, bleg og modbydelig.” Turkiet glider mot en osäker framtid och Nordbrandts bokbestånd ruttnar och möglar i den fuktiga värmen.

Idag (detta skrevs 2006) är det en mycket svartsynt Nordbrandt som skildrar Turkiet, och det är i den nya boken han gör det:

”Nogle af mine bedste venner er muslimer, og jeg tager skarpt afstand fra fremmedhadet i Danmark (og alle andre steder).Men det betyder ikke at jeg kan acceptere islam. Jeg betragter den som en historisk ulykke.” skriver han. Och det är med ett citat ur Koranen han utvecklar sitt resonemang, ett citat som säger att Abu Lahab måtte försvinna och hans händer vissna, han ska brinna i en flammande eld tillsammans med sin hustru. Så säger Nordbrandt, att dessa verser är ”nogle af de mest hadefulde i Koranen, men langtfra de eneste”.

Det är denna typ av våldsamma utsagor i en helig skrift som får Nordbrandt att beteckna religonen som sådan som en historisk olycka. Men vad får honom att dra denna radikala slutsats? Vid närmare eftertanke är också kristendomens heliga skrifter fulla av detta slags hämnande Gud. Kan man nöja sig med att hämta verser ur Koranen eller Gamla testamentet för att förstå Nordbrandts slutsats. Nej, jag tror inte det räcker. Man får nog söka sig till hans barndom för att se hur han mycket tidigt präglades av inställningen att all religionsutövning är dumhet. Han formulerar det själv på annan plats i boken:

”Så længe de, der styrer verden, henviser til magter, som ingen kan bevise eksisterer, og hvis formodede natur modsiges af den videnskab, som menneskeheden har indrettet sit liv efter, vil der nok ikke være nogen ende på de trojanske krige”.

Det är alltså inte en särskild religion som orsakar Nordbrandts starka misstro. Det är bokstavligt talat allt prat om makter utanför människans kontroll, oavsett vad de kallas eller kallar sig själv.

När islamismen vann sina övertygande segrar i Turkiet var det dags att återvända hem till Danmark. Och väl hemma finner han en kultur där folkkyrkans representanter ”af Dronningen modtager folkekirkens præster de samme ordener som militærets folk, og alligevel taler præsterne uden blusel om ’moral’ og ’kristne værdier’. Er kombinationen Gud, konge of fædreland en kristen værdi? Er titlen general en kristen værdi? Historien kunne godt give det indtryk, men mon Jesus vile have skrevet under på det?”

Så resonerar en modern dansk poet som vägrar inlemma sin diktning i någon högre statlig eller religiös institutions tjänst. Och det är denne poet som också utgivit diktsamlingen Guds hus: ”Som et modent granatæble/ for den tørstende/ var vores kærlighed i Guds Hus:/En hård, blank skal./ Fuld af sød, rød saft/ umulig at drikke/ uden at komme til at knuse/ de bitre kerner i den.”

Lyssnar man på tonfallet förstår man att det inte är en hatisk man som talar. I dansk press har jag sett insändare som betecknat Henrik Nordbrandt som hatisk, för att han i essäer, artiklar och intervjuer förklarat varför han tycker så illa om religioner och de politiska rörelser som föds ur dem. Jag tror att dessa reaktioner har mer att göra med de tabun som idag finns i Europa när det gäller islam. Ty Nordbrandts kritik av islam skiljer sig inte nämnvärt från den kritik som alltsedan 1950-talet riktats mot kristendomen.

Man ska inte läsa honom som om han vore hatisk eftersom hans kritik ingår i en lång västerländsk tradition. Man ska läsa honom som den upplysningsman han är. Henrik Nordbrandt är i den meningen också en nordisk mystiker, full av respekt för livets alla outgrundligheter. Även om hela hans livssyn tycks rotad i upplysningstraditionen, hindrar det inte honom att ständigt umgås med det heliga, vilket tycks vara en av poesins hörnstenar. En poet som bara litar till förnuftet skulle inte ha varit en poet.

Nordbrandts idévärld sträcker sig från den materiella världen och dess lagbundenhet, till den lyriska mystik som ofta gestaltas i samlingen Guds hus: ”Matematik er for datamater./ Guds hus er for vand, /figentræer, slanger og æsler/ og folk som har fået evnen/ til at le ad det indlysende.”

Ur min bok Stormar och vilopunkter från 2006. Om någon vill läsa hela boken så går det bra att beställa den direkt från mig. Jag har en restupplaga kvar.

måndag 2 november 2015

Kosovo/Kosova i "nytt" katastrofläge

Riksalbansk sedel från 1964. Har det gått bättre med först D-mark och sedan euro i Albanien och Kosovo/Kosova?
Foto av en sedel från 1978: Thomas Nydahl
Det är bara några dagar sedan vi fick veta att det jobbas i EU för att göra Kosovo/Kosova till ny medlem. Kommentarerna har varit förutsägbara: ett sådant medlemskap skulle förstås orsaka en ännu större utflyttning av albaner till nordvästra Europa.

Men redan nu kan man konstatera att det pågår en formlig katastrof i den forna jugoslaviska provinsen. Rapporten i sin helhet kan man läsa här.

Man kan också saxa viktiga fakta ur Deutsche Welle (DW). Här talar man om en formlig exodus eftersom nu fler än 50.000 människor lämnat det lilla landet på två månader, och:
Many schools have seen the effects: Teachers have been let go as more than 5,200 students have left. The streets and restaurants in Pristina, normally full of life, are also emptier than usual. For a country with just 1.8 million people, this mass exodus poses a problem. «Kosovars don’t believe in political parties, parliament or the government anymore,» sociologist Artan Muhaxhiri told DW. «So, first chance they get, they leave.» Kosovo is one of the poorest countries in Europe, with unemployment at 45 percent and more than 34 percent of people living in poverty, meaning on less than 1.42 euros a day. About 18 percent even live on just 94 cents a day. But there are also some middle class Kosovars giving up fairly well-paid jobs to leave the country illegally.
Det som skulle bli den nya "självständiga" nationens stolthet ligger i ruiner. Vare sig regering, parlament eller myndigheter åtnjuter längre något förtroende bland medborgarna. Bara 18% av medborgarna är nöjd med regeringens arbete (2008 var siffran 46,9%), 14% är nöjda med statsadvokatens arbete och 14% med rättsapparaten. Endast 15% av Kosovos/Kosovas medborgare är nöjda med statsministern! Och 77% av dem menar att valen i landet varken är demokratiska eller i överensstämmelse med internationella normer.

Utvecklingen är djupt tragisk. De albaner som levde under Serbiens styre, först i den Jugoslaviska federationen där Tito givit dem ett visst självstyre, med bland annat universitet och egen poliskår i huvudstaden Prishtina, och sedan under Milosevics krigförande och totalitära rest-jugo, för att till sist bli ett NATO- och EU-protektorat maskerat som självständighet, har väl bara kunnat dra negativa slutsatser av skeendet. De som drömde om något annat är i bästa fall desillusionerade.


Det rimligas konst

Paul Gruchow (1947-2004) Läs mer här.
"We ourselves seldom comprehend the moment at hand. So we turn to history, the one element of our lives it is possible to fix on. Or we turn to principle. Or we turn to nature. There we find, amid the silence, and mystery, order and structure, the sense that life is not simply random." (Paul Gruchow: The Necessity of Empty Places)

Det rimligas konst står sällan att finna i det mänskliga. Det mänskliga formeras under olika ismer, ger sig själv namn som ska lysa mot omgivningen, men oavsett om den kallar sig liberalism eller socialism slutar den i samma självmotsägelse: ingen frihet eller all frihet, beroende på vem som skriver ner berättelsen, all frihet eller ingen frihet, som pendelrörelsen mellan individen och massan, eller som den mellan boktryckeriet och tortyrkammaren. Varje system jag sett i mitt liv har uppvisat samma typ av absurditet: inbyggt i dess författningar har det, bakom alla de vackra orden, funnits mekanismer som antingen bejakat tygellöst barbari eller total frånvaro av tanke-, yttrande- och tryckfrihet. 

Alla applåder som smattrade när Egypten, Libyen och andra arabstater "befriades" och som helt bortsåg från det som nu är så tydligt, till vilken nytta var de? Till vilken nytta är applåderna för samma skeenden i Syrien och Irak? Sett till de söndertrasade nationerna själva, till ingen nytta alls. Nyttan skulle möjligen kunna finnas i några mäktiga aktörers innersta kretsar, de som säljer de senaste vapensystemen, de som försöker säkra oljekällorna och upprätthålla ett tillstånd av status quo i regionen. När IS låter förstå att de från Irak och Syrien tänker fortsätta till Jordanien antyds det i en Jerusalemtidning att Israel också mer konkret kan komma att dras in i "konflikten". 

Hur skulle vi bättre förstå det poeten Paul Gruchow skrev, om vi vände oss till den tystnad där livet inte framstår som slumpartat, när det mesta som sker framför våra ögon tycks bestämmas av just slumpen? För att se mönstren, sambanden och orsakerna krävs det koncentration, studier, ja det krävs i själva verket ett större allvar i betraktandet av världen. Just de klassiska motsättningar som driver ett samhälle framåt - eller leder till dess pulverisering - återfinns i allt det som sker när supermakterna och deras allierade dirigerar och agerar i eget intresse. Att hålla samman strukturer som befinner sig under angrepp visar sig då också vara den allra svåraste balansgången. Vi ser det ske igen i Ukraina. Vi såg det ske under "den arabiska våren", vi såg det också ske under 1990-talets Balkankrig och i den sydslaviska federationens sönderfall. Särskilt svårt är det förstås inte att ana att det sker också i vårt eget land, i Europas övriga nationer. Man kunde förstås kalla det annat än "strukturer under angrepp", men jag tror det kan vara en sammanfattande beskrivning. 

Det är förstås meningslöst att tycka och känna inför dessa skeenden. Vill man förstå dem bättre måste man också själv anstränga sig. Vara den evige eleven. Jag försöker varje dag men misslyckas minst varannan. Att sluta betrakta de statliga och/eller monopoliserade och noga filtrerade nyhetsbulletinerna som sanningar kan vara ett litet steg på vägen. Just i sönderfall bör varje "nyhet" betraktas som antingen propaganda eller resultat av journalistisk lättja, innan den på ett eller annat sätt verifierats. Kunskapens källor finns idag på helt andra platser. 


lördag 31 oktober 2015

En illusionsbefriad vedersakare

Foto: Astrid Nydahl

I sin kritiska biografi Searching for Cioran skriver Ilinca Zarifopol-Johnston (1952-2005) om honom som människa och filosof, formad av de tidiga åren i Rumänien. Eftersom författarinnan avled innan hon var färdig med sin biografi har maken, professorn Kenneth R. Jonhston fullbordat boken och tillfogat hennes arbetsdagbok, som handlar om Ciorans sista år i livet i Paris och hennes egna resor till Rumänien i jakt på material för biografin. På så sätt belyses Ciorans författarskap och filosofi från två sidor av hans liv; det tidiga som ung i Rumänien och det sena och det allra sista i Paris. Bokens spännvid är unik och ger oss bilder av en stor författare och filosof som helst av allt hade velat glömma och förstöra sina tidigaste texter, eftersom de röjer hans flirt med fascismen.


I Sverige blev Cioran mer bekant för en läsande krets med utgivningen av Om olägenheten i att vara född. Senare kom Bitterhetens syllogismer, Historia och utopi och På förtvivlans krön. En djupgående intervju publicerades i Gabriel Liiceanus Apokalypsen enligt Cioran. Trots dessa översättningar tycks Cioran ändå ha förblivit det vi numera i Europa karaktäriserar som ”smal”. Han har aldrig placerats i några av bokhandelns staplar, aldrig toppat några försäljningslistor eller varit huvuderbjudande från några bokklubbar. Hur ska man tolka det? Ska man betrakta Cioran som en författarnas författare och en filosofernas filosof? Nej, jag tror att det är att underskatta hans betydelse. Istället tror jag att Cioran idag spelar samma roll av illusionsbefriad vedersakare av den moderna människan som en gång Nietzsche eller Schopenhauer gjort. Hans texter har ett slags långtidsverkan som är jämförbar med poesin, de överlever med råge hans egen generation och har förutsättning att bli klassiker i egen rätt.


fredag 30 oktober 2015

Botho Strauss: Med andra ord: endast det man älskar går under

Östersjökust vid lågvatten. Foto: Astrid Nydahl
Författaren Botho Strauss står åter i centrum för debatten i hemlandet Tyskland. Så blir det när man som Strauss oförfärat säger några sanningens ord mitt i strömmen av offentliga lögner. Man får dock inte glömma bort att han först och främst är en lysande berättare. En av hans böcker som jag håller särskilt högt är Kopistens misstag, som i original utkom 1997 och på svenska i översättning av Lars W Freij år 2000.

Jag saxar lite ur boken:

”Inte på någon sida, inte inom någon politisk fraktion kan jag se något gott eller ens en utsikt, ett utkast. Det handlar genomgående om ett schackrande, i moralisk såväl som i strategisk mening. Detta borde jag med hjälp av exempel demonstrera eller kommentera för Diu, uppifrån vår kulle. En kulle från vilken ingenting kan styras eller påverkas, som endast utgör en avlägsen utsiktspunkt, varifrån man nyktert och spänt kan följa ett oudvikligt ödes uppehållande schackdrag.”


Det Strauss i detta citat visar är att han alltid, också i inre exil ("uppifrån vår kulle"), långt från kultur- och mediakretsen, ser vad som sker i ett större sammanhang. Just därför är han bortom och utanför de olika politiska fraktionerna. Jag skulle uttrycka det så här: bortom och utanför det partipolitiska spelet. När jag skriver om den katastrofala utvecklingen i Sverige och Europa får jag alltid kommentarer av typen: "Vänta till valet 2018 så..." som om det skulle förhindra eller förändra någonting. Liksom Strauss vägrar jag att ställa mig i något partis tjänst. Självklart ser jag var motsättningarna finns, och lika självklart förstår jag vad som är katastrofens orsaker, på olika nivåer och i olika sammanhang. Det handlar, så som Strauss uttrycker det, om ett "oundvikligt öde".

”Vad jag saknar en föreställare just nu! Alla väsentliga frågvor måste man rikta till sig själv. Vad som kommer från andra är uteslutande bagatellfrågor.”

”Religionernas makt går mot sitt slut… Hur ofta har man inte läst det i moderna tänkares verk! Och så uppstår religionens makt på nytt. Och det i samma århundrade som dödförklarade den. Hävdar sig återigen, fast nu sker det på ett oanat ställe, som i islams fall.”

Kanske är det på den här punkten som Botho Strauss utvecklat sitt kritiska tänkande på det mest slående sätt.  I hans Anschwellender Bocksgesang från 1993, liksom i den nya essän publicerad i Der Spiegel: Der letzte Deutsche kan man se hur denna kritik utvecklats.

”Allt är beroende av om upplösning i västerländsk mening förblir det centralt förhärskande och en sista, oövervinnelig bastion.”

”De flesta nu levande skriftställare har som om det vore en självklarhet gjort upp i godo med makthavarna, det gamla sättet att skriva har försonats med den moderna tiden. Nu har, oförhappandes, en vägran att finna sig i ett sådant ’aggiornamento’ kommit in i själva arbetet, och den författare som följer sitt skrivandes förtrollade stig har knappast något annat val än att långsamt men säkert avlägsna sig från sin tid.”

Och till sist skulle jag ändå vilja framhålla hans djupt moraliska kritik av sönderfallet. Det räcker att begränsa sig till så enkla ting som hyfs, artighet och välvilja för att se hur fort och radikalt allting gått sedan 1950-talet och framåt. Hålla upp en dörr för någon? Resa sig för äldre på buss eller tåg? Skicka ett tackkort om man uppvaktats? Vara tyst om situationen kräver det? Allt sådan är på väg bort eller har redan försvunnit. Därför finner jag Botho Strauss ord befriande klara, och drar mig gärna till minnes att de är skrivna redan 1997:

”Framtiden tillhör dem som är befriade från allt vi har tyngts av. Tänk bara hur allting kommer att gå så snart vi inte längre vet något om det goda.”


”Jag kan inte samtidigt leva mitt liv inom en bestämd kultur och beräkna dennas objektiva nedgång. Med andra ord: endast det man älskar går under. Allt annat förstår att utveckla sig desto kraftigare.”


torsdag 29 oktober 2015

Mardrömmen

Tobbes paradis utanför Tollarp. Foto: Astrid Nydahl

I natt träffade jag Tobbe. Han kom i bil tillsammans med andra människor. Under armen hade han några LP-skivor, en av dem med grekisk musik som han sa att han fått av Astrid.

Jag berättade att vi hade begravt honom och att allt måste vara ett missförstånd. Då log han och sa: "Vissa saker måste man ordna upp efter sig."

Jag försökte i mardrömmen, logiskt och lugnt, finna en förklaring på hur det var möjligt och jag ställde mig frågan om man kunde vara "partiellt död". Så hemsk kan verkligheten vara i drömmen.

Tobbe var ledsen att vi sålt hans hus, men han fick ett rum hemma hos en syster. Han hade inga ägodelar kvar, bara de kläder han kom i. Men han verkade glad. Han såg sig omkring, rufsade syskonbarnen i håret, skrattade precis så som jag minns.

Han ville spela den grekiska musiken för mig. Jag tyckte om den. Och så sa han: "Jag visste att Astrid skulle ge mig bra musik". Jag ifrågasatte inte ens att den var en LP. Men det hade säkert att göra med att Tobbe vårdade sin LP-samling, där fanns ju gamla Beatlesskivor, Tom Waits, Bob Marley och den svenska proggen.

Jag vaknade med en stor sorgkänsla. Kände mig förvirrad men samtidigt lättad över att ha fått träffa Tobbe en liten stund.


Fascist och rasist hit, fascist och rasist dit - en urgammal sed

Foto: Astrid Nydahl
Vår tidsepok har ett stort behov av att stöta bort och ut kritikerna av den förda politiken. Två begrepp dominerar: "rasist" och "fascist". Begreppens tomhet är ofta uppenbar. Det ger mig skäl att påminna om vad den store Solsjenitsyn en gång skrev i sitt livsverk Gulagarkipelagen. När man läser det slås man av att vissa företeelser tycks tidlösa.

” – Jaså, ni  är fascister? Är ni fascister allihop? undrade förhoppningsfullt några fångar, som närmade sig oss. Så snart vi bekräftat, att vi var fascister, skyndade de iväg. Vi var inte längre intressanta för dem.

(Vi vet redan att fascister är öknamnet på 58:orna, de politiska: ordet har myntats av de skarpögda blatnyje, de vanliga förbrytarna, och har i högsta grad vunnit översåtarnas gillande; en gång i världen var öknamnet KR-ARE, kontrarevolutionärer, en bra beteckning, men det hade mist sin fräschör och det fanns behov av en träffsäker beteckning.)” 
Alexander Solsjenitsyn: Gulagarkipelagen, del 3 Dödsarbetslägren, ur kapitel 6, ”Det har kommit fascister”, översättning av Hans Björkegren.

Hos Lars Vilks kan man nästan dagligen, men särskilt i den här texten, studera fenomenet. Det är, som han visar, tidlöst i den meningen att varje epoks härskande klass har behov av att brännmärka sina kritiker. Idag är det svårt att finna en riktig rasist, om man inte letar i de mörkaste vrårna, men betydligt lättare att brännmärka varje kritisk synpunkt som sådan. Begreppet fascist har dammats av bra länge nu, men särskilt sedan 2010 då en märkbar förskjutning i det svenska partiväsendet och riksdagen ägde rum. De fem år som gått har inte gjort det enklare för maktens megafoner, men de har funnit att knepen fortfarande fungerar. 

Ropa fascist högt och du får genast en anhängarskara. Ropa rasist ännu högre och du kan räkna med att en tid framöver ändå sitta trygg i den båt som får allt större slagsida men hittills inte sjunkit. Det viktiga i sammanhanget är att du ska använda orden så att ingen frågar dig vad du menar; alltså med beslutsamhet och spelad eller äkta övertygelse. Fascist och/eller rasist är ju var och en som inte delar din uppfattning. (Jag har tidigare gjort ett försök att reda ut begreppen med lite historiska perspektiv).

Europa befinner sig i gungning nu. Kontrarevolutionär är förstås verkligen den som säger nej tack. Det borde således vara ett hedersord. Men som Solsjenitsyn visade duger det inte mycket till. Reaktionär är annars den stämpel som saknar bäst-före-datum. Hur återupprättar vi ordens verkliga betydelse? Hur återtar vi dem, så att de betyder det de ursprungligen avsåg att betyda? Genom att använda dem med måtta och att aldrig kasta dem efter människor som glåpord eller förslappade klichéer.