onsdag 21 oktober 2015

Wava Stürmer: Dikter – Poezi (översättning till albanska av Muharrem Miftari i samarbete med Ullmar Qvick)

Foto: Astrid Nydahl
Wava Stürmer är en finlandsvensk poet bosatt i Jakobstad. Muharrem Miftari är född i Mitrovica, Kosova men sedan 1995 bosatt i Finland, nu i Esbo. Den bok jag nu läser, Dikter – Poezi, är frukten av deras samarbete, alltså en tvåspråkig utgåva.

Wava Stürmers bakgrund är spännande. Hon föddes 1929 i Boma, Belgiska Kongo, nuvarande Kongo-Kinshasa. Lyrikdebuten kom redan 1955 med samlingen Bevingad vardag. Sedan dess har hon publicerat ett drygt tjugotal diktdamlingar och romaner. Hon är också verksam som sångtextförfattare och dramatiker.

Miftari kom som flykting från krigets Kosova till Finland, han studerade filologi och litteratur i Pristhina. Den första tiden i Finland bodde han i Jakobstad där han kom i kontakt med österbottniska författare. Han är själv poet och har bl.a. publicerat sig i antologier och skrifter i Finland. På albanska har han utgivit samlingen Ogur për lisin e shenjtë (2000).

Stürmers bok är ett vackert exempel på samarbete över språkgränserna. Förståelse över gränser betraktar hon, med bokens måtto som en företeelse ”Osannolik. Möjlig”. Och det är väl där man alltid måste börja. Att göra det som först ter sig omöjligt visar sig ju alltid gå vägen om det finns en vilja till det. För Stürmer och Miftari är det denna gemensamma vilja som resulterat i den tvåspråkiga boken.

Stürmer skriver en vacker, stram och skenbart enkel poesi. Hon säger i en av dikterna att hon ”skriver för dem som  livet stört/ som vet”. Poetens ”egen bedövande/ brist” är utgångspunkten. En av dikterna fick mig att tänka på de många barndomstexter jag just skrivit till min Malmöbok:

”I alla tider i varje stad finns ett barn
som är elva år och lever i magiskt land.
Längtar efter natten för drömmarnas skull
efter morgonen för det som ska hända.
Ovetande att i morgon är världen en annan
för alltid förändrad
dess fulländning
förstörd för att aldrig mer upprepas.”

Förundrad inför världen – den enkla, den svåra – står Stürmer med frågor och resonemang. Och det kanske bara är en tillfällighet att en av dikterna genast får mig att tänka på Albanien, Örnarnas land. Ur den dikten citerar jag:

”Örnen, hästen och mannen
sammanvuxna som bergen
där stäppen börjar.”

Det finns också en avklarnad ton i hennes dikter, en ton som pekar mot det åldrande och förgängliga och just en sådan dikt tar jag med mig i livet, med tacksamhet:

”Nu vill jag bara
ställa min tillbringare
på bordet.
Inte be någon komma.

Ha dörren öppen.”


tisdag 20 oktober 2015

Patti Smith: M Train (Brombergs, översättning av Ulla Danielsson)

Höst på Landön. Foto: Astrid Nydahl
Nog är den tålamodsprövande, Patti Smiths nya bok och uppföljare till Just Kids. Den är det i ett mycket specifikt avseende, och när jag själv läst ungefär halva boken började jag undra om hon driver med sina läsare. 

Jag vill ge er exempel på fraser som återkommer på var och varannan sida: ”Reklamtexten: Det himmelskt goda kaffet”, ”…beställde in svart kaffe”, ”steg upp tidigt och beställde upp kaffe”, ”Jag lagade mitt kaffe…”, ”köpte en mugg svart kaffe”, ”verkade vara centrum för kaffeförsäljningen” etc. 

Är det tröttsamt, enahanda? De få exemplen är ingenting jämfört med boken. Ska man läsa den får man stålsätta sig. Vid sidan av allt kaffedrickande och kaffespillande och cafésittande så är det en oändlig rad banala sittanden och ligganden vid tv-apparater som visar deckar-serier. Är en människas kaffe- och deckarbehov så intressant att det måste ösas ut över sidorna i en vackert bunden och tryckt bok? Det tror jag inte. En kompetent förlagsredaktör skulle rimligen ha bett Patti Smith att återkomma med ett stramare manus, där existentiellt viktigare aspekter av hennes livserfarenhet fått prägla texten.


Jag har väldigt svårt att förstå hur det kunnat bli så här. Med Just Kids visade Patti Smith att hon verkligen kan skriva. Med sin skenbart enkla prosa trollband hon mig i berättelsen om sitt eget unga liv och om vägen in i New York-kulturen, litteraturen, konsten och musiken. 

Nu känns det som om det är en annan människa med samma namn som skrivit M Train. Den är banal, den är i sina bästa stunder glimtar från intressanta möten, men för det mesta också övermåttan flummig och lite pubertal i sin ton. Jag förstår det uppriktigt sagt inte. Av en fin berättare finns det kvar en krönikör som tror att varje vardagshandling intresserar resten av världen och som med sina samtal med ”besjälade” skosnören försöker verka djup men bara låter som en övervintrande hippieflummare. Det var en sorglig erfarenhet. Jag sluter boken och tar fram Just Kids. Den måste jag läsa igen, för att inte bära på ett intryck av Patti Smith som i bästa fall bara blir en fråga om humör och smak, eller i sämsta fall en rättvis bedömning av en bok som inte håller vad den lovar.

Jag ser för övrigt att en av recensenterna i den svenska pressen jämför Patti Smith med W.G. Sebald för att hon har bilder i boken (liksom han). Det är både genant och dumt, men det säger något om den nya gruppen av "litteraturkritiker" som nu befolkar vår sammanslagna pressvärld, den som kräver allt större likriktning och allt mer utslätad nivå på "bildningen". Bilder i boken hade också Elsa Beskow, men ingen har ännu jämför henne och Smith.

Här recenserade jag Just Kids den 28 oktober 2010.


Tredje intifadan. Några tankar


Den tredje intifadan pågår som bäst. Dag efter dag sticks och huggs människor ner med kniv. Några dör av pistolskott. Några, idag vid två olika tillfällen, blir avsiktligt påkörda av bilar. Ordet "några" bör här förtydligas: de som utför dåden är palestinier, de som skadas eller dödas är israeliska judar. Så långt är spelplanen tydlig. Bilden ovan kommer från en Facebook-sida tillhörig Fatah-rörelsen. Bilden nedan kommer från en Gazan Zahran Barbah, avsedd att visa var man ska köra in kniven i sina offer, publicerad på Facebook!


















Det många frågar sig nu är huruvida dessa angrepp är organiserade. Klart att de är! Man finner ingen plats på jorden där så många, framför allt unga, människor plötsligt beväpnar sig och hugger eller skjuter ner sina offer, eller helt enkelt kör över dem för att döda. Angriparna vet att de med all säkerhet själva blir dödade.

Den tredje intifadan har kallats Oslo-generationens. Det handlar om en ung palestinsk generation som inte längre vill leva under israelisk ockupation, eller behandlas som andra klassens medborgare inne i Israel. Man får ta risken att anklagas för att vara antingen naiv eller terrorvän, men jag vill påstå att det bara finns en långsiktig lösning: ett slut på den israeliska ockupationen. Judiska filosofer, intellektuella, politiker har i mer än fyrtio år sagt det, så det är ett fint sällskap man tillhör om man ansluter sig till denna skenbart enkla tes. Den tredje intifadan visar, om inte annat, att man varken på kort eller lång sikt kan bygga ett säkert, harmoniskt och bestående samhälle om man håller ett annat folk undertryckt. Historien känner inte ett enda exempel på att det skulle lyckas. Och de avskyvärda dåd som nu äger rum vid ett antal tillfällen varje dag måste tjäna som en uppfordrande maning till den politiska klassen i Israel att lägga om kursen. Om inte annat så just för Israels skull!


Ayaan Hirsi Ali: Reformera islam

Skånskt landskap, oktober 2015. Foto: Astrid Nydahl
Den som idag påstår att Ayaan Hirsi Ali är en ”islamofobisk” och ”hatisk” skribent är antingen okunnig eller helt och hållet obildbar. Den som påstår det är för det första okunnig om att hon för det första är född och fostrad i islams värld, och för det andra att hon som en fri kvinna, på flykt från det förflutnas förtryck, anslutit sig till de fria, av franska revolutionens ideal färgade, idealen om medborgarskap och sekulärt liv. Men hon vet av hård erfarenhet att alldeles oavsett sin egen gärning möter hon hela tiden, såväl i Europa som i USA, just de bottenlöst obildade och grundlösa anklagelserna. Var kommer de ifrån? Jo, just det, de kommer från islams stormtrupper, de kommer från muslimer som tror att de måste skriva under på varje deklaration om jihad och hat för att de ska betraktas som rättrogna. 

När jag nu tagit mig an Hirsi Alis nya bok tänker jag först att allt detta vet jag redan. Jag har läst hennes tidigare böcker. Jag har läst alla de andra avfällingarna, de modiga männen och kvinnorna som lämnat islam bakom sig och som sökt friheten. Men så hejdar jag mig. Hennes nya bok är ju inte som de tidigare eller andra. Reformera islam (Bonniers, Originaltitel på engelska: Heretic, översättning av Margareta Eklöf) är för det första en sammanfattning – nej, en redogörelse för – vad islam kräver och förväntar sig av sina anhängare. För det andra – och viktigast av allt – är att den redovisar Hirsi Alis principiella och personliga argument mot dessa islams krav. Det är det som gör boken unik.

Men tror hon då på allvar att islam går att reformera? Låt oss ställa en helt annan fråga: gick kristendomen att reformera? Hirsi Ali vet besked och hon går raka vägen till Martin Luther och de teser han spikade på kyrkporten. När Hirsi Ali möter Luther slår det gnistor, det kan jag garantera! Ett av hennes argument blir starkare än de andra: Luthers teser kunde spridas tack vare att boktryckarkonsten gjort entré. Luther + tryckeri var receptet för en revolution. Idag har vi internet, print-on-demand och andra tekniska landvinningar för kommunikation. 

Foto: Steen R/ Snaphanen
Hirsi Ali vänder sig till de frihetslängtande muslimerna – först och främst kvinnorna i islam – och säger: nu finns tekniken! Använd tekniken, sprid era tankar, gör uppror mot förtrycket! Som den optimist hon är förväntar hon sig – i de första stegen av arabiska våren – att människor ska göra bruk av det som bultar i deras bröst; längtan efter frihet är alltid starkare än anpassningen och lydnaden. Islam + internet borde alltså kunnat leda till reform. Eller? Luther + tryckkonst gjorde det. Eller var det så att Europa och den kristna kyrkan var redo att gå från puppstadium till fullt utvecklad fjäril? Från katolicism till protestantism? Det finns inga självklara svar. Men det finns spår i historien som pekar mot möjliga lösningar.
”Jag anser det trovärdigt att internet kommer att bli för den muslimska världen på 2000-talet vad tryckpressen var för kristenheten på 1500-talet. Jag anser det trovärdigt att de våldsamma islamister jag har kallat medinamuslimer är de moderna motsvarigheterna till de fanatiska sekterna i förreformationens Europa och att en helt annan reformrörelse redan bildas i Mellanösterns och Nordafrikas storstäder (…) Mycket är ovisst i detta tidiga skede. Det enda säkra med den muslimska reformationen är att den inte kommer att likna den kristna. Det är sådana fundamentala skillnader mellan Jesus och Muhammeds lära, för att inte tala om de båda religionernas radikalt olika organisatoriska struktur, att alla analogier faller i stycken.” 
Vilka är då islams problem? Hirsi Ali beskriver dem i fem punkter. I dessa finns hela systemet nedtecknat, kortfattat men kusligt i sin exakthet, och det är, säger Hirsi Ali, på dessa fem punkter islam måste reformeras. De är: 
1/ Muhammeds halvt gudomliga och ofelbara status och den bokstavstrogna läsningen av Koranen, särskilt de delar som uppenbarades i Medina.
2/ Fokuseringen på livet efter döden istället för livet före döden.
3/ Sharia, den lag som härletts ur Koranen, hadhiterna och resten av den islamiska rättsläran.
4/ Makten för enskilda personer att tillämpa islamisk lag genom att påbjuda det rätta och förbjuda det orätta.
5/ Befallningen att utkämpa jihad, det heliga kriget.
Man förstår direkt att Hirsi Ali med dessa punkter går till några av islams kärnfrågor. Hur kan ett sådant system reformeras? Hon säger att hon är optimist, men att det kommer att ta lång tid och bli mycket blodigt. Ungefär som de europeiska religionskrigen, tänker jag.

Hirsi Ali delar upp världens muslimer i tre grupper. Den första kallar hon Medina-muslimer, det är de verkligt hårdföra, vi finner dem i grupper som IS, Boko Haram och andra. De får sitt namn från det faktum att de med våld upprätthåller sharia och för att de inte bara lyder, utan imiterar Muhammeds lära och hans stridslystnad. Det är denna grupp som kallar judar och kristna för ”svin och apor”. De tillämpar sharia med halshuggning, stening och andra dödsmetoder.

Den andra gruppen, Mecka-muslimerna, består, säger Hirsi Ali ”av människor som är lojala mot förkunnelsens grunder och troget förrättar sina böner men inte vill använda våld.” Det största problemet denna majoritetsgrupp står inför är mötet med moderniteten, det sekulära och individualistiska.

Den tredje gruppen, de muslimska oliktänkarna, betraktar hon som ”modifierade muslimer”. De är födda in i islam men ifrågasätter, diskuterar och i vissa fall lämnar islam bakom sig för alltid. Hirsi Ali hör själv till denna grupp.

Nå, hon är alltså optimist – trots allt – och det är kanske på just den punkten jag själv tvivlar. Hirsi Alis eget liv är ett exempel på vad som händer när en människa – en individ, märk väl – genomskådar en totalitär världsbild, i detta fall islam som regelsystem och lära, men jag är inte lika övertygad som hon om att det på massplanet är möjligt. Hon säger själv att förtrycket och inlemmandet i islam börjar i hemmet. Som barn fostras de blivande anhängarna. 

Att många av dem väljer att lämna islam är inte konstigare än att barn till kristna eller judiska sekters vuxna väljer att lämna. Det tycks idag snarast vara en regel, oavsett om vi talar om kristna, judiska eller muslimska sekter. Det är kanske just det som utgör mötet med moderniteten! Låt mig citera Ayaan Hirsi Alis slutord i boken, för just de orden tror jag kunde vara en riktningsvisare, även om jag själv reserverar mig mot optimismen i orden:
”Jag är universalist. Jag är övertygad om att alla människor kan resonera och har ett samvete. Det omfattar alla muslimer. För närvarande lyssnar vissa muslimer inte till sitt samvete utan går med i grupper som Boko Haram eller IS och lyder bokstavliga föreskrifter och religiösa dogmer. Deras brott mot människans förnuft och samvete, som de begår i islams och sharias namn, framtvingar redan en ny granskning av islams skrifter, doktriner och lagar. Denna process går inte att hejda, hur mycket våld reformvännerna än tillfogas. Till sist kommer förnuftet och samvetet att råda.”
***

Om Ayaan Hirsi Ali har jag tidigare bland annat skrivit här:

Islams olika ansikten. Islams järnnäve.
Arabisk höst - redan?
Gina Khan, Ayaan Hirsi Ali och salafismens utbredning....
Yttrandefriheten, islam och islamismen.