måndag 19 oktober 2015

Torun Börtz: När sista dörren stängts (Bucket List Books)

Landön 18 oktober 2015. Foto: Astrid Nydahl

Det kunde se ut som en kliché: vit, medelålders man utnyttjar ensamstående arabisk mamma och bidrar till hennes totala katastrof. Men det är verkligen ingen kliché som framträder i Torun Börtz debutroman När sista dörren stängts.
 
Nedjma, ursprungligen algeriska, har tillsammans med sin två barn Fathia och Momo flytt mannen/pappan. Hon hamnar på ett hotell av c-klass, där hon får hyra ett sunkigt rum för 600 euro i månaden. Hon har inget val, inte ens den vidriga toan i trapphuset kan få henne att försöka något annat. Det är romanens utgångspunkt. Runt denna punkt spinns sedan en historia som visar oss att det i Paris också finns ett väl formulerat motstånd mot den usla bostadssituationen, och det faktum att enskilda hyresvärdar grovt utnyttjar de människor som av ren nöd tvingas in i deras rum eller lägenheter. Börtz skildrar såväl miljöer som enskilda individer övertygande och starkt.

Den andra berättelsen utgår från mannen med de vassa armbågarna, den cyniske ”affärsmannen” Alain som äger det sunkiga hotell där ett bistert galleri av drinkare varje dag hänger i baren. Det är han som en gång i månaden samlar in hyran och ger ett kvitto på halva summan tillbaka till de boende. Han ser sig som en vän i nöden. ”Hade inte jag så hade någon annan” är hans mantra. Han skäms verkligen inte. Han är en klassisk profitör med allt vad det innebär. Också han och hans familj skildrar Börtz övertygande.

Som läsare slungas man snart ner i ett avgrundsmörkt djup. Det som händer kan man inte skriva i en recension, det vore att förstöra för de kommande läsarna. Men jag kan försäkra att det som sker sedan håller en fast till dess allt är över.


Torun Börtz har lyckats levandegöra några mänskliga tragedier. Hon gör det sakligt, utan överord, men ändå mycket upprörande. Som den journalist hon är förstår hon att korrekt återge det hon ser och hör och att också den minsta replik kan blottlägga något av yttersta vikt. Också när man skriver skönlitterärt att detta viktiga rättesnören, de karaktärer man skapar måste man både se och höra och både det de säger och hur de säger det är viktigt.

Det är äntligen måndag. Bach har vaknat upp och sjunger!

Foto: Astrid Nydahl
Att Anders Bodegård är Zagajewskis svenske introduktör och översättare är en kvalitetsgaranti. Jag ska därför inte orda om tidigare diktsamlingarna och hans essäistik, utan idag koncentrera mig på denna volym, Antenner i regn (Norstedts, urval och översättning av Anders Bodegård), som innehåller dikter ur Adam Zagajewskis tre diktsamlingar Powrót (Återkomst), Anteny (Antennerna) och Niewidzialna reka (En osynlig hand).

Man behöver bara läsa urvalets första dikt för att veta var man befinner sig. Den heter Sekelslut, och börjar så här:

”Men vad betyder det – att vara död?
Det är decemberkväll, snart inträder sekelslutet,
mörkt och stilla,
makligt läser jag dikter, beskådar bokryggarna
på hyllan, fotografierna.”

Tonen är inte att ta fel på, här finns Zagajewskis vemod omgivet av ett slags urmänsklig drift att sammanfatta, att blicka bakåt och framåt i samma stund. Och boken hinner knappt börja förrän han bekräftar den läsningen:

”Han klädde sig i svart,
som en försäkringstjänsteman,
specialist på hopplösa frågor.
(…)
Jag tänkte på honom, nästan nedlåtande,
som en som ännu själv ingenting har åstadkommit
och fördömer det ofullgångna i tingen som existerar.

(ur Tadeusz Kantor).


Kantor
, konstnär och teaterman, avled 1990 och kan sägas vara en polsk avantgardist. Det är hans pjäs från 1980, Den döda klassen, som Zagajewski skriver om, och som får honom att bli ”mållös av fasas och förtjusning” därför att den uppenbarligen fick honom att se sin egen och sin generations död, ”hur tiden arbetar i oss”.

Så slår Zagajewski ofta en bro mellan födelse och död, och det är denna bro som tycks fungera i hela hans författarskap, också när den byggs mellan ofrihet och frihet, mellan hunger och mättnad, mellan kärlek och likgiltighet. Länge läste jag Zagajewski som en av de friaste rösterna i det forna ”öst”, alltså det Europa som förslavades och styrdes från Kreml. Idag läser jag honom alltjämt som en av de friaste rösterna, men den rösten sträcker sig långt bortom varje form av politiskt, religiöst eller civilisatoriskt system. I titeldikten heter det:

”Nyheten har nått oss: Bach har vaknat upp och sjunger.
Tiden har hållit sitt löfte (det gör den alltid).
Läser Milosz vid öppet fönster. Plötsligt visslar svalorna.

(…)

På Holocaustmuseet i Washington – min barndom,
mina järnvägsvagnar, min rost.

(…)

Poesi är en glädje under vilken förtvivlan gömmer sig. Men under
förtvivlan finns återigen glädjen.
Man måste tala inifrån.”

***

Ja, det sådana tider nu, vi måste leta upp den glädje som möjligen finns, och jag är övertygad om att Zagajewski hade rätt i sin dikt: poesin är en sådan glädje. Men det är också andra satsen ur symfoni nr. 5 av Tjajkovskij. Eller varför inte tänka på sången hos Bach?! Måndagen är välkommen. Jag försöker hantera den, nu vet jag att Malmöboken ligger hos tryckeriet och det bara är att vänta på leverans.





söndag 18 oktober 2015

Ville jag följa deras exempel?

Foto: Astrid Nydahl
Jag stod där ganska länge, helt stilla. Träden runt mig rörde sig knappt, inga löv föll mot marken. Havet framför mig låg i det närmaste spegelblankt.

På flera olika håll samtidigt fylldes himlen av dessa fågelformationer. Ibland hördes fågelsamtalen tydligt, ibland passerade de alldeles tyst över mig.

Jag läste för någon vecka sedan att man iakttagit de storkar som lever här i trakterna på Malta. Det ska vara första gången man sett dem där, de antogs vara på väg till Tunisien för övervintring.

När jag stod där ute ställde jag mig själv den retoriska frågan: ville jag följa dem söderut? Svaret var starkt och överröstade andra känslor: nej, det ville jag inte! Ingenting skulle förmå mig att resa söderut nu. Jag behöver höstens pendel mellan stillhet och storm, de tidiga skymningarna, mörkret om kvällen och natten, jag behöver naturens döende och vila och jag vill bli påmind om min egen förgänglighet. Helt nyktert vill jag se in i de få sanningar jag tror finns. Och de syns allra tydligast här, i höstens egen föreställning om liv och död.



fredag 16 oktober 2015

Hos Tobbe. Vreden, sorgen, tyngden

Precis som vi gjorde då för ett år sedan: först en runda till Tobbe och sedan ut till Östersjön. Från dödsdagen tionde oktober 2014 och veckorna fram till begravningen. Då vi försökte förstå. Då vi försökte lära oss det nya. Det som innebar att vi aldrig mer kunde dricka en kopp kaffe hos Tobbe när vi besökt Alfons grav. Det som betydde två gravar: en död son och en död dotterson. Mitt yngsta barn och ett av mina barnbarn. Den nya tidens brutala sanning, den som nästan krossat och smulat sönder mig, den nya tiden som redan utan de personliga tragedierna är så tung att leva i och så svår att hantera förnuftigt.



Nu hade det gått ett år. På årsdagen höll jag mig undan. Nu vågade jag åka dit. Inte till hans hus och hem utan till kyrkogården i närheten. Han hade nära till sista vilan och på väg till jobb hälsade han på Alfons som redan låg där.

Jag satte en kruka höstblommor och ett ljus till honom. Ock ett ljus till Alfons. Läste de små korten och andra hälsningarna från andra människor, vuxna och barn. Höstregnet porlade, de gula löven föll på kyrkogården. Vad var det jag kände? Var det vrede, sorg eller tyngd? Det var allt det och mer därtill.


Så körde vi hela vägen från lilla Östervång förbi Degeberga och ut till Olseröd där ett vredgad hav mötte oss. Östersjöns magnifika vågor tröstar inte ett dugg, men de överröstar!

De överröstar både tankar och känslor. Man står där med hela kroppen lutad mot vinden, man ser hur vågskummet växer och vidgas.


Så åker man hem. Hem till tystnad och allt det som blev kvar.

Bilder: Astrid Nydahl

Andrzej Stasiuk: På vägen till Babadag

Foto: Astrid Nydahl
Tänk dig att du under en längre sammanhängande period reser i en rad olika länder, träffar hundratals människor, sover i många bilar, bussar och på tåg och sedan, vid hemkomsten får mer än svårt att skilja det ena från det andra. Du blandar ihop länderna, städernas namn, människors namn inte minst, språken de talar, du rör dig sedan obehindrat i minnena och låter dem associativt flöda när du ska skriva ner berättelsen om denna långa resa genom länder.

Andrzej Stasiuk
Ungefär så tänkte jag när jag slog ihop Andrzej Stasiuks märkvärdiga bok På vägen till Babadag (Ersatz, översättning av Tomas Håkansson). Jag läste den kapitelvis och tänkte att jag nog ändå visste rätt så bra var han befann sig. Han reste från Polen och kom att vistas i gudsförgätna hålor och bland trasiga, fattiga och övergivna folkspillror i länder som Rumänien, Moldavien, Transnistrien (är det ens ett land?), Albanien, Ungern, Ukraina, Slovakien, han får i sina händer sedlar på gigantiska belopp, trasiga men vackra och värda absolut ingenting, han sover hos gamla gummor i byar dit vägglössen hunnit före honom. Han äter de märkvärdigaste nationalrätter, han lär sig förstå hur uppgivenhet och hopplöshet ser ut i människors ansikten. 


Leran trampar han i, leran och koskiten. Kölden äter sig in i honom. Men att frysa är inte värre än att komma nära människor för vilka kölden är ett dagligt tillstånd. I enklaver som Transnistrien – erkänt av ingen, övergivet av alla – ser han hur ett helt folk stirrar tomt framför sig i sysslolöshetens rike, samtidigt som de verkliga tjuvarna, de svinrika, kör runt runt i sin amerikanska jättebilar. I Albanien tycker han sig höra ett språk talat av ingen utanför landet. Också där sitter männen på rad på fiken, med en raki och kaffe redan på morgonen. Ingenting väntar dem. Allt är ett ingenting. Hårdkokta ägg kan man möjligen också köpa, men det är allt. Och Stasiuk går omkring där luften är "mättad med cigarettrök och sorl och man höll ett slags orörlig helg." Nej, han romantiserar inte. Han registrerar. Det är upp till oss läsare att finna förhållningssätt. 

Zigenarna möter han överallt. Hantverkare, barnrika familjer i ruckel, urfattiga, i förnedringens träsk, människor som lever med vildhundar, öppna eldar, fukt och mögel. Dessa folk , alla dessa olika folk, som lever som om tiden stått still i det som en gång var andra sidan järnridån, den sida där en ekonomiskt stiltje tyngde människor i vardagen, också alla de som skulle uppfylla femårsplanernas mål. Han reser till Ciorans födelseby, erinrar sig rader ur hans böcker, citerar dem men det för inte läsaren närmare orsakerna till först fascism och sedan landsflykt. Stasiuk är en formuleringarnas mästare själv, gång på gång frestas jag skriva ner en enskild mening, citera den, tugga på den därför att den är intill fulländning hopskruvad.

Vad mer kan man säga efter en sådan läsning? Möjligen bara det, att när han säger att han bär på ett mobilt Ungern kunde det möjligen också gälla alla de andra platserna han berättar om: allt är mobilt, men det är också flyktigt, kanske redan på väg att krossas av historien eller att bara upplösas i de där höstliga dimmorna över leran och koskiten.