fredag 16 oktober 2015

"Jag nedskriver dem mitt under pågående krig i främmande land utan minsta stöd för minne"

Foto: Astrid Nydahl
Stefan ZweigVärlden av igår. En europés minnen. (Ersatz, originalet utkom 1942 med titeln Die Welt von Gestern på det tyska exilförlaget Bermann-Fischer AB i Stockholm, svensk översättning 1943 av Hugo Hultenberg, reviderad av Anna Bengtsson 2011).

Vet människan när hon lever i en förkrigstid? Jag tror inte det. Idag vet vi inte vad som kommer att ske, vi kan bara konstatera att det finns många oroväckande tecken. Visste mellankrigsmänniskan att det första världskriget snart skulle följas av det andra, ännu värre, brutalare och förödande? Stefan Zweig får mig att fundera på det, när jag läser hans gripande memoar Världen av igår. Zweig befann sig mitt emellan de två krig han sett med egna ögon, och det är i mellanperioden, då de tio goda åren är över och Hitler griper makten i Tyskland, som han klart och tydligt formulerar en insikt: kriget kommer att börja på nytt. Han befinner sig i England när tyskarna angriper Polen, och tänker ändå högt med orden ”Det behöver ju inte betyda krig” som han säger till den brittiske tjänstemannen på folkbokföringskontoret. Han möts genast av protesten: ”Jo, vi har fått nog! Man kan inte låta dem göra samma sak omigen var sjätte månad! Nu måste det bli slut på det här.” Det går bara två dagar, så förklarar England krig mot Tyskland. Det andra världskriget har börjat.

Stefan Zweig (1881-1942) var en av de tyskspråkiga författare som var läst och populär under 1900-talets första hälft. Han var österrikare, född i Wien, men slutade sina dagar i Brasilien. Han kunde inte se någon möjlighet att leva i krigets och terrorns värld. Han hade då avslutat arbetet med Die Welt von Gestern, memoaren som skulle bli inte bara ett personligt vittnesmål utan också en gripande skildring av det Europa som två gånger slungas ut i den mest meningslösa förstörelse man kan föreställa sig. Därmed blev hans bok också en bild av alternativet: den trygga och goda barndomen, hemmet och familjen – allt som en skriande kontrast till de härskande tyrannernas ständiga expansionsvilja och krigshets. ”Jag är medveten om de ogynnsamma, men för vår tid högst karakteristiska omständigheter under vilka jag försöker utforma mina hågkomster. Jag nedskriver dem mitt under pågående krig, jag nedskriver dem i främmande land utan minsta stöd för minne (…) Från hela mitt förflutna har jag alltså inte med mig mer än vad som finns bakom min panna.”

Det märkvärdiga med Zweigs memoarer, som inleds med en tillbakablick på familjens bakgrund i Mähren, där man på faderns sida, som judar levde i ”bästa samförstånd med bönderna och småborgarna. De visste ingenting om det som tryckte de galiziska östjudarna och saknade helt deras djärva otålighet, deras vilja att ta sig fram”, är att han också med sin egen familj som exempel lyckas åskådliggöra den europeiska judenhetens öde. Modern kom från Ancona i södra Italien, utan att för den skull vara italiensk, utan ”avgjort internationell.” Familjen hade från Hohenems, en ort vid den österrikiska gränsen till Schweiz, spridit sig åt olika håll, till Sankt Gallen, New York, Wien och Paris. De talade alla flera språk. Stefan Zweig kom således att födas och växa upp i en trygg, ekonomiskt välbärgad miljö, där man alltid påmindes om att man var av ”fin familj”. När han blir lite äldre kommer han att betrakta detta som ”en konstlad pseudoaristokratis parodiska fars”. Det han tillägnade sig i denna miljö, var Wiens dragning ”till det kulturella” där man med självklarhet beundrade de stora kompositörerna. Det här var platsen där Beethoven spelat och Haydn varit gäst hos Eszterhâzys. Zweig kallar Wien ”en underbart orkestrerad stad”. Här skulle han komma att gå fem år i folkskola och åtta på gymnasiet. Den miljö han tillhörde hade också stora krav på allmänbildning, vilket innebar studier i franska, engelska, italienska, grekiska och latin, ”alltså fem språk, förutom geometri och fysik och de övriga skolämnena.” Zweig understryker att man i alla förmögna familjer betraktade det som en självklarhet att ha ”bildade söner.”

Zweig berättar på ett gripande sätt om barndom och ungdom, om den uppväxt som också blir ett möte med eros, ”då varje form av fri kärlek utom äktenskapet stred mot den borgerliga anständigheten.”

Som ung började han sitt skrivande liv med att skicka texter till Neue Freie Press, vars kulturredaktör var den senare mytomspunne Theodor Herzl. Herzl betraktades som en begåvad person som ägnade sig åt litterära intressen och som senare kom att visa ”en bländande journalistisk begåvning.” Av Herzl fick Zweig så positiva omdömen och en väg till publicering, att hans självförtroende växte: ”Det var som om Napoleon på slagfältet hade fäst hederslegionens riddarkors på en ung sergeants bröst.” skriver han om stunden då hans första essä antas för publicering i tidningen. Herzl kom som bekant senare att bli talesman för det judiska folket och han formulerade den dröm om det judiska nationalhemmet som än idag är levande i den sionistiska rörelsen.

Zweig skildrar sedan sitt kringflackande liv och uppehållen i städer som Bryssel, Berlin, Milano, Amsterdam, London och Paris. Hans omfattande författarskap inleddes 1904, då han bara var i tjugoårsåldern, och det kom att omfatta allt från skönlitterära verk och libretton för opera tillsammans med Richard Strauss, till flera viktiga biografier (Erasmus av Rotterdam, Roman Rolland, Nietzsche, Marie Antoinette, Balzac och andra) och skådespel. Det är ganska lite han berättat om sina egna verk i självbiografin, den har tyngdpunkten lagd på det vardagligt mänskliga, och därmed också på de mellanmänskliga relationerna, inte minst med tidens stora konstnärer och tänkare. Så möter vi storheter som Rilke, Joyce, W.B. Yeats, Freud och andra. Det intressanta är att han ger miniatyrporträtt också av dessa som är hans kollegor och vänner. De skildras med inlevelse och sympati. Helt annorlunda är det med Första världskrigets drivande figurer, som snarare äcklar honom när de bjuder på sin falska krigsoptimism och sina förljugna rapporter från slagfälten.

Zweig har blivit bekant med Romain Rolland, som han kallar ”Europas samvete i den avgörande stunden”. Året var 1913. Han möter Berta von Suttner, som i vrede säger: ”Kriget står för dörren… Varför gör ni ingenting, ni som är unga?”

När kriget börjar konstaterar han att sommaren 1914 skulle ha varit oförglömlig också utan olyckan. Ingen vackrare sommar kunde han minnas, ”dag efter dag sidenblå himmel, luften varm utan att vara kvav, ängarna ångade av dofter, skogarna mörka och lummiga av ung grönska.” Kriget meddelar sin ankomst i etapper och snart nog var det allmän mobilisering också i Österrike. Hela Wien gick som i ett rus, ”fanor vajade, musiken spelade” som om marschen mot fronten vore en folkfest. Massornas reaktion finner han svår att stå emot, men undrar varför människor aldrig visade eller kände sådan gemenskap i fredstid. Det skulle ta två år, så visade man öppet sin leda vid kriget. Gemenskapskänslan luckrades upp, folk och länder rämnade i två halvor: ”vid fronten kämpade soldaterna under fruktansvärda umbäranden, inne i landet fortsatte de hemmavarande att sorglöst leva sina liv.” Europa gick mot stora förändringar, Zweig bidar sin tid i frivillig schweizisk exil. Han umgås med kollegor och vänner, och i ett hörn på Café Odeon sitter en mestadels ensam man, som visar sig vara James Joyce, som han snart blir vän med. Zweig reflekterar över vad som gått förlorat i kriget, och det finns några tankar i hans resonemang jag särskilt fäster mig vid: ”Ju mer europeiskt en människa hade levt i Europa, desto hårdare träffades hon av näven som slog sönder Europa.” Tänker vi den tanken idag? Vad står på spel just nu, 2011, när Europa-tanken tycks krackelera en bit varje dag? Jag skulle önska att den diskussionen övertrumfade dagsrapporterna om enskilda banker och regeringar – eftersom det som hotar oss i form av en ny, omfattande och djupgående ekonomisk kris i grund och botten också hotar just det Zweig kallar ett europeiskt liv.

Efter krigsskildringarna följer det en lång och stark del av boken som berättar om nöden efter kriget, den fasansfulla mat- och förnödenhetsbristen i Österrike, och det som sedan blir superinflationen, den som drabbar Österrike och Tyskland, och som en herr Hitler skickligt utnyttjar för sin agitation och som lägger grunden för ännu ett världskrig, mer omfattande och mer förödande än det första. Tiden var hård, och varje människa som kunde identifieras som tysk eller skrivande på tyska fick känna av utlandets hat, ”allt detta var så katastrofalt att man redan hunnit vänja sig vid tanken på att tillbringa återstoden av sitt liv i hemmets trånga sfär.”

När han ändå reser iväg till Italien lättar trycket för ett tag. Allt han möter i Florens ”var som förr, nej, ännu hjärtligare än förr. Jag drog en suck av lättnad: Kriget var begravt. Kriget var över.” Och så börjar han på nästa stycke i texten: ”Men det var inte över. Vi visste det bara inte. Vi tog alla fel i vår godtrogenhet och förväxlade vår personliga optimism med världen.” Zweig menar att kriget förflyttas från den nationella till den sociala scenen, och att det faktum att man skrev ”Viva Lenin” på husväggarna i Italien och att friskaror marscherade i Baltikum och i Rhenlandet var illavarslande tecken. Han skulle också bli vittne till den italienska utvecklingen, där socialisten Mussolini blir den organiserade fascismens ledare.

I kapitlet Solnedgång talar han om åren 1924 till 1933 som en lugn period för Europa, där inte ”en enda människa störtade hela vår värld i elände”. Under dessa år besöker han bl.a. Sovjetunionen vid ett firande av hundraårsminnet av Tolstojs födelse, där han får tillfälle att bekanta sig med Maksim Gorkij, författaren som han senare också umgås med i Sorrento. Hemma i Salzburg tog han i hemmet emot gräddan av europeiska intellektuella, Rolland och Thomas Mann bodde hos honom, H.G. Wells,  Joyce, Franz Werfel, Georg Brandes och Arthur Schnitzler likaså. Musiker och kompositörer som Ravel, Richard Strauss, Alban Berg och Bartók gästade honom, liksom bildkonstnärer, skådespelare och vetenskapsmän.

Så kom Hitlers tid. Livet för en författare blir svårare. Man väntade sig både obehag och fientligheter från Hitlers regim. Men, säger Zweig, inte för ett ögonblick hade han själv eller någon ur hans krets i Österrike och Tyskland trott ”att ens en hundradel eller en tusendel av det som några veckor senare skedde kunde vara möjligt.” Men han summerar: ”Att få dela den fullständiga litterära förintelsens öde i Tyskland med så eminenta samtida som Thomas Mann, Heinrich Mann, Werfel, Freud, Einstein  och många andra, vars arbeten jag betraktar som oändligt mycket värdefullare än mina egna, upplevde jag snarare som en heder än som en smälek.”

Hela den del av boken som utgör mer än hundra avslutande sidor om det andra världskriget är skriven medan katastrofen fortfarande pågår. Den skrevs i exil, i Brasilien, så långt hemifrån och i så total fysisk avskildhet en människa kan befinna sig från sin egen historia, och kanske bidrar detta till sakligheten, den nästan lite torra prosan som både minns och återger och med sin personliga attityd röjer katastrofens omfattning. Han var på väg in i ”fosterlandslösheten”, den nedbrytande känsla som tar ifrån människan hennes fotfäste. Med krigets utbrott vet han att allt är över. Någon mening att fortsätta i denna värld ser han inte. Tillsammans med sin andra fru, Charlotte Elisabeth Altmann, tar han 1942 sitt liv.


torsdag 15 oktober 2015

Stora hot mot små språk och små folk och nationer

En av många uppmaningar att hugga ner judar, alltid och var som helst. Om jag förstått det rätt så betyder texten någonting i stil med "Det är så här man gör".

















Texten nedan om stora hot mot små språk hade jag programmerat för torsdagsläsning. Men så händer det saker som gör att strupen snörs åt och man måste hålla en hand över hjärtat och inte hyperventilera. 

Det som nu varje dag händer i Israel gör mig arg, det medger jag. Indiens president är på officiellt besök i Israel och han betygar landet sin vänskap och i både samtal med Israels president och i Knesset lovsjunger han ländernas gemensamma väg och kamp "mot terrorismen". Nå, kvällen innan stod han i Amman och citerade Gandhis antijudiska skriverier om Palestina. Jag har tagit upp ämnen i min bok Antecknat i krigstid, nu noterar jag bara att hyckleriet - som alltid - är en del av dagspolitiken. Ändå förstår jag ju det israeliska ledarskapets glädje över den indiske presidentens lovsånger. Förstås.

Men den sjuttioåriga kvinna som höggs ner bakifrån i Jerusalem sent på onsdagen - den fege anfaller alltid bakifrån och han föredrar offer som inte kan ta för sig - är inte så tröstad av det som sker i Knesset. Den tredje intifadan riktar sig uteslutande mot det israeliska civilsamhället. Det gör den också när poliser eller värnpliktiga huggs ner, av det enkla skälet att också de är en del av detta civila samhälle som hela tiden måste befinna sig i alarmberedskap. Ja, små folk, som det judiska, hotas hela tiden - i det här konkreta fallet av en väldig arabvärld. Palestinierna måste få en egen nation, rätt, men de får det aldrig med denna sjuka kampanj. Och nedan ber jag er alltså läsa om det jag först ville skriva om: hot mot små språk.

***

I mars 2007 publicerade jag i lokaltidningen en artikel med rubriken Stora hot mot små språk. Jag undrar om inte den här texten idag skulle kunna illustrera det som sker också med svenskan i Sverige. Jag tror det och publicerar den därför i bloggen (med reservation för att några smärre uppgifter i den inte längre är aktuella, som att min vän Anne-Maries far inte längre finns hos långvården eftersom han är avliden, eller viktigare, det som handlar om Kosovos status). Men som sagt: utan att ändra ett ord kommer den här:

Jag har under senare tid alltmer intresserat mig för minoritetsfrågor i Norden, inte minst därför att några av mina vänner befinner sig i minoriteter, därtill tvingade av omständigheter. Det gäller såväl till Sverige invandrade människor men också människor som fötts in i sin minoritet: som de svensktalande i Finland och de finsktalande i Sverige.

Foto: Astrid Nydahl
Mina egna besök i Helsingfors har varit omtumlande påminnelser om att officiell tvåspråkspolitik inte är detsamma som en fungerande, socialt verksam tvåspråkighet, och mitt umgänge med invandrade människor i vårt eget land har fått mig att ana hur snårig och svår vägen till det svenska språket och ett slags dubbel identitet kan vara.

Framför allt har detta för mig inneburit en förståelse för att man inte enbart med lagstiftning kan få en fungerande språkpolitik. Människans vardag är mer komplex än så, den lyder mer under identitets- och tillhörighetsfaktorer än under lagtexters konkreta utfall.

De minoritetsspråk som i dagens Sverige är skyddade i lag kan inte självklart fungera i verkligheten utanför minoriteten. Vem förstår en jiddish-talande äldre polsk jude i Malmö mer än hans egen språkgrupp? Den finsktalande minoriteten i Sverige (cirka 450000 personer) är ungefär lika stor som den svensktalande i Finland (cirka 300000 personer). Innebär det självklart att barnen i denna minoritet kan få undervisning på finska i Sverige?

Titta på de finska nyhetssändningarna under en vecka av ditt liv, och du ska snart bli varse att detta är en problematik som stöts och blöts mycket ofta. Liknande saker kan man lära sig i de samiska nyhetsprogrammen.

I Sverige har finskan alltså fått ställning som minoritetsspråk. I Finland är svenskan ett officiellt språk som ska vara tillämpligt i all kontakt med myndigheter, sjukvård och liknande offentlighet. Betyder det att det ser ut så i verkligheten?

En mycket viktig skillnad i historiken är att merparten av de finsktalande i Sverige tillhör den stora grupp familjer som invandrade hit de senaste femtio åren, särskilt på 1960-talet då Sverige hade en stor arbetskraftsinvandring från Finland (undantaget är givetvis skogsfinnarna som invandrade på 1500- och 1600-talen till de mellansvenska skogslandskapen), medan merparten av finlandssvenskarna stammar från småbrukare och fiskare som slog sig ner vid den finska kusten före och efter 1200-talet (se Liebkind, Nyström, Honkanummi och Lange i "Mellan minoriteter och majoriteter"). Den finlandssvenska överklass som utgör mindre än en procent av den svensktalande gruppen, vilken ofta misstas för att vara representativ, uppkom först då Finland var en del av Sverige, alltså fram till 1809.

Mina vänner Anne-Marie och Hans är båda födda i Finland, men har av olika skäl levt merparten av sina liv i Sverige. Idag är de båda bosatta i Stockholm. Anne-Marie har sin svensktalande gamle far på vårdhem i Finland. Varje situation som kräver hennes närvaro påminner henne om faderns utsatthet med personal och medpatienter som endast talar finska. Hon insisterar förvisso på att bli förstådd och bemött på svenska, men det är inte ofta det lyckas. Hans skriver i ett brev till mig, att "förfinskningen är satt i system" och att svenskspråkiga finländska författare numera betraktas som finskspråkiga av det enkla skälet att man "glömt bort" att deras verk översatts från svenska, och "att Sibelius var svenskspråkig retar dem ofantligt".

Under min senaste vistelse i Helsingfors var det först på fjärde dagen jag mötte en expedit som jag kunde tala svenska med. Varken på centralstationen, i matbutiken eller på gästhemmet där jag hyrde rum kunde jag finna någon svensktalande. Med den erfarenheten förändrades också min egen bild av Finland. Och dessvärre bekräftade den mina två vänners mycket negativa bild av utvecklingen.

Kan således tvåspråkighet fungera i en nation? Vi har många exempel att ställa frågan utifrån: Belgien, Canada, de forna jugoslaviska republikerna (som Kosovo där både albanska och serbiska är officiella språk), Israel. I både Belgien och Canada finns det rörelser som vill avskilja minoriteten (flamsk- respektive franskspråkig) från majoriteten.

Sådana rörelser utgör med sin blotta existens ett hot mot den nationella sammanhållningen. Om Kosovo blir en självständig nation – mycket pekar på det – uppkommer genast frågan: hur ska den serbisktalande minoritetens intressen tillvaratas? Kommer svenskan fortsätta vara ett officiellt språk i Finland, om vi går långt in i framtiden?

När min vän Hans talar om "förfinskning" är det i själva verket en indikation på hur en förhållandevis långvarig och knappt märkbar historisk process förändrar själva livsvillkoren i ett land, där minoritetens grundlagsskyddade rättigheter urholkas i vardagen. Är det inte så alla jämviktsförhållanden rubbats i historien, så att de så småningom tippar över – antingen i en öppen konflikt, eller helt begravts under historiens egna slagghögar?

Minoriteter runt om i världen har fått erfara hur deras språk förtrampats och förbjudits. Vi känner en lång rad exempel på det. Samerna är väl den folkgrupp närmast oss som har en sådan historia. Kurderna i Turkiet har fortfarande stora problem att hävda sig.


Men det vi ser är de folkgrupper som överlevt trycket från majoriteten. Det finns andra som för alltid försvunnit, inte minst som språkliga minoriteter. Hur många indianska språk har till exempel överlevt i Nordamerika? Oavsett den historiska utgången är detta alltid en påminnelse för oss om hur bräckliga minoritetsspråkens villkor är, och hur viktigt det är att vi håller diskussionen om dem levande.


onsdag 14 oktober 2015

Botho Strauss om de ankommande rotlösa massorna

Höst i Skåne. Foto: Astrid Nydahl
Botho Strauss har tagit till orda om det tyska mottagandet av stora folkmassor från Mellanöstern och Nordafrika. Vi som håller av hans böcker och som vårdat hans mest kända essä, Anschwellender Bocksgesang från 1993, kan alltså glädjas oss åt ännu en skarpt formulerad essä, också denna gång publicerad i Der Spiegel: Der letzte Deutsche. I den beskriver han sina landsmän som ”andliga nickedockor” och han säger bland annat:

”Jag lever hellre i ett döende folk än i ett som på övervägande ekonomisk-demokratiska grunder föryngras med främlingar.”

Botho Strauss, född 1944. Läs mer här hos Goethe-Institut.
Sedan mer än tjugo år lever Botho Strauss i en inre exil i den östtyska provinsen Uckermark. Der Spiegel har bjudit in författaren att skriva om den så kallade ”flyktingkrisen” och Angela Merkels funktion som ”moralisk kompass”.

Han menar att denna kris avslöjat Tyskland som ett ”andligt ökenlandskap, som för länge sedan förlorat rätten att kalla sig själv för en kulturnation”. Sina landsmän betecknar han som ”socialtyskarna som inte är mindre rotlösa än de miljoner rotlösa som nu blandar sig med dem.”

Om tradition och rötter menar Strauss att tyskarna nu kommer att få en lektion av främlingarnas ankomst: ”Vad tradition är, kommer vi att få en lektion i, kanske den viktigaste som islams anhängare kommer att ge oss.” Och han anklagar den tyska eliten för att den använder ”innehållslösa och abstrakta begrepp som frihet och rättigheter, som utan minsta eftertanke appliceras på de nyanlända” och för att ”tillbe grundlagen istället för Tysklands andliga och litterära tradition" och som därmed "svikit landets tradition av andlig storhet, till fördel för den politiska korrektheten som gäller oavsett partitillhörighet.”

”Det är som om man med varje libertiansk åsiktsyttring, varje uppvisning av politisk korrekthet anvisar uppförandesätt som de flesta invandrare bara kan efterleva om de tar farväl av sin tro och sina seder och därmed accepterar ytterligare rotlöshet.”

Danska Berlingske Tidende skriver att frågan om kulturell identitet är avgörande för Botho Strauss som därför inte ser några politiker som kan lyfta landet ur det "självhat som andra världskriget skapade i Tyskland."

I Der Spiegel beklagar han sig över att tysk politik ”reducerats till en lallande parad av åsiktsyttringar som under mångfaldens och frisinnets täckmantel i praktiken likriktar och avrättar varje avvikande ståndpunkt.”

Och så drar han slutsatsen att ”tyskarna berövats sin rätt att vara motståndare till en alltmer maktlysten politisk-moralisk konformism. Parlamentariska partier verkar idag bara bekänna färg när det gäller homosexuella äktenskap”, men mest av allt riktar han sin vrede mot det han kallar ”välkomstkulturen”, ett begrepp som myntades när tyskarna i september drog i massor till järnvägsstationerna i städer som Berlin, München och Hamburg för att hälsa de asylsökande välkomna, sedan Angela Merkel bjudit in syriska flyktingar i Ungern till Tyskland. 

Tyskland hyllades då världen över, men Botho Strauss ser bara hyckleriet, rädslan och självbedrägeriet bakom den tyska hjälpsamheten. 

”Det varma mottagandet och välkomsten är så forcerat, att också den mest enfaldige måste kunna känna igen en kram som bara är en eufemisering av fruktan, ett slags magiskt försök på att avvärja det olycksbringande.” 

Men Strauss ser uppenbarligen något positivt också i detta, ty som han avslutar sin essä, ”bara folk som lever under främmande intolerant herradöme besinnar sig och först när det blivit verklighet får de användning av sin identitet.”

 ***

Tre till svenska översatta böcker av Botho Strauss som jag kan rekommendera är Ingen annan, Skymma, ljuga, bo samt Kopistens misstag. Problemet är att de väl knappast går att hitta ens antikvatiskt, möjligen har något skonsamt bibliotek kvar dem.