tisdag 13 oktober 2015

Longford London, vad är Europa och vad är det vi ser nu?

Longford 1954

Nej, det handlar inte om hudfärg (utan om världsdel), det handlar om vad som finns kvar och vad som ersatt det vi föddes in i. Malmö brukar för mig vara exempel nummer ett. Men när jag såg detta så tänkte jag: ingenting kan illustrera det bättre än Longford, alldeles intill flygplatsen Heathrow. Och det fortsätter, dag ut och dag in. Är det någon som på verkligt allvar inte förstår varför människor röstar på UKIP? Jag är mest förvånad över att de inte gör något som är mer radikalt.
Longford 2015


























Mer eller mindre vedervärdigt

I gårdagens bloggpost om händelseutvecklingen i Israel kom det ett par kommentarer som jag finner vedervärdiga. De ansluter till en gammal antisemitisk tradition enligt vilken judar inte kan leva tillsammans med andra människor. Exemplet och beviset på det skulle vara Israel/Palestina. Just ett bra exempel efter tusen års förföljelser i Europa! Jag tog inte bort dessa kommentarer eftersom en läsare med tålamod och beslutsamhet tillbakavisade dem. Och jag återkommer idag därför att situationen hela tiden spetsas till. Jag råder er att läsa denna helt färska text från The Times of Israel:

Foto: Polismyndigheten, Jerusalem

A summary of the series of near simultaneous terror attacks in Jerusalem and Ra’anana:
  • One person badly wounded and two lightly wounded in Ra’anana stabbing
  • One man killed and 16 wounded in Jerusalem bus attack in Armon Hanatziv, in a combined shooting and stabbing attack by two terrorists
  • One man killed and several — two or three — wounded on Malchei Yisrael Street in Jerusalem, in car ramming attack
  • One person lightly wounded in second Ra’anana stabbing

måndag 12 oktober 2015

Vad pågår i Israel? Palestinierna har satt ett namn på det: hibat al-Quds

Vid Klagomuren. Foto: T. Nydahl
Oslos barn har blivit vuxna! Så lyder rubriken i en israelisk tidning. Artikeln handlar om den generation som, fostrad av nätets alla röster och av islams väckelse, känner samma förakt för den palestinska myndigheten som för Israel. Sedan en dryg vecka pågår ett drama som växer timme för timme; runtom i Israel huggs människor ner med kniv. Varje dag läser jag om svårt skadade eller döda civila, men också värnpliktiga som kommer i vägen för hibat al-Quds (Jerusalems uppvaknande). Den tredje intifadan är alltså ett faktum. Hur ska vi tolka detta? Ska vi tolka det som ett massfenomen för unga palestinier, både inne i Israel och på Västbanken, som slutat lita på föräldragenerationen och den tragikomiska och långt utdragna resa mot ingenting som kallas "fredsprocessen"? Ja, jag tror det. Det är inget krig med missiler och skjutvapen - inte än - men det kan förstås snabbt leda till ett nytt Gazakrig om den politiska klassens ännu en gång skulle förledas tro att det skulle förändra någonting i positiv riktning. Av erfarenhet vet både israelerna, palestinierna och omvärlden att sådana krig är meningslösa och mordiska illusioner.

Idag har ett dussintal människor angripits i Jerusalem av unga palestinier., både män och kvinnor. De är nedhuggna och allvarligt skadade. Flera olika attacker har ägt rum. Det är också i Tel Aviv och småstäder runt om i Israel som dåden sker. Och det är sannerligen inte bara israeler i uniform som blir utsatta.

Ett par saker är uppenbara: liksom vid första och andra intifadan ser vi framför allt unga palestinier som säger sig ha fått nog, de vill inte behandlas som andra klassens medborgare inne i Israel eller som offer för en militär ockupation på Västbanken. Det är också uppenbart att Israels styrande totalt misslyckats om man betänker att de arabiska medborgarna i landet formellt lyder under samma lagar och samma villkor som den judiska majoritetsbefolkningen. Frågan är hur man ska beteckna ett sådant misslyckande: är det en medveten politik som har en underliggande agenda (att driva landets araber att frivilligt lämna det eller att få dem att ge upp sin egen identitet?) Det är ingen konspirationsteori utan en fråga jag baserar på läsningen av flera israeliska forskare som menat att den enda rimliga framtiden vore någon form av civilisatorisk konsensus mellan judar, araber, beduiner och andra som delar det israeliska medborgarskapet. Tyvärr gäller för Israel samma fakta som för oss i det europeiska västerlandet: den sekulära civilisationen verkar nu inte ha en chans mot diverse religiöst präglade, isolationistiska eller sekteristiska projekt. Medborgarskap kommer i andra hand, religion och präglande "gud" i första. Kanske är det just därför så att islams väckelse, skapandet av IS och kalifatet, de totala katastroferna i länder som Irak, Syrien, Jemen och andra, också inspirerar de unga israeliska araberna i den heliga jihad mot judarna?

Oavsett hur man ser på skeendet måste man hålla i minnet att hela arabvärldens muslimer deltar i denna Jihad, kanske den blodigaste i hela vår livstid. Jihad är där uttryck inte för en individuell frihetssträvan utan för en kollektiv, på religion, religionspolitik och etnicitet grundad offensiv mot varje "otrogen". Judarna är förstås, liksom kristna, ateister och andra ur ett sådant perspektiv att betrakta som Islams främsta fiender. Och därefter behandlas vi, alla och på samma grunder. Att det judiska folket byggt en egen nationalstat där de har sin grundläggande historia har aldrig accepterats ur det perspektivet. Och Israel har aldrig - och jag menar verkligen aldrig - givits möjligheten till internationellt erkända, säkra gränser. Det som finns idag är en "gröna linjen" som använts som förhandlingsbud, ett ockuperat Västbanken, ett otal mer eller mindre aggressivt präglade bosättningar som förvandlat palestinsk mark till en månghålig ost, och en palestinsk befolkning inne i Israel, väl förtrogna med både det israeliska samhället, en mer eller mindre västerländsk kultur och en frihet som i alla fall teoretiskt sett kunnat vara starten för både en kvinnlig frigörelse och ett liv mindre styrt av stam- och klantänkande. Men islams kraft är starkare än så, det är uppenbart.

Jag har många gånger gett uttryck för en djup pessimism. Det jag läser om idag bara förstärker den akuta krisens svartsyn. Det finns inga som helst tecken på att detta skulle kunna vändas till något positivt. Absolut inga.



Hur skydda sig?

Foto: Astrid Nydahl
Hur bevara sitt förstånd i dårskapens tid? Jag vet ännu inte hur det ska gå till, men har de senaste dagarna fått flera berättelser av andra människor. Första steget måste bli att stänga av alla kanaler som innehåller orden som driver oss mot avgrunden. Nej, inte orden. Utan ordens innebörder.

Jag tog i natt första steget mot något annat: två volymer Spinoza är beställda.

Samtalen i Malmö i lördags fick en symbolisk tyngd. Man lyssnar när någon berättar utifrån egen livshistoria. Jag lyssnar. Och jag drar slutsatser, igen och igen.

Den här veckan ska jag försöka avsluta allt arbete med Malmö-boken så att den kan gå i tryck. Men först ska jag i verklig måndags-anda ta några djupa andetag och sedan försöka få knälederna, också den konstgjorda, att lossna från sina nattliga stelheter.

söndag 11 oktober 2015

Anders Björnsson: I Bildts tid - och andra nedslag i tidskrönikan (Celanders förlag)

Det kanske låter som en kliché men jag säger det ändå: det finns, mig veterligen, ingen svensk författare som skriver som Anders Björnsson. Han har en stil och en ton som ter sig fullständigt främmande i den svenska kören av alltför samstämmigt och alltför ensidigt författarskolepräglade män och kvinnor, och inte ens i hans egen generation finner jag fler än en handfull som på ett möjligen liknande sätt präglas av originalitet och egen stil/ton.

Med det sagt vill jag visa lite av vad hans nyutkomna bok I Bildts tid är. Den påminner, i varje fall i sin första längre tredjedel om de tre volymerna Mosaiker (två av dem finner ni länkar till nedan), men har också något annat i de två avslutande delarna. Björnsson säger själv att boken har tre avdelningar därför att han ville skriva i dialogform och att brevet därmed var "den litteraturart som ligger närmast." Men så fanns det andra där, det som kunde "övergå i analys". Lustigt nog är det den längre texten som fått ge boken titel som mest faller utanför resten av materialet, och som rentav känns lite småtråkigt ointressant i sina betraktelser av en rad svenska statsministrar. Men vem kan göra Bildt så intressant att han kan ställas bredvid en Erlander eller Palme?

Nog sagt om detta. Björnssons nya bok börjar med en mycket lång "första krönikeboken" där varje text har en tillägnan (med några få undantag). De flesta av namnen i dessa känner man förstås igen, fast ibland blir man konfunderad över hur textens innehåll anknyter till personen/personerna den tillägnats. Dessa texter är korta. I strikt mening är de meditationer över livets förgänglighet, och de kretsar kring enskilda människoöden, kring musik och kompositörer, kring litteratur och författare, och av reflektioner kring det egna livets tillkortakommanden och erfarenheter. Ibland också porträtt av människotyper, som i citatet nedan. Alltsammans mycket spirituellt, och som jag skrev inledningsvis, med en alldeles egen stil och ton.
"En kättare ser sig som en framstegets man. Han blir inte road av att den progressiva linjen från upplysningen och framåt blir misstänkliggjord för att vara upphov till alla möjliga brott mot mänskligheten. Förbrytelserna är att ducka och att tiga. Han kan vara oerhört anspråksfull, hålla sig till vetenskapliga kriterier när han talar om samhället, han ränner inte jämt och ständigt på biosalongen, i konsertsalar.
När såg du renegaten senast göra ett hederligt handtag, ta ett självständigt initiativ? Han deltar inte i kollektiva aktioner, inte i trädgårdsarbetsdagar. Han har utfört en handling som han inte är beredd att ta ansvar för - han behöver tvärtom gynnare som tar hand om honom samtidigt som han vet att de föraktar honom.
Jag tror att han inte behärskar konsten att njuta.
Fruktar att kittet ska spricka."
En liten undran bara: är det bara ett redaktionellt misstag att texten Brutalt i denna första avdelning återfinns i en till 98% identisk version i den andra avdelningen?

Tidigare texter om Björnsson, här och här.




lördag 10 oktober 2015

Tobias Löv Nydahl född 16 juli 1986 - avliden 10 oktober 2014

Gravstenen sattes på plats i veckan. Här vilar min son bredvid mitt barnbarn. Foto: Catarina Löv




Min son Tobias. På årsdagen av hans död. Här ska skapas en vacker gravplats.  Den graffiti-liknande signaturen på stenen är Tobbes egen. Foto: Catarina Löv

fredag 9 oktober 2015

John Lennons 75-årsdag

The Telegraph uppmärksammar John Lennons 75-årsdag. Det är en fin och skruvad text som träffade mitt hjärta. Detta är ju inte bara en födelsedag utan också en påminnelse om att det är 35 år sedan han brutalt mördades. Hans liv tillsammans med Yoko Ono blir man också påmind om en dag som denna. Sången jag valde och som finns på video längst ner var en av de sista, de där dagarna när han återkom och alla vi som vuxit upp med honom varit och köpt Double Fantasy i vår ordinarie skivbutik, och månader senare, med alla sångerna och inte minst Woman inövade och redan en del av våra unga liv,  steg av en buss på Lantmannagatan i Malmö, där kvällstidningarnas rubrik skrek det som var så svårt att förstå, att han ryckts bort mitt i sin gärning. Så det finns skäl att läsa Telegraphtexten:
Receding silver hair tied back in a stringy pony-tail; thick glasses perched on his thin nose, a wiry old man steps creakily into the spotlight, blinking into the vast space where an audience roar their love. It is John Lennon, veteran rocker, political activist, acclaimed author and winner of the Nobel Peace Prize for his role as figurehead of the anti-war movement that did so much to heal global wounds during the first turbulent decade of the 21st century. What would he say, what would he play on this, the occasion of his 75th birthday at Madison Square Garden? Would the spotlight come up on a white piano, with some sharp words about how this song remains as true as when he wrote it in 1971, while the opening chords to Imagine ring out? Might he cheekily congratulate new Labour leader Jeremy Corbyn on the size of his marrow and strum Working Class Hero on acoustic guitar? Perhaps he would invite “an old girlfriend” to share the moment, with Paul McCartney entering stage right, so they could play the first song they wrote together back in 1957, One After 909, thrilling to the simple pleasures of throwaway lyrics and perfect harmony: “I said move over once, move over twice, come on baby don’t be cold as ice.” 





”Författaren bör vara fri, stå utanför parti och ideologier, inte binda sig"

Olav H. Hauge skriver 1958 i sin dagbok:  
”Du förbannar uppförsbackarna, och tycker inte att de borde vara där. Men hur skulle du annars komma upp? Det är motgångarna i livet som gör att vi emellanåt kan ta ett kliv uppåt.”
Hauge föraktade ”alla obotfärdiga positivister, folk som lever i den perversa drömmen om världen förvandlad till ett mänsklighetens allomfattande vårdhem, genom allt mer förfinad teknik uppfyllt av bekvämligheter och förlustelser, bröd och skådespel – och gratis för alla rättrogna.” (Ekerwald: Det stora självporträttet). 

Mina sedan länge sömnlösa nätter fick mening när jag på allvar tog mig an Olav H. Hauges Dagbok 1924 - 1994 (Molin & Sorgenfrei förlag, urval av Bodil Cappelen, översättning av Lars Molin). 

Det urval som nu utkommit på svenska omfattar sjuttio år! Det är nästan ofattbart. Det ynglingen skrev hade redan en stil, en ton, som väl överensstämmer med åldringens. Här finns en kontinuitet rotad i ensamheten, det hårda arbetet med äppelodlingen, mycket funderande i tystnad bortom moderna uppfinningar som telefon, tv och bil. Han tillbringar mycket tid på rygg, från tidiga år fram till dess dödsögonblicket närmar sig, läsande, funderande och de sista åren också resonerande med den kvinna, Bodil Cappelen, som sent kom in i hans liv och blev hans hustru. Han stretade länge emot. Han var rädd att förlora det viktigaste som ensamheten innebar, nämligen friheten. 1970 skrev han: 
"Sälja min ensamhet? Även om den ibland är tung att bära? Omöjligt. Man kunde lika gärna sälja sin hembygd och sitt fädernesland."
Olav H. Hauge föddes 1908 i norska Ulvik, längst in i Hardangerfjorden på Vestlandet. Han har sju syskon. Tre av dem dör i unga år, då Olav är mellan åtta och tolv. Modern sköter bondgården. Fadern är hemifrån på arbete. Det är ett tungt slit. Modern får sonen Olav i trädgårdsutbildning, något ska det bli av honom. Helst vill han läsa och skriva, alltid och livet ut. I sjuttio år skriver han dagbok. Änkan Bodil Cappelen upptäckte 84 volymer efter hans död. Hon sammanställde och de finns utgivna i fem band (3.700 sidor!).
”Författaren bör vara fri, stå utanför parti och ideologier, inte binda sig. Först då kan han vara det kritiska öga, det vakna samvete som fritt betraktar alla tillstånd” (Hauge, sommaren 1973).   
1959 skriver han i dagboken på samma tema:  
”Gå emot! Gå emot strömmen! Då blir du frisk i själen! Eggen slipas”.
Redan som 15-åring läser Hauge persisk poesi, engelska romantiker och filosofer som Nietzsche, Bertrand Russel och Schopenhauer. Det är inte fel att kalla honom brådmogen. Han går till det allra bästa, också av den inhemska litteraturen (Garborg, Ibsen m.fl). Han intar en principiell hållning i språkfrågan. Det så kallade bokmålet är den urbaniserade borgarklassens språk. Det som kallas nynorsk borde ha hetat gammalnorsk, ty det är böndernas och folkets gamla norska språk. Han skriver naturligtvis själv på nynorsk.

Han publicerar sju diktsamlingar i sin livstid, går från anonymitet till att bli folkkär och kringskjutsad celibritet. Han gillar det inte. Noterar i dagboken att detta inte är hans liv. 

”Några plågor måste man ha, annars är man inte frisk.” (Hauge, augusti 1993).

Hela vuxna livet lider han av återkommande psykiska besvär. Han blir bokstavligt talat inspärrad under ibland långa perioder. Han hör röster, ser syner. Han tror själv att det handlar om schizofreni men:  
”vill hellre säga något om hur jag ser på det; om den andre mannen i mig, det är min bild. Han tar till ordna. Det är synd att han ska vara så vild.”  
Men han tycks ha en distanserad syn på sina värsta stunder. 1964 skriver han:  
”Jag har hållit på med mitt, suttit och dirigerat världsorkestern i kalsonger till exempel. Ja, vad ska vanligt folk tro om sådant?”
Han känner sig förstås befryndad med Eric Hermelin, översättaren och introduktören av de persiska klassikerna, eftersom också han låstes in. Hauge känner misstro mot andra droger än litteraturen. Har han brännvin hemma låter han flaskan stå tills det dyker upp ett tillfälle. Samma sak med chokladkakan. Någon gång berusar han sig på cider men ångrar det djupt dagen efter. Det är ingen tillfällighet att han i dagboken citerar en dansk diktarbroder:
”Låt snapsen stå, den bränner till kort/och förslöar/ Undvik apotekaren!/ Misstro förbättringar som mildrar/ det outhärdliga! Din sanna vän/ är smärtan, alarmklockan, /livsnödvändig!” (Ivan Malinowski, citerad av Hauge i ett avsnitt av dagboken som handlar om smärtans och mörkrets nödvändighet)
Också Jesus kunde han identifiera sig med:
"En upprorsmakare, av en dimension som aldrig skådats varken förr eller senare. Han var helt enkelt en olydig son, han gjorde uppror mot sin far och stod för det." (1978)
Hauges dagbok kan kommenteras ur så många olika infallsvinklar. Jag hade kunnat skriva om hans ensamhet, om hans diktning och hans läsning. Jag kunde ha visat på hans livslånga samtal med Emerson och Thoreau. Om jag velat fördjupa mig i 1900-talets totalitära regimer kunde jag ha skruvat lite på det han skrev om nazismen och dess järnnäve. Men jag kunde också ha pekat på att han motsatte sig tjeckernas frihetsdröm 1968 och polackernas 1981.Jag kunde ha visat mer om hur han slet med religionerna och gudstron, den som han ansåg vara nödvändig oavsett om det finns en gud eller ej.

Men jag väljer att låta dessa ord räcka. Och kan ändå inte låta bli att avsluta med hans eget råd, som väl får stå som ett memento från en diktare som var förankrad i myllan: 
”Innan du lär dig dikta måste du ha lärt dig att bryna en lie. Det är allt jag har att säga om konsten.”
Oavsett om du är äppelodlare eller litteraturmänniska bör du ägna en tid av ditt liv åt Hauge. Han erbjuder både en kunskap och en medmänsklig samvaro bortom de skrivna orden. 

Vill man ha en fyllig och initierad bild av Hauges liv sedd genom någon annans ögon rekommenderar jag Carl-Göran Ekerwalds bok Det stora självporträttet



torsdag 8 oktober 2015

Svetlana Aleksijevitj igen: Ärligheten, makten och det kollektiva minnet

Aleksijevitj: "Det är svårt att vara en ärlig människa i vår tid. Det gäller att inte böja sig inför makten." (citerad av Anna-Lena Laurén i Svenska Dagbladet 8 oktober 2015)

Bättre kan det inte sägas. Men även om det sades på ett annat sätt tror jag att vi här har själva kärnan. Det är den kärnan som utmärker så många av de stora diktarna och tänkarna. Författarskap som saknar den kärnan saknar därför både betydelse och intresse. Man går förbi dem, som om de inte ens fanns. Livet är för kort för att man ens skulle tänka tanken att läsa det som saknar kärnan. Den som böjer sig för makten har inget väsentligt att vittna om. Bortom underhållningen finns bara tomheten. Hos Svetlana Aleksijevitj finns tyngden, meningen, lärdomen.

Min äldste son befinner sig just nu i Ryssland. Jag ser i tidningen som intervjuar honom att han säger: "Svetlana Aleksijevitj är ett fantastiskt val. Hennes sätt att arbeta med det kollektiva minnet är unikt och helt nödvändigt i dagens Ryssland. Här delar alla de erfarenheter hon skriver om, men formulerar det endast individuellt."

Plötsligt slår mig tanken att om man fnyser åt detta litteraturpris fnyser man också åt möjligheten att läsa annat än det som skvalpar runt i konsumtionssamhället. Därmed fnyser man också åt möjligheten att skaffa sig bättre kunskaper, att helt sonika bilda sig. Å andra sidan tror jag - eller vill jag tro - att vi här nu ges en stor möjlighet att verkligen förkovra oss. Krigens och tyrannernas tid är inte förbi, rakt tvärtom.

Läs mer om Svetlana Aleksijevitj här i bloggen idag.

Svetlana Aleksijevitj - mycket bra val!




The Nobel Prize in Literature for 2015 is awarded to the Belarusian author Svetlana Alexievich "for her polyphonic writings, a monument to suffering and courage in our time".

Den 24 september 2012 skrev jag:


Har man läst Bön för Tjernobyl så vet man också något om Svetlana Aleksijevitjs stil och metod. Man går inte oberörd från hennes texter, tvärtom sugs man in i dem, som om allt var en fråga om liv eller död också för läsaren. Hennes berättelser i skuggan av Tjernobyl är i själva verket en bok om de djupast liggande mänskliga egenskaperna och hur livet gestaltar sig efter katastrofen.

Svetlana Aleksijevitj föddes i Ukraina 1948 och är uppvuxen i Vitryssland (Belarus). Hennes nya bok Kriget har inget kvinnligt ansikte. En utopis röster, har en märklig historia. Den utgavs i en censurerad upplaga redan 1984, men den kompletta utgåvan kom först 2004 och det är den som den nu till svenska översatta boken bygger på.

Foto av Margarita Kabakova från Ersatz förlag


Hennes gigantiska projekt går ut på att intervjua kvinnor som stred i Röda armén. Det är ingen lätt uppgift, eftersom kvinnorna är mindre benägna än männen att tala om helvetet i striderna, ja också för att de nedvärderades och valde att tiga. Boken blir därför också en oerhört stark rundmålning av hur det sovjetiska samhället fungerade, hur dess hierarkier såg ut, vilken kvinnornas plats och roll var och förblir. Men det är också en mycket handgriplig skildring av grymheter och våld, ibland så starka och mäktiga att man tvingas lägga ifrån sig boken en stund.

Svetlana Aleksijevitj har lagt upp boken så att intervjuerna – kvinnornas berättelser – återkommer mellan kortare eller längre avsnitt ur sin egen dagbok. Det är där hennes personliga infallsvinklar blir så tydliga och man förstår att detta arbete är allt annat än slentrianjournalistik.

”Jag träffar på fantastiska kvinnliga berättare – i deras bästa levnadshistorier finns stycken som kan mäta sig med de bästa sidorna i den klassiska litteraturen. Där kan människan alldeles tydligt se sig själv: såväl uppifrån – från himlen, som nerifrån – från jorden. Och där kan man följa hennes väg, såväl uppåt som neråt – från ängel till djur. Hågkonsterna är inga känslosamma eller sakliga beskrivningar av en försvunnen verklighet – de är en återfödelse av det förgångna, som får tiden att vända. Men först och främst är det skapelseakter.”

Lite längre fram skriver Svetlana Aleksijevitj:

”Jag avlyssnar smärtan (…) Jag tänker på lidandet som den högsta formen av information, eftersom det står i förbindelse med hemligheten. Med livets hemlighet. Hela den ryska litteraturen handlar om detta.”

Och:

”Vad är det för människor – är de ryska, eller är de sovjetiska? De kan vara båda delarna: de var sovjetiska, men dessutom ryssar, eller vitryssar, ukrainare, tadzjiker… För visst har hon ändå funnits – sovjetmänniskan. Sådana människor tror jag aldrig mer att det kommer att finnas, och det har de redan själva insett. Till och med vi, deras barn, är annorlunda. För att inte tala om barnbarnen… Men jag älskar dem. Jag beundrar dem. De hade Stalin och Gulag, men de hade också Segern. Och det vet de.”

Här finns en mycket konkret plattform för Svetlana Aleksijevitj. Det är inte bara med respekt utan också med beundran hon närmar sig dessa kvinnliga frontsoldater. Hon vet vad de åstadkommit, och på samma sätt som en fransman eller en amerikanare kan känna stolthet över segern i kriget mot Hitlers Tyskland, kan förstås en sovjetmänniska göra det. Skillnaden är den att man i Sovjet, och i dagens Ryssland stavar den med stort s: Segern. Människorna Svetlana Aleksijevitj söker är förstås märkta av alla förtryckets år, av förödmjukelserna. Hon sammanfattar med orden: ”Jag söker efter små människor som är stora.” Och det är sant som hon säger, att ingen kan ta ifrån dem deras seger.

Berättelserna i boken är var för sig mycket olika. De handlar naturligtvis om stora umbäranden, lidande och död, men det finns något annat, som hon lyckas locka fram ur veteranerna, något som handlar om stolthet, gemenskap, nödvändigheterna i krig.

”Om jag inte blivit förälskade under kriget tror jag inte att jag hade överlevt. Kärleken var en räddning” berättar Sofija Krigel som var sergant och prickskytt. Partisanen Fjokla Fjodorovna berättar: ”Jag har alltid trott.. Jag trodde på Stalin… och jag trodde på kommunisterna (…) I två år stred jag som partisan” innan hon kommer in på den fasansfulla historien om hur man amputerade båda hennes ben ute i fält. ”Mitt språk har blivit kvävt av samma kramper som håller på att kväva mig. Om natten ligger jag vaken. Det är alldeles tyst, och plötsligt minns jag. Jag håller på att kvävas. Jag skakar av frossbrytningar” berättar Anna Petrovna Kaljagina som var furir och sjukvårdsinstruktör.

Kanske är det ändå några få ord från fänriken och chefen för en ingenjörspluton, Stanislava Petrovna Volkova, som jag kommer att minnas bäst: ”Jag minns att vi var sorgsna. Vi gick omkring och var sorgsna hela tiden…”

Männens krigsberättelser har vi läst många av. Därför är denna unika bok ett måste. Kvinnornas berättelser är annorlunda. De gör känslan inför kriget så mycket starkare, en äckelkänsla och en motvilja mot allt det som ibland romantiseras och heroiseras. Svetlana Aleksijevitj har skrivit ett omistligt verk.

Och den 12 augusti 2013 skrev jag:


Det finns bara en författare som skriver så här, hon heter Svetlana Aleksijevitj. Jag har läst det jag kommit över av henne. Här i bloggen föregående volym på Ersatz förlag, Kriget har inget kvinnligt ansikte. Och förstås har jag läst Bön för Tjernobyl. 

Nu kommer Tiden second hand, en drygt 650 sidor tjock örfil åt historien och utopin, så skickligt översatt till svenska av Kajsa Öberg Lindsten (jag tänker inte minst på alla de pyttesmå nyanserna i människors sätt att tala och uttrycka sig som hon får att låta precis mitt i prick på svenska!).

Aleksijevitjs stil är alldeles egen. Det är som jag skrev inledningsvis bara hon som behärskar den. Hon har två talanger som hon förenar till en: journalistens och den skönlitterära författarens. När hon reser runt i det gamla sovjetiska imperiet för att lyssna och lära tycks hon också ha stenografens gamla förmåga att skriva ner, att anteckna, lika snabbt, impulsivt och flödande som människor pratar - ofta i mun på varandra. Aleksijevitj har tagit på sig en i det närmaste omänsklig uppgift: att göra den sovjetiska, totalitära utopin och dess förverkligande i skräck, terror och armod, begriplig både för henne själv, de forna sovjetmedborgarna som läsare och oss andra, vi som får ta del av erfarenheten och lärdomen i form av översättningar. Även om jag nu själv sedan tidigt 1970-tal läst såväl fack- som skönlitteratur om "realsocialismens" tillkortakommanden och övergrepp tycker jag ändå att jag av Aleksijevitj lär mig något mer, djupare, ja kanske också något som är fundamentalt viktigare. Aleksijevitj har en förmåga att i ord skapa den sorts bilder som också avger dofter, röster, klanger. Här möter vi Sovjetunionen som en enda stor tragedi. Den formar ännu människor till att tro att det finns "ett ryskt öde" som mer eller mindre tvingar dem att längta efter en ny stenhård despot av Stalin-klass och ett krig där ryssen kan göra sig gällande. För så säger människor till henne: det vi ryssar är bäst på är krig. Men demokrati, det vill vi inte ha. Vad är det mer än kaos, fattigdom, rövarekonomi, förfall? Och för varje sådan röst tänker jag: vem är jag att döma? Klart jag förstår deras bitterhet (tror mig förstå). Jag har ju mött människor från forna diktaturer i mitt liv. De längtar ofta tillbaka. Till Enver Hoxha. Till Salazar, Franco eller Mao. "När det var ordning och reda och rent på gatorna". Ja, vem är jag att döma?

Läs den här boken. Man måste läsa den, därför att det efter läsningen alltid blir omöjligt att säga att det var ordning och reda. Inga försök att förverkliga politiska - eller religiösa - utopier eller totalitära tankesystem har slutat på annat sätt än detta.

Förlaget skriver:

»Alla talar om Sovjetunionens fall, men vad ett imperiums sammanbrott egentligen innebär, det förmår bara en författare som Svetlana Aleksijevitj skildra. Hon ger röst åt dem som hamnade under hjulen i det postsovjetiska kaoset, och upp stiger en kör som hämtad ur antiken – men scenerna utspelar sig i dag, i det begynnande tjugohundratalet.« Karl Schlögel

Sovjetunionen. Det började med drömmar om en ny människa, som skulle formas av de kommunistiska idéerna. I stället kom hon att präglas av krig, läger och umbäranden, men också av höga ideal och vardagens socialism. Hon levde i ett mäktigt imperium, älskat och fruktat världen över, men en dag gick det under och kvar blev bara sovjetmänniskan, som plötsligt kastades ut i en osäker och obegriplig tillvaro.

I över tjugo år har Svetlana Aleksijevitj rest runt i de forna sovjetrepublikerna och sökt upp kvinnor och män med olika bakgrunder och erfarenheter. Hon har pratat med förlorarna – gästarbetare, barnhemsbarn, anhöriga till självmördare och många, många andra. Av tusentals röster har hon skapat ett körverk om livet i den socialistiska utopin, om kaoset som följde – och om det tilltagande politiska förtrycket av i dag.

Tiden second hand ingår i Utopins röster, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten ur den lilla människans perspektiv.


tisdag 6 oktober 2015

Att ha klara och tydliga diken och avskrädesplatser

Foto: Astrid Nydahl
Att röra sig i den politiska världen kräver mer än nyfikenhet. Det glömmer jag ibland bort och går in mellan taggiga buskage och mycket sumpiga marker för att jag upptäckt något intressant.

Man kan ändå inte vistas på vattensjuka marker om man inte fått hjälp med att gräva diken och skapat särskilda platser för avskrädet. Diken har människan grävt i alla tider, de är nödvändiga i varje civilisatoriskt bygge.

Litteraturen erbjuder sådant. Filosofin gör det. Inte minst historikerna erbjuder det. En av mina vänner har levt ett långt liv i det tvärdrag som den europeiska nazismen innebar, det som nästan svepte med sig hela judenheten och tog flera i hans familj med sig i denna massmordens vind. Han har också en ungersk rot som gjort honom mer vaksam än de flesta av oss. Vi ser var det klassiska judehatet väller fram. Och vi ser var det judehat som upplever en orientalisk renässans väller fram. Jag lär av min vän att hålla dikena redo för det som måste avskiljas, det som skapar fukt, mögel och sjukdomar, det som också riskerar att förföra mig hos renhetsivrarna.

Men det är skillnad på att lära sig att gå genom dessa farliga marker och veta vem man själv är, och att lockas med av ropen på renhet. Det är inte ren jag vill bli. Jag vill bara skydda mig mot de allra farligaste epidemierna, de politiska dårskaperna, massrörelsernas mission.  Jag stänger hellre helt om mig än utsätter mig för sådana risker.

Jag har i delar av mitt vuxna liv attraherats av motsatsen till renhet. Jag menar då ideologisk, politisk renhet. Den attraktionen föddes säkert som en lärdom efter några förfärliga unga år då jag tillhörde en sekt som dyrkade renhet: klassens renhet. Rasens renhet är något annat, men en lära i samma förgiftade tradition. Så: man måste våga ge sig in i de allra farligaste trakterna, utforska dem, vandra på den mark som är själva faran, men alltid vara försiktig så att man inte drattar på ändan i ett av dikena eller låter sig sopas med till historiens avskrädesplatser.

För att lämna haltande metaforer: den europeiska tradition som uppreser sig mot moderniteten, och nu mot postmoderniteten, har mycket att erbjuda av visdom och lärorik litteratur. Men runt den fylkas i varje land, inte minst i min väns Ungern men också här i det raserade svenska folkhemmet, en skara nationalromantiker som vill odla de allra farligaste myterna på nytt. De kallar sig nationella förnyare, identitärer, sam-nationalister, de förespråkar ett ryskt-europeiskt imperium och länkar gärna till ryska propagandasidor som Putinregimen lyckats maskera som "nyhetssidor", de läser amerikanska eller europeiska politiska vägvisare, som betraktar Ryssland som räddaren och befriaren, mildast uttrycker de sig som anti-liberaler eller så ropar de:"Framtiden är vår, nu och för evigt!" Vi känner igen de där ropen, de har tidigare slutat med katastrof, massmord och förödelse. Jag tror inte att "framtiden" i det avseendet kommer att skilja sig från "förflutenheten". Just därför kommer jag i denna blogg aldrig mer att länka till texter där sådana rörelser missionerar eller där samtidskritiken har förvandlats till alltför välkända rop och paroller.

Till E.R. med tacksamhet



måndag 5 oktober 2015

Ekenabben, stillhet, oktober




Vi satte oss vid Ekenabben. Inte en människa. Löv som sakta singlade mot marken. Höstens ombyte av dräkt. Tankar i förtvivlans djupaste träsk. 


Imorgon sätter de gravstenen på Tobbes grav. På lördag är det ett år sedan han valde att lämna det jordiska livet. Jag orkar inte vara med där. I stillhet vårdar jag minnet av min son, minns hans livsglädje - och hans sjukdomshelvete.Tobbe ser mot mig här på skrivbordet varje dag. Ibland vill jag säga något till honom. Inte förrän sent i somras förmådde jag radera hans mail- och gatuadresser. Hans telefonnummer finns kvar och jag har många gånger fått strypa impulsen att ringa honom.


Läser om Henning Mankells död. Det är mindre än en vecka sedan jag läste den stora intervjun med honom i GP, där han bland annat berättar att han skrivit en intervjubok med nattsköterskorna. Det är en fin gest som han kommer att minnas för. Jag reser inga monument över de döda. Men jag minns med glädje den tid då Henning (då bosatt i Norge) och jag båda deltog i den bitvis dogmatiska och totalitär diskussionen om litteraturens roll. Vi var väldigt unga då. Han några år äldre än jag. När han började skriva deckare slutade jag intressera mig men kom gärna till berättelserna i filmform. Några av dem, inte minst de brittiska inspelningarna, är mycket sevärda med sin skånska dimma och melankoliska ton.

Bilder: Astrid Nydahl 5 oktober 2015.

Bortom och utanför - världen

Foto: Astrid Nydahl
"Men akta dig för världen! De förstår dig inte. Och mycket elakt sägs om dig. Låt det bero! Ensamhet, det skulle du veta vad det är!" Olav H. Hauge: ur Dagbok, 22 september 1965, översättning av Lars Molin.

"Sälja min ensamhet? Även om den ibland är tung att bära? Omöjligt. Man kunde lika gärna sälja sin hembygd och sitt fädernesland." (Dagbok, 18 maj 1970)

"Man kämpar och lider för att återerövra sin ensamhet. Och så en dag ler världen sitt ursprungliga, naiva leende. Då är det med ens som om kamp och liv suddats ut inom en." Albert Camus i Anteckningar, 1935-1942 översättning av Anna Säflund.

"Märk att ensamhet kan vara - antingen en allvarlig sak, d.v.s. full af finaste glädje och solighet - eller också bara helt enkelt en löjlig situation. Ensamhet förpliktar." Vilhelm Ekelund, ur Sak och sken.