söndag 4 oktober 2015

Lars Åberg: Fem kök och en saxofon

Torget Möllan. Inte långt från krogen Möllan. Foto: Astrid Nydahl
Lars Åberg är verkligen ingen dussinjournalist. För den som läser hans verkförteckning framgår det rätt så snabbt vilken inriktning han har. Men jag skulle vilja börja med att påstå att han har en egenskap som många av vår samtids unga journalister helt saknar. Han är bra på att lyssna. När han samtalar med en människa så framstår denna som en egen och unik röst i Åbergs text. Och så har han förstås både stil och kunskap, två andra egenskaper som i alla fall samtida dagstidningsjournalister tycks vara helt renons på. 

Åbergs nya bok heter Fem kök och en saxofon och har utgivits av Malmöförlaget Kira. Låt mig först ge ordet till honom själv:
 Fem kök och en saxofon…      
Vad är det vi pratar om i den här boken?      
Krögaren Staffan Asker plirar, viker armarna bakom nacken, rådbråkar minnet.    
”Ilmar Reepalus epok,” säger han sedan. ”Och Joakim Olléns. Och Nils Yngvessons. Från betong till betong! Från enbart betong till glas och betong.”      
Jo, de grabbarna känner man ju till. Man kan nämna fler i hyfsat modern tid: Eric Svenning, Arne Lundberg, Calle Ljungbeck, Lars Engqvist. Socialdemokratins brödraskap. Jag var mindre än ett år när mina föräldrar tog med mig från Gävle och flyttade till Malmö, och sammanlagt har jag bott i rikets tredje stad i nästan sextio år. Det är lång tid, men ändå ingenting jämfört med det socialdemokratiska maktinnehavet i stadshuset (moderaten Ollén smög sig tillfälligt in några år i början på nittiotalet). 
Socialdemokratin är en ofrånkomlig ingrediens i den malmöitiska marinad som jag har simmat omkring i.
Man skulle därmed kunna tro att Åbergs bok handlar om en krögare, hans krogar och hans mat. Jo, det gör den förstås. Men i centrum står människorna: krögaren, hans familj, hans gäster och hans närmaste krets. Men inte minst är detta en riktig Malmöbok. Och med det menar jag en bok som lyckas få syn på, hålla fast vid och sedan sätta ord på det som är Malmö; en mentalitet, en historia, en identitet. Människor har ju både historia och egenskaper. Hos Lars Åberg talar de så tydligt att detta bli mer än uppenbart.

 Jag har inte skrattat så mycket det senaste året, som jag gjorde när jag läste den här boken. Jag har haft få anledningar att skratta. Fler anledningar att gråta. Men Lars Åberg förlöser något inom mig vid precis rätt tidpunkt: mitt malmöitiska jag, det som är en människa formad av en stad. Och det sker precis när jag själv arbetar med min Malmöbok Ett barn är fött på Sevedsplan. Så märkliga kan tillfälligheterna vara.

Malmö är staden för den svenska socialdemokratins födelse. August Palm har där sagt vad som just då behövde sägas. Och mycket av det som stadens arbetarklass levde och formulerade ingår i den traditionen. Men det är så mycket mer som 100 år efter Palm har behövt sägas. Också där blev Malmö tongivande. Lars Åbergs stod mitt i den tidens flod som kunde kallas "proggen" eller "vänstern".

Det är därför inte så konstigt att människorna som träder fram i Åbergs bok har mycket med denna progg och vänster att göra. Jag läser intervjuerna med dem. Det är då det sker: jag hör deras röster, jag ser deras gester och ansiktsuttryck. En efter en kommer de:

Christoffer Barnekow, Maria Lindström, Lennart Brummer, Mikael Wiehe, Staffan Victorin, Lasse Söderberg, Fredrik Gertten, Christina Claesson, och andra, inte minst krögare och journalister, på väg in eller ut, hem eller tillbaka till ett av borden hos Staffan Asker. 


För den som inte vet: Staffan Asker drev krogarna Chez Olga, La Petite France, Möllan, Brogatan och La Couronne i Malmö. Tro inte att de var vanliga restauranger. Det var de inte. Människorna i boken - bland annat de ovan nämnda - berättar om allt det som var ovanligt: att man själv räknade ihop vad man ätit för och därefter lade pengarna på disken, att man dukade ut efter sig, att man kanske fick ta en utskällning av Möllans enmanskrögare för att man stod och hängde vid disken... och tusen andra historier. Men mest av allt är detta en bok om vad kultur är. 

Kultur betyder som bekant odling. Staffan Asker måste som krögare ha varit en odlare av atmosfär, harmoni, strid, musik, poesi, vänskaper, problem, välkomsthälsningar, allt sådant som gör människors liv värda att leva. Och som nu, vid läsning och omläsning får mig att längta tillbaka till Malmö. Om jag inte visste bättre.



lördag 3 oktober 2015

"De döda lämnar en frätande melankoli vid de levandes dörr"

Nyponbuske vid Östersjön. Foto: Astrid Nydahl
Finns det en väg som leder till lycka? Arma människor som lever i den tron, gång på gång ska de bli besvikna och försöka torka ett ändlöst flöde av det slags tårar man gråter för att en illusion fått sig ännu en törn. Men om man gjorde tvärtom? Om man sa sig, och lät omgivningen höra det, att man egentligen bara vet att det finns en väg, och att den leder någonstans, vart kan man inte veta när man just börjat gå den, men med nyfikenhet och öppenhet också för de svartaste avgrunder och de smärtsammaste punkter, var redo att fortsätta gå den, då inbillar jag mig att förutsättningarna är bättre.

*

Ja, jag har gått den vägen själv i drygt sextio år, ja, jag fortsätter att gå den, därför att andra vägar inte gives. Men jag går den också för att den passar min inre vägvisare. Den är varken uppgiven eller illusorisk, den är en blandning av fatum och beslutsamhet.

*

I melankolin finns de små viloplatserna utmed vägen. Jag viker in på dem allt oftare, sätter mig ner som på en sten där jag bara brukar glo mot horisonten.

*

EUGÉNIO DE ANDRADE
Melankoli

Knappt har solen kommit in i huset
- så skriver jag
om sandens flyktiga ljus,
det ljus som inte
finner ett hem.
Allt gör ont i mig denna dag
då de döda lämnar
en frätande melankoli
vid de levandes dörr

(ur samlingen Ett solens ackord, översättning av Marianne Sandels)


Foto: Astrid Nydahl

fredag 2 oktober 2015

Göran Hägg 1947 - 2015

Jag hade precis hunnit börja på hans sista bok, D'Annunzio - Dekadent diktare, krigare och diktator när jag idag förstod att han avlidit i en hjärtinfarkt. Göran Hägg var en sådan person man gärna ville lära av. Han var, som Alvar Alsterdal skulle ha uttryckt det, ”svårt bildad” utan att någonsin bli högfärdig eller göra sig viktig.

D'Annunzio-boken blev således den sista. Herregud, den har ju inte ens hunnit komma ut. Nu hoppas jag att den får fina recensioner, som ett slags eftermäle. Jag kommer förstås att skriva om den när jag läst färdigt, men just idag vill jag reprisera några rader jag skrev om en annan av hans böcker, också den med italienskt tema:


Med Göran Häggs bok Mussolini - en studie i makt kan man tala om en biografi som på vårt språk för första gången ger ett rejält perspektiv på vem denne man var. Jag funderar på det faktum att ordet fascism används, brukas och missbrukas till höger och vänster. Vid sidan av standardrepertoarens könsord är väl fascist en av de anklagelser eller skällsord som används flitigast i vår kultur. Och då betyder det allt - och inget. Men fanns det en politisk ideologi som hette fascism? Ja, det gjorde det, och denna ideologi analyserar Hägg förstklassigt. Hans porträtt av mannen som först var socialist och sedan blev fascismens ideolog och statsman - men också av mannen som katastrof och undergångssymbol - är föredömlig. Det finns en aspekt av Mussolini som särskilt intresserar mig och som Hägg berör ganska ingående: nämligen dess förbindelse med det moderna välfärdsprojektet. Under Mussolini genomfördes en rad reformer som vi här i Sverige framförallt förknippar med socialdemokratin. När jämförelser mellan Mussolini och Per Albin Hansson görs brukar de flesta läsare rygga tillbaka. Här finns verkligen skäl att läsa och lära. En annan sida som inte vanligtvis framhålls är hur djup klyftan mellan fascismen och nazismen var. Mussolini såg med avsmak på Hitler och hans judehat. Men Hitler hade Mussolini som idol. När de två så småningom förenades av kriget och ödet var det också inledningen på den katastrof som skulle leda fram till Saló-republiken, massakrerna, judedeportationerna och förstörelsen av Italien.


onsdag 30 september 2015

Inget att läsa?

Foto: Astrid Nydahl
Har ni brist på läsning denna eftermiddag, den sista i september? Då vill jag rekommendera er en ny krönika av Karl-Olov Arnstberg där han också citerar en f.d. DN-chefredaktör, den finns här.

Textens huvudtema om "flyktingkrisen" borde läsas av betydligt fler än de som finner det på nätet. Därför att det Arnstberg skriver rör oss alla, varje minut:
"En av mycket få på den offentliga arenan som verkar ha förstått situationens allvar är DN:s förre chefredaktör Hans Bergström. I en pinfärsk artikel i ”Dagens Industri” konstaterar han:
En stat som låter människor välla in över dess gränser, utan kontroll, har upphört att existera som stat. Schengensamarbetet, med avskaffad passkontroll, förutsätter en stark kontroll av områdets yttre gräns. Utan en sådan kontroll tvingas länder upphäva Schengenregimen. Så sker nu. Österrike, Tyskland – ja, även Finland uppe i Torneo – har funnit det nödvändigt att återinföra en effektiv gränskontroll. ///
Samhällsstressen från de volymer vi nu talar om är betydande – på statskassan, på kommunerna, på skolan, på sjukvården, på sammanhållningen, på politiken. Den nordiska välfärdsmodellen förutsätter ett samband mellan arbete och förmåner samt ett förtroendekitt mellan medborgare och stat; båda är under upplösning. Fortsatt förnekande från den politiska och mediala eliten av realiteterna kommer bara att accelerera denna allvarliga process.
De immigranter som söker sig till Europa är huvudsakligen muslimer från klansamhällen. De överger krig och ett elände som de är medskapare av. Det betyder att de tar med sig sina – med västerländska ögon – dysfunktionella kulturer, trauman, konflikter och motsättningar till Europa. De flesta av dem är fullständigt oförmögna att skilja mellan religion och politik. Om de får möjlighet, och det verkar de få, så skapar det ett annat Europa, ett Europa som i grunden är av samma slag som de samhällen de flydde från."




tisdag 29 september 2015

Rinkabyfältet, snart bostad för tusentals flyktingar?

Vår närmaste grannby heter Rinkaby. Det är en urgammal skånsk by där väg 118 från Kristianstad till Åhus går. Byn har vad sådana gamla byar brukar ha: en fin kyrka, förmodligen byggd redan på 1100-talet, en grundskola, en antikaffär (av loppiskaraktär) och en grossist för rörmokeriprodukter. Men Rinkaby var under väldigt många år också ett militärt förband. Fältet som omger förläggningen heter Rinkabyfältet och är omfattande vidder av närmast hedkaraktär. För det mesta är det kor som går betande här. Och på söndagarna kommer en grupp vuxna män dit för att flyga med sina modellflygplan. Förra helgen hade Hemvärnet en övning där. Och för ett par år sedan kom det tiotusentals scouter från hela världen.

Att Rinkabyfältet skapat rubriker sedan igår har säkert inte undgått någon. Migrationsverket har nämligen begärt hos Försvarsmakten att få bygga flyktingläger där, för minst 10.000 personer!

Jag ser inget skäl som skulle få Försvarsmakten att säga nej. De blir säkert glada om någon vill bo i de stora, gamla militärtälten (fast man nu i medierna talar om att "uppföra prefabricerade hus"). Men hur ska det fungera rent praktiskt? Hur ska den lilla byn på 750 personer kunna freda sitt vardagsliv i umgänget med (tio-)tusentals huvudsakligen arabiska flyktingar? Jag ser kaos och konflikter framför mig. Jag ser hur det delas ut gratis busskort och dessa män (och några få kvinnor som är med på resan) dagligen tar de gula bussarna in till Kristianstad. Så många människor kommer inte att "försvinna" i massorna. Tvärtom kommer de ju att prägla både den lilla byn och de omkringliggande städerna. Lokaltidningen skriver också om saken.

I deras artikeln påstås det dock att antal personer som diskuteras ska gälla hela landet. Så, som vanligt blir luften full av rykten och motsägelsefulla uppgifter. Med denna bloggpost ville jag i alla fall visa vad som pågår här, långt från de mediala rummen.

På väg till vår havsvik körde vi idag förbi fältet. Bredvid oss stod ett team från SvT, så jag räknar med att det blir reportage ikväll. Vi som bor här kan inte blunda för fakta. Men när får vi alla fakta, och hur ska vi hantera dem?

Bilderna är tagna av Astrid Nydahl, på Rinkabyfältets båda sidor om vägen.




måndag 28 september 2015

Karl-Olov Arnstberg: Romer i Sverige (Debattförlaget)

Låt oss börja med det allra mest grundläggande: kunskap. Detta ord, allt mer tillbakaträngt, allt mindre relevant. Men detta ord som består av bara sju bokstäver borde vara grundläggande i alla sammanhang. Så är det inte, och så har det kanske aldrig varit.

Ändå har jag, i det exploderande mediala människolandskapet, en känsla av att tyckandet är det viktigaste idag. Människor tycker en massa om en massa. Tyckandet har blivit rättesnöret för människor som vet allt mindre om allt mer. Kunskapen har trängts tillbaka av de insändarliknande tyckartexterna. Under tyckandet finns i nio fall av tio ett stort, svart hål. Tyckandet som beståndsdel av okunskapens, ett tidens tecken och ett illavarslande fenomen som alltid ökar i kristider.

Varför säger jag detta? Skälet är att zigenarfrågan – högaktuell i vårt arma land – sedan århundraden är en arena för tyckandet. Zigenarna, eller som det korrekt numera heter, romerna, har kommit vardagssvensken närmare än någonsin. Så det räcker inte att tycka det ena eller det andra inför tiggeriet, kopparstölderna, åldringsrånen etc. Bara med kunskap kan vi koppla det ena till det andra.

Med Karl-Olov Arnstbergs nya bok Romer i Sverige kan vi skaffa den kunskapen. Få i vårt land vet bättre vad han talar om i ämnet än Arnstberg. Han är f.d. professor i etnologi vid Stockholms universitet.

Han har en gedigen bakgrund i ämnet. Redan 1974 utgav han boken Zigenarens väg. För det som då hette Statens invandrarverk utgav han tio år senare, 1984, Kulturanalys i praktiken. Svar på 20 frågor som brukar ställas om zigenare, 1998 kom hans Svenskar och zigenare, och i en rad studier, artiklar och essäer har han under årens lopp, sedan 1970-talet och framåt, skrivit i ämnet. Arnstberg tycker inte. Han studerar, undersöker, och avlägger rapport. Det innebär inte att han är en neutral och tillplattad akademiker. Tvärtom drar han slutsatser av sin kunskap. Och för ”nytillkomna tittare” som det brukar heta i tv, har han kanske nu mest blivit känd för de två böcker han skrivit tillsammans med Gunnar Sandelin, med titeln Invandring och mörkläggning (där den andra volymen är en fördjupning av den första).

Nå, till zigenarfrågan alltså. Får man skriva zigenare? Ja, det anser nog Arnstberg alldeles bestämt att man både får och bör. Ty ordet rom täcker inte alls in vad det handlar om. Det finns nämligen en rad olika zigenarfolk, romerna är bara ett av dem. Andra som Arnstberg berättar om är sinti och kaale, de talar inte ens samma språk som romfolket (rom betyder kort och gott människa). De använder inte ett zigenarspråk för att kommunicera med varandra. För en oinvigd svensk är det kanske ändå uppenbart att tiggarna i vårt land talar rumänska med varandra, och att de sedan länge finska zigenarna talar finska, och inget annat, med varandra. Vill man kan man gå till nästa steg på kunskapens stege och lära sig att man mellan de olika zigenarfolken har strikta uppfattningar om varandra.  Bara i Rumänien finns det romer som aldrig skulle befatta sig med andra som de betraktar som orena. 

Arnstberg påpekar att svenska myndigheter inte är ett dugg intresserade av romernas egna distinktioner, utan istället diskuterar dem utifrån nationstillhörighet, alltså huruvida de kommer från Rumänien, Finland, Spanien eller andra länder. Han menar att namnbytet från zigenare till romer är problematiskt, ”främst kanske därför att kaale och sinti inte är rom. De har därför blandade känslor inför den beteckningen, även om de egentligen inte bryr sig så mycket om hur gadje benämner dem.”

Arnstbergs bok rymmer i sin första halva en enorm mängd kunskap om zigenare i Sverige utifrån vårt lands olika typer av agerande, insatser och forskning. Han gör djupdykningar i såväl gamla handlingar som i modern svensk sociologi. Han redovisar inte minst hur hela den ömkliga ”tycka-synd-om”- industrin kunde växa fram, med hela sin hord av lärare, socionomer och andra yrkeskategorier som mer eller mindre försörjde sig på zigenarnas problem. Han går också in i konkreta resonemang om personer som av svenskarna betraktats som zigenarnas representanter, som systrarna Taikon, vilka trots att de inte levt det minsta som zigenare sedan barndomen och inte heller är helzigenare, kommit att stå både som symboler och vittnen i ämnet. Också i vår helt moderna tid finns sådana människor, som EU-parlamentarikern för Feministiskt initiativ, Soraya Post, som i offentligheten uppfattas och ses som zigensk/romsk talesperson, men som har en tyskjudisk far och en mor från resandefolket (en folkgrupp som betraktas som oren av romerna!).

Karl-Olov Arnstberg ägnar stor plats åt vår omedelbara samtid och dess zigenarproblematik. Han redovisar, utförligt och detaljerat, vilka typer av brottslighet som ökat dramatiskt i Sverige sedan de rumänska tiggarna och ligorna kom hit efter 2007, då Rumänien blev medlem av EU. Till stöd för sina resonemang använder han ibland, som i detta fall, i högsta grad offentliga siffror. Så rapporterade t.ex. Dagens Nyheter den 14 juli 2015 – för bara drygt två månader sedan! – att stölderna av koppar ökat dramatiskt sedan dess. Förklaringen stavas ofta Schengen. Arnstberg understryker att zigenarna själv aldrig talar om arbetsinkomster utan om försörjning (och den kan man som bekant skaffa sig på många andra sätt).

Ett av de stora problemen i Sverige är att vi aldrig kan tala om de problem som är förknippade med de olika zigenarfolken. Om vi gör det stämplas vi genast som rasister. Vi sägs i så fall ägna oss åt antiziganism. Det finns en hel "yrkeskår" som står redo att brännmärka oss för att hysa fördomar och att genom odling av dem göra livet ännu svårare för en utsatt folkgrupp (denna "yrkeskår" möter du just vid länken om antiziganism). Jag tror att vi skulle kunna hyfsa till offentligheten en smula om vi kallade en spade för en spade. I det sammanhanget återkommer jag till ordet kunskap. Ty det är bara med kunskap - bildning på egen hand eller med andras hjälp - vi kan diskutera utan att förfalla till stereotypa raseriutbrott och rännstenspolitik. Det är inte rasism att diskutera samhällsproblem. Det är inte antiziganism att diskutera de problem som är specifikt knutna till zigenska folk.


Jag vill inte bli mångordig men är rädd för att jag redan varit det. Så därför rekommenderar jag avslutningsvis var och en som vill få verklig kunskap om zigenarna/romerna att läsa denna bok. Bättre källa hittar man inte på vårt eget språk.

Du hittar hans bok här.