måndag 28 september 2015

Månnatt

Foto: Astrid Nydahl
Visst var vi uppe i natt. Astrid tog bilder. De blev inte vad hon tänkt sig. Och jag som inte förstår vad som är bak eller fram på en kamera blir ändå glad och visar två av de röda kloten. Men magisk var natten, då mellan 03.00 och 05.00, helt tyst, inga bilar, inga människor, bara denna allt rödare måne och en stjärnhimmel av obeskrivligt skön sort.

Foto: Astrid Nydahl





Nobelpristagare, tarvligheter och epokernas förgörande krafter

Elias Canetti


Det är egentligen en slump att jag denna måndag valt Elias Canetti. Det jag hade på hjärtat kan nämligen sägas om många andra av litteraturens alla Nobelpristagare. Jag har nu läst en rad recensioner av Imre Kertész senaste till svenska översatta bok, Den sista anhalten. Senast igår läste jag Göran Rosenbergs bitvis tarvliga text i Expressen. Kritiken går, kortfattat, ut på att "även stora män kan tänka små tankar" (Kaj Schuelers uttryck i Svenskan) eller att Kertész uttrycker ett primitivt hat mot muslimer (variationer på temat finns, men de är knappast intressanta). Själv skrev jag detta, varken mer eller mindre viktigt än annat, men med det "avvikelsen" att jag delar hans syn på det som sker med Europa (och därmed också med judenheten i vår världsdel).

Nå, minns ni vad Canetti skrev i sina sista böcker om namngivna personer? Jag gör det. Minns ni Doris Lessings utfall? Minns ni Pinters vredgade, närmast hatiska, angrepp på sin samtid? Minns ni Naipauls principiella ställningstaganden mot islam? Ja, jag kunde göra listan lång, men det gör jag inte. Det principiella är att varje stor diktare och tänkare formulerar ståndpunkter som nödvändigtvis inte behöver falla alla på läppen. Är det inte rentav något befriande att tvingas läsa och begrunda sådana texter? Jag läser Imre Kertész bok som en, både för honom och för läsarna, logisk avslutning på ett 1900-talsliv i skuggan av de stora mordmaskinerna. Han genomlevde nazismen och kommunismen, postmodernismen och dess extremliberalism, för att också sedan hinna stiga in i islamiseringens tidevarv med allt vad det innebär.

Canetti står högt i kurs. Nej, förresten, så vill jag inte uttrycka det. Canetti är viktig för mig, mest varje dag. Det är också en rad andra Nobelpristagare, oavsett vilka ståndpunkter de givit uttryck för. Canetti har, liksom Milosz, Le Clézio, Camus, Pasternak, Solsjenitsyn, Böll, Singer, Seifert, Brodsky, Paz, Naipaul och en rad andra, för alltid skrivit in sig i mänsklighetens största bibliotek: det som ryms i en ensam människans bröstkorg och hjärna. Oavsett politisk ståndpunkt och oavsett enskildheterna i livet - pinsamma eller ärofyllda - finns de för alltid med oss, i alla fall fram till den dag maktens och politikens män och kvinnor bestämmer sig för en sista knapptryckning.


***

PS: Härmed förnyar jag min efterlysning. Någon har fört över betalning för Malmöboken till mitt konto. Men namnet som anges är högst ovanligt. Vem känner igen sig? Var i så fall vänlig meddela mig. Med den sortens namn kan jag inte skicka någon bok till inbetalaren.

15-09-25                                               00003489250,00


söndag 27 september 2015

Helgvandringar, helgsittningar

Hampstead Heath, London i september 2015. Foto: Astrid Nydahl










Jag reser mig bara upp för att vandra. Under lördagen ute vid Östersjön. Vi hade hittat en öde vik och var där i tvåsam frid. Då kom en bil till, ur klev en ung man med Göteborgsdialekt. Han sa: "Jag har kört 24 mil nu, så jag kan väl få fiska här utan att störa er." Vi hälsade honom välkommen, han bytte om och gick rakt ut i havet. Så småningom drack vi det sista kaffet och återvände hem.

Här hemma är det två saker: olika tillagningar vid spisen. Astrid gör äpplekakor och äpplepajer och marmelad på olika bär. Jag gör en fläskgryta med äpplen och lök. Kronan på verket fick bli ett kilo sillfiléer som jag vändstekte i smör. De ska bli kvällsgodis några kvällar framöver.

Resten är korrekturläsning. Det tar sin tid. Jag vill inte att några fel ska följa med till tryckeriet. Och medan jag läser undrar jag hur det kunde bli en hel bok av detta, mitt i sorgen efter Tobbe. Kanske var det just därför den blev skriven, som en motkraft, som en smula liv i förruttnelseprocessen (min, den inre).

Malmöboken går fortfarande att förhandsbeställa till det lägre priset (250:- inklusive frakt) med en rad till thomas.nydahl@gmail.com


Tack till alla er som redan gjort det. Snart är det måndag och då beställer jag lådorna med bokkuvert.


lördag 26 september 2015

Barnkalas och bokarbete

Foto: Astrid Nydahl
När jag inte sitter lutad över korrekturet på Malmöboken gör jag för det mesta - nästan ingenting. Idag blev det en stund på favoritkaféet. Och så ett barnkalas. Mitt barnbarn Vera fyllde nio år. Barnbarn med vänner och kompisar snurrade runt oss, vi åt både det ena och det andra goda. Årets fyra kattungar ägnade sig mest åt att leka med våra fötter och med presentpapper och snören. Ibland satte sig någon av dem och tittade - som häpen eller undrande - på det som pågick.

Nu har jag handlat hem frimärken för tusentals kronor. Därmed är den delen av boken i land. Jag har köpt en ny toner till min skrivare för att kunna skriva ut alla adresslappar. I nästa vecka beställer jag lådorna med de vadderade bokkuverten. Bit för bit närmar vi oss Malmöboken.

Jag vill ta tillfället i akt att tacka er som förhandsbeställt. Många av er har redan också förskottsbetalt boken och det är en förutsättning för att jag ska ro projektet i land.

Boken blir tjock, hela 324 sidor. Det innebär rejäl läsning i ämnet Malmö och tiden 1952 - 2015. Infallsvinklarna är många, både personliga och politiska. Malmö slutar ju verkligen inte intressera, som tidsfenomen, som postindustriell experimentstad med allt vad det innebär av arbetslöshet, brottslighet och svarta ekonomiska zoner, och förstås som mångkulturellt katastrofprojekt. 

Man kan inte täcka alla dessa områden rättvist, om man inte är något slags heltidsanställd universitetsmänniska med karriärsug. Det är raka motsatsen till vad jag själv är. Jag har inga vetenskapliga ambitioner. Mitt perspektiv är medborgarens och iakttagarens. Jag flanerar, suger upp det jag hör och ser, och försöker berätta så ärligt som möjligt om det.

Vi får se om jag lyckas.


Barnkalaset blev i alla fall mycket lyckat.



fredag 25 september 2015

Thomas Piketty: Kapitalet i tjugoförsta århundradet (Karneval förlag, översättning av Lars Ohlsson, fackgranskning av Jesper Roine)

Camden, London. Rena rama marknaden. Foto, september 2015: Astrid Nydahl
”Den nya globala ekonomin har fört med sig både enorma förhoppningar (som fattigdomens avskaffande) och lika enorma sociala klyftor (vissa individer är nu lika förmögna som hela länder).” Piketty, s. 483
Kan man läsa ekonomisk teori trots att man aldrig varit närmare ämnet än några spridda skurar marxistisk grundkurs i ungdomen? Jag gav mig tusan på att det skulle gå. Och efter att nu så länge ha hört Thomas Pikettys namn och hemma hos en av mina döttrar funnit en annan bok av honom tog jag mig an boken som har samma titel som Karl Marx mest kända verk: Kapitalet. Piketty har dock, i sanningens namn, valt tillägget ”i det tjugoförsta århundradet”. Så vet vi var han hör hemma och kan börja nysta i den ändan. Av det ska man inte dra slutsatsen att Piketty är ”marxist”. Däremot är det just ekonomisk ojämlikhet han studerar, vilket får sägas vara ett av de ämnen som låg till grund för såväl Karl Marx och Friedrich Engels arbeten.

Kapitalet inleds med en mycket nyttig och lärorik repetition av tongivande ekonomer och filosofer i ämnet vid slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, från Thomas Malthus, över David Ricardo och Karl Marx, fram till moderna teoretiker som Simon Kuznet på 1900-talet.

Så här långt – och vi befinner alltså fortfarande i bokens inledande avsnitt – är Piketty inte svår att förstå. Hans text är som vilken samhällsjournalistik som helst; klokt resonerande, presenterande och analyserande. Den kunde ha publicerats i något seriöst magasin som inte nödvändigtvis specialiserat sig på nationalekonomi.

Men sedan blir det svårt. Mycket svårt också för den som bestämt sig för att klara det. Ekonomisk teori är ett svårt ämne. Konstigt vore det annars. När jag läser, stryker under och anteckningar slår det mig gång på gång: det räcker inte att betrakta den postmoderna kapitalismen som ett djupt orättfärdigt ekonomiskt system, inte heller att se det gångna nittonhundratalets planekonomier som ett monumentalt misslyckande, dömt till undergång redan från början. Sådant må man tycka, men tyckandet räcker ju inte långt, inte ens om man baserar det på faktiska kunskaper om hur det ser ut runtom i världen eller på populärjournalistisk i ämnena.

Thomas Pikettys Kapitalet skulle jag helst läsa i någon form av studiecirkel, där man inte bara kunde ha diskuterat utan också haft en väl skolad person i gruppen som kunde ha förklarat det som oundvikligen blir stoppklotsar.


Ändå vill jag betona att boken öppnar sig också för den oinvigde i ett kapitel som En social stat för 2000-talet. Det handlar inte minst om inkomst- och kapitalfördelning, och om nationell respektive global skattepolitik. Det belyser relationen mellan statens inkomster och den sociala statens åtaganden: sjukvård, skola, åldringsvård, vägbyggen och annat. Och det diskuterar pensionerna och olika modeller för pensionssystem. Det är ett kapitel som är rena dynamiten i den totala tystnad och det informationsmörker som tycks råda bland bankfolk och nationella ministrar och EU-politiker om de faktiskt växande orättvisorna och de klyftor som öppnar sig likt avgrunder.