söndag 20 september 2015

Mordet på stadskulturen

Galleria Boulevard, Kristianstad. Foto: Astrid Nydahl

Hur är det möjligt att mordet på stadskulturen kan ske samtidigt i hela västvärlden? Jag tolkar det som ett tyst medgivande från både makten och människorna. Det  är däremot inte människor i allmänhet som gagnas av detta mord. Tvärtom utarmas städerna. Bostäderna inne i stadskärnorna har sedan 1960-talet i hög grad försvunnit, och därmed också möjligheten för unga människor att skaffa sin första bostad till en rimlig kostnad. Utöver det ser vi en omfattande butiksdöd. Om stadskärnornas torg och gågator blir av med butikerna därför att gallerior tagit över stora ytor blir valet inte stor, varken för butiksägarna eller för de tänkta kunderna.

Galleria Boulevard, Kristianstad. Foto: Astrid Nydahl
Kristianstads centrum har förstörts av denna anskrämliga byggnad som nu delar staden i två halvor. Den kallas Berlinmuren. Det allra värsta med den är att det utöver de delar som syns på bilden överst också byggts en gigantisk tredje del. Den står helt tom. Och den har byggts för att stå tom under överskådlig framtid. Varför? Det finns förstås ingen underlag för fler butiker. Och de som hyr butiksyta i gallerian har redan fått erfara vad de skyhöga hyrorna innebär.

Kristianstad är en gammal dansk stad. Viktigt landmärke är förstås Heliga Trefaldighetskyrkan, uppförd på initiativ av Christian IV 1617-1628, den betraktas som en av den nordiska renässansens pärlor.

Kommunen skriver om stadens tidiga historia efter att svenskarna förstört Vä:

"Den danska kronan beslutade att grunda en ny stad på en försvarsstrategiskt lämpligare plats än Vä. Helgeåns vattenområde mellan Araslövssjön och Hammarsjön var en idealisk plats för en svårtillgänglig försvarsanläggning. Utstakning och planering av staden på Allö i Helgeå å skedde under våren 1614 under kung Christian IV:s direktiv och närvaro. Kristianstads grundläggningsdag är officiellt fastställd till den 22 maj då staden mottog fundationsbrevet ute på Hammarshus. Genom detta brev upphävdes stadsprivilegierna för Vä. De invånare i Vä, som fortfarande ville utöva borgerlig näring, var tvungna att bosätta sig i den nya staden på Allön, som den kallades, eftersom namnet Kristianstad förekommer först följande år, 1615. Stadsprivilegier utfärdades först 1622."

Men Kristianstad var in i modern tid en stad som präglades dels av sin militära betydelse, med två förband. De militära byggnaderna utgör dock idag Högskolan. Men den andra viktiga faktorn var att staden kändes igen på sin vackra låghusbebyggelse, sina korsvirkeshus och smala gränder och gator. Som alltid är staden förstås känd som handelsstad. Men det mord på själva stadsmiljön som begicks i och med beslutet att bygga Galleria Boulevard har inte alls förstärkt, utan snarare förstört, känslan av handelsstad. Det vi ser i gallerian är krämarnas och de snabba klippens representanter. Där finns egentligen bara tre beständiga inslag: apoteket, systembolaget och postdisken (men att kalla den beständig är kanske också det en överdrift). Allt det andra är trender, mode, maskinkultur, jagande efter att vara hipp, inne eller vad det numera kallas. Restaurangerna är parodier på de matställen som en gång i tiden bar den ärofyllda titeln. Caféerna är lokala utgåvor av de globala jättekoncernerna, helt utan atmosfär och personlighet.

Författaren David Hamilton skrev jag om i min Identitärbok. Här i bloggen finns han också. Jag citerar slutet på den artikeln: "Som ofta i England går också Hamilton tillbaka till nazisternas förstörelse av brittiska städer genom luftkrigen. Men han tillägger: ”De överträffades av efterkrigstidens stadsplanerare”. När Birminghams centrum skulle renoveras på 1960-talet revs de flesta av stadens värdefulla byggnader, ”och sedan dess har de ersatts av byggnader så anskrämliga att de gör människor deprimerade”. Varför är det då så viktigt att hävda traditionen? Jo, säger Hamilton, det är ”traditionen som genererar samhällsanda, som hjälper människor att se en gemensam historia, så som den kommer till uttryck i en stads byggnader.”


lördag 19 september 2015

Hur blir det nya Europa? Vilka blir de nya européerna?

London, september 2015. Foto: Astrid Nydahl
Den danska dagstidningen skriver om Europas förändring i ljuset av vad som hände med Romarriket. 
Litteraturen har altid ledsaget de store europæiske kriser. Ja, den har ikke bare ledsaget, men også i omdigtningen været med til at bestemme, hvordan krisen efterfølgende skulle forstås. Således også de kriser, der har været igangsat af store flygtningestrømme rundt på kontinentet, der har fået stater til at gå under og trukket nye grænser for folk og nationer.  
Eksempelvis fortalte den antikke digter Vergil i sit store epos Æneiden om flygtningen Æneas fra Troja, der flygtede til Italien og grundlagde Rom. Hele den myte blev udnyttet politisk og har været med til at forme hele vores forståelse af, hvordan Romerriget blev til. Og på tilsvarende vis har litteraturen også ledsaget opløsningen af Romerriget som følge af de store folkevandringer i 400-tallet.
Här ser vi en typ av journalistik som inte finner sig i att gå till tryckpressen med förbundna ögon och andra filtrerande mekanismer. Det är en journalistik som vågar se det verkliga skeendet som det ser ut, och inte som man önskar att det skulle se ut. Man tar då bland annat hjälp av Uffe Østergaard som vet mer än de flesta av oss om europeisk historia. 
Han siger uden tøven, at det lige nu »i sandhed er en skæbnestund for Europa«. Og han har ikke meget til overs for de historikere, der afviser at sammenligne den nuværende situation i Europa med den store Folkevandring og Romerrigets opløsning.
Han henviser til den mindre kendte romantrilogi af Stig Strömholm Dalen – Markerne – Skoven, der er oversat af Dronning Margrethe og handler om folkevandringstiden omkring 400-tallet. Værket giver en præcis beskrivelse af den europæiske kulturblanding og peger på, hvordan den efterfølgende historie med først de middelalderlige nationer, siden nationalstaterne og bagefter EU så tydeligt begynder her.
»Det er noget af det bedste, der er skrevet om, hvad folkevandringen gør ved den romerske civilisation, der både går under og bliver skabt i en ny udgave, fordi germanere og barbarer flytter ind i den romerske civilisation. Og det er det, der her vil ske inden for de næste 50 år: Europa vil bestå, men europæerne blive nogle andre. Det er spændende, om disse andre bliver sorte, brune eller gule.«
Här vågar Uffe Østergaard peka på några tämligen viktiga faktorer som kommer att bestämma Europas framtid. Tror inte att rödhåriga skåningar blir särskilt vanliga. Uffe Østergaard  tycks mena att vi står inför det faktum att europén antingen blir svart, brun eller gul. Ja, det gör ju detsamma, som det heter i söndagsskolepsalmen. Men ett viktigt villkor för samhällsdebatt är ju att våga se realiteterna för det de är. Om den romerska civilisationen gick under av att germaner och barbarer tog över, varför skulle inte vår europeiska civilisation idag kunna göra det? I mina ögon finns det redan alltför många tecken på att vi är långt framme i en sådan förödande process. Och den kommer sannerligen inte att handla enbart om hud- och hårfärg utan mer om kulturella och sociala mönster.
Uffe Østergaard mener, at det er uforudsigeligt, hvad der præcis kommer til at ske og hvor voldsomt det bliver. Han peger på, at romerne holdt grænserne indtil 400-tallet. Da de brød sammen, blev Rom overtaget af latiniserede barbarer. Først med Karl den Store i slutningen af 700-tallet begynder der så at opstå en ny europæisk enhedskultur. Ligeså her i vores egen tid.

Nya varianter på Hitlers idéer?

Syrisk demonstration i Birmingham. Foto: Astrid Nydahl
 When mass killing is on the way, it won’t announce itself in the language we are familiar with. The Nazi scenario of 1941 will not reappear in precisely the same form, but several of its causal elements have already begun to assemble.
Så skriver Timothy Snyder i NewYork Times. Han är professor vid Yale University och har just utgivit mastodontverket “Black Earth: The Holocaust as History and Warning.”

Det Snyder verkar hävda är att förintelsen med all säkerhet kommer att äga rum igen, men att den form den kommer att ta skiljer sig från det vi är bekanta med. Nazimördarna kommer inte tillbaka i tyska uniformer under ledning av en ny Hitler. Gulagmördarna ser inte likadana ut som de gjorde då. Den som haft ögon att se med under folkmorden i det forna Jugoslavien (Bosnien framför allt) och Rwanda, och den som haft det medan despoterna och islamisterna slaktar sina folk i Mellanöstern inser att Snyders poäng redan har materialiserats. Det menar i alla fall jag att den har. Han har inledningsvis i artikeln skrivit:
Before he fired the shot, the Einsatzgruppe commander lifted the Jewish child in the air and said, “You must die so that we can live.” As the killing proceeded, other Germans rationalized the murder of Jewish children in the same way: them or us.
Today we think of the Nazi Final Solution as some dark apex of high technology. It was in fact the killing of human beings at close range during a war for resources. The war that brought Jews under German control was fought because Hitler believed that Germany needed more land and food to survive and maintain its standard of living — and that Jews, and their ideas, posed a threat to his violent expansionist program.
The Holocaust may seem a distant horror whose lessons have already been learned. But sadly, the anxieties of our own era could once again give rise to scapegoats and imagined enemies, while contemporary environmental stresses could encourage new variations on Hitler’s ideas, especially in countries anxious about feeding their growing populations or maintaining a rising standard of living.
Nya varianter på Hitlers idéer skriver han. Men måste det vara just Hitlers idéer? Nu säger ju Snyder också att helt andra saker kan utlösa en ny förintelse, och han nämner ”environmental stress”. De människor som lever i Mellanöstern eller i Afrika söder om Sahara vet redan vad vattenbrist innebär. I herrans många år har man sagt att ”det stora kriget” mellan Israel och palestinierna kommer att handla om just detta. Och de "nya varianterna" kan, när man minst anar det uppträda som något de flesta skulle karaktärisera som "vänster". Våra barnbarn lär bli varse vilka de är. 



fredag 18 september 2015

En obetvinglig vanmaktsvind

Remembrance Day, Wolverhampton. Foto: Astrid Nydahl
I Minnesbilder och ärenden behandlade Emilia Fogelklou "det universella umgänget" i kontrast till den individuella och "personliga kampen". 

Hon menar att människor i grupp alltid tycks ha en tendens att gadda sig samman i en gemenskap som bara blir gemen, därför att det sammanfogande kittet utgörs av ursinne, agg eller snobberi. 

"Vårt inre universum förbli därvid en hårdfrusen oupptäckt värld" säger hon, och tillägger att allt det som finns i den personliga kampen då överflyglas av en "obetvinglig vanmaktsvind".




torsdag 17 september 2015

Totalitära idéer - politik och religion

Katolsk kyrka i nordalbanska Skhodër ombyggd till sporthall. Förutom de obligatoriska röda fanorna finns det på byggnaden texten "Leve marxismen-leninismen". Bilden tagen 1978 av Thomas Nydahl
”Det är ett tragiskt drag i all mänsklig levnad att det dyrbaraste vi äga blir medvetet först när vi förstå att vi kunna mista det. Det är som med hälsan: den veta vi först av när sjukdomen hotar. Vi veta inte vad frihet är förrän man söker slå den i bojor. Inte vad rädd och lagbunden ordning är förrän våldets råa häl hotar att krossa den. Därför visste vi ej heller vad det innebär att höra till Norden förrän vi märkte att vi kunde förlora vad vi ägde.” (Hans Ruin, ur Höst över Finland, i Ett land stiger fram, 1941)
”Mången har kallats svag för att han av inre eller yttre nöd frångått en tidigare livsåskådning. Men kanske denna livsåskådning aldrig var en livsåskådning – av det enkla skälet att det aldrig förr gällt livet!” (Hans Ruin, ur Askes och nåd, i Makt och vanmakt, 1940).
Som Hans Ruin mer än en gång påpekade i sitt författarskap ser vi frihetens värde först när den hotas. Under 1900-talet fanns det i Europa ett antal ideologier som gjorde mycket seriösa försök att krossa friheten. Vi behöver bara dra oss till minnes Mussolinis Italien, Hitlers Tyskland och Lenins/Stalins Sovjetunionen för att få syn på dessa ideologier och vilken effekt de kom att ha som statsbärande. Vid två tillfällen bröts Europa ner av förödande krig, först i nationalistisk yra och försök till omfördelning av territorier och kolonier, och sedan i de totalitära härskarideologiernas namn. Fascismen, nazismen och kommunismen ansträngde sig, var och en på sitt sätt att underkuva varje enskild individ, hennes drömmar och hennes frihet.

Också religiösa och nationalromantiska idéer spelade stor roll under hela 1900-talet, och även om de stora politiska idéerna idag ligger i träda, kan vi se att politisk islam, islamismen, spelar en avgörande roll över väldiga områden i världen, och att dess våldsamma variant ger sig till känna i såväl små som stora terrordåd. Till skillnad från den judiska diasporan i Europa – som löste sina religiösa, språkliga och kulturella behov mer eller mindre på egen hand genom synagogorna, undervisning samt press, litteratur och språkutveckling – har de stora muslimska befolkningsgrupperna i och med migrationen kommit att ställa omfattande krav på särbehandling, såväl i skolväsendet och arbetslivet, som i frågor om yttrande- och tryckfrihet. Särkraven har i de flesta fallen kolliderat med det öppna, demokratiska samhället, vars grundlagsfästa fri- och rättigheter därför i debatten lyfts fram som viktiga att försvara, utifrån just den position som Hans Ruin redovisade i Ett land stiger fram, det är först när dessa fri- och rättigheter hotas som vi ser deras fulla värde för våra vardagsliv.

Vid sidan av islamismen – som i grunden är både en religiös och politisk väckelse – ser vi idag hur nationalismen tilltar i styrka, både i nationalstaterna och i delar av dem. Två exempel är Jobbik i Ungern, ett parti med starkt anti-judisk och anti-romsk retorik som också på senare år deltagit i arrangemang tillsammans med svenska Nationaldemokraterna (som inte längre existerar), brittiska nazistpartiet BNP och med palestinska islamiströrelsen Hamas, eftersom man, med EU-parlamentarikern för Jobbik, Krisztina Morvais ord, ”har en gemensam fiende”, samt Belgien där Vlaams Belang och liknande rörelser slåss för ett lösrivande av Flandern från resten av landet. Samma typ av nationella rörelser kan vi se i nästan alla europeiska länder idag, och i dem spelar såväl språkfrågan som andra brännande, samtida ämnen en roll för agitation och övertygelse.

Många intellektuella har under 1900-talet argumenterat för den ena eller den andra totalitära ideologin. För fascismen talade bland annat futuristen Marinetti och diktaren Gabriele D’Annunzio, för nazismen talade inte bara Hamsun i Norge och Fredrik Böök i Sverige utan också en ung, senare uppburen författare och riksdagsman som PO Sundman. I Finland verkade sådana som diktaren Örnulf Tigerstedt och hans krets i Det svarta gardet, och Bertel Gripenberg vars tyskvänlighet förvisso idag är omdiskuterad. Sovjetunionen hade, särskilt under sina tidiga år, men också under Stalinepoken sina varma förespråkare i sådana som George Bernhard Shaw, samt senare i Sartre och tysk-svenska författaren och dramatikern Peter Weiss. Särskilt ovanligt var det inte heller att intellektuella i striden mot en totalitär ideologi anslöt sig till en annan. Den paradoxen finns det en oändlig rad exempel på från tiden för andra världskriget då inte bara individer utan hela kollektiv och nationer lierade sig med Stalin i striden mot Hitler. Det är tänkbart att dessa allianser gjorde det lättare för Sovjetunionen att efter kriget konsolidera sin makt över europeiskt territorium, att skapa det som kom att kallas Östeuropa. Det totalitäras frestelse har också varit stor för min egen generation, där engagemang för totalitära socialistiska stater som Kina och Albanien varit en del av denna tendens, där ideologierna spänt från marxism-leninism till maoism.

Vari består då denna frestelse? Vad är det som driver en människa till det totalitära? Jag tror att varje ung man och kvinna, på väg in i vuxenlivet, söker svar på de avgörande frågorna. Varje ideologisk, religiös och filosofisk skola har sina svar. Det mångtydiga och motsägelsefulla tilltalar de flesta människor, då de ser att livet själv är sådant. Men för vissa av oss duger inte sådana modeller. De tydliga och entydiga svaren är då bättre. Om de dessutom presenteras som de enda svaren blir de ännu lite attraktivare.

En hos oss mindre känd anhängare av fascismen och nazismen var den rumänske filosof och diktare som sedan skulle bli känd i Frankrike, där han bytte såväl namn som språk och identitet. Vi känner honom under det nya namnet, E.M. Cioran. Låt mig med honom som exempel belysa det totalitäras frestelse.

Vem var denne man, E.M. Cioran (1911-1995)? De flesta av oss lever i tron att E.M. är en förkortning av hans födelsenamn Emil, men alls inte,  eftersom han med exilen i Paris från födelselandet Rumänien ville leva efter sin egen aforism om att nya liv egentligen levs av nya människor. E.M. tog han från en av sina litterära förebilder, den brittiske författaren E.M. Forster (1879-1970) och blev därmed ett slags halvt uttalat författarnamn för honom.

I sin kritiska biografi Searching for Cioran skriver Ilinca Zarifopol-Johnston (1952-2005) om honom som människa och filosof, formad av de tidiga åren i Rumänien. Eftersom författarinnan avled innan hon var färdig med sin biografi har maken, professorn Kenneth R. Jonhston fullbordat boken och tillfogat hennes arbetsdagbok, som handlar om Ciorans sista år i livet i Paris och hennes egna resor till Rumänien i jakt på material för biografin. På så sätt belyses Ciorans författarskap och filosofi från två sidor av hans liv; det tidiga som ung i Rumänien och det sena och det allra sista i Paris. Bokens spännvid är unik och ger oss bilder av en stor författare och filosof som helst av allt hade velat glömma och förstöra sina tidigaste texter, eftersom de röjer hans flirt med fascismen.

I Sverige blev Cioran mer bekant för en läsande krets med utgivningen av Om olägenheten i att vara född. Senare kom Bitterhetens syllogismer, Historia och utopi och På förtvivlans krön. En djupgående intervju publicerades i Gabriel Liiceanus Apokalypsen enligt Cioran.

Trots dessa översättningar tycks Cioran ändå ha förblivit det vi numera i Europa karaktäriserar som ”smal”. Han har aldrig placerats i några av bokhandelns staplar, aldrig toppat några försäljningslistor eller varit huvuderbjudande från några bokklubbar. Hur ska man tolka det? Ska man betrakta Cioran som en författarnas författare och en filosofernas filosof? Nej, jag tror att det är att underskatta hans betydelse. Istället tror jag att Cioran idag spelar samma roll av illusionsbefriad vedersakare av den moderna människan som en gång Nietzsche eller Schopenhauer gjort. Hans texter har ett slags långtidsverkan som är jämförbar med poesin, de överlever med råge hans egen generation och har förutsättning att bli klassiker i egen rätt.

Som de flesta sökare och tänkare som har svårt att acceptera sin egen samtid, dess villkor och begränsningar, attraherades Cioran i sin ungdom av totalitära idéer. Det är nämligen en utbredd vanföreställning att man mot sin egen tids förfall kan ställa ett politiskt system som bygger på ”svar” och ”sanningar”. I den meningen är fascismen, nazismen och kommunismen samma andas barn. Idag fungerar islamismen på samma sätt för miljoner människor världen över. I denna politiskt motiverade tolkning av islam tycker man sig se en frihet från utländsk dominans och inhemskt förtryck. Men lika lite som tidigare epokers totalitära rörelser kommer islamismen att erbjuda några stabila samhällsbyggen. Lärdomen av de tre stora totalitära 1900-talsideologierna är väl snarare att de kort tid efter sina respektive klimax lämnar efter sig död och förödelse. Vi har sett det i Europa, vi har sett det i Asien och Afrika. Ingenstans där fascism, nazism och kommunism konsolideras som statsbärande partier och rörelser lämnades sten på sten. Krig, svält och folkmord följde på maktövertagandena. Att Cioran attraherades av fascismen kan förklaras med att flirten skedde långt före konsolideringsfasen, och att han därför är fullt jämförbar med de miljoner andra européer som gjorde likadant.

Det totalitäras frestelse tycks alltid som störst i unga år och innan den nått sitt nedgångsstadium.  Cioran sökte. Frågan är om han fann någonting där han började sitt sökande. Och trots att han bytte land, namn och identitet kan man se förbindelsen mellan hans tidiga och sena författarskap. Kanske kan man säga att det grundläggande draget i allt han skrev handlade om att ifrågasätta, tvivla och att alltmer äcklas inför samtiden. Kanske kan det däri ligga en lärdom att ta med sig inför den frestelse som det totalitära, med alla sina färdiga svar och lösningar, alltid tycks erbjuda människorna, oavsett i vilken kultur eller tid de lever.

Litteratur:

E.M. Cioran: Om olägenheten i att vara född (Bonniers Panache, översättning av Lasse Söderberg, 1986).
E.M. Cioran: Bitterhetens syllogismer (Symposion, översättning av Jon Milos, 1989).
E.M. Cioran: Historia och utopi (Symposion, översättning av Jon Milos, 1992).
E.M. Cioran: På förtvivlans krön (Dualis, översättning av Dan Shafran och Åke Nylinder, 1998).
E.M. Cioran: Tears and Saints (The University of Chicago Press, engelsk översättning av Ilinca Zarifopol-Johnston, 1995)
E.M. Cioran: Schimbarea la fata a Romaniei (endast på rumänska 1936 och i starkt reviderad version1990).
Gabriel Liiceanus: Apokalypsen enligt Cioran (Dualis, översättning av Dan Shafran och Åke Nylinder, 1997).
Hans Ruin: Makt och vanmakt (Natur och Kultur, 1940)
Hans Ruin: Ett land stiger fram (Wahlström & Widstrand, 1941)
Ilinca Zarifopol-Johnston: Searching for Cioran (Indiana University Press, 2009)

Denna text finns i min bok Kulturen vid stupet, som du kan läsa mer om här. 




måndag 14 september 2015

Elias Canetti och Herta Müller

Elias Canetti (1905-1994)
pöbel substantiv -n • folkhop som begår våldshandlingar; slödder, pack (Svenska akademiens ordlista)
Under åren har jag av och till fått kritik för att jag använder ordet pöbel. Av en mycket god gammal vän fick jag kritik för det nu med min nya bok. Jag förstår kritiken och jag tänker att det kanske uppfattas väldigt fel när man läser texter där jag skrivit om just en pöbel.

Nå, jag gick till SAOL och ser där en definition som inte omedelbart överensstämmer med min tanke, som mer lutar åt begreppet massa, och då i Elias Canettis mening, en massa där vad som helst kan hända, oavsett om det är en ”fotbollsmassa” eller en ”demonstrationsmassa”. När massan sätts i rörelse går varje enskild människa – varje beståndsdel av massan – med framåt, oavsett vad massan slutligen tar sig till.

Canetti menar att massan kan beskrivas med fyra drag: 1: Massan strävar alltid att växa, 2: Inom massan råder jämlikhet, 3: Massan gillar förtätning och 4: Massan behöver en riktning.

Den 23 september 1985 började jag läsa Elias Canettis Massa och makt. Det var avgörande läsning. Det jag inte riktigt förstått men anat från sommaren 1978 och framåt, och som hade med min brytning med den svenska ml-rörelsen att göra, var att frågan om massan var något långt mer än en politisk/ideologisk fråga. Det jag trodde räckte som ett avståndstagande och fjärmande från Lenins, Stalins, Maos och Hoxhas monolitiska idéer skulle visa sig vara något större: en uppgörelse med totalitarismen.

Det totalitära tänkandets rötter, förlitandet på massan som drivkraft för att föra dessa totalitära idéer till makten, skulle blottas och jag skulle allt tydligare se det som förband fascismen och nazismen med kommunismen, och det som förband de totalitära traditionerna med varandra. På samma sätt skulle islamismen fogas in i den totalitära sfären. Massan var dessa traditioners drivkraft och historiska motor. Elias Canetti kunde skriva något som jag tidigare inte sett hos andra författare och filosofer:
"Så snart man har överlämnat sig åt massan, fruktar man inte dess beröring." 
"Den öppna massan består så länge den växer." 
"Den slutna massan förskansar sig."
Hela den 509 sidor tjocka boken, översatt till svenska av Paul Frisch, sönderfaller i något som närmast kan beskrivas som aforismer. Ändå går den att läsa som sammanhängande, filosofiska resonemang. 1981 års Nobelpristagare i litteratur var ingen ny bekantskap för mig. Genom Alvar Alsterdal hade jag redan läst honom i utdrag och i presentationer i Studiekamraten. Hans Massa och makt var däremot ny. Den enda romanen, Förbländningen kom ju redan 1975, och sedan de fina tunna volymerna, som bl.a. paret Edfelt översatte, sådana som Rösterna i Marrakesh, och sviten självbiografiska böcker med sanslösa titlar som Den räddade tungan och Facklan i örat.

Jag har öppnat Massa och makt hundratals gånger. Läst lite eller mycket. När jag slår igen den idag blir det med följande ord på näthinnan:
"I melankolin är man den som redan har blivit upphunnen och gripen".
Jag vet att melankolin i Canettis teori är manins raka motsats, ändå kan jag inte frigöra mig från tanken att jakten på atomiseringen och det solitära livet också rymmer ett element av mani.
"Ofta talas det om massans förstörelselusta, den är det första man lägger märke till hos massan... Vad massan helst förstör är hus och föremål... Det mest verkningsfulla av alla förstörelsemedel är elden. Den syns på långt håll och drar till sig folk. Den förstör oåterkalleligt... Den massa som härjar med eld anser sig oemotståndlig. Alla kommer att ansluta sig till den..." (Ur kapitlet Förstörelselusta, sidan 16)
Så tar jag fram en bok av Herta Müller. Den heter Alltid samma snö och alltid samma farbror (W&W förlag, översättning av Karin Löfdahl, förutom Livsångest och ordhunger i översättning av Susanne Widén).

Stalinbyst, Tirana 1978. Foto: Thomas Nydahl 
Har du kontroll på prylarna i ditt hem? Vad skulle hända om du kom hem och fann att en bit att prydnadsföremål fattades, eller att ett av kokkärlen från köket stod i bokhyllan? Den sortens groteska frågor kan man ställa sedan man läst Herta Müllers nya bok. Hon skriver nämligen mycket om den kommunistiska diktaturens ”subtila” skrämseltaktik. Securitate behövde inte ens synas för att skrämma slag på människor som utmanat diktaturen och dess hantlangare. Alltid uppnåddes avsedd effekt: Müller blev livrädd att se att Securitate varit inne i hennes bostad. Den fabrik hon återvände hem ifrån om eftermiddagarna var på samma sätt ett terrorns hus för henne. När hon vägrade att ansluta sig som ”informant” åt Securitate spred man ut ett rykte på fabriken, där det sades att hon var just det – spion. Utfrusen och föraktad tvingades hon stålsätta sig för att inte ge förtryckarna det de längtade efter. Men hon kunde inte längre åka spårvagn hem från jobb – hon promenerade den långa vägen med en väninna och kunde gråta utan att bli alltför sedd i sin sorg.

Herta Müllers bok utgavs i original 2011 i Tyskland. Müller är i högre grad än de flesta, möjligen med undantag av Imre Kertész, ett vittne från den terrorns tid och metod som präglade nationerna bakom järnridån under alltför många årtionden. Genom att läsa henne kan man hålla insikten levande. Så här ser totalitär politik ut i praktiken, så här drabbar den medborgarna.

Redan med kapitelrubrikerna i boken ser man hennes säregna språk. Ett kapitel heter En så stor kropp och en så liten motor – och det är inte förrän man läst texten som man förstår sammanhanget (och det innehåller bland annat gastkramande lastbilsfärder med den berusade pappan nedför bergens serpentinvägar). Kapitlet Cristina och hennes attrapper är kusligt, just för att det berättar om personakterna och hur sveken kunde se ut, när tiden kom för att blotta sanningarna. Cristina är ju hon själv! Vägen till Securitates ”sanning” – väldokumenterad och svällande – är svår för Müller. De vill verkligen inte låta henne veta. En del av den innehåller förstås den tidsperiod då diktaturen bestämmer sig för att hon ska utpekas som spion! Och tro inte att eländet är över bara för att den kommunistiska enpartistaten fallit – rakt tvärtom kan Müller berätta om hur det ser ut idag och vilka överlevarna i säkerhetstjänsten är och vad de sysslar med.

Det finns så många detaljer man hade kunnat lyfta fram i denna viktiga bok. Inte minst kapitlen om samarbetet med Oskar Pastior för Andningsgunga innehåller mängder av sakupplysningar som kan ge oss lite av sambanden och hur det förhöll sig med relationen mellan fakta och fiktion.

Men själv blir jag allra gladast för hennes berättelser om EM Cioran och Elias Canetti. Cioran var ju hennes landsman, och även om man inte ska lägga in alltför mycket symbolik i det så är det lustigt att han faller och slår sönder ett knä när han promenerar för att möta Müller för första gången. Och hennes uppgörelse – den är vass och entydig – med Canettis Massa och makt blev rentav omtumlande att läsa. Jag har alltsedan den kom i svensk översättning haft detta mastodontverk som referens till mycket jag skrivit om massan. Skulle jag läsa Müllers kritik utan att göra egna invändningar skulle det mesta kunna betraktas som makulatur. Men hon räddar honom genom att byta ut ordet massa mot makt. Först då blir hans text begriplig säger hon. Man får väl försöka och se vad det leder till.



lördag 12 september 2015

Lärdomar efter Gävle-avslöjandena om stadens moské och IS-anhängare?

Sakine Madon
Det har skrivits mängder med texter om avslöjandena i Gävle. Jag ska inte trötta er med en egen. Men jag vill citera Sakine Madons mycket lärorika artikel i Expressen:
Gefle Dagblad pekar ut imamen Abo Raad som den militanta islamismens ledare i Sverige. Imamen har bland annat på Facebook hyllat Islamiska statens terror, och enligt vittnen har det samlats in pengar till terrorsekten i moskén. Raad har dessutom tidigare haft ansvar för en hemsida med budskap om att homosexualitet ska straffas med döden.
IS-stödet är inget enstaka snedsteg, från en enstaka person. Den ansvarige för moskéns missionsarbete, Ali Al-Ganas, har på sociala medier en omslagsbild av en predikant som bland annat har uppmanat muslimer till självmordsattacker. 
Ali Al-Ganas har även uttryckt önskan om att en dag få ett pass utfärdat av IS för att få resa till ”Kalifatet”. Samme Al-Ganas arbetar på den muslimska förskolan Bilaal i Gävle. Förskolan – som även tidigare varit i blåsväder - vägrar att kommentera hans sympatier för IS.Gävlemoskén skriver i ett mejl att ”vad vi tänker, tycker och tror är endast vår ensak och ingen annans.”
Här ser vi nu ett extremt tydligt exempel på vad som sker i "de svenska" moskéerna. De är förstås inte på minsta sätt "svenska", de har bara givits tillstånd att bygga sina jihad-hus i vårt land. Madon resonerar klokt inför detta mycket påtagliga hot:
Framför allt undrar jag vad svenska politiker och beslutsfattare drar för slutsatser när medier avslöjar jihadister. Det har funnits en aningslöshet utan dess like. Gång på gång låter politiker och medier föreningar som Islamiska förbundet, Sveriges Unga Muslimer och Muslimska mänskliga rättighetskommittén framträda som representanter för oss med muslimsk bakgrund. Hur svårt ska det vara att se skillnad på vanliga muslimer och på oseriösa föreningar? På välfungerande moskéer och på moskéer som styrs av IS-anhängare? 
Frågan är nu hur lokalpolitikerna agerar efter Gefle Dagblads avslöjanden. Tidigare har politiker besökt Gävlemoskén för dialog och samverkan. Kommer bidragen nu att dras in? Och har kommunen koll på de religiösa skolor som fått förtroendet att ta hand om barn?  När modiga tidningsredaktioner drar fram fakta i ljuset finns inga ursäkter kvar – se IS-aktivisterna som de extremister de är. 
Det som hänt är att en modig lokaltidning förstått sitt uppdrag och kritiskt granskat Gävlemoskén. Inte nog med det, de har publicerat vad de hittade. För det har de både mord- och bombhotats. Det borde vara en självklarhet att den politiska klassen - inte minst dess yviga företrädare i Stockholm - skulle stå upp för tidningen och fördöma moskén. Men det är, som det brukar, helt tyst på den kanten.


Finns det i Europa muslimska myndighetsutövare?

Innes Bowen: Medina in Birmingham, Najaf in Brent: Inside British Islam (Hurst & Company)

När jag under nästan fem års tid, fram till 2012, arbetade med reportage, debattartiklar och slutligen min bok Black Country, kände jag mig ofta frustrerad över bristen på överskådligt material om de senaste tjugofem-trettio årens stora förändringar i engelska West Midlands. Inte minst i ämnet radikal islam saknades sådant material. Man fick klippa och klistra sig fram, samla på tidnings- och tidskriftsartiklar, läsa broschyrer och de enstaka böcker som fanns (och som förvisso blev allt fler). Innes Bowens alldeles nyutgivna bok Medina in Birmingham, Najaf in Brent: Inside British Islam är precis den jag letade efter! Och jag förstår av de brittiska presskommentarerna att den är helt unik. Ingenting liknande har, konstigt nog, gjorts tidigare. Bowen är journalist på BBC och gör radioprogram som Analysis, Women´s Hour och More or Less. I sju år har hon på sin fritid forskat kring de olika muslimska samfunden och befolkningarna i Storbritannien, hon har besökt hundratals moskéer och gjort minst lika många intervjuer med imamer och vanliga moskébesökare över hela landet.

Att Birmingham finns med i bokens titel – liksom Londonstadsdelen Brent – är ingen tillfällighet. Bowen berättar att hon kommer till stora stadsdelar i denna landets andra stad där muslimerna inte utgör ett inslag i en större befolkning utan de facto är 100% av befolkningen.

Indiska Deobandis
Med risk att jag tröttar er ska jag ändå nämna vilka olika muslimska riktningar hon undersöker. De är, som innehållsförteckningen nämner dem på engelska; The Deobandis, The Tablighi Jamaat, The Salafis, The Jamaat-e-Islami, The Muslim Brotherhood, The Barelwis, The Shia ’Twelvers’, The Ismailis.

Bowen berättar varför hon bestämde sig för att skriva boken. Det var helt enkelt den oerhörda bristen på kunskap hon mötte överallt. Dessutom fann hon det anmärkningsvärt att myndigheterna – inte minst polisen – över hela landet har en minst sagt bristfällig eller icke-existerande kontakt med landets moskéer. Ändå upp på regeringsnivå fann hon obildning: en rådgivare till en minister kunde inte skilja på shia och sunni, men pekade ändå med största självsäkerhet ut en sunni-moské som shia!

Bild från en Barelwi-sida
För dryga tio år sedan levde Bowen med föreställningen att Muslim Council of Britain (MCB) verkligen var representanten för landets muslimer och islam. Så småningom fick hon klart för sig att de bara talar för 4% av dem!

Bowen nämner särskilt Ed Husains självbiografiska bok The Islamist som en ögonöppnare. I boken berättar Husain om sitt förflutna i Jamaat-e-Islami. Tillsammans med journalisterna Martin Bright och John Wares arbete nämner hon Husains bok som själva avsparken för sitt eget arbete. Deobandi-rörelsen driver hela 44% av moskéerna i Storbritannien. Barelwi-rörelsen har 36% av dem. De är, både teologiskt och i sin vardagspraktik båda extremt konservativa, de säger rakt på sak att muslimer inte ska integreras i samhället – rakt tvärtom! – och just i Leicester finns Europas mest konservativa församlingar, de nämner rentav att församlingsmedlemmarna uppmuntras att inte blanda sig med andra människor, och att de dessutom predikar judehat till sina ungdomar. Några av Deobandi-skolorna lär ut att flickor över nio år ska bära niqab som täcker också ansiktet. Förr var det extremt ovanligt i Leicester, skriver Bowen, men nu hör det till vardagen. 

Jag vill också nämna det faktum att Deobandi på 1990-talet hade nära relationer med Taliban-rörelsen. Det som bekymrar Bowen mest, är att det inte tycks finnas någon allmän medvetenhet i Storbritannien om att just Deobandi kontrollerar de flesta moskéerna och att det är deras budskap som sprids bland en förkrossande majoritet av muslimerna i landet.

Kan man hoppas att en bok som denna, med samma metod och noggrannhet, en dag ska undersöka hur det ser ut i Sverige? Jag tror att det är hög tid, för att skapa en större klarhet och förmedla en kunskap om de skillnader som finns både i teologi och praktisk vardag. 

Här finns en intressant artikel av Patrick Sookhdeo om islamiseringsprocessen i Europa:
"European Muslims are Islamizing many aspects of life that also affect non-Muslims. Spanish Muslims have expressed their desire to "regain" the mosque of Cordoba. This building was originally a church, then turned into a mosque, and then turned back into a place of Christian worship. Halal meat is now routinely served in many British prisons, schools and hospitals, sometimes to Muslim and non-Muslim alike, and the hijab [Islamic headscarf] is worn in British schools. Muslims in the London borough of Tower Hamlets have forced name-changes for districts and local amenities if the existing name sounds too Christian for their liking." 
I rubriken ställer jag frågan: Finns det i Europa muslimska myndighetsutövare? Svaret är väl egentligen rätt så enkelt. Ja, det finns det. I varenda liten brittisk eller svensk håla som har en moské finns det en sådan myndighet baserad på sharia. Koranens lagar är just myndighetsutövning och det är under dessa som muslimer lyder. Också alla muslimer som nu kommer till ett Sverige "med öppna armar" (vilket jag undrar mycket över, eftersom SD i senaste opinionsundersökningen visade sig bli landets största politiska parti)..