torsdag 10 september 2015

Imre Kertész igen, om förintelsen, skrivandet och fegheten inför islam

Solnedgång, Öland. Foto: Astrid Nydahl
Imre Kertész sitter och arbetar med Dossier K. i sitt "tornrum i Berlin". Det är en tid då han ifrågasätter sitt skrivande, jämför det med ett småbarns lek. Och han skriver:
"Jag måste bedriva det i viss mån i hemlighet, dölja korten med handen, ständigt beredd på att bli tillsagd: det finns viktigare saker att göra, gå till tvätten med smutskläderna. I sådana ögonblick avbryter jag genast leken och springer..."
Det är här han beskriver författarens eviga dilemma, det som Ivar Lo-Johansson beskrev som en absolut och olösbar motsättning: en författare kan inte vara med gift med någon, eftersom han redan är gift med författarskapet. Ändå är detta det minst kontroversiella i hans senast publicerade dagboksvolym, den kom i Ungern 2014 och utkommer snart på svenska i Ervin Rosenbergs översättning; Den sista tillflykten. Jag har dock redan recenserat den här i bloggen och några avsnitt om islam väckte väldigt rabalder på nätet. Så därför återvänder jag till det ämnet i hans bok:
"Den europeiska undergångens bedrövliga dagar",
skriver han på sidan 248 i dagboken. Han betraktar dessa dagar, vi befinner oss någonstans runt 2008-2009, och han fortsätter:
"Europa bönfaller islam om nåd, hickar och vrider sig i undergivenhet... Detta skådespel äcklar mig; det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz."
Imre Kertész kopplar samman den nazistiska massmordsmaskinen Asuchwitz med islams utbredning i dagens Europa. Det behöver man inte vara överlevande barn från förintelsen för att göra. Imre Kertész är ett sådant barn. Han lärdom är judens kontra Europa. Det är det vi kan lära av honom. Vi som inte är judar vet vad det innebär, trots allt. Vi behöver inte vara särskilt bevandrade i historia för att förstå. Imre Kertész senaste bok är full av erfarenhetsbaserade varningsord. Han har inte skrivit sin dagbok förgäves. Han har inte skrivit något förgäves. Därför har han fel när han bannar sig själv, bara för att någon annan tror att han skulle ha "viktigare saker att göra."



tisdag 8 september 2015

Viktig bok att lära av inför den nya vågen av islam-bekännare

Gilles Kepel: Saint-Denis. Berättelsen om en Parisförort (Atlantis, översättning av Kristina Ekelund)

”Vid sekelskiftet koncentrerades alltså en rad nationella och transnationella muslimska organisationer till Saint-Denis. 

Som en följd av den unga generationens allt större efterfrågan på islam befann sig plötsligt flera av dessa organisationer på frammarsch och tvingades då lämna de alltför trånga lokalerna i Paris för att hitta mindre kostsamma lokaler i någon närliggande förort med bra kommunikationer och motorvägsnät. 

Det var alltså så som de före detta kungarnas, franska revolutionens och arbetarklassens stad blev fransk islams Mekka. Denna symboltyngda plats fick en ny dimension inom en religiös sfär, som var oväntad men inte desto mindre en del av de sociologiska förändringarna i området.” (Gilles Kepel, ur Saint-Denis)

Hur ska svensk opinion och debatt alls flytta fram sin positioner i frågor som rör muslimsk invandring och islam som religion och politisk rörelse? Med tanke på vad som hänt i riksdagen den senaste veckan (obs: detta skrevs i december 2014, med idag välkänt resultat) undrar jag om det på kort sikt ens blir möjligt, eftersom varje sådant försök stämplas som ”främlingsfientlighet”, ”rasism”, ”xenofobi”. Till skillnad från i Sverige finns det på kontinenten ett antal verkliga kännare på området, och när dessa introduceras på svenska borde det i alla fall ges en möjlighet till seriös diskussion. All debatt kan rimligen inte för alltid vara styrd av SvT, morgon- och kvällspressens kultur- och ledarsidor och det intellektuella segment som är knutet till Svenska kyrkans ideologiska tankesmedjor.

När nu Gilles Kepels studie Saint-Denis finns på svenska så ges det ett utomordentligt tillfälle till förkovran. Det är just kunskap han erbjuder, och han gör det utifrån sina analytiska instrument, som består av såväl sociologiska, politiska som religiösa, filosofiska aspekter. Den franska förort – en hel stad i själva verket – som ligger till grund för hans arbete är en sådan plats på jorden där radikal islam – islamism i vår tid då religionens anhängare i hög grad anammat dess politiska ideologi – idag härskar oemotsagd, och därmed kan man också dra slutsatser kring vad som sker när delar av den arabiska befolkningen slår ner sina bopålar i ett västerländskt land. Det som slår mig gång på gång under läsningen är att Kepels studie lika väl hade kunnat handla om brittiska, tyska och för all del svenska förorter.

Kepel visar hur processen sett ut sedan de algeriska – då franskt algeriska! – invandrarna kom till Paris. De var per definition franska medborgare och deras paristillvaro tycktes vara allt annat än socialt sprängstoff. Franska arbetsplatser, också en stor fabrik som Renault, lärde sig, inte minst av blida imamer, att nöjda muslimer också var samarbetsvilliga människor, varför man t.ex. började inrätta bönerum på fabrikerna.

Det som skett i vår tid är däremot en radikal islamisering. De kringresande predikanterna har fått gehör för sina budskap. Halalnäringen har blivit en mångmiljardindustri och kan tämligen konfliktfritt tapetsera städer med sina reklambudskap om ”lyckliga djur” som halalslaktas. "Blida" har ersatts av militanta och ofta också hatiska imamer som öppet manar till krig mot de länder de är bosatta i.

Det som en gång var "farsornas islam" i förorten har utvecklats allt mer mot underkastelse-ideologi och fanatism. I salafismens spår vill man leva utanför ”de otrognas krets”, där också marken anses besudlad av kuffern.

Väl medveten om att de sociala, kulturella och politiska strukturerna i Frankrike inte går att jämföra med svenska rakt av, menar jag att Kepels bok bör läsas av varje människa som är det minsta intresserad av vad den omfattande muslimska invandringen innebär på sikt. Det är nämligen de långsiktiga processerna och förändringarna som belyses i boken. Vågar man säga som de gamla folkbildarna, ”läs och lär”?



Se, lyssna och lär




Inför tisdagens arbete

Öland. Foto: Astrid Nydahl
I Joyce Carol Oates En författares övertygelse. Liv, hantverk, konst (i översättning av Ingrid Ingemark) läser jag:
”Skriv så att ditt hjärta blöder. Skäms aldrig för ditt ämne eller för ditt lidelsefulla intresse för det. Din ’förbjudna’ lidelse är antagligen det som driver dig att skriva.”
Och längre fram:
”Konstnären är fördömd från födseln och strävar i hela sitt liv efter att nå en ständigt gäckande försoning genom konsten. En känsla av ofullständighet eller otillräcklighet utgör den inre driften till ett oupphörligt fantiserande, liksom i ett vidgande av själva jagets gränser.”
Och:
”Skrivandet ökar livskänslan, som att bli förälskad, som att vara ohjälpligt kär, vilket inte beror på att man litar till sin förmåga att lyckas, utan på att man hela tiden blir plågsamt medveten om sin egen dödlighet...”
Att hålla dessa ord i minnet är att kunna arbeta en dag till. Eller en timme. Bara det fortsätter spelar tidsrymden ingen roll.




måndag 7 september 2015

Aris Fioretos: Mary (Norstedts)

Foto: Astrid Nydahl
En ung kvinna, deporterad till en fängelse-ö. Svårt plågad av hunger och umbäranden. Inne i henne det växande frö som ska bli en ny människa. De två parallella rörelserna; en nedåtgående, en uppåtgående, den första mot den fängslade människans undergång, den andra på väg ut ur moderlivet till en ny, självständig människa.

Så läser jag Aris Fioretos nya roman Mary som utkommer idag.

Men jag har förmodligen fel. Det spirande fröet blir något annat. Berättelsen förenas med och blir en del av min djupaste pessimism. Ändå tror jag inte att författaren skrivit berättelsen med sådana ambitioner. Ibland ger den nämligen sken av att kamp lönar sig, att motståndet i sig är en kärlekshandling och att den människa som kämpar och gör motstånd alltid segrar. Också i undergångens minut.

Fioretos söker sig här tillbaka till den olyckliga tid då den grekiska militärjuntan griper makten. Det är en tid av ohyggligt plågade omständigheter. Jag mötte i unga år flera av dessa flyktingar från Grekland som fått lämna sitt land förnedrade och märkta av tortyr. Juntan styrde landet mellan 1967 och 1974. I Fioretos roman befinner vi oss i ett av studenterna initierat uppror 1973. Det är, som alltid i diktaturer med några år på nacken, den punkt där människor vågar utmana ödet. De säger stopp. De vägrar delta mer.

Några av studenterna kommer oss så småningom nära i berättelsen, två av dem är 23-åriga Mary och hennes pojkvän Dimos. Han betraktar kondomerna som apotekens viktigaste varor, ändå gör han Mary med barn. När hon grips i en räd mot demonstranterna, lurad i fällan av en ”taxichaufför”, är hon redan gravid.

Hela romanen utspelar sig i praktiken i fångenskapen. Visserligen gör den fragmentariska återblickar på Marys och Dimos gemensamma liv, förhoppningar och planer. Den mediterar kring den tidens grekiska familjer och hur de splittrades av tvingande exil. Mycket av det som glimtar förbi kunde ha hämtats från den nu pågående grekiska tragedin.


Flera gånger under läsningen slår det mig att man en gång i tiden hävdade att manliga författare inte kan gestalta kvinnliga öden. Om det hade behövts kunde Fioretos med sin nya roman kraftfullt dementera sådana teorier. Han går in under huden på sin Mary, talar med hennes röst och tankar. Hennes smärta, hennes längtan, också hennes djupa gemenskap med de andra kvinnorna i fångenskapen, och hennes allra största förtvivlan delar man. Och man tvekar aldrig om huruvida hon är en autentisk, levande och svårt plågad människa, en av dessa litteraturens märkvärdiga skapelser.


söndag 6 september 2015

Yttrandefriheten och missbruken

Foto: Astrid Nydahl
Andra folk tröttnar på friheten mitt i sitt välstånd, och i fruktan att genom en ansträngning äventyra det välstånd som de kan tacka friheten för finner de sig motståndslöst i att man rycker den ur deras händer. Vad saknar de för att förbli fria? Vad? Själva längtan att vara det. Be mig inte analysera denna ädla längtan, den måste man erfara (...) Man måste avstå från att försöka göra detta begripligt för de medelmåttiga själar som aldrig erfarit den. (Alexis de Tocqueville: Den gamla regimen och revolutionen, översatt av Ervin Rosenberg, Atlantis förlag).
Texten är utgiven i Paris 1856. I år är det 2015. Den tid som gått sedan han skrev sin bok tycks i vissa väsentliga citat upphävd. Är det inte just friheten vi nu förlorar? När kulturredaktörer kan tala om "missbruk av yttrandefriheten" (det har de för övrigt gjort alltsedan Salman Rushdie utgav Satansverserna och det resonemanget har de intensifierat efter de danska karikatyrerna och Lars Vilks rondellhund, för att bara nämna några få exempel) har det redan gått mycket långt. Får man ett fritt folk att acceptera sådana resonemang är det just dess frihet som hänger på en skör tråd. Nej, vi hämtas inte för tortyr när vi "missbrukar yttrandefriheten". Men vi får på olika sätt veta hur ytterst opassande vi beter oss. Den härskande klassens politiker och akademiker (inklusive dess presskår) går som alltid i marschtakt, väl förtrogna med tanken på vad det på sikt kan leda till. De handlar inte medvetet. De handlar instinktivt, därför att de alltid handlat så och för att de med ryggraden känner när de måste skydda sin privilegierade ställning.

Friheten kan bara försvaras på ett enda sätt. Genom att användas, som en del av den självklara livsluften. Allt annat hotar att bryta ner den till en blek kopia av sig själv.


lördag 5 september 2015

Höstmörker

Foto: Astrid Nydahl
Mörkret föll så snabbt. Från den sena sommarens alla utevistelser till dagens mörka och våta tillstånd var det inte ens ett steg.

Det mörknar också så fort i vårt land. Det mörknar i Europa. De politiker som avsiktligt kastade Irak och Syrien ut i katastrofen ser vi inte till. Blair samlar sina miljoner. Bush sina. De skulle personligen ställas till svars för vad de orsakat av förstörelse och lidande. De miljonmassor som nu befinner sig på flykt utnyttjas också som politiska brickor i det europeiska maktspelet. Det äcklar mig att se. Och det går inte att undvika det. Inte en enda stund blir det tyst. Men ingen för orsakerna på tal. Ingen, bokstavligt talat ingen, försöker lägga det pussel som kunde få sammanhangen att klarna. Syrien och Irak är blott "tragedier" - inte resultatet av något medvetet handlande. Att Ryssland nu drar fördel av det som sker är bara självklart. Men varje form av stöd åt Assads regim blir också en förlängning av söndermalandet av Syrien. Till gagn för islamister och andra mörkermän. Vi vet var de finns. Vi vet att de också finns här, alldeles i grannskapet. Men all klarsyn fördunklas av de mediala krokodiltårarna.

Mörkret föll så snabbt. Ändå är det mörker som dominerat hela tiden.


torsdag 3 september 2015

I demagogernas spår: det ständiga hojtandet och skrikandet

Foto: Astrid Nydahl


Om det skulle vara tyst någonstans uppstår panik. Någon, i rummet eller på torget eller stranden, skyndar fram till någon apparat som kan få det att låta. Vad det än är, bara det låter. I stadslandskapet pågår det ständiga bruset. Biltrafiken lägger själva grunden för det. Privatlivet och privatbilismen: samma mänskliga drift. Utan bilen stannar hjärtat. Jag tar fram en bok och läser om stadsbullret:
"Detta är alltså, har jag då alltid tänkt, den nya oceanen. Oupphörligt, i stora skov över städernas hela bredd kommer vågorna rullande, blir högljuddare och högljuddare, reser sig högre och högre, bryts i ett slags frenesi när bullernivån når som högst och rinner som brottsjöar ut över asfalten och stenarna, medan nya vågor redan brusar in från fördämningarna vid trafikljusen. Under årens lopp har jag kommit fram till att det är ur detta dån nu det liv uppstår som kommer efter oss och som långsamt kommer att förgöra oss, liksom vi långsamt förgör det som fanns långt före oss." ur: W.G. Sebald: Svindel. Känslor (Bonniers, Panache, översättning av Ulrika Wallenström)
Det finns en aspekt av denna ocean som också borde analyseras: den mediala. Regeln där tycks vara densamma: det gäller att låta så mycket som möjligt, helst ofta och återkommande. Den till medierna dragne säger sig ”debattera” när han fäktar med armarna. Han påstår sig stå ”det etablerade” emot när han i sina nya, ”alternativa” medier skriker exakt detsamma som redan skrikits – fast den här gången så att säga tvärtom. Om han ser att någon i text skrikit ”du kränker mig” vänder han bara på det. Om någon skrikit ”du hotar mig” är det bara att säga ”Nej, det är du som hotar mig”.

Utvecklas vår civilisation av dessa postmoderna påfågelsstjärtar? Kommer vi närmare ett samtal genom ”alternativa” medier än vi var i de gamla, ”etablerade”? Förstås inte. Men vi finner nya grupper där vi kan ingå. Vi vet inte själva vad en pöbel är, så vi går med utan betänkligheter, ty vi föreställer oss att pöbeln alltid är de andra.

Jag upprepar gärna Sebalds ord: ”det är ur detta dån nu det liv uppstår som kommer efter oss och som långsamt kommer att förgöra oss, liksom vi långsamt förgör det som fanns långt före oss.” Slutsatsen är inte skriven en sten, men kunde sammanfattas med orden: Det föregående generationer byggt av kultur raseras nu i rask takt och inte ens det lilla vi trampar runt i nu finns kvar för våra barnbarn. När de extrema, skrikande pöblarna är färdiga med sitt arbete kommer den europeiska civilisationen att ha begravts under moskéerna och politikens bönehus, och de av marscherande massor ekande stegen som enda musik. 

Det finns bara en väg till Paradiset. Den vägen är alltid beströdd av löften från religiösa och politiska fanatiker. De står på var sin sida om den vägen och de lovar oss än renhet och sammanhang, än sanning och demokrati. Vi bör betrakta båda sidor med samma misstro, liksom vi måste lära oss att se att det både i ”etablerade” medier och ”alternativa” finns det vi borde vara allra mest rädda för: fanatismen, trosvissheten. Och i högsta grad bör vi strunta i när de fanatiska och trosvissa sätter etiketterna ”höger”, ”vänster” eller något tredje på oss.