onsdag 2 september 2015

Folkviljan

I pöbeltider finns det anledning att ifrågasätta folkviljan. Vilken är den? Jag tror inte att den finns annat än som destruktiv massföreteelse.

Stevecutts.com
Det är väl bara att sätta sig på ett kafé och se sig omkring. Eller ta tåget två stationer. Folkviljan är idag den tuktade pöbelns samsyn, den som förmedlas mobilslaveri-vägen och som formulerades redan i Life of Brian: "Yes, we are all individuals!"

Jag har haft en förfärlig vecka hittills. Har stått i ett medialt korsdrag som för min del nu är över. Jag vet vad jag läst, jag vet att jag citerar korrekt och ändrar ingenting, inte ens för att tillfredställa förlagsredaktörer som nervöst fruktar att bli stämplade som "islamofober".

När det gäller krönikören som nu - med Expressens och AFA-"vänsterns" hjälp - alla känner namnet på har jag inget att tillägga. Alltsedan hennes första krönikor har jag sagt att jag finner dem vulgära, propagandistiska och blott banala spegelbilder av kvällspressens förljugna löpsedelskultur, till gagn för ingen och inget. Att de blivit så populära beror förstås på att de talat till just den avgrund som kallas "folkviljan".

En holländsk författare. Ett ungerskt uppror. En diktaturs tankekontroll

J. Bernlef (1937 - 2012). Hans verkliga namn var Hendrik Jan Marsman. Från 2002 kallade han sig endast Bernlef, utan inledande J.














J Bernlef är inte alltför känd i dagens Sverige, trots att han borde vara det. Om inte annat så för att han översatte många svenska diktare, bland annat Tranströmer och Lars Gustafsson. Bland hans egna böcker fanns ett drygt halvdussin översatta till svenska. Han hade en bra översättare, den ständigt aktive översättaren från nederländska, Per Holmer, som själv har ett omfattande författarskap bakom sig. Holmer hade också översatt en bok från 1987, Publiek geheim, som 1989 utkom under titeln En offentlig hemlighet (Norstedts). Denna fina roman har jag nu läst. 

Det sägs inte, med namns nämnande, rent ut att vi befinner oss i den ungerska huvudstaden Ungern. Men varken namn på stadsdelar, platser och personer är alltid maskerade. Ett står klart: i centrum för berättelsen står den sovjetiska invasionen 1956 och de följder den fick för Ungern. Huvudpersonen Tomas Szass, i fiktionens värld kallad landets främste författare, har talat till massorna i Budapest. Fyra år senare tvingas han ta tillbaka det han sagt. Hoten framförs i fängelset dit han förts, och han väljer att skriva under på en förklaring som ger statsapparaten och kommunistpartiet rätt i sin version av invasionen och den därpå mångåriga ockupationen.

När vi träder in i berättelsen är vi längre fram i tiden, närmare bestämt tjugotalet år senare, och några förhållandevis frisinnade tv-människor ska göra en film om "begivenheterna" i Budapest 1956, med just Szass i centrum för berättelsen. Till detta får man låna några dokumentära filmsnuttar. Partiets folk har förstås redan skrivit den bildtext som man kräver ska läsas upp för att filmen ska få sändas i statlig tv. Man gör klart för tv-folket att detta är en unik händelse och att de bör hantera den med just den försiktighet som krävs.

Där börjar den spännande konflikten. Hur förhålla sig till diktaten? Hur förhålla sig till de övriga i produktionsgruppen? Så småningom föds den geniala idéen hos en av dem, Clara, som helt sonika stjäl de filmstumpar som klipps bort och med olika metoder lyckas få låna ett klipprum där hon kan arbeta ostört med att sammanställa en andra, alternativ version av filmen. Men det går förstås inte som hon tänkt. När hon sparkas från televisionen går romanen in i nästa spännande skede.


Efter att ha läst de nutida ungerska författarnas berättelser om den sovjetiska tiden är det en smula annorlunda att närma sig den genom Bernlef. Hans roman kan te sig konventionell, men den skildrar på ett fint sätt en avgörande tid i europeisk historia. Som den så kallade utvecklingen ser ut just nu - inte minst mot bakgrund av de konkreta händelserna i Budapest dessa dagar - finns det anledning att låta sig påminnas med romaner som denna. Ungerns moderna historia är full av konflikter, våldsamma händelser och allt annat än "demokratiska" infallsvinklar på medborgerliga friheter och hur de ska hanteras. Parallellt med läsningen av Imre Kertész har En offentlig hemlighet givit mig delvis nya perspektiv på de fasansfulla övergrepp som diktaturåren innebar.


tisdag 1 september 2015

Eftertankar, trevande försök

Foto: Astrid Nydahl
Det får gå. Det måste gå. Ändå är det något som inom mig försöker protestera och berätta något helt annat. Jag satt nämligen och samtalade med en av de tidningssäljande män som jag lärt känna under åren. Med tolv hemlösa år i bagaget vet han bättre än de flesta hur villkoren ser ut. Men han har kämpat. Envist men med gott humör. Han hade tröttnat på det han ser och sa med en suck: "Man undrar vad som håller på att hända med det här vackra och fina landet."

Det är trösterikt varje gång man hamnar i ett samtal om de verkliga och de viktiga problemen. Det är trösterikt på ett helt annat sätt än de former av tröst som konsumismens serverar och erbjuder. Jag är inte en människa som köper tröst, vänskap eller kärlek. Om det jag möter saknar äkthet intresserar det mig inte. I en nation så söndersliten av konfrontation som vår - och väl medveten om att det kommer att bli oerhört mycket värre - är det viktigt att tala sanning om problemen. Om man ursäktar dem, bortförklarar dem eller förminskar dem, så deltar man i själva verket i den medialt påbjudna lek som borde kallas "vi gömmer undan allt vi inte tror är bra för dig att veta".  Jag vill de återstående månaderna och åren göra vad jag kan för att gå emot den andan.

I en ständig strävan efter bildning bygger jag ett bibliotek där jag kan hämta den relevanta kunskapen. Men den inskränker sig inte till den nödvändiga facklitteraturen. I själva verket är det de stora diktarna som ger den bästa kunskapen. De bygger sina livsverk på erfarenhet och kunskap. Idag är det alldeles för lätt att "tycka" och "ha åsikter" om allt mellan himmel och jord. Dessvärre visar sig dessa tyckares åsikter ofta vara mycket grunda. De befinner sig hela tiden bara med en fotlängds avstånd från pöbelns skrikande och för anfall beredda massa. Vi ser den ofta. Vi ser den just nu. Och inför den måste strategin vara: inte en enda eftergift, inte ett enda instämmande. När en civilisation befinner sig nära stupet, när den sedan länge varit på glid i nivelleringens tecken, uppstår de djupa sprickorna som leder först till muntlig konfrontation och sedan till inbördeskrig. Och jag tänker igen på vad mannen sa till mig, han med hemlöshetens erfarenhet: "Det blir inte bra för barnen och barnbarnen".


Imre Kertész Den sista tillflykten, en dagboksroman (översättning Ervin Rosenberg, Weylers förlag)

Foto: Astrid Nydahl
Viktiga böcker är tyngre än de flesta. Deras vikt har ingenting med sidantal eller andra yttre ting att göra, utan mäts i den betydelse och erfarenhet författaren låter verket präglas av. Imre Kertéz är kanske för många en i raden av olästa Nobelpristagare. 

För mig har han alltsedan den första till svenska översatta boken varit av central betydelse för förståelsen av det judiska ödet, inte bara det som kan kopplas till förintelsen utan också, och i hög grad, till det som rör efterkrigstidens judiska liv, här specifikt i det östeuropa till vilket Ungern kom att höra, och till diasporans relation till Israel och judenheten globalt. 

Hans nya dagboksroman är inget undantag, tvärtom kan den, kanske för att den förmodligen blir hans sista bok, vara av ännu större betydelse i dessa avseenden, men också som ett vittnesbörd om Europas ohjälpliga förvandling och misär. Boken heter Den sista tillflykten.

Som ofta resonerar Kertész om det judiska och det ungerska. Han säger att han inte är en ungersk författare - föranlett av det faktum att han ofta utesluts från förteckningar av modern ungersk litteratur - utan hör "till den östeuropeiska judiska litteraturen, den som blomstrade i dubbelmonarkin och sedan i dess arvtagarländer, och skrevs i första hand på tyska". Han beklagar inte att hans eget skrivna språk är ett annat än tyskan, eftersom också det är "bara en tillfällig fristad, ett temporärt gömställe för hemlösa", ett resonemang som avrundas med detta mycket typiskt Kertész-ska: "Det är bra att tillhöra dem som inte hör hemma någonstans".
Mycket av bokens texter skrivs på andra orter än de ungerska. Kertész lever länge i Berlin, där han tycker sig finna ett mentalt klimat som är uthärdligt. Men han är också ofta på resande fot, som till Madeira för att tillsammans med hustrun få vila och frid, men kanske i högre grad och alltmer tröttande, till olika europeiska orter för uppläsningar, mässor och prisutdelningar. 

Det stora priset, Nobelpriset, får han just som denna dagbok skrivs och han skildrar dubbelheten i detta, att gå från att vara författare till att bli ”en kändis”, detta vedervärdiga tillstånd som får allsköns medier att störa och irritera författaren så att hans vardagliga arbetsro smulas sönder av rubrikernas och löpsedlarnas hyenor.

Dagboken inleds i mars 2001 och sträcker sig fram till den nionde februari 2009. Då har Kertész sjukdom gått långt, han lider sedan länge av Parkinsson, och hans kropp lyder honom inte. Han misströstar och inser mer och mer hur skrivandet, ja själva kreativiteten, tas ifrån honom.  Medan han skriver dagbok skriver han också sina litterära verk. I andra halvan sliter han med Den sista tillflykten, romanen som ska bygga på dagböckerna vi läser, men som stannar vid fragment, vilka i sin helhet finns med i boken. Det sista fragmentet i boken leder tankarna direkt till Thomas Bernhard (och får mig att associera till en pastisch på hans stil). Bernhard nämns för övrigt som inspirationskälla för Kertész.

De fragment som skulle ha blivit en roman är klart och tydligt skilda från dagboken, med egna rubriker och avsnitt. Det är alltså dessa som är bokens roman, resten är en autentisk dagbok av samma typ som de dagböcker han tidigare utgivit, som Galärdagbok och Från Budapest till Berlin. Att dessa dagböcker inte är fiktiva förstår var och en som läser dem.

Det första årets dagbok i Den sista tillflykten skrivs förstås också när de epokinledande, spektakulära terrorattentaten mot USA äger rum, och Kertész befinner sig av en tillfällighet i Madrid när samma terrornätverk angriper morgontrafiken på järnvägen. Han och hustrun väljer att delta i en stor manifestation i staden. Den islamistiska terrorn påverkar honom starkt och är, som för många av oss, en ögonöppnare kring islam, dess ”heliga” bok och praktik. Men också närmandet till den israeliska verkligheten – vid sidan av en grundläggande judisk ”identitet” - är uppenbar som starkt incitament för hans vrede riktad mot islam.

Erfarenheten av de två stora despotiska och totalitära system i 1900-talets Europa, först det nazistiska och sedan det kommunistiska, har lett honom till en ovanlig klarsyn när det gäller den parlamentariska demokratin. Han gör sig inga illusioner:

"Det som görs under benämningen demokrati har inte mycket gemensamt med res publica: jag skulle snarare kalla det marknadsdemokrati. Med viss självdisciplin är det en synnerligen behaglig existensform, men den kommer snart att vara över därför att den går fräckt mot mer och mer centralisering, och då kommer både självdisciplinen och behagligheten att ta slut. Är det inte en diskret fascism som väntar oss, med en myckenhet av biologisk utstoffering, totalt avskaffande av friheten, mitt i ett relativt materiellt välstånd?"

Det är trösterikt för mig att läsa. Det påminner ganska mycket om de slutsatser jag själv dragit, vilka i sin tur är främsta orsaken till att jag inte röstar i valen.

Kertész skräder sannerligen inte orden om det som sker med Europa i relation till och underdånighet inför islam.

"Europa kommer snart att gå under på grund av sina förutvarande liberalism som har visat sig barnslig och självmördande. Europa har alstrat Hitler, och efter Hitler står kontinenten där utan argument: portarna står vidöppna för islam, man vågar inte längre tala om ras och religion, samtidigt som islam bara känner hatets språk gentemot främmande raser och religioner." (sidan 177)

Imre Kertész blir med ord som dessa, så vitt jag kan se, den förste Nobelpristagare i litteratur som tar till ord om en av tidens avgörande frågor. Han har dragit slutsatsen att man inte kan tiga och låtsas vara en blid och i allt tillåtande människa. Han skriver:

"... goda manér är lika med lögn och total självuppgivelse." (sidan 180)

Nu ska man ändå inte dra slutsatsen att detta är en uteslutande politisk dagbok. I själva verket kunde man kalla den existentiell. Kertész skriver utifrån den egna existensens erfarenhet, som sträcker sig från tonårens vistelse i ett av nazisterna upprättat läger, via återkomsten till ett Ungern som blev en sovjetisk vasallstat, över åren som vuxen författare i ett klimat som antingen förbjöd eller förföljde och ett liv i ålderdomens tillbakablickande och fortsatta skapande. Hans författarskap spänner en båge mellan två ting som han ironiskt säger att Tyskland skänkt honom: Buchenwald och en förtjänstmedalj.

Också det faktum att han med Nobelpriset 2002 sakta förvandlas från tämligen perifer för de flesta av oss till att bli en celebritet ägnas många tankar och ruelser i dagboken. Han är, minst sagt, obekväm i denna roll och han skriver att han å ena sidan inte mottagit så mycket elakheter och förtal tidigare och å den andra att han tvingats sitta vid middagsbjudningar och andra tillställningar där de fulländade dumheterna serverats på löpande band. Men han börjar så småningom tacka nej. Han måste inte vara en förintelse-ambassadör.

Han visar avsky för själva resandet, men han gläds i lika hög grad av det som finns närmare i hans liv, som när hans svenska översättare Ervin Rosenberg ringer och visar ”begeistring över Dossier K. trots att han inte är en av dem som lätt blir eld och lågor.” Det är också i små pärlor som dessa man ser hans mänskliga belägenhet. 

Han plågas allt mer av smärtorna och det som Parkinsson tar ifrån honom av både värdighet och rörlighet, han tvivlar alltmer på sin förmåga men blickar tillbaka med stolthet på sitt livsverk. Han har, som han själv formulerar det, ”en kär och god hustru”, och att också vardagslivet gnisslar och ibland präglas av de mellanmänskliga tillkortakommandena förtar inte intrycket av en man fast besluten att skapa.

Skapandet är per definition  något annat och större än att reducera sig till vittne. Det finns en allt översvämmande vittneslitteratur och några av Kertész egna verk kan utan tvekan hänföras dit. Men det finns bara en Imre Kertész – det livsverk han skapat kommer på ett eller annat sätt att finnas kvar för kommande generationer.

***

Från en tidigare post lägger jag här till den som väckt så mycket uppståndelse:

I sin nya (av Ervin Rosenberg) till svenska översatta bok, Den sista tillflykten, skräder Inre Kertész sannerligen inte orden om det som sker med Europa i relation till och underdånighet inför islam:
"Europa kommer snart att gå under på grund av sina förutvarande liberalism som har visat sig barnslig och självmördande. Europa har alstrat Hitler, och efter Hitler står kontinenten där utan argument: portarna står vidöppna för islam, man vågar inte längre tala om ras och religion, samtidigt som islam bara känner hatets språk gentemot främmande raser och religioner." (sidan 177)
och:
"Jag borde säga några ord om politiken också (...) Då skulle jag tala om hur muslimerna översvämmar, ockupererar, i klara verba, förstör Europa; om hur Europa förhåller sig till detta, om den självmördande liberalismen och den stupida demokratin (...) Det slutar alltid likadant: civilisationen når ett stadium av övermognad där den inte bara är ur stånd att försvara sig, utan där den på ett till synes obegripligt sätt dyrkar sin egen fiende." (sidan 180)
Imre Kertész blir med ord som dessa, så vitt jag kan se, den förste Nobelpristagare i litteratur som tar till ord om en av tidens avgörande frågor. Han har dragit slutsatsen att man inte kan tiga och låtsas vara en blid och i allt tillåtande människa. Han skriver:
"... goda manér är lika med lögn och total självuppgivelse." (sidan 180)

Det enda som återstår är klarspråket och försöken att tala sanning. Det är uppfordrande.

***

PS: Kertész är inte, vilket jag hävdade igår, först att offentligt uttala sig om islam. En av mina uppmärksamma läsare påpekar att t.ex. V.S. Naipaul och Mario Vargas Llosa tidigare gjort samma sak. Däremot är Kertész ord om Europas förstörelse ovanliga i sin tydlighet. Tack till Stefan L.