tisdag 18 augusti 2015

Förunderliga varelser i vardagen

Foto: Astrid Nydahl
Igår skrev jag mer än vanligt (det kan ni se i bloggposterna nedan). Idag tisdag vill jag inte säga mer än nödvändigt i textform. Jag visar er bara denna oidentifierade insekt som satte sig så lustigt att tomrummet mellan två brädor på vårt minimala picknick-bord ser ut som en gigantisk avgrund. Där satt den, obekymrad och utan att bry sig om att vi flyttade koppar och annat. Den gjorde oss sällskap vid sjön där de starka vindarna fick allt utom den att röra sig.


måndag 17 augusti 2015

Ur rättskrivningshäftet och uppsatshäftet

I Slottsparken, en favoritplats i min barndom.
Av en tillfällighet hittar jag en bunt gamla skriv- och räknehäften från småskolan. Det gör att jag blir sittande. Länge. Tar fram ett som jag ser har teckningar. Jag hade ett favoritmotiv som barn. Det var Fred Flinta. Han var nog tacksam att teckna.

På häftets framsida står: ”Rättskrivning. Thomas Nydahl, klass 2 b”. Mitt inne i häftet hittar jag en av mina berättelser. Det finns fler av dem i just det här häftet, men jag fastnar för rubriken Utfärd till Falsterbo:

”Jo det var kl. 8.15 och vi kom till Falsterbo kl. 9.00. Och när vi körde dit så regnade det, och vi badade hela dagen. Och lärare Karud fotograferade oss, och det var en sand-ö mitt på de djupa, och när Mats och Göran och jag var nere och badade tog Leo och Håkan våra byxor och gömde de, och min klocka som låg i högra bakfickan. Vi spionerade på Monica, Anki, Gunvor, Anita, Blixt, och Nina. Och förresten grävde vi ner Håkan i sanden. Och jag åt popcorn. Och sen åt jag min mat, och så var det tid och åka hem. Kl. 14.45 var vi hemma.”

Efter denna berättelse, skriven med blyertspenna över tre sidor, hade lärarinnan skrivit Bra! Jag var alltid särskilt glad över hennes utropstecken. Men det som jag framför allt lägger märke till är att så många av den korta textens meningar börjar med ordet Och.

Teckningen till texten föreställer en blå buss. Och i texten står det "ÅK ALLTID med linjebuss".


En annan jag öppnar har etiketten ”Uppsats. Thomas, klass 3 b”. Nu var jag nio år gammal och med i Svenska Missionsförbundets scoutkår SMU. Efter ett läger skrev jag, sedan jag berättat om ett biobesök med två barndomsvänner i Mina roligaste dagar under sportlovet:


”Sen kom det roligaste. Fredagen den 23 feb. skulle S.M.U. scouterna på läger. Jag var med i scouterna så jag fick följa med. Klockan halv 4 åkte vi och var där klockan 6. Vi hade nattorientering. Två pojkar på lägret hade gått ut i skogen och lagt sig med ett täcke över huvet och en smörgås i munnen och sa: ’Gå bort’. Och vi somnade 4 på natten. Och vaknade 6 på morgonen.”


Så sakligt skildrat var det. Men jag minns fortfarande att jag var livrädd där i skogen.




söndag 16 augusti 2015

Skredet - när började det, och hur?

Foto: Astrid Nydahl
Sommaren är vår bästa tid. Också tiden då vi kanske tydligare än annars visar vem vi är. Män är klädda som pojkar. Kvinnor är klädda som flickor. De som försöker vara "unika" tatuerar sina kroppar blågröna, de som tar ytterligare ett steg har skruvar i naveln, tungan, öronen...

Ska jag göra en lista på plaggen? Jag nöjer mig med sportkepsen, kortbyxorna, gympaskorna. Jag nöjer mig med bilden som följde med oss hem från Malmö, som ett spöke, som en "trash" bortom allt man trodde var möjligt. Man behöver inte läsa Pasolini eller Bauman för att se hur idealen ser ut - eller varför de gör det.

Se dig inte om i vrede. Se dig om, se att du är unik om du avstår. Istället för vreden mobiliserar jag äcklet, vantrivseln och distanseringen. Jag lever i en parallell värld. 

Jag avstår och låser med dubbla lås. Och där, bakom dörren, vrider jag mig som masken på kroken för att frigöra mig från äcklet, för att överleva i en tid då själva livet ser ut som ett groteskt skämt i den konsumistiska era som sätter prislappar och varumärken också på det som borde vara det djupast mänskliga. 


fredag 14 augusti 2015

Tredje & sista Malmöturen

Limhamnskrogen där vi åt lunch och lyssnade till gubbarnas underbara snack. Foto: Astrid Nydahl
Så har jag varit en tredje gång i Malmö den här sommaren och kan konstatera att det blev en överdos. Så ofta och så mycket ska man inte vistas där. Å andra sidan har besöken givit mig en hel del minnen tillbaka, från såväl barn- och ungdomsåren som från vuxenlivet som ung pappa. Dessa minnen blir berättelser i Malmö-boken, som jag fortsätter skriva på, nu den allra sista sträckan.

Flanör på Limhamn. Är det en idyll? Nja, tveksamt. Foto: Astrid Nydahl
Den tredje turen blev lite ovanlig, eftersom den också gick till Limhamn. Minnena därifrån hänger mycket ihop med pappa. Som dekoratör på Malmströms herrekipering hade han också ansvar för butiken på Järnvägsgatan på Limhamn (och ja, det heter och inte i Limhamn, de gamla hederliga uttrycken har fått sin renässans i de skånska f.d. fiskelägena).

Vandringen och bussturerna genom staden visar jag här i bildform:


Michela Marzano skriver i Le fascisme om ”grindsamhällena”, citerad av Riccardo Mazzeos i hans och Zygmunt Baumans bok På konsumtionsindustrins soptipp:

”I en globaliserad värld där alla gränser påstås ha försvunnit finns det vissa klasser av människor som kan bo, arbeta och resa inom särskilda skyddade områden, utan att någonsin behöva konfronteras med världens övriga befolkning, i synnerhet inte med dem som har det allra sämst ställt (…) Att de förskansar sig är säkerligen ett försök att övervinna sin fruktan för andra människor, men resultatet blir raka motsatsen. Långt ifrån att ge ett säkert skydd konsoliderar barriärerna olikheter, uppmuntrar till självupptagenhet och skapar ännu större fruktan – murarna ger en känsla av att fienden, farlig och namnlös, finns överallt och att alla försvarsmetoder är legitima.”

Det är ett bestickande resonemang men svårt att framföra som ett argument till de människor som likt mitt barndomskvarters invånare nu de facto känner sig tryggare.
Nya Triangeltorget, vid den underjordiska tågstationen till Köpenhamn. Foto: Astrid Nydahl
Här frestas man att klippa sig billigt. Jag nöjde mig med att blänga från andra sidan gatan. Foto: Astrid Nydahl


Här uppe i enrummaren på vinden hade pappa sin ateljé på Södra Förstadsgatan. Foto: Astrid Nydahl


Kvarteret Korpen. Då: Bo Widerberg-förknippat. Nu. Burger King utan historia. Foto: Astrid Nydahl





En av töserna i Malmö, på modernt vis. Foto: Astrid Nydahl
Möllan städas efter avslutad torghandel. Foto: Astrid Nydahl







Där barn jag lekt. Vägen förbi Mobila, ner till Folkhems-Per Albin Hanssons födelsehem heter förstås just det. Till det gamla, envånings gathuset tog pappa oss för att berätta om folkhemmet och den generationen sossar.  Foto: Astrid Nydahl