torsdag 13 augusti 2015

Morden på IKEA, några lärdomar

Foto: Astrid Nydahl
Finns det några viktiga lärdomar av vad som publicerades och vad som förtegs efter IKEA-morden? Ja, det finns flera olika aspekter. För det första var etablerade och stora mediaföretag, både i pressen och i radio/tv så tysta att det öppnade för spekulationer. När TT efter många om och men valde att säga att de två misstänkta var eritreaner från ett flyktingboende i Arboga-trakten, så bifogade de en varning till sina abonnenter och sade att de manuellt kunde ta bort den informationen från telegrammet.

Hur och varför den svenska kvinnan och hennes son knivmördats förteg man. Därmed öppnade man självklart för spekulationer. Sedan en bild tagen av en IKEA-kund började cirkulera på nätet tilltog dessa. Jag gick själv i fällan. Tyckte mig ha studerat bilden tillräckligt för att våga säga att kvinnans huvud skilts från kroppen. Att jag skrev detta i bloggen var förstås ett oförlåtligt fel, en förhastad handling grundad på vaga fakta och på en djup misstro mot etablerade mediaföretag.

Jag tog förstås bort den bloggtexten när jag på onsdagsmorgonen förstod att sakförhållandena inte stämde med spekulationerna. Men jag bidrog till skadan, det förstod jag av det extremt stora antalet läsare som kom till bloggen i det akuta skedet. Jag ber om ursäkt för min korkade publicering. Ändå insisterar jag på att den kom sig av att vi lever i ett medialt klimat där mörkandet är regel och sakupplysningen undantag. Vi har sett det så många gånger att vi befinner oss i konstant misstro.


Nästa gång en dramatisk händelse av IKEA-mordens karaktär äger rum kommer jag att tiga till dess jag verkligen har full kontroll på fakta. Det är en viktig lärdom. En annan lärdom borde helt andra människor dra av det inträffade: tystnad och/eller aktiv mörkning leder alltid till spekulationer, och det finns metoder att undvika det.

onsdag 12 augusti 2015

Joakim Palmkvist: Äventyr i Svenssonland. Seriemördaren Peter Mangs (Bonniers)

Vapnet som Mangs skadade och dödade med
Joakim Palmkvist är kriminalreporter på Sydsvenskan i Malmö. Han har tidigare, tillsammans med kollegan Tobias Barkman utgivit Maffiakrig (2011). Den nya boken handlar om Peter Mangs, mannen som höll Malmö i rädsla och oro under många år och gjorde sig skyldig till ett stort antal skjutningar både inom- och utomhus, skadade många människor psykiskt och/eller fysiskt samt dömdes för två mord (han är dock med all säkerhet skyldig till fler, och tre av dem skildras ingående i berättelsen) och han dömdes till livstids fängelse. Mangs själv är nöjd med att sitta på säkerhetsavdelning för många år framåt, han behöver nämligen inte tänka på att försörja sig (och det angav han som ett av flera motiv till sina härjningar). Nå, vad är då Mangs för en människa som begår alla dessa brott? Palmkvist kommer nog honom närmare än de flesta. Han samtalar med honom i fängelserna. Han har under Mangs hela tid som skjutande man följt honom och hans brott i sitt reporteryrke. Men för Palmkvist, liksom för de flesta av oss, var det under mycket lång tid minst sagt osannolikt att en ensamvarg skulle vara den skyldige. Eftersom våldet mellan K- och M-falangen trappades upp under dessa år och det i Malmö ägde rum ett femtiotal skjutningar och ett antal människor dödades, fanns allt fokus på dem och andra kriminella nätverk, som t.ex. Black Cobra. 

I oktober 2010 publicerar Sydsvenskan en karta med rubriken ”Här är alla skottdåd i Malmö – hittills”. Rubriken antydde vad som komma skulle. Den var för den sakens skull inte särskilt synsk. Allt pekade mot fler dåd och fler döda. Så blev det också. Men polisen släpper lite på sekretessen och den här dagen är de öppna med att de söker ”en ensam serieskytt” som riktat in sig på ”svarthåriga människor med ursprung i länder utanför Europa”. Första offret är en iranier på Lindängen. Andra offret en irakier i samma hus. Trez Persson dödades i en bil då hon satt bredvid en kriminell man med albansk bakgrund som var på permission från ett fängelsestraff, han skadades svårt. Nu vet man att Malmö fått sin motsvarighet till Lasermannen. Men dödandet har pågått länge. Mangs första mord ägde rum 2003, då han cyklande tog sig till sitt barndomskvarter på Gånglåtsvägen, långt söderut i Malmö i området Lindängen. Där skulle den iranskfödde pensionären Kooros Effatian bli brutalt avrättad i sitt eget hem. Mangs hade nu fått veta hur det kändes att döda. Det hade givit honom mersmak.

Joakim Palmkvist är oerhört väl inläst på fallet Mangs. Hans 350-sidiga berättelse är övertygande både som kriminalreportage i allmänhet och som berättelsen om en sjuk mans sjuka handlingar. Men Palmkvist tar också tag i det som verkar vara Mangs ideologiska filter: han hatar Svensson som ställt till det med hans Sverige och han hatar ”svartskallar” – det finns en paradox i detta, för i hans av konspirationsteorier färgade tankar är det framför allt ”judarna”, ”bankirerna” och andra som utgör den makt som styr oss mot avgrunden. Han kallar, som andra med samma galenskap i sig, denna makt för New World Order, alltid förkortat till NWO. Men sådana kategorier kommer han inte åt med sina vapen. Han säger det själv: ”Jag tog dem som låg närmast . svartskallar”. Han riktar in sig på de kriminella. Men som Palmkvist påpekar så hävdar Mangs att han ”ville göra revolution mot det tråkiga och trygga Svenssonlandet”, och att ”upproret hägrade”. Hela Mangs världsbild präglas av motsägelsefulla och illa sammanhängande teser om verkligheten. Men det verkliga problemet blev att han bestämde sig för att bli en väpnad terrorist. Att han kunde hålla på i så många år förvånar säkert fler än mig. Men Palmkvist ger ändå en rad ledtrådar till ett svar. Det gör hans bok särskilt viktig för den som vill förstå fenomenet Malmö bättre.

Att Palmkvist utöver allt det sagda också är en lysande skildrare av Malmö som stad gör boken särskilt läsvärd. Han kan återskapa stämningar, bilder, dofter som gör att man ser denna stad framför sig. Låt mig avslutningsvis bara ge ett enda exempel:
”Staden kan vara mer skrämmande än annars för den som cyklar i mörkret. Ljuden förstärks när dagens brus från trafik och folkliv dött bort (…) Det skumgula ljuset gör det omgivande mörkret ännu svartare. Nere vid Gustav Adolfs torg rör sig skuggor över gatan. Här är det farligare för den som har en pistol i hölster under jackan och tänker sig att han ska straffa någon just ikväll. Här finns det för många ögon och öron. Blåljusen kan när som helst blinka ut från polishusporten på Verkstadsgatan vid Davidhallstorg. Den som cyklar genom Malmö känner staden tränga sig på mer än annars. Cyklisterna kan höra ropen eka mellan husen på Sevedsplan och tränga ut från gårdarna, ner längs cykelstråken och försvinna bland buskarna på Heleneholmsstigen. Det här är området där Skånepolisen kommenderar in 24-timmars bevakning när ursinnet exploderar. Det händer ofta. Medan kvartersbutiken Ziyads liv ligger kvar på Rasmusgatan och säljer smuggelcigaretter hänger unga kriminella i klungor utanför. En del bilister som irrat sig hit tvingas betala tull för att komma igenom kvarteren.” 
Så skriver bara den som känner staden. Det gör Palmkvist.

tisdag 11 augusti 2015

Svensk (o-)verklighet: morden på IKEA och medierna

Rönnbär. Foto: Astrid Nydahl
Jag har beslutat mig för att ta bort den text som fanns här. Det beslutet grundar jag på alla resonemang jag sett under förmiddagen. I princip står jag fast vid att jag finner det beklämmande att vi inte får relevant information kring morden på IKEA, men vad den spridda bilden visar eller inte visar låter jag vara osagt tills vidare.


söndag 9 augusti 2015

Strandängen: idyll, viloplats, frid...

Sommaren är långt gången. Nu ger den oss allt det vi längtat efter: sol, värme, utomhussittningar med fika och litteratur, badsjöar, lekande barn, dofter från nygrillat, vänliga röster på främmande språk, samtal med andra... ja, just det vi längtat efter. Och den här helgen, 8-9 augusti, finner vi ett nytt paradis, Strandängen vid Ivösjöns östra strand där jag själv aldrig varit tidigare. Bromölla avslöjar sina godbitar. Strandängen kommer vi att sitta vid många gånger. Söndagens timmar där är några av sommarens allra bästa.





Samtliga bilder: Astrid Nydahl

Artur Szulc: I skuggan av Auschwitz. Förintelsen 1939-1945

Litteraturen om förintelsen av det judiska folket är ofattbart stor och rik på fakta. Idag är det svårt att orientera sig om vilka verk som är de viktigaste. Min egen tumregel är att man bör gå till klassikerna, således de verk som haft betydelse både för det allmänna medvetandet och för den fortsatta diskussionen och forskningen. Där spelar förstås Raul Hillberg och Saul Friedländer en avgörande roll. Men också enskilda författares verk om erfarenheten av judehatet, den organiserade antisemitismen, Tyskland som ockupationsmakt, koncentrations- och förintelselägren är viktiga, som de av italienaren Primo Levi och holländskan Etty Hillesum, liksom Hannah Arendts verk om ondskans banalitet satte fokus på hur det blev möjligt att vara en massmördandets exekutör.

I sin nya bok I skuggan av Auschwitz. Förintelsen 1939-1945 (Historiska media) går Artur Szulc självklart till de stora klassikerna, men det som jag tror gör hans bok unik är alla de polskspråkiga källor han använder sig av. Där finns ett rikt material, inte minst vittnesmål och detaljbeskrivningar av lägren och deras funktioner på polsk mark, som ger mycket ny information till den redan tillgängliga.

Szulc första tes är att vi i alltför hög grad låtit Auschwitz ensamt bli synonymt med förintelsen. Därmed har vi förbisett eller också, vilket är värre, låtit alla de andra lägren som deltog i förintelseindustrins blodiga hantverk, försvinna in i glömskan. Det man överlåter till historiens tystnad blir så småningom en icke-verklighet. Szulc påminner oss om att historiker beräknat att tyskarna etablerade mer än tvåtusen läger i det ockuperade Polen åren 1939-1945.

Hans andra tes handlar konkret om hur förintelsemaskinen skapades. Szulc menar att det saknades ett färdigt koncept för utrotandet (detta vidriga ord!) av Europas judar. Massdödandet växte fram steg för steg medan kriget pågick. Att Hitler talat om förintandet av judarna innebar inte att han hade en ”teknisk lösning” eller en färdig detaljplan. Många i nazisternas högre kretsar arbetade månad för månad fram dessa planer och när mordmaskinen fungerade fullt ut blev massmorden så omfattande att det för efterkrigsgenerationerna varit svårt att förstå.

Artur Szulc bok är i hög grad en typ av sekundärlitteratur, han använder själv begreppet, som på ett förstklassigt sett ger läsaren en bild av hela processen. Han skriver om de olika etapperna och de olika lägren, och inte minst ger han utrymme för enskilda vittnesmål. Dessa är för det mesta på gränsen till outhärdlig läsning, men de är viktiga för förståelsen av de konkreta förloppen. Jag vill ge ett exempel, med ord från Filip Bialowicz som valts ut att assistera vid "mottagningsrampen", alltså den plats där de fullastade järnvägsvagnarna skulle tömmas på judar. För dem väntade bara döden. Bialowicz:
"När jag bar ut deras bagage ur tåget gav de mig dricks för utförd tjänst. Mitt hjärta blödde, för jag visste att människorna som stod intill mig om en halvtimme skulle förvandlas till aska. Jag ville varna dem, jag ville säga till dem att de skulle kasta sig över vakterna och fly, men jag visste att det ändå inte skulle ha spelat någon roll. De skulle inte tro på vad jag sade till dem."
Mina barn har tagit del av förintelselitteraturen. När turen nu kommer till barnbarnen kan jag tänka mig att Artur Szulc bok blir exemplarisk: den är skriven på sådan fackprosa att det är lätt att läsa och tillgodogöra sig den. Och viktigare: den ger en konkret, fyllig och övergripande bild av vad nationalsocialismens ideologi och mål orsakade av mänsklig förnedring, fördrivningar, misshandel och blodiga massmord.


onsdag 5 augusti 2015

Helvetet - de andra på svenska tåg

Hellre en bänk i Birmingham än en tågvagn med Skånetrafiken. Foto: Astrid Nydahl

"Helvetet är andra människor" hette det i Sartres pjäs Inför lyckta dörrar som hade premiär 1944. Man skulle kunna tillägga att detta citat ibland uttrycks med orden "helvetet är de andra" numera. Ändå hör man det inte ofta, trots att det kanske aldrig ägt större giltighet än i det postmoderna samhället.

Efter en längre tågresa under tisdagen är jag påmind om hur redo jag är att instämma i påståendet. Det var bokstavligt talat ett helvete att sitta inklämd mellan alla dessa telefonerande, musikdunkande, tjattrande och allmänt motbjudande människor i varma och syrefattiga vagnar. Att sitta i det som kallas tyst avdelning är ännu värre eftersom dessa vuxna människor beter sig som omogna tonåringar. De tycks helt bortse ifrån grundläggande mänskliga umgängesregler. Står det tyst avdelning på väggen känner de sig manade att bete sig ännu värre.

Resan hem var en smula bättre. Det var tystare än i den tysta avdelningen. Men ännu en gång fick vi bekräftat att Skånetrafiken inte fungerar som den ska. De överfulla tågen berodde inte minst på de Öresundståg som havererat och de Pågatåg som aldrig nått sina destinationer. Det kommer att ta mycket lång tid innan jag gör en sådan resa igen. År kommer att gå. Helvetet är sannerligen de andra, och ju färre andra människor jag behöver dela utrymme med desto bättre.

***

I en understreckare från den 4 februari 2006 i Svenskan skrev Hans-Roland Johnsson så här om Sartres pjäser:
Med ”Flugorna” hade Sartre gjort sig uppmärksammad som dramatiker, och hans nästa pjäs, ”Inför lyckta dörrar”, som hade premiär i maj 1944, förstärkte denna position. Två kvinnor och en man, nyss avlidna och sammanförda i ett rum, inrätt i empirstil, i helvetet förstår snart att de är dömda att leva tillsammans och i evig tid framöver plåga varandra. Pjäsens nyckelreplik – ”helvetet är andra människor” – sammanfattar grundstämningen även om den ofta felaktigt citeras som ”människan är människans helvete”. Det helvete som kan anas i pjäsen har dock snarare karaktären av ett tråkigt cocktailparty än ett brinnande Gehenna. 
Pjäsen har en enkel struktur; den består av en enda akt, den utspelas i ett enda rum och med tre skådespelare som nästan hela tiden samtidigt är närvarande på scenen. Den har ofta jämförts med Strindbergs ”Dödsdansen”. Sartre lär ha velat skriva en pjäs för tre av sina vänner utan att ge en viss roll mer utrymme än någon annan.
”Inför lyckta dörrar” är det mest lättillgängliga av Sartres dramer och det som framför allt förknippas med en mörk existentialism.
I ”Flugorna” var friheten något i framtiden realiserbart. För trion i helvetet finns inte denna möjlighet, valet är redan gjort. Tragiskt i det antika dramat var att följa det ödesbestämda, tragiskt hos Sartre är att inte längre kunna ändra det liv man har levt. Pjäsen kan därför sägas illustrera det som i ”Varat och intet” formulerades som att ”döden förvandlar livet till ett öde”.


fredag 31 juli 2015

... vandrande runt på urtavlans yta

Vid Åhusstranden, juli 2015. Foto: Astrid Nydahl
Poeten Per Helge skriver:
”I det dagliga är vi alltför ofta bundna till ytan, snärjda av säljandets och ägandets avhumaniserande ting, tecken och åtbörder. De i grunden människogörande djupen förefaller för det mesta att befinna sig långt borta från oss. Jag ser för mig bilden av visarna i en klocka, ständigt vandrande runt på urtavlans yta, ohjälpligt skilda från urverket, än mer från de krafter som får detta att snurra och ticka. Och så – vårt privilegium: genom en skulptural form, en musikalisk klang, några rader i en dikt, slås plötsligt en öppning upp, genom vilken vi för ett ögonblick kan färdas mellan de båda världarna. Från stundens procenttal och konjunkturer till något som närmar sig det absoluta. Rent av: från vara till att vara.” (I en så långsam trakt som vår). 
När jag läste Helges ord kom jag att tänka på en gammal film som visades i programserien Minnenas television om John Nilsson - den filmande lantbrevbäraren, där skärsliparen 1948 i trakten kring Djuramåla i Tingsryd, kunde följas, cyklande från gård till gård, från hus till hus, erbjudande sina tjänster. När saxar, knivar och liar var slipade fick han sin slant som han omsorgsfullt lade i börsen, tog i hand och cyklade vidare. Den mannen ägnade sig förvisso åt ett slags säljande – av sina slipartjänster – men den takt han gjorde det i föreföll så långt ifrån den moderna tidens serietillverkningar som man bara kunde komma. Ett mänskligt möte mellan skärsliparen och hans kund var en förutsättning för hela hans jordiska vara. Han kunde, trots att han sålde en tjänst, fortsätta vara människa. Sakta strävade han fram, dag för dag, med det som var meningsbärande i hans liv, och som dessutom var till så stor nytta och glädje för hans kunder.


torsdag 30 juli 2015

Hänga över ett stup

Foto: Astrid Nydahl
Just nu känns det som jag skulle falla vid det där stupet. Har ägnat hela förmiddagen åt att försöka skapa en annan blogg och i den lägga in allt härifrån. Misslyckats. Alltså kan det hända att jag får fortsätta arbeta i bloggen först när jag köpt min Mac. Det kanske blir av redan i helgen. Hoppas på er förståelse för eventuell tystnad några dagar. Det är ju inte likt mig. Här nedan nu ännu ett litet avsnitt som kommer att ingå i Malmöboken.

***

Jag minns hur jag en gång på 1970-talet då författarinnan Ann-Charlotte Alverfors på besök hemma hos oss på Bellevuegården i Malmö med sin sambo Krister och dotter Rebecca berättade för mig att hon gråtit floder under arbetet med sina första böcker. De var verkligen smärtsamma berättelser ur en barndom och ett tidigt liv. Sparvöga, Hjärteblodet och Snabelros hade skrivits med just de tårar och det blod som måste göra berättelserna autentiska och doppade i den verklighet de ville skildra. Då, för så många år sedan, fäste jag kanske bara en teoretisk förståelse vid det hon sa, men ju äldre jag blivit, desto mer medveten har jag också blivit om innebörden av tårar i relation till självbiografiskt skrivande. Utan tårarna finns det i bästa fall bara en torr – eller uttorkad – och därför friserad version av de katastrofala skeendena. Vem behöver en sådan version?

När Ann-Charlotte och hennes familj hängt av sig ytterkläderna fällde hon en replik som jag har kommit ihåg alla dessa år: ”Kan du inte stänga av den hemska musiken?” Jag hade satt på en LP-skiva med Weather Report. Uppfattade genast hennes aversion och stängde. Satte inte heller på någon annan musik när vi väl satt oss till bords.

Den här kvällen ledde sedan till att Krister och jag gjorde en Läsa Lätt-bok om hur man tillverkar socker. Vi började ute hos en bonde mellan Skurup och Ystad, Krister fotodokumenterade hela processen i bondens arbete, från sådd och framåt, och sedan gjorde vi resten av arbetet på sockerbruket i Arlöv utanför Malmö. Vi fick ett väl tilltaget arbetsstipendium (eller var det ett förskott?) för att göra boken. Men den färdiga boken kom aldrig ut som LL-bok. Motiveringen var att vi hade fel sorts ”radfall” – något jag än idag inte riktigt förstår mig på och därför inte heller kan förklara. Däremot antog LL-stiftelsen mitt manus om fabriksarbete för utgivning, boken Nu förstår jag hur det känns, som konstnären Bo Jonzon illustrerade och bokförlaget Rallarros utgav.

När jag skulle vapenvägra hade jag redan kommit så långt i arbetslivet att jag var anställd på Ohlssons herrekipering på Södra Förstadsgatan i Malmö. Jag var formellt dekoratörselev men hade så smått börjat få ansvar för egna skyltningar. Ohlssons hade en originell lösning på det dagliga företagsledandet. Man hade en ekonomisk och en estetisk direktör. Den ekonomiske direktören var en mycket allvarlig äldre man som jag förstås kände respekt för men aldrig någonsin kunde diskutera med. På den estetisk-konstnärliga sidan gick det så mycket bättre, för det var Åke Arenhill som hade den posten i företaget. Åke var dessa år mycket aktiv veckotidningsillustratör, inte minst för Femina som i hög grad präglades av hans teckningar, akvareller och collage. Han var också en fin textförfattare som fick flera av tidens stora amerikanska sånger populära i Sverige också med svenska artister, som Simon & Garfunkels Bridge over Troubled Water i Som en bro över mörka vatten med Tommy Körberg och Burt Bacharachs One Less Bell to Answer i En man mer att glömma med Monica Zetterlund för att bara nämna några av dem. I ungdomlig naivitet uppfattade jag Åke som en vänsterman och en sympatisör med Vietnamkrigets kritiker. Det kanske han inte alls var. Men han var på sitt besynnerliga sätt ändå en vuxen man jag kunde samtala med. Och utan att jag uttryckligen bett honom om det skrev han ett intyg om min samvetsnöd som jag hade med mig till förbandet där jag skulle skrivas in för värnpliktstjänstgöring. Åke var en broder för mig. Han förstod mina argument. Han förstod att jag menade allvar.


onsdag 29 juli 2015

Violette Leduc - en översatt roman och en film






















Det började med en film. Violette - grym dyrkan av den ouppnåeliga. Så skrev Svenskan om filmen. Det var ett märkligt drama som fängslade, mer än två timmar trodde jag att huvudpersonen var en fiktiv karaktär. Man kan - inte ens av sig själv - begära kunskap om alla europeiska författare. Fiktiv var hon nämligen inte. Hon var verklighetens Violette Leduc och hon stod i centrum för Martin Provosts nya film. Han har tidigare gjort den enastående fina Séraphine. Om nya filmen kan vi läsa: 
"Den begåvade kvinnan som dyrkar ett geni är utgångspunkten också för franska regissören Martin Provosts senaste film, ”Violette”. Här är det Simone de Beauvoir som är geniet, medan författaren Violette Leduc är kvinnan som dyrkar henne." skrev Svenskan.
Jag intresserar mig mest för kretsen kring Sartre och de Beauvoir. Och plötsligt ramlar en ny pollett ner. Den polletten heter alltså Violette Leduc. Filmen är värd dryga två timmar av en människas liv, inte minst för att den belyser några politiska, estetiska och litterära problem. Och så kan man påpeka att hela den filmiska berättelsen ledsagas av Arvo Pärts musik.

Men dagens ärende är hennes tegelstensroman Oäktingen (Rastlös förlag, översättning från 1969 års utgåva av Eva Alexandersson). 


Simone de Beauvoir har skrivit ett fint förord till romanen:
"Det påstås att det inte längre finns några misskända författare; snart sagt vem som helst kan få ut en bok. Men det är just det; det finns en uppsjö av medelmåttor; ogräset förkväver vetet. I de flesta fall beror framgången på en lycklig slump. Men även oturen har sina skäl. Violette Leduc vill inte vara populär, hon är inte populära, hon verkar till och med avskräckande."
Är det inte en fantastisk egenskap? Den lockar i alla fall mig att läsa och därför köpte jag romanen.


Rätt snart under läsningen förstår man att hon var ett djupt olyckligt barn och att hon också i vuxenlivet plågades svårt att uselt självförtroende. Var det inte näsan som var för stor, så var det något annat som gjorde henne så ful, tyckte hon själv.

Men det finns, som alltid, djupare liggande orsaker till sådana komplex. I hennes liv stavas det modern. Hon växte upp i symbios med sin ensamma mamma. När hon sedan bestämmer sig för att gifta sig blir det för lilla Violette det ultimata sveket. Hon hatar män helt enkelt. Och hennes erotiska eskapader blir förstås lesbiska: den kärleken skildras här med oerhörd sensualitet och intimitet. Inte konstigt att hon fick problem med den tidens franska censur. Men så finns det förstås män också i hennes liv. De är till synes bögar, men det finns också män som hon älskar med och först när en sådan man tränger in i henne får hon uppleva den djupaste känsla av samhörighet och kärlek. Så paradoxalt kan det vara.

Här står hon med just boken jag läst, Oäktingen.
Är det något jag vill anmärka på så är det att boken är på tok för omfångsrik. Den blir rentav pratig emellanåt och det är inte till gagn för dess starka kärna. Simone de Beauvoir:
"Så länge Violette Leduc levde i moderns skugga föraktade hon böcker; hon tyckte det var roligare att knycka kålhuvud från ett lastflak, plocka grönt åt kaninerna, prata, leva. Från den dag hon vände sig till sin far blev hon trollbunden av böckerna, som han älskat. De stod där, solida och skimrande och de blanka pärmarna omslöt de världar där det omöjliga blir möjligt."
















Vill man lära sig något om hur fattigdom och förnedring leder fram till gastkramande självbiografisk litteratur ska man inte tveka. Oäktingen är en prestation bortom det rutinartade. Och jag överser gärna med dess svaga sidor - pratigheten som ibland blir överväldigande - eftersom jag får lära känna en människa som jag, när jag såg filmen, trodde var en fiktiv karaktär.



Ny dikt av Kaj Svensson

Foto: Astrid Nydahl
Kaj Svensson

STRANDENS LJUS


              inde wirt
               erluchtet

                (Paul Celan)


Strand, snöfall;
mörkt ljus
från havets botten

Döden är närmre
livet än du tror
Jag har gråtit
mig till sömns varje natt
utan att förstå
vad som var fatt

Jag har gått
genom helvetets portar
och druckit den beska drycken –
men till vilken nytta?
Om jag kunde
skulle jag stena er alla
för de brott ni begått
under er svarta fana …

Men skeppet har lagt till;
alla går av
stödda på käppar;
mörka vandrare
i skuggorna på kajen … 

Jag är ensam,
det har jag alltid varit
Men nu är alla här:
Dåren, Gycklaren, Hycklaren,
Döden, Prinsessan
och den babblande Poeten

Någon sa: ”Månen
är tidens spegel”;
någon annan sa: ”Här är många håll
och olika vinklar”;
någon räknade högt:
”3+3+6 = 9”

Ju mer jag förtvinar,
desto mer upplever jag,
men du vill att jag förnekar
det uppenbara:
den kanonmullrande ångestens krevader
Men så ser jag där, plötsligt:
bärnsten, gyllene honung
stelnad i sanden

Min hand är nu en lykta
över tarotkorten
för Ingens drömmar –


tisdag 28 juli 2015

Lykke fyller sju år idag

Första presenten öppnad och en morfar försöker förklara. Helt i onödan förstås.
Mitt yngsta barnbarn Lykke fyller sju år idag. Hon ligger väldigt långt fram med läsandet och matematiken. Så det hon fick i present var givet på förhand.

Längst bak satt tidtagaren. Så med glädje var det bara att börja lösa uppgifterna i boken.
Vi firade på ett ovanligt sätt. Lykkes två systrar och deras mamma följde med till favoritfiket i Bromölla. Där fick de, dagen till ära, välja vad de ville. Lykke valde två kakor hon inte orkade äta upp utan tog med sig hem, systrarna stor macka med köttbullar och rödbetssallad respektive Prinsessbakelse. Jag och deras mamma tog traditionsenligt varsin räkmacka. Det blev en fin och rejäl stund där på fiket och vi avslutade med glass. Färden hem i regn och friden infann sig.


Privatmannens biblioteksväsende

Skönlitterära biblioteket, avdelning A till G

Hur skulle jag kunna sköta mitt skrivande om jag inte hade tillgång till ett gediget bibliotek? Det hade förstås varit omöjligt. Eftersom jag alltmer tvivlar på de offentliga bibliotek som finns där jag bor måste jag alltså - och det har jag gjort i mer än fyrtio år - målmedvetet bygga upp det som motsvarar min behov. Sedan vi kom till byn och fick hyra detta stora hus har vi haft det största rummet som bibliotek. Men det har förstås svällt över alla bräddar. För kanske sex-sju år sedan skänkte jag därför hela mitt danska bibliotek till Länsbiblioteket.

Facklitteraturens rum.

Det som sedan stod på tur var att rensa ut facklitteraturen och ge den ett eget rum. Vid sidan av alla böcker vi har i våra respektive arbetsrum, har vi nu ett bra fackbibliotek. Dessutom har jag mitt sovrumsbibliotek, där de viktigaste böckerna, sådana jag läser i mer eller mindre dagligen (och nattligen), finns nära till hands. Att leva med eget bibliotek är att ha nästan allt en människa som jag behöver.

Ett av tre hyllplan i sovrumsbiblioteket. De övriga rymmer bl.a. Montaigne, Adorno och Simone Weil.




















måndag 27 juli 2015

Bernard-Henri Lévy: "Européerna har svårigheter förstå att de har två fiender: IS och Putin"

Foto: Astrid Nydahl
I senaste numret av Judisk Krönika samtalar Lizzie Oved Scheja med Bernard-Henri Lévy. Det är ett samtal som borde läsas av många utanför krönikans vanliga läsekrets.
"Européerna har svårigheter förstå att de har två fiender: IS och Putin. De har två fronter som de måste reagera inför: jihadisterna och den ryska regimen. De har en gemensam dagordning, som är att förstöra Europa."
Lévy gör här en utomordentligt skarp analys av situationen i Europa. Han menar till exempel att den våg av judehat som nu sveper fram över kontinenten gör det europeiska arvet ännu tydligare.
"En europé är en blandning av en grek, en romare och en jude. Man måste fläta samman alla tre för att få det man kallar det europeiska."
Oved Scheija har många intressanta resonemang som rör det europeiska. Bland annat frågar hon Lévy om vi är på väg in i en era då det som skulle kunna vara gemensamma europeiska värderingar ifrågasätts. Han svarar:
"Vi är i brytpunkten till just den era du beskriver. Det pågår en process där gemensamma värderingar ifrågasätts överallt. Det kallas kommunitarism eller kulturell relativism - och innebär att man överger de religiösa, etiska eller kulturella värderingar som ligger till grund för en nation. Just därför är det viktigt att vi försvarar och håller fast vid dessa värderingar. Nu mer än någonsin (...) Yttrandefrihet. Religionsfrihet. Friheten att ifrågasätta alla religioner, utan undantag och sätta dem under lupp."
Oved Scheija frågar om det finns något i Lévys tänkande som pekar mot ett positivt utfall under 2000-talet.
"Slutet på radikal islamism. Att islam, efter ett uppehåll på två sekler, inträder i upplysningens tidevarv. Det är möjligt. Det måste inte nödvändigtvis bli så, men det är möjligt."
Det som kanske är samtalets centrala punkt är frågan om de stora folkmorden och de europeiska katastroferna. Jag minns att jag själv i unga år tänkte att det som skedde Europas judiska befolkning under det andra världskriget aldrig mer skulle vara möjligt. Lévy:
"Efter Förintelsen återuppbyggdes Europa utifrån en enda tanke: att förhindra att detta fruktansvärda brott skulle kunna hända igen. Förintelsen gjorde det europeiska projektet nödvändigt, men samtidigt bräckligt. Det fungerar svårligen, och är på väg att raseras inifrån, då frånvaron av de europeiska judarna efter Förintelsen har urholkat en viktig del av dess identitet."
Hur då förhålla sig till islamism och judehat? Är det den radikala vänstern eller högern som har en möjlighet att visa en väg framåt?
"Båda har fel. Båda marscherar tillsammans. De utgör dubbla hot mot demokratin och de är ofta allierade med varandra. Ta till exempel dem som kallas 'Les Indigénes de la République' (Republikens infödda). Är de extremvänster eller extremhöger? Eller se på hur Nationella fronten har anammat idén om laïcité, tanken om statens och kyrkans åtskillnad. Varför har de gjort det? Enbart för att på ett effektivt sätt kunna utesluta franska muslimer. Den extrema vänstern och högern är sammankopplade och går knappast att skilja åt."
***

Här en annan fransk röst:
"In the 1930s, the formula 'neither right nor left' united the various strands of European Fascism. Given the level of confusion we have reached today, one might ask if the essential would not be to think left or right anymore (understood as being moderate) but to keep following the North Star. In other words, to remain faithful to the universalism inherited from the Enlightenment.
'Let the North Star guide you,' that is, trace anew a middle way that would not capitulate to the lure of relativism and to a culpable blindness to the radicalization of Islam, a blindness that is now formulated on behalf of the 'other' and in the pristine language of anti-racism. Nor would it capitulate to the dangerous temptation to wonder whether we should not put the bright future of the Old Continent in the hands of mutated populism, to which we have perhaps succeeded in the feat of abandoning the world and the only thing the Europeans have been able to make valid in the twentieth century, namely Europe.
In this regard, we observe that the left is now experiencing a real divide. There is a rift between those who, on the one hand, seek to prevail in the holy struggle against Israel and in the struggle against American imperialism—even going so far as to create an alliance with the Islamists in what is now known as Islamic-leftism— and on the other, anti-totalitarian intellectuals, for whom the Universalism of the Enlightenment comes first, as does the fight against totalitarianism, which has swapped its members’ red/brown garb for jihadist green."
Det är historikern och filosofen Alexandra Laignel-Lavastine som skriver detta i essän Is Democratic Europe on a Path toward Suicide? Hon har senast utgivit boken Les penchants suicidaires de l’europé démocratique (The Suicidal Inclinations of Democratic Europe), Essän jag citerar ur kan sägas sammanfatta bokens tema.