måndag 27 juli 2015

Sylvia Plath som medicinsk litteratur

Sylvia Plath (1932-1963)
Jag fick en utgallrad biblioteksbok med mig hem från sjukhuset, Sylvia Plaths legendariska roman Glaskupan (The Bell Jar). Sådant blir man förstås glad för.

När jag satte mig och bläddrade i den kom jag till sista sidan, där biblioteksbladen fanns. Och jag såg hur romanen sorterats på sjukhusbiblioteket. På avdelningen för medicinsk litteratur, under rubriken "Psykisk ohälsa".

Ja, en sådan erfarenhet säger mer än tusen föreläsningar om svenskt biblioteksväsende. Så stolta vi varit över det. Jag har skrivit många hyllningstexter till de bibliotekarier som fångade upp mig tidigt i barndomen och ledde mig till den bildning och litteratur jag behövde.

Men hur reagerar jag på att man placerat Plaths roman bland facklitteraturen om psykisk ohälsa? Jag reagerar mest med häpnad, men måste också konstatera att den bibliotekarie som gjort klassificeringen och ställt ut boken tycks sakna elementär kunskap om samtida skönlitteratur. Kan jag göra någonting åt det? Inte ett dugg. Men jag kan läsa boken. Det ska jag göra nu.




lördag 25 juli 2015

Per Erik Tell: Läsa - Resa - Dö

Per Erik Tells nya bok  Läsa - Resa - Dö (Ultima Esperanza Books) är en fin samling resetexter från många länder och flera kontinenter. Det är Tell när han är som bäst, en väl påläst men alltid avspänd resenär som med humor och kunskap i en bra kombination tar läsaren med till vardagsmiljöer och möten med människor man annars aldrig skulle ha hört talas om.

Samlingen börjar i Argentina, där Tell bodde under en längre tid. Jag minns den tiden, då han drev en blogg från platsen och berättade om såväl argentinska utflykter och möten som avstickare till grannländerna.

Tell visade att den här sortens resejournalistik utmärkt går att förena med bloggen som metod: omedelbar, aldrig pretentiös, alltid öppen för det oväntade och överraskande. Bloggen har ju också, som den riktigt läsvärda resejournalistiken, den personliga infallsvinkeln och tonen som en förutsättning.

Den som försöker sig på att vara "objektiv" blir bara fånig.

Per Erik Tell tar oss också med till USA, Kanada, Ungern, Georgien, Liechtenstein, San Marino, Monaco, Andorra, Luxemburg, Frankrike, Danmark, Skottland, Marocko, Indien, Tyskland, Belgien, Estland, Litauen, Ryssland, England, Irland, Finland, Norge, Indonesien, Grekland, Portugal, Slovenien, Serbien, Kosovo, Makedonien, Albanien, Montenegro, Bosnien, Kroatien, Schweiz och - just det: Sverige! I just den här ordningsföljden kommer de i boken. Han har publicerat sina reportage i en rad olika tidningar och tidskrifter.

Den sista långa texten från Sverige berättar - dag för dag - om en motorcykelresa mellan Ystad och Haparanda 2011 (och hem igen förstås). Den är en sällsynt pärla bland svenska reseberättelser som kommer nära både miljöerna och människorna. Jag som ägnat mig åt Albanien och Kosova sedan 1970-talet läser förstås med lite extra glädje artiklarna därifrån.

Som ni ser av listan är Tell en mycket berest man. Han har inte nöjt sig med att se den egna gatan i den egna staden utan intagit världen på det allra mest självklara sätt. Den ligger ju öppen för oss i turismens och charterresornas tid. Skillnaden för Tell är sättet han reser på. Men också sättet han närmar sig ett nytt land och en ny kultur. Hans ödmjukhet är på ett nästan omärkligt sätt förenad med en skånsk avadå-attityd som plockar ner saker där de hör hemma, på och i den jord vi alla delar.

Unna dig en riktig hängmatteresa denna sommar med att läsa Per Erik Tells reseberättelser. Du kommer inte att bli besviken.


Roy Jacobsen: De osynliga (Norstedts, översättning av Staffan Söderblom)

Foto: Astrid Nydahl
Jag har alltid levt med föreställningen om att en ö är världen i miniatyr. Den föreställningen har inte motsagts av de två öar där jag vistats, och Öland där jag i många år varit veckovis, sommar som vinter, har bekräftat den. 

I så fall är Roy Jacobsens ö i De osynliga en mycket liten värld (så liten att Öland skulle se ut som ett stort rike vid en jämförelse). Den är inte större än att det går att minnas namnen på de människor som bor och verkar på Barrøy. Jacobsen skildrar dem med stor inlevelse och ömhet.

På Barrøy får man ingenting gratis. Den tid som skildras är kärv och fattigdomen sitter både i huden och kläderna. Vi får gå runt hundra år tillbaka i tiden för att föreställa oss hur en självförsörjande fiskarfamilj lever på en sådan ö, som trots sin litenhet ”är ett kosmos i ett nötskal, där stjärnorna sover i gräset under snön”.

Hans Barrøy försörjer sig och sin familj på fiske och på att vintertid också delta i Lofotenfisket. Han har andelar i en båt och det blir några mörka och hårda månader där uppe. Familjen är inte helt frisk. Också det frestar på. Och de är alla beroende av att kunna sälja till fiskfabriken. Där inne, på ”bygden”, finns också handelsboden och prästgården. Hans Barrøy vill placera flickorna där som pigor. Det går inte alltid så bra. Villkoren är minst sagt förnedrande. Och för en av dem slutar det i något som det inte vore överdrivet att kalla katastrof. 

Jag ska inte säga något om själva händelseförloppet i romanen. Istället vill jag betona att denna roman  är något av det starkaste jag läst på länge, både när det gäller trovärdigheten i tidsatmosfären och i person- och miljöteckningen. Här finns några hårda vinterstormar skildrade så övertygande att man nästan kan känna hur man själv sveps med av dem. Och de minst sagt olyckliga människoödena väcker inte bara medkänsla utan också en större insikt om hur villkoren såg ut. Jacobsen skriver:”Allt av värde på en ö kommer utifrån, bortsett från jorden, men det är inte på grund av den som de är här, det är öborna pinsamt medvetna om.” 

Odlar gör de således, men det är inte mycket, och hästen måste de avliva och begrava. Människor förs också till sista vilan i denna berättelse, och för de unga män och kvinnor – barn skulle man vilja kalla dem – som blir kvar återstår ännu en generation av hårda och kärva dagar, av slit och fattigdom. Det är en väldigt fin bild av villkoren Jacobsen tecknar i slutet av romanen, då den täta dimman lättar en smula och solen ger sig tillkänna, som om öborna ”fått en helt ny dag inne i den gamla”.

Staffan Söderbloms översättning är magnifik, också i hans finurliga sätt att hantera det nordlandsmål som talas i berättelsen. Det kan man förstås inte överföra till svenska, så han har skapat en dialekt baserad på Evert Taubes transkription av Smögenbon Samuel Frisks sätt att tala i Jag kommer av ett brusand´ hav från 1952.


torsdag 23 juli 2015

Vinbär men inget vin

Det växer mycket vinbär nu. Men inget vin serveras. Det kan regna aldrig så mycket men här råder det torka.Varje tid har sin melodi. Den här julimånaden och de månader som ska komma är redan inbokade i torkans land. Där vistas jag dag och natt. Det blir varken rus eller ros. Det blir mycket läsning och Malmöboken framskrider planenligt. Det hade jag inte trott för en månad sedan. Vinbärsbilderna tagna i Knopparp av Astrid Nydahl.




























måndag 20 juli 2015

Lär dig döden - Ewa Lipska och ljusen i Lund

Domkyrkan. Foto: Astrid Nydahl
Vi tog tåget söderut - ner med ett Pågatåg som stannade vid varje mjölkpall och tillbaka hem med ett snabbare Öresundståg - för att låta dagen göra vad den ville med oss. Äntligen fick jag möjlighet att tända ett ljus för Tobbe i Lunds Domkyrka. Det har jag gjort också för andra döda under åren som gått. Första gången för min kulturredaktör Gunilla Landin, sedan för Alvar Alsterdal och för Fjellis. Mitt barnbarn Alfons fick sitt ljus när han gick bort. Mina föräldrar har fått sina, med många års mellanrum. Och nu var det Tobbes tur. Dessvärre är det mycket svårt att få ro för tankar och meditation vid ljusen, eftersom Domkyrkan också är en turistmagnet.

Ljusbäraren i Domkyrkan. Foto: Astrid Nydahl
Och så jag läste en dikt av den polska poeten Ewa Lipska (i översättning av Anders Bodegård från den vackra lilla samlingen Zon):

LÄR DIG DÖDEN

Lär dig döden. Utantill.
Enligt rättskrivningsreglerna
för de döda orden.

Skriv den sammansatt
som folkrepublik och lejongap.

Dela inte upp den
på de döda.

Du är gudarnas utvalde.
Lär dig döden tidigt.

Kärleken till fosterlandet
kan också vara dödlig.

Lär dig döden
i kärleken.

Lär dig döden inte bara
för att döda tiden.

Tiden är ofta självmördande
och hänger i timmar i träden.

Förhör dig på läxan.
Gör det i levande livet.


lördag 18 juli 2015

Malaysia Airlines flight 17 och Putinvännerna

Foto: Astrid Nydahl
Det finns sådant som borde sägas men aldrig blir sagt. Och så finns det sådant man måste säga alldeles oavsett vad. När det börjar läcka material från den kommission som undersökt nedskjutningen av Malaysia Airlines flight 17, då 298 människor miste livet, är det märkvärdigt tyst från de politiska skribenter som vid händelsen svor på att det var Kievregeringens militära förband själva alternativt USA som skjutit och fått planet att störta på rebellkontrollerat område i östra delen av landet. Putin hade ingenting med saken att göra, så ej heller rebellerna. Inte ett ord från de identitära Putinvännerna, inte ett ord från de gamla kommunisterna som i Ryssland ser en motkraft till USA/NATO, inte ett ord från jingarna och lindgrenarna. Det är alldeles tyst. Som om de finner tystnaden vara bästa vapnet, som om allt det de agiterade för och emot i juli 2014 aldrig hade sagts eller skrivits.

Jag vet att jag är privilegierad. Med de ryska inslagen i min familj får jag kännedom om utvecklingen i landet. Men jag vet också att det mesta jag får veta egentligen bara är detaljerad information och direkta ögonblicksbilder av det som förmedlas i de flesta internationella medier. Nå, säger vän av Putin, det du läser och hör är ju bara CIA-propaganda. Jag är tillräckligt gammal för att minnas 68-vänstern, och eftersom jag själv var med i dess 1970-talsavläggare minns jag den sortens argument. De påminner mig om att det finns upp- och nedvända "Trivs du inte kan du åka till Sibirien"-tänkare också idag. De "argumenten" bet aldrig på mig ens i ungdomen eftersom jag tillhörde den anti-sovjetiska delen av vänstern. Mitt livs första demonstration var för övrigt den som anordnades i Malmö i augusti 1968, riktad mot den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien. Jag har inte glömt. Tvärtom tycker jag mig känna igen alltsammans. När Putin slår sig för bröstet och ryter som sina tigrar efter det senaste årets erövringar och krigshandlingar är han samma slags makthavare som en gång det sovjetiska kommunistpartiet efter erövringarna och underkuvandet av de nationer som ville lämna "samarbetet" och där folket mer eller mindre organiserat försökte revoltera mot den korrumperade, förtryckande statsapparaten. I östra Tyskland minns man, i Rumänien och de baltiska staterna likaså, i Polen minns man, liksom man minns i Ungern och Tjeckien/Slovakien.

När det skrivs svart på vitt att det var de ryska rebellerna i östra Ukraina som med ryska vapen sköt ner det civila flygplanet borde man kräva en ursäkt från alla de Putinvänner - från yttersta vänster till yttersta höger - som aktivt arbetar för att blanda bort korten. Det lär dock aldrig hända.

OBS: Eftersom jag helt saknar intresse av att ännu en gång veva argumenten är kommentarfunktionen till detta inlägg avstängd. God helg önskar jag er.



Liten filosofisk påminnelse för helgen

Filosofiskt samtal i ank- och sköldpaddsdammen. Foto: Lennart R.
Svante Nordin var en av de första kända vänsterprofilerna i min geografiska närhet som började öppna för kritisk diskussion kring tabubelagda ämnen. Han skrev mycket i pressen redan då, och senare har jag med intresse läst böcker av honom, som Filosofernas krig. Den europeiska filosofin under första världskriget (1998) och Fyra som förde krig – om Hitler, Stalin, Churchill och Roosevelt (2009), för att bara nämna två av dem.

Hans verk Filosoferna. Det västerländska tänkandet sedan år 1900 (Atlantis) har rönt mycket uppskattning, fått goda ord på vägen, prisats och uppenbarligen också sålts i stor upplaga.

Det som fascinerar mig allra mest med denna 850 sidor tjocka bok, är att den för också en icke-akademisk läsare lyckas förklara, både de enskilda filosoferna på djupet, men också hur sambanden mellan dem och de olika epokerna ser ut. Många av dem är bekanta sedan länge, jag har både läst enskilda verk och i vissa fall stora delar av deras utgivna skrifter och så att säga blivit beroende av dem.

Det kan te sig överflödigt, men jag vill här särskilt nämna Nietzsche, Spengler, Jünger, Sartre, Camus, von Wright, Buber, Arendt, Adorno, Gramsci, Eliade, Cioran och Finkielkraut. I avsnittet om existentialisterna nämns också Simone de Beauvoir och Simone Weil – den sistnämnda för mig ständigt gåtfulla som jag med jämna mellanrum läst alltsedan jag för mer än trettio år sedan fick Simone Pétrements bok om henne.

Nietzsche i sin tur, tillsammans med Camus och Cioran, är filosofer som ständigt finns i lilla bokhyllan vid sängen. Där står ju för övrigt också Imre Kértesz och några andra författare som fungerar som nära nog dagliga inspirationskällor.

Det verkligt värdefulla är att Nordins verk berättar om så många andra, vissa som man bara känner till namnet och andra hittills okända. Hans sätt att berätta om filosoferna är så inspirerande därför att han lyckas förena ett läsbart och begripligt språk med de ofta komplicerade och svåra sammanhang som respektive filosof stod eller står för. Hans överblick är kolossal och ibland undrar jag hur en enda människa kan ha denna encyklopediska kunskap. För mig kommer boken att fungera som ett uppslagsverk.

Därmed är den en bok för arbetsrummet. Men lika gärna skulle jag ge den till vänner eller familjemedlemmar som inte hunnit bekanta sig så mycket med det västerländska tänkandets senaste hundra år. Kanske är denna akt av upplysning särskilt viktig just nu, när det mesta går in i totalitära, religiösa och politiska rörelsers tid, då vidskeplighet och tro tycks bli synonymer till olika typer av monolitisk maktutövning.

fredag 17 juli 2015

Som om hopp funnes?

Foto 16 juli 2015: Astrid Nydahl
"Den som lever till ålderdomen dör i en värld som har blivit honom främmande." Så skriver Peter Luthersson i sin bok Förlorare (recenserad här i bloggen) som kom i fjol. Jag har haft anledning att fundera på detta de två senaste dagarna. Redan på 1990-talet fick jag i en DN-recension höra att jag visade starka tecken på "vantrivsel i kulturen" (det var, paradoxalt nog, när jag tillsammans med Per Helge utgivit Som om hopp funnes).

Det finns starka skäl understryka att den vantrivseln ökat för varje dag. Igår satt jag vid en vacker sjö - och sedan på café i en mindre skånsk stad - för att minnas min döde son. Han kanske inte upplevde världen som främmande i sitt korta liv.

Men medan jag minns honom sitter jag just i en sådan värld, i alla avseenden främmande och inte så lite skrämmande. De nyhetstelegram jag orkat läsa ger mig hela tiden nya argument för en vantrivsel bortom det hanterbara. Jag försöker ännu en dag, ännu en helg, men vet allt mindre om det de glada och naiva kallar framtiden.



torsdag 16 juli 2015

Dikt till en födelsedag - av Sylvia Plath



Tobias Löv Nydahl
16 juli 1986 - 10 oktober 2014


Detta skjul är unket som en mumies mage;
gamla verktyg, handtag och rostiga harvtänder.
Jag är hemma här bland de döda huvudena.

Låt mig få sitta i en blomkruka,
spindlarna kommer inte att märka det.
Mitt hjärta är en pelargonia som stannat.

(...)

Jag sa: jag måste minnas detta, att vara liten.
Blommorna där var så oerhört stora,
purpurfärgade och röda munnar, fullständigt ljuvliga.

Björnbärsbuskarnas krinoliner fick mig att gråta.
Nu lyser de upp mig som en glödlampa.
I veckor minns jag ingenting alls.


Ur Sylvia Plath, Dikt till en födelsedag. 1. Vem 
(översättning av Siv Arb)


onsdag 15 juli 2015

Tobbes dag - som aldrig kommer tillbaka



Imorgon skulle min yngste son Tobbe ha fyllt 29 år. Jag låter Lena Granhagen sjunga orden. Själv är jag tyst i förtvivlan, saknad och sorg.

Tobbe och jag i Dudley, West Midlands. Foto: Astrid Nydahl

tisdag 14 juli 2015

Den grekiska tragedin och turismen

1995 höll Zygmunt Bauman en föreläsning vid University of Virginia under rubriken Turister och vagabonder: Postmodernitetens hjältar och offer. Den finns tryckt i Vi vantrivs i det postmoderna (Daidalos, översättning av Sven-Erik Torhäll).

Jag läser den mot bakgrund av det grekiska dramat. Grekland har, precis som andra turistdestinationer, i många år levt av en ökande och alltmer förödande turism. Glada dagar med många byggarbetsplatser och en turistnäring som i sin groteska tillväxt lagt allt under sig, från byar och städer till själva stränderna och haven som malts ner i en osund monokultur. När Grekland nu står där med sina gigantiska skulder och ett avtal som tycks förvandla landet till en ekonomiskt underkastad nation konstaterar jag att turismen fortsätter att vara en betydande del av landets BNP. Kan en nation överleva på sin turism? Jag tror att den tiden är förbi. Utan en egen produktionssektor fortsätter det landet ner i beroendet av andra och kommer aldrig att kunna göra sig oberoende på nytt. 2014 skrev resemagasinet Vagabond:
”Det totala antalet utländska besökare i Grekland väntas i år efter en uppgraderad prognos från landets turistbyrå Sete öka lika mycket: med 9 procent. Det betyder att 19,5 miljoner utländska turister i år kommer att ha besökt Grekland. Och i augusti rapporterade resebyrån Tycket att Grekland gått från tredje till första plats över svenskarnas populäraste sommarresmål. Totalt sett utgör turismen drygt 80 procent av Greklands BNP. Därmed är turisterna en av samhällets allra viktigaste inkomstkällor. Många har därför trott och hoppats att turismen ska dra landet ur dess svåra ekonomiska situation.”
Idag vet vi att turismen alls inte ”dragit landet” ur krisen. Kanske förhåller det sig precis tvärtom. Varje jordbrukare i världen vet att monokulturer dödar själva myllan. En ekonomisk monokultur lär inte fungera så mycket annorlunda. Jag drar mig till minnes vad Enver Hoxha svarade Chrustjov då han på sitt besök i Albanien på tidigt 1960-tal föreslog att albanerna uteslutande kunde ägna sig åt att odla sallad till ryssarna, ”hellre äter vi gräs än böjer oss för era önskemål”. Är det gräs den grekiska regeringen erbjuder folket framöver, eller att de ska upplåta sina hus och hem till fler turister? Det senare alternativet blir svårt eftersom många hus och hem redan är fyllda. Att tre generationer åter bor tillsammans är inget ovanligt, då de utflyttade sönerna och döttrarna återvänt av ekonomiskt nödtvång till föräldrahemmen.

Adorno skriver:
”Turister som gör skäl för sig är i själva verket mästare på att lösa upp det fasta och låta det förflyktigas. Först och främst utför de bedriften att inte tillhöra den plats de besöker; miraklet är att de befinner sig på och utanför platsen på en och samma gång (…) Poängen med turistlivet är att vara i rörelse, att inte komma fram; turisterna betraktar inte som sina föregångare, pilgrimerna, de succesiva anhalterna som stationer på vägen, eftersom det inte finns något mål vid livsresans slut som kan göra dem till stationer.”
Det påminner mig om min barndoms Malmö, där vi beskådade japanska och amerikanska turister som gick av färjorna i hamnen, tog en promenad ner om Stortorget och Södergatan ivrigt fotograferande för att direkt återvända till Köpenhamnsbåten. Varför gjorde de så? De kunde sätta ännu en röd prick på den världskarta som var deras mållösa livsresa. Turismen som poängsamlare.

På plats i Grekland samlar nu turisterna på berättelser. När de återvänder hem berättar de för sin omgivning att "grekerna själva" intygar att landets befolkning varit lata, bekväma, korrumperade och därmed är själva krisens orsak. Det får mig alltid att tänka på de greker jag arbetat tillsammans med på fabrik, de har slitit hund i många år, återvänt till hemlandet och hoppats på en någorlunda anständig ålderdom.

De samband som ligger djupt begravda under banalitetens budskap kommer aldrig på tal. Vilken är bank- och finansvärldens roll? Vilken roll spelar den grekiska överklassen? Hur ser relationen mellan Greklands överhet och EU egentligen ut? Och på vilket sätt illustrerar den grekiska tragedin eurons fördelar respektive nackdelar? Frågor som dessa skulle störa ett orsakssamband som lämpar sig för tv-mediets hastighet och omvärldens sätt att betrakta sitt turistmål. Skulle man inte få sol och bad utan att tänka på annat? Det lustiga i sammanhanget är att turisternas grekiska sagesmän är just de lokalbefolkningar som lever av turistindustrin. På dem går det ingen annan nöd än att de hindrats i kön till bankomaten under en begränsad period.

”Ju mörkare bakgrund, desto klarare sken” säger Adorno. Den mörka bakgrunden representeras hos honom av vagabonderna, de som måste röra sig och inte som turisten gör det, frivilligt. Man kunde med fog säga att det är grekerna själva som utgör den mörka bakgrunden för varje turist denna sommar. Adorno får säga avslutningsorden:
”Det är deras påtagliga olycka som inspirerar de övriga till att dagligen tacka Gud för att han gjort dem till turister.”



Läser ni också rikslikaren varje dag?

Nyponros. Foto: Astrid Nydahl
Nej, man ska inte göra sig lustig och man ska absolut inte förringa de problem som gömmer sig bakom tidningsrubriker. Frågan är: kan jag utifrån det lästa alls bidra med någonting?

Ingen kan säga att förutsättningarna är bättre nu. Det finns ingenting som tyder på att tillvaron på detta blå klot förändrats så att man, oavsett ålder, kön eller nationalitet, kan se att det finns anledning till optimism. Fado-sångerskan Amália Rodrigues ansåg att ordet optimism borde vara förbjudet. Optimismen är i bästa fall ett utslag av självbedrägeri eller bristande kunskaper. Jag läser rikslikaren varje morgon. Om inte annat så läser jag den för att reflektera över det mänskligas omöjligheter. Sedan tar jag mig till en plats långt ut vid havet och konstaterar att dagens datum, 14 juli, har en alldeles särskild klang.



söndag 12 juli 2015

En plågsam vecka på väg att börja

Foto: Astrid Nydahl






















Det blev söndag igen trots att det verkade osannolikt. Därmed står vi i porten till en mycket svår vecka. Tobbe skulle ha fyllt 29 år. Sedan han lämnade oss den 10 oktober har han funnits i mina tankar varje vaken stund. Ett ekande skri av sorg och tomhet har fyllt mig. Jag har hittills inte accepterat, och kommer säkert aldrig att acceptera, att han är borta för alltid.

Kommer att försöka vistas utomhus så mycket som möjligt. Se ut över hav och sjöar. Veta att det finns platser där vi, våra barn och barnbarn, alla kan minnas och förbanna utan att drivas in i klaustrofobiska inomhusrum. Bara med evigheten över oss och den fria utsikten framför oss kan vi hantera hans årsdag. Hela veckan kommer att upptas av honom. Allt det han var och allt det han inte ville vara.


lördag 11 juli 2015

Lördagen 11 juli. En svart sommarårsdag

Kada Hotic tar emot Clinton
Srebrenicas mödrar hälsade Bill Clinton och andra välkomna till ceremonin i staden som de serbiska mördarna intog för tjugo år sedan. Hon sa att hon hoppades att Clinton skulle hjälpa dem att få fram hela sanningen om det som hände. Med på mötet fanns också Madeleine Albright. Det var just Clintons administration som lyckades förhandla fram Dayton-avtalet och därmed fick stopp på mördandet. Jag har väldigt många invändningar mot det avtalet, men jag anser att Clinton och USA gjorde det som Europa avstod från att göra. Att sätta vapenlös FN-personal inför den serbiska krigsmaskinen och säga att man "beskyddade" Srebrenica är detsamma som att ge mördarna fritt spelrum.

Per Svensson på Sydsvenskan är en av de journalister som håller den politiska korrekta maskinen igång. Det han skriver är för det mesta både förutsägbart och lite pinsamt. Men just inför det bosniska folkmordet har han gjort en massiv insats av upplysning. Hans text i samband med 20-årsdagen, Folkmordets ansikte, är mycket stark. Läs den i sin helhet, här bara ett smakprov:
Att vara ”general Mladic” är i Ratko Mladic föreställningsvärld något annat och mycket större än att vara bara just Ratko Mladic. Att vara ”general Mladic” är att personifiera det serbiska folket och dess ödeskamp. Det var därför han i juli 1995 kunde dricka sitt kaffe, röka sina cigaretter och samtidigt låta mörda tusentals försvarslösa människor. Och det var därför han nu kunde sitta framför sina domare och som en trotsig skolslyngel provocera dem genom att vägra ta av sig mössan. Hans rättvisa är en annan än vår. Den är redan från start etniskt rensad.
– Jag försvarar mitt land och mitt folk och inte Ratko Mladic, slog han fast.
Rättens ordförande, holländaren Alphons Orie, rättade honom milt och bestämt:
– Vad beträffar det ni sa om att ni är här för att försvara ert land och inte Ratko Mladic, så vill jag påminna er om att ni är åtalad i denna tribunal som individ och att ert försvar därför ska fokuseras på de åtalspunkter som gäller er i er egenskap av anklagad.
Här finns en kärnpunkt. Varje människa är ansvarig för sina handlingar. Människan är inte en "representant" för en högre myndighet. I samma stund hon godtar en sådan tanke kan hon mörda utan att få dåligt samvete. Var det just det som hände i Bosnien?

***

Fiskenät i Hällevik. Foto: Astrid Nydahl

Traditionsenligt reste vi till Hälleviks Kulturdag under lördagen. Vi gjorde som vi brukar, åt nystekt sill och bläddrade hos antikvariatshandlarna. Men lördagen var en dag då ingen glädje ville infinna sig. Jag var alltför involverad i solidaritetsarbetet med Bosnien för att kunna släppa tanken fri på 20-årsdagen av massakern i Srebrenica. Då skulle, som de serbiska ledarna sa, "turken" drivas ut och Bosnien bli en del av det nygamla Serbien. Det misslyckades, men oändligt många människor drabbades av detta grymma krig. Fördrivningar, tortyr, våldtäkter, mord... allt kunde man göra en lista på. Dessa bosniaker är ett folk som islamiserades av det ottomanska riket, på samma sätt som albanerna, vilka tidigare var ett kristet folk.

Men spelade religionen någon roll för mitt ställningstagande? Nej, rakt tvärtom. För mig var bosniakerna i det gamla Jugoslavien inte mer "muslimska" än vad jag själv är "kristen". Kriget radikaliserade en ny generation bosniaker och idag - på grund av kriget - finns det en grupp mycket farliga islamister som kommer från detta land. Det finns en falang i dagens counter-jihadrörelse som jag finner djupt motbjudande, den företräds inte minst av Jihad Watch och Pamela Geller. De hävdar förstås - med stöd av Putins regim och den slaviska propagandans företrädare - att det som hände i Srebrenica egentligen aldrig hände. Inför det har min principiella hållning alltid varit - och kommer alltid framöver att vara - att om ett folk som kallas "muslimskt" utsätts för krigsbrott så försvarar jag det innan jag gör någonting annat.

Bosniakernas öde berörde mig starkt eftersom jag alltid sedan tonåren deltagit i solidaritetsarbete med krigsoffer, från Vietnam, Laos och Kambodja på 1970-talet, över Afghanistan och Kosova på 1980-talet och framåt, och alldeles logiskt för bosniakerna för tjugo år sedan. Men det finns ett viktigt aber: jag arbetade solidariskt också för alla de andra offren i Bosnien, oavsett om de var serber, kroater, romer, albaner, turkar eller något annat. De var alla offer för krigets ingenjörer i Zagreb och Belgrad.

När jag tänker tillbaka på åren kring det bosniska folkmordet tänker jag: nödvändig solidaritet med offren, aktivt solidaritetsarbete och aktiv information om vem som startat kriget och varför. Man ska inte glömma bort att det vid sidan av Slobodan Milošević nationalistiska krigshetsare fanns en likadan i Zagreb. Kroatiens president Franjo Tudjman drev samma nationalistiska hets och under avgörande skeden i det bosniska kriget stod fronten just mellan Serbien och Kroatien. Det de slogs om var förstås det bosniska territorium som en gång utgjort en väsentlig del av den sydslaviska federationen Jugoslavien.

Någon riktig fred råder det inte. Det finns ett stilleståndsavtal - Dayton - men kriget kan bryta ut igen, några rättvisa gränser finns det inte och den latenta spänningen mellan folkgrupperna orsakar dagliga incidenter. När en pöbel idag angrep den serbiske premiärministern i Srebrenica var det ett tecken. Snabbt förvänds situationen från sorg till hat. Det är lätt att förstå. Men det är just det som öppnar porten till helvetet på nytt.

Hällevik lördag förmiddag. En idyll fjärran Bosnien. Foto: Astrid Nydahl
Grytan kokar till färgning av fisknät. Foto: Astrid Nydahl
Gamla tiders tvättning demonstreras. Foto: Astrid Nydahl

Nietzsche, judehatet och kunskapen

Näckros. Foto: Astrid Nydahl
Lars Gustafsson har på Expressens kultursida recenserat de två senaste banden i Symposions utgivning av Nietzsches samlade verk (Brev i urval, band 10.1 och 10.2). Han diskuterar förstås den närmast mytologiska anklagelsen mot Nietzsche att han skulle ha varit judehatare av rang:
Sen är det detta med antisemitismen och Hitlers besök i det av systern ledda Nietzschearkivet i Weimar. Nietzsche var på intet sätt antisemit. En antisemitisk pamflett som han mottar på 1870-talet skickar han tillbaka till avsändaren med en mycket bestämd anhållan att slippa denna andliga ohyra i fortsättningen: "... dessa ständiga absurda förfalskningar och tillrättalägganden av de vaga begreppen 'germansk', 'semitisk', 'arisk', 'kristlig','tysk' - allt detta skulle i längden på allvar kunna uppväcka min vrede..."
Jag menar att detta är av största vikt. Utan att göra upp med myterna kan vi inte närma oss verken korrekt. I dagens Europa - med växande antisemitism och ett allt mer omfattande hat mot den judiska staten - är det nödvändigt att visa vad Nietzsche verkligen skrev. Så jag tar åter fram essän Folk och fädernesländer i Bortom gott och ont (i Lars Holger Holms översättning), där han menar att det vore klokt att förvisa "de antisemitiska gaphalsarna ur landet":
"Alltså, i all försiktighet tillmötesgå dem, med urskillning, ungefär som den engelska adeln gör. Det är uppenbart att de starkare och redan fastare etablerade typerna inom den nya tyskheten utan betänkligheter skulle liera sig med dem..."
Några rader tidigare skriver han om att berättelserna om den vandrande juden inte stämmer på minsta sätt i hans tid och hans land. Tvärtom är den tyska judenheten driven av en vilja att införlivas i Europa, ty de:
"törstar efter att äntligen någonstans kunna slå sig ner, vara tillåtna, respekterade och sålunda kunna förespegla den nomadiserande tillvaron, den 'vandrande juden', ett mål -; man borde noga beakta och tillmötesgå detta drag och denna trängtan..."
Det finns mycket skriver i den judiska frågan just i Bortom gott och ont. Det finns förvisso på många andra ställen i hans skrifter. Lars Gustafsson:
I själva verket finner man inte särskilt många åsikter hos Nietzsche. Han ställer frågor, radikala frågor, ibland alldeles nya. Med övermänniskan,eller snarare bortommänniskan är det så att Nietzsche faktiskt ställer den djärva men inte orimliga frågan om människan, så som vi känner henne, möjligen inte är den sista länken i evolutionens långa historia. Att ett svar faktiskt skulle börja skymta en bit inne i det nya årtusendet - den artificiella intelligensen, den biocybernetiska människan - är ju inte rimligt att han skulle förutse.
Det finns alltid botemedel mot myter och kunskaper. Ett av de verksammaste är att faktiskt läsa det man vidrör (och ibland låtsas ha kunskap om). Det räcker nu inte med kunskapen om att Nietzsche betraktade judarna som "den starkaste, segaste och renaste av de raser som nu lever i Europa" (därför att rasbegreppet är oanvändbart och saknar relevans) men mest av allt därför att de europeiska judarna, från Skandinavien i norr till Spanien och Grekland i syd åter utsätts för förföljelse, våld och antisemitiska mobbattacker. 2015 kommer att bli året då det en gång för alla kunde fastställas. Att läsa Nietzsches samlade verk är alltså tillrådligt. För denna och annan kunskap. Hans argumentation mot "de antisemitiska gaphalsarna" är så mycket viktigare att ha tagit del av nu, än den varit på länge. Man behöver inte, som Gustafsson, sträcka sig in i den artificiella intelligensens och den biocybernetiska människans epok för att ha nytta av det. Låt oss använda den kunskapen här och nu.


torsdag 9 juli 2015

Heldag i Malmö, storm och regn

Vinca Major. Ursprung: Durrës, Albanien 1978. Foto: Astrid Nydahl























"Jag är inte ensam om mitt fall: Jag är rädd för att dö och jag är olycklig över att finnas till. Mina tårar och mina skrik har tagit mycket tid." (Violette Leduc: Oäktingen)

Ännu en heldag i Malmö. Torsdagen var bestämd sedan länge. Åkte ner med en av mina döttrar i piskande regn. Ankom till något som väl mest kan liknas vid en höststorm med mycket regn och kraftiga vindar. Överallt, ju närmare vi kom Malmö, hängde det blinkande varningsskyltar om vindläget på Öresundsbron.

Vi tog oss in i höjd med Hyllieavfarten och nya Arenan. Försökte parkera vid Emporia och tänkte oss en lätt måltid under tak. Vi var båda nyfikna på Malmö-Percys nya satsningar. Omöjligt, köerna för långa.

Vi vände tillbaka in mot centrum och tog oss till ett annat kvarter under tak. Åkte förbi sjukhuset utmed Pildammarna, min dotter berättade var hennes son fötts och jag kunde berätta att det var exakt samma plats där hon själv sett dagens ljus. Där hittade vi först restaurangen, åt en god middag - fläskfilé by the way - och gick sedan i piskande regn till bokhandeln. Jag hittade matematikboken som mitt yngsta barnbarn önskar sig. Två romaner till dottern samtidigt. Ett par flaskor vin till undertecknad.

Så vände vi söderut och tog hela Malmöhistorien från bilen. Först Lindängen. Sedan Nydala, Bellevuegården, Lorensborg. Och så den stora frågan: skulle vi anta utmaningen Sevedsplan och Rasmusgatan? Vi bestämde oss för att göra det. Men vi kom inte riktigt in. Både Rasmusgatan och parallellgatorna spärrade för biltrafik. Vi körde runt kvarteret och kom in till själva Sevedsplan, jag fick visa min barndoms kvarter med sandlåda och allt.

I någon kemtvätt typ Ali Baba glodde man på oss från entrén, liksom i den afrikanska föreningen (som verkar ha egen dörrvakt också en torsdageftermiddag). Dagen var gjord. Konditori Marocko flimrade till i backspegeln.

På motorvägsavfarten norrut hade man stängt ett körfält. Texten löd "Stäng på grund av översvämning". Kön rörde sig mycket sakta. Regnet piskade. Stormen gungade bilen i sidled. Jag och dottern samtalade om liv och död (hon har mist en son, liksom jag mist hennes ena bror), vad livet betyder, vad vi värdesätter. Vi avslutade med fika på en motorvägsavfart. Absolut sista gången eftersom både serveringsbrickan och servietterna luktade mögel.

PS: Och så var det då blomman på bilden. 1978 plockade jag några skott av en för mig okänd växt i Albanien. Den tog sig bra och jag spred den till vänner och bekanta. Vi kallade den "Albanen". När jag gav sticklingar till min bror sa han med ett leende, "herregud, det är en Vinca Major". Han har haft den blommande i fyra trädgårdar. Den här sommaren blommar den hos mig med, på trappan till vår ingång. Vackert så!




Modernitetens välbehag och orkanen. Srebrenica och stormakternas moraliska brister

Juli 2015. Foto: Astrid Nydahl






















Jag läser ett manus skrivet av en man som är något äldre än jag. Det eländiga fattig-Sverige han skildrar är ett land så motbjudande och avskräckande att jag förfäras trots att jag förstås läst hela den svenska arbetarlitteraturens stora verk. Och en tanke slår mig: det moderna samhällets genombrott var förstås välgörande för alla de fattiga barn som växte upp i eländiga torp, utan vatten och avlopp, utan toaletter och utan elektricitet.

Så många barn som förnedrades av lärare som hånade och misshandlade dem. Så mycket lidande till ingen nytta alls, framför allt gjorde hånet och våldet ingenting positivt för bildning och kunskap. När jag läser drar jag mig till minnes min egen kristendomslärare Fredin i Malmö. Trots att det skedde så sent som mot slutet av 1960-talet präglades hans lektioner alltid av den hånfulla och nedlåtande tonen, men ibland kom också hans våldsutbrott. Han lyfte mig en gång i håret så att bänk och stol följde med, och han skakade mig med all kraft och ville att jag skulle svara på en fråga jag var helt blank inför - då skrek han "Tror Nydahl att det är en slingerväxt" och fick då förstås klassens skrattande mobb med sig.

Moderniteten gav fysisk och andlig lindring. Med varmt och kallt vatten och med de moderna wc-utrymmena var det värsta eländet för alltid borta. Sedan kom den förstörande orkan vi kallar postmoderniteten. Men den rivs alla framsteg och förvandlas till historisk aska. Vad ska vi med bildning till när det ändå är roligare att surfa eller spela spel? Vad ska vi ha tystnaden till när rockfestivalerna gör livet så mycket vackrare? Nå, vad ska vi med någonting till som vi inte får gratis och hedonistiskt kan vältra oss i - det är något jag undrar över mest varje dag.

***

Näckros, Hammarsjön 7 juli 2015. Foto: Astrid Nydahl


Att Ryssland röstar emot och att Kina lägger ner sina röster - det är helt logiskt när vi talar om minneshögtiderna för alla offren i Bosnien och specifikt då i Srebrenica. Vad kunde man vänta sig av dem? De vill ha fria händer att mörda bland sina egna minoriteter. Inte minst ryssarna har det senaste decenniet visat framfötterna - de mördar med bästa humör och får stöd både av slaviska bröder och av europeiska identitärer och nationalister (Le Pen går i spetsen!).

Det som gjort mig mest upprörd det gångna året är att de som kallar sig "nationalister" (i den meningen att de sätter den egna nationen främst och att de arbetar för dess oberoende och frihet) i själva verket visat sig vara de framtida quislingarna. I både tryckta medier och på nätsidor har de visat en allt större vurm för rysk politik, helt i linje med teorin om ett rysk-europeiskt imperium. Om Sverige skulle hamna i en militärt eller politiskt tillspetsad situation med Ryssland så kommer dessa frihetskämpar att samarbeta med stormakten, inte med sitt eget land. Det påstås vara en form av taktiskt spel för att motverka USA och EU. Det må vara hänt att de verkligen ser det så, men i praktiken blir de klassiska landsförrädare. De beter sig lika korkat som den europeiska "vänster" som tycks betrakta Putins gäng som något slags sovjetiska kamrater.

Under Bosnienkriget drev jag ett bokförlag. Ungefär en tredjedel av min utgivning handlade om 90-talets Balkankrig. Jag gav ut böcker av Wilhelm Agrell, Jesus Alcala, Roy Gutman, Jacques Julliard, Goran Simic andra. Och så gav jag ut en antologi - den hette För Sarajevo! - där ett fyrtiotal svenska författare medverkade. Goran Simic´s diktsamling Sarajevos sorg röstades fram som årets bästa i ett poesiprogram i Sveriges Radio. Gutmans bok - den första som dokumenterade lägren och tortyren - fick stor uppmärksamhet i samband med att jag tog Gutman till Stockholm för en presskonferens, och han intervjuades av såväl Rapport som Aktuellt och TV4 Nyheterna. När jag läser de tidningsartiklar som nu publiceras känns det som om all den samlade kunskapen försnillats eller förtigs.

Böckerna jag utgav under Bosnienkriget.


Mitt perspektiv var självklart: Bosnien hade angripits av Serbien, vars syfte också då, runt 1994-1995, var att skapa ett Stor-Serbien på Jugoslaviens tidigare territorium. Det misslyckades. Ohyggligt många människor dog. De som överlevde hade misshandlats, våldtagits, fördrivits eller bara lyckats gömma sig under grannarnas och bödlarnas våld. Serbien blev mindre än någonsin tidigare.

När stormakter som Ryssland och Kina idag väljer att kalla det som skedde i Srebrenica för "en tragedi" istället för en del av ett stort folkmord visar de vilka de är. Jag känner både förakt och - ja, jag erkänner: rädsla för dem. De är ohyggliga fiender i ett framtida globalt sammanhang. Och de "vänster"- och "höger"-aktivister som idag ger dem sitt stöd och som hurrar vid den ungerska tragedins altare är ingenting annat än frihetens allra farligaste fiender. Man bör läsa detta, ty det skapar en betydande klarhet, och man bör göra det även om man vet vad han stått för i regeringssammanhang (det saknar all betydelse i det här sammanhanget). Hans erfarenhet är viktig att ta del av:
Kom ihåg hur det hände. Det handlade inte om strid. Ratko Mladic spelades in på morgonen av den andra dagen sägande ”alla är tillfångatagna, har gett sig och vi ska köra ut alla, oavsett om de vill eller inte.” Kvinnor separerades och tvångsdeporterades. Män, civila, fångna soldater och gamlingar bussades till olika skolor, kaserner, varuhus, varifrån de några timmar senare kördes till olika avrättningsplatser eller avrättades på stället. Pojkar, handikappade med förbundna ögon, soldater vars händer var bundna med taggtråd fördes fram i små grupper framför avrättningspatruller. De ”beordrades att vända oss ryggen och sedan mejade vi ner dem.” På ett ställe ledde man ut unga män på en äng, sköt dem och spelade in det på video. På ett annat tryckte man in människor i en lada, så många att de knappast kunde andas, och kastade sedan in handgranater. ”De mejade ned alla som lyckades kravla sig fram till dörren över lik.” En avrättningsenhet ville inte skjuta folk men lyckades övertalas med löften om nya uniformer och stövlar. FN var paralyserat. En bosnienserbisk soldat skar av halsen på ett barn som inte slutade gråta mitt i FN-basen, den ”holländska FN-soldaten såg det. Han reagerade inte.” Kvinnorna våldtogs. ”Vi såg två serbiska soldater, den ena höll vakt och den andra låg på en tjej, med byxorna nere. Tjejen låg på marken, på någon sorts madrass. Det finns blod överallt, hon också var täckt av blod. Hon hade blåmärken på benen. Det rann blod nedför hennes ben. Hon var i totalchock. Hon blev helt tokig.” Man lockade soldater som flydde till skogen med megafon, lovade att de ska bli utbytta, när de dök upp ställdes de på rad och mejades ner. Man sköt och begravde, sköt, kastade i floden, sköt, sköt, sköt. Inte en enda skulle överleva.


onsdag 8 juli 2015

Märkliga dagar, vackra kvällar...

Nyponros. Foto: Astrid Nydahl
Det finns märkliga dagar som börjar i ohälsans, klinikens och provernas tecken, men som slutar i hälsans och glädjens. Sådan var tisdagen. Jag satt på kliniken bland nålar, tuber, apparater. Jag återkom hem för att sova, slut och tom. Sen eftermiddag reste jag till en by utanför staden. På den där bondgården bor sedan barndomen en man och senare också hans hustru, tiotalet år äldre än jag, och där har jag suttit till bords många gånger. Nu serverades lax, hemodlad potatis och stark öl. Efteråt, bland pelargonerna på den ljusa verandan, vankades det kaffe och whisky till ett milt sommarregn och samtal om 1960-talets Birmingham. En sådan blandning är förvisso ovanlig, men den finns där på gården. Alla katterna var döda för de hade druckit ur murarens tvättvatten. Annars var allt som vanligt. Vi kom hem med spannar fulla av inlagd gurka och nyplockad potatis, sallad, bär och annat. Jordgubbssylten är redan gömd för vinterns behov. När onsdagen är mogen reser vi söderut till en dotter och hennes tre barn för sommarfika under träden.



tisdag 7 juli 2015

7/7- 2005 London, England, Europa. Glöm inte bort varför det hände

Idag är det tio år sedan islamisterna slog till i London. Vem var mördarna? Om jag svarar spontant skulle jag säga att de var en samling bortklemade "brittiska" ungdomar ( tre pakistanska och en jamaicansk muslim från London).

Vad gjorde dem så galna att de mördade massor med människor i London? Islam är mitt bud. Islamism är andras bud. Jag är lite trött på distinktionen eftersom jag är av den bestämda uppfattningen att det inte skulle finnas någon islamism utan Koranen, moskéerna och imamerna.

Se denna brittiska dokumentär om hur människor i de sprängda tunnelbanevagnarna bistod varandra. Man fäller förstås många tårar men man blir framför allt ganska övertygad om vad människor förmår göra i extrema situationer. Den lärdomen är kanske den viktigaste, eftersom hela Europa och inte minst Sverige nu är på väg djupt in i den mest extrema epoken efter kalla kriget.

Denna situation kräver egentligen bara en sak av oss: att vi aldrig glömmer varför dessa vidriga terrordåd äger rum, eller vem det är som beslutar om och utför dem. I detta ligger också det uppfordrande kravet på oss alla att med behärskat lugn studera islamismen för att förstå vad det är för rörelse som vill oss så illa. Alla som ser Rapport på tv har hört talas om Islamiska staten - men det räcker sannerligen inte. Islamismens styrkor är både större och mycket mer än IS. Den som avstår från kunskapen ska inte bara göra bort sig i de mest elementära diskussioner över kaffet, utan också visa att det är just okunskapen som är själva förutsättningen för islamismens framsteg.

Räcker det inte att lära av det europeiska 1900-talet och de katastrofer som totalitära ideologier ledde till? Är inte nazismen och kommunismen tillräckliga stora läxor för att man ska förstå islamismens djupaste avsikter, metoder och mål?

Minns sjunde juli 2005. Minns inte bara offren utan också vem mördarna var.


måndag 6 juli 2015

Det blåser upp i Europa. Mot bakgrund av det satt vi och såg hela Stings The Last Ship



Vi följer det grekiska dramat. Vad det leder till är det väl ingen som vet. Själv tänker jag att jag egentligen inte förstår de mekanismer som driver på processen. Oro kräver alltid en motvikt. Vi ägnade söndagskvällen åt The Last Ship.

Vi som föddes och växte upp i varvsstaden Malmö förstår mycket bra vad det är Sting och Jo Lawry sjunger om (hela konserten finns här). Men det är framför allt den magiska August Winds jag vill visa er. En vackrare och mer melankolisk sommarduett har jag svårt att tänka mig. Nog märks det att Sting arbetat mycket med Purcells sånger.

Det är således konsertversionen vi njuter. Själva musikalen i sin helhet sattes upp på Broadway i vintras, men fick inte många veckor. Jag hade förstås velat se den men tror att essensen av Stings berättelse - varvsstaden Newcastle och vad som hände med den när man slutade bygga båtar - mer än väl fångas i just sångerna. De står för sig själva.

Nyponrosor, Olseröd, juli 2015. Foto: Astrid Nydahl