lördag 11 juli 2015

Nietzsche, judehatet och kunskapen

Näckros. Foto: Astrid Nydahl
Lars Gustafsson har på Expressens kultursida recenserat de två senaste banden i Symposions utgivning av Nietzsches samlade verk (Brev i urval, band 10.1 och 10.2). Han diskuterar förstås den närmast mytologiska anklagelsen mot Nietzsche att han skulle ha varit judehatare av rang:
Sen är det detta med antisemitismen och Hitlers besök i det av systern ledda Nietzschearkivet i Weimar. Nietzsche var på intet sätt antisemit. En antisemitisk pamflett som han mottar på 1870-talet skickar han tillbaka till avsändaren med en mycket bestämd anhållan att slippa denna andliga ohyra i fortsättningen: "... dessa ständiga absurda förfalskningar och tillrättalägganden av de vaga begreppen 'germansk', 'semitisk', 'arisk', 'kristlig','tysk' - allt detta skulle i längden på allvar kunna uppväcka min vrede..."
Jag menar att detta är av största vikt. Utan att göra upp med myterna kan vi inte närma oss verken korrekt. I dagens Europa - med växande antisemitism och ett allt mer omfattande hat mot den judiska staten - är det nödvändigt att visa vad Nietzsche verkligen skrev. Så jag tar åter fram essän Folk och fädernesländer i Bortom gott och ont (i Lars Holger Holms översättning), där han menar att det vore klokt att förvisa "de antisemitiska gaphalsarna ur landet":
"Alltså, i all försiktighet tillmötesgå dem, med urskillning, ungefär som den engelska adeln gör. Det är uppenbart att de starkare och redan fastare etablerade typerna inom den nya tyskheten utan betänkligheter skulle liera sig med dem..."
Några rader tidigare skriver han om att berättelserna om den vandrande juden inte stämmer på minsta sätt i hans tid och hans land. Tvärtom är den tyska judenheten driven av en vilja att införlivas i Europa, ty de:
"törstar efter att äntligen någonstans kunna slå sig ner, vara tillåtna, respekterade och sålunda kunna förespegla den nomadiserande tillvaron, den 'vandrande juden', ett mål -; man borde noga beakta och tillmötesgå detta drag och denna trängtan..."
Det finns mycket skriver i den judiska frågan just i Bortom gott och ont. Det finns förvisso på många andra ställen i hans skrifter. Lars Gustafsson:
I själva verket finner man inte särskilt många åsikter hos Nietzsche. Han ställer frågor, radikala frågor, ibland alldeles nya. Med övermänniskan,eller snarare bortommänniskan är det så att Nietzsche faktiskt ställer den djärva men inte orimliga frågan om människan, så som vi känner henne, möjligen inte är den sista länken i evolutionens långa historia. Att ett svar faktiskt skulle börja skymta en bit inne i det nya årtusendet - den artificiella intelligensen, den biocybernetiska människan - är ju inte rimligt att han skulle förutse.
Det finns alltid botemedel mot myter och kunskaper. Ett av de verksammaste är att faktiskt läsa det man vidrör (och ibland låtsas ha kunskap om). Det räcker nu inte med kunskapen om att Nietzsche betraktade judarna som "den starkaste, segaste och renaste av de raser som nu lever i Europa" (därför att rasbegreppet är oanvändbart och saknar relevans) men mest av allt därför att de europeiska judarna, från Skandinavien i norr till Spanien och Grekland i syd åter utsätts för förföljelse, våld och antisemitiska mobbattacker. 2015 kommer att bli året då det en gång för alla kunde fastställas. Att läsa Nietzsches samlade verk är alltså tillrådligt. För denna och annan kunskap. Hans argumentation mot "de antisemitiska gaphalsarna" är så mycket viktigare att ha tagit del av nu, än den varit på länge. Man behöver inte, som Gustafsson, sträcka sig in i den artificiella intelligensens och den biocybernetiska människans epok för att ha nytta av det. Låt oss använda den kunskapen här och nu.


torsdag 9 juli 2015

Heldag i Malmö, storm och regn

Vinca Major. Ursprung: Durrës, Albanien 1978. Foto: Astrid Nydahl























"Jag är inte ensam om mitt fall: Jag är rädd för att dö och jag är olycklig över att finnas till. Mina tårar och mina skrik har tagit mycket tid." (Violette Leduc: Oäktingen)

Ännu en heldag i Malmö. Torsdagen var bestämd sedan länge. Åkte ner med en av mina döttrar i piskande regn. Ankom till något som väl mest kan liknas vid en höststorm med mycket regn och kraftiga vindar. Överallt, ju närmare vi kom Malmö, hängde det blinkande varningsskyltar om vindläget på Öresundsbron.

Vi tog oss in i höjd med Hyllieavfarten och nya Arenan. Försökte parkera vid Emporia och tänkte oss en lätt måltid under tak. Vi var båda nyfikna på Malmö-Percys nya satsningar. Omöjligt, köerna för långa.

Vi vände tillbaka in mot centrum och tog oss till ett annat kvarter under tak. Åkte förbi sjukhuset utmed Pildammarna, min dotter berättade var hennes son fötts och jag kunde berätta att det var exakt samma plats där hon själv sett dagens ljus. Där hittade vi först restaurangen, åt en god middag - fläskfilé by the way - och gick sedan i piskande regn till bokhandeln. Jag hittade matematikboken som mitt yngsta barnbarn önskar sig. Två romaner till dottern samtidigt. Ett par flaskor vin till undertecknad.

Så vände vi söderut och tog hela Malmöhistorien från bilen. Först Lindängen. Sedan Nydala, Bellevuegården, Lorensborg. Och så den stora frågan: skulle vi anta utmaningen Sevedsplan och Rasmusgatan? Vi bestämde oss för att göra det. Men vi kom inte riktigt in. Både Rasmusgatan och parallellgatorna spärrade för biltrafik. Vi körde runt kvarteret och kom in till själva Sevedsplan, jag fick visa min barndoms kvarter med sandlåda och allt.

I någon kemtvätt typ Ali Baba glodde man på oss från entrén, liksom i den afrikanska föreningen (som verkar ha egen dörrvakt också en torsdageftermiddag). Dagen var gjord. Konditori Marocko flimrade till i backspegeln.

På motorvägsavfarten norrut hade man stängt ett körfält. Texten löd "Stäng på grund av översvämning". Kön rörde sig mycket sakta. Regnet piskade. Stormen gungade bilen i sidled. Jag och dottern samtalade om liv och död (hon har mist en son, liksom jag mist hennes ena bror), vad livet betyder, vad vi värdesätter. Vi avslutade med fika på en motorvägsavfart. Absolut sista gången eftersom både serveringsbrickan och servietterna luktade mögel.

PS: Och så var det då blomman på bilden. 1978 plockade jag några skott av en för mig okänd växt i Albanien. Den tog sig bra och jag spred den till vänner och bekanta. Vi kallade den "Albanen". När jag gav sticklingar till min bror sa han med ett leende, "herregud, det är en Vinca Major". Han har haft den blommande i fyra trädgårdar. Den här sommaren blommar den hos mig med, på trappan till vår ingång. Vackert så!




Modernitetens välbehag och orkanen. Srebrenica och stormakternas moraliska brister

Juli 2015. Foto: Astrid Nydahl






















Jag läser ett manus skrivet av en man som är något äldre än jag. Det eländiga fattig-Sverige han skildrar är ett land så motbjudande och avskräckande att jag förfäras trots att jag förstås läst hela den svenska arbetarlitteraturens stora verk. Och en tanke slår mig: det moderna samhällets genombrott var förstås välgörande för alla de fattiga barn som växte upp i eländiga torp, utan vatten och avlopp, utan toaletter och utan elektricitet.

Så många barn som förnedrades av lärare som hånade och misshandlade dem. Så mycket lidande till ingen nytta alls, framför allt gjorde hånet och våldet ingenting positivt för bildning och kunskap. När jag läser drar jag mig till minnes min egen kristendomslärare Fredin i Malmö. Trots att det skedde så sent som mot slutet av 1960-talet präglades hans lektioner alltid av den hånfulla och nedlåtande tonen, men ibland kom också hans våldsutbrott. Han lyfte mig en gång i håret så att bänk och stol följde med, och han skakade mig med all kraft och ville att jag skulle svara på en fråga jag var helt blank inför - då skrek han "Tror Nydahl att det är en slingerväxt" och fick då förstås klassens skrattande mobb med sig.

Moderniteten gav fysisk och andlig lindring. Med varmt och kallt vatten och med de moderna wc-utrymmena var det värsta eländet för alltid borta. Sedan kom den förstörande orkan vi kallar postmoderniteten. Men den rivs alla framsteg och förvandlas till historisk aska. Vad ska vi med bildning till när det ändå är roligare att surfa eller spela spel? Vad ska vi ha tystnaden till när rockfestivalerna gör livet så mycket vackrare? Nå, vad ska vi med någonting till som vi inte får gratis och hedonistiskt kan vältra oss i - det är något jag undrar över mest varje dag.

***

Näckros, Hammarsjön 7 juli 2015. Foto: Astrid Nydahl


Att Ryssland röstar emot och att Kina lägger ner sina röster - det är helt logiskt när vi talar om minneshögtiderna för alla offren i Bosnien och specifikt då i Srebrenica. Vad kunde man vänta sig av dem? De vill ha fria händer att mörda bland sina egna minoriteter. Inte minst ryssarna har det senaste decenniet visat framfötterna - de mördar med bästa humör och får stöd både av slaviska bröder och av europeiska identitärer och nationalister (Le Pen går i spetsen!).

Det som gjort mig mest upprörd det gångna året är att de som kallar sig "nationalister" (i den meningen att de sätter den egna nationen främst och att de arbetar för dess oberoende och frihet) i själva verket visat sig vara de framtida quislingarna. I både tryckta medier och på nätsidor har de visat en allt större vurm för rysk politik, helt i linje med teorin om ett rysk-europeiskt imperium. Om Sverige skulle hamna i en militärt eller politiskt tillspetsad situation med Ryssland så kommer dessa frihetskämpar att samarbeta med stormakten, inte med sitt eget land. Det påstås vara en form av taktiskt spel för att motverka USA och EU. Det må vara hänt att de verkligen ser det så, men i praktiken blir de klassiska landsförrädare. De beter sig lika korkat som den europeiska "vänster" som tycks betrakta Putins gäng som något slags sovjetiska kamrater.

Under Bosnienkriget drev jag ett bokförlag. Ungefär en tredjedel av min utgivning handlade om 90-talets Balkankrig. Jag gav ut böcker av Wilhelm Agrell, Jesus Alcala, Roy Gutman, Jacques Julliard, Goran Simic andra. Och så gav jag ut en antologi - den hette För Sarajevo! - där ett fyrtiotal svenska författare medverkade. Goran Simic´s diktsamling Sarajevos sorg röstades fram som årets bästa i ett poesiprogram i Sveriges Radio. Gutmans bok - den första som dokumenterade lägren och tortyren - fick stor uppmärksamhet i samband med att jag tog Gutman till Stockholm för en presskonferens, och han intervjuades av såväl Rapport som Aktuellt och TV4 Nyheterna. När jag läser de tidningsartiklar som nu publiceras känns det som om all den samlade kunskapen försnillats eller förtigs.

Böckerna jag utgav under Bosnienkriget.


Mitt perspektiv var självklart: Bosnien hade angripits av Serbien, vars syfte också då, runt 1994-1995, var att skapa ett Stor-Serbien på Jugoslaviens tidigare territorium. Det misslyckades. Ohyggligt många människor dog. De som överlevde hade misshandlats, våldtagits, fördrivits eller bara lyckats gömma sig under grannarnas och bödlarnas våld. Serbien blev mindre än någonsin tidigare.

När stormakter som Ryssland och Kina idag väljer att kalla det som skedde i Srebrenica för "en tragedi" istället för en del av ett stort folkmord visar de vilka de är. Jag känner både förakt och - ja, jag erkänner: rädsla för dem. De är ohyggliga fiender i ett framtida globalt sammanhang. Och de "vänster"- och "höger"-aktivister som idag ger dem sitt stöd och som hurrar vid den ungerska tragedins altare är ingenting annat än frihetens allra farligaste fiender. Man bör läsa detta, ty det skapar en betydande klarhet, och man bör göra det även om man vet vad han stått för i regeringssammanhang (det saknar all betydelse i det här sammanhanget). Hans erfarenhet är viktig att ta del av:
Kom ihåg hur det hände. Det handlade inte om strid. Ratko Mladic spelades in på morgonen av den andra dagen sägande ”alla är tillfångatagna, har gett sig och vi ska köra ut alla, oavsett om de vill eller inte.” Kvinnor separerades och tvångsdeporterades. Män, civila, fångna soldater och gamlingar bussades till olika skolor, kaserner, varuhus, varifrån de några timmar senare kördes till olika avrättningsplatser eller avrättades på stället. Pojkar, handikappade med förbundna ögon, soldater vars händer var bundna med taggtråd fördes fram i små grupper framför avrättningspatruller. De ”beordrades att vända oss ryggen och sedan mejade vi ner dem.” På ett ställe ledde man ut unga män på en äng, sköt dem och spelade in det på video. På ett annat tryckte man in människor i en lada, så många att de knappast kunde andas, och kastade sedan in handgranater. ”De mejade ned alla som lyckades kravla sig fram till dörren över lik.” En avrättningsenhet ville inte skjuta folk men lyckades övertalas med löften om nya uniformer och stövlar. FN var paralyserat. En bosnienserbisk soldat skar av halsen på ett barn som inte slutade gråta mitt i FN-basen, den ”holländska FN-soldaten såg det. Han reagerade inte.” Kvinnorna våldtogs. ”Vi såg två serbiska soldater, den ena höll vakt och den andra låg på en tjej, med byxorna nere. Tjejen låg på marken, på någon sorts madrass. Det finns blod överallt, hon också var täckt av blod. Hon hade blåmärken på benen. Det rann blod nedför hennes ben. Hon var i totalchock. Hon blev helt tokig.” Man lockade soldater som flydde till skogen med megafon, lovade att de ska bli utbytta, när de dök upp ställdes de på rad och mejades ner. Man sköt och begravde, sköt, kastade i floden, sköt, sköt, sköt. Inte en enda skulle överleva.


onsdag 8 juli 2015

Märkliga dagar, vackra kvällar...

Nyponros. Foto: Astrid Nydahl
Det finns märkliga dagar som börjar i ohälsans, klinikens och provernas tecken, men som slutar i hälsans och glädjens. Sådan var tisdagen. Jag satt på kliniken bland nålar, tuber, apparater. Jag återkom hem för att sova, slut och tom. Sen eftermiddag reste jag till en by utanför staden. På den där bondgården bor sedan barndomen en man och senare också hans hustru, tiotalet år äldre än jag, och där har jag suttit till bords många gånger. Nu serverades lax, hemodlad potatis och stark öl. Efteråt, bland pelargonerna på den ljusa verandan, vankades det kaffe och whisky till ett milt sommarregn och samtal om 1960-talets Birmingham. En sådan blandning är förvisso ovanlig, men den finns där på gården. Alla katterna var döda för de hade druckit ur murarens tvättvatten. Annars var allt som vanligt. Vi kom hem med spannar fulla av inlagd gurka och nyplockad potatis, sallad, bär och annat. Jordgubbssylten är redan gömd för vinterns behov. När onsdagen är mogen reser vi söderut till en dotter och hennes tre barn för sommarfika under träden.



tisdag 7 juli 2015

7/7- 2005 London, England, Europa. Glöm inte bort varför det hände

Idag är det tio år sedan islamisterna slog till i London. Vem var mördarna? Om jag svarar spontant skulle jag säga att de var en samling bortklemade "brittiska" ungdomar ( tre pakistanska och en jamaicansk muslim från London).

Vad gjorde dem så galna att de mördade massor med människor i London? Islam är mitt bud. Islamism är andras bud. Jag är lite trött på distinktionen eftersom jag är av den bestämda uppfattningen att det inte skulle finnas någon islamism utan Koranen, moskéerna och imamerna.

Se denna brittiska dokumentär om hur människor i de sprängda tunnelbanevagnarna bistod varandra. Man fäller förstås många tårar men man blir framför allt ganska övertygad om vad människor förmår göra i extrema situationer. Den lärdomen är kanske den viktigaste, eftersom hela Europa och inte minst Sverige nu är på väg djupt in i den mest extrema epoken efter kalla kriget.

Denna situation kräver egentligen bara en sak av oss: att vi aldrig glömmer varför dessa vidriga terrordåd äger rum, eller vem det är som beslutar om och utför dem. I detta ligger också det uppfordrande kravet på oss alla att med behärskat lugn studera islamismen för att förstå vad det är för rörelse som vill oss så illa. Alla som ser Rapport på tv har hört talas om Islamiska staten - men det räcker sannerligen inte. Islamismens styrkor är både större och mycket mer än IS. Den som avstår från kunskapen ska inte bara göra bort sig i de mest elementära diskussioner över kaffet, utan också visa att det är just okunskapen som är själva förutsättningen för islamismens framsteg.

Räcker det inte att lära av det europeiska 1900-talet och de katastrofer som totalitära ideologier ledde till? Är inte nazismen och kommunismen tillräckliga stora läxor för att man ska förstå islamismens djupaste avsikter, metoder och mål?

Minns sjunde juli 2005. Minns inte bara offren utan också vem mördarna var.


måndag 6 juli 2015

Det blåser upp i Europa. Mot bakgrund av det satt vi och såg hela Stings The Last Ship



Vi följer det grekiska dramat. Vad det leder till är det väl ingen som vet. Själv tänker jag att jag egentligen inte förstår de mekanismer som driver på processen. Oro kräver alltid en motvikt. Vi ägnade söndagskvällen åt The Last Ship.

Vi som föddes och växte upp i varvsstaden Malmö förstår mycket bra vad det är Sting och Jo Lawry sjunger om (hela konserten finns här). Men det är framför allt den magiska August Winds jag vill visa er. En vackrare och mer melankolisk sommarduett har jag svårt att tänka mig. Nog märks det att Sting arbetat mycket med Purcells sånger.

Det är således konsertversionen vi njuter. Själva musikalen i sin helhet sattes upp på Broadway i vintras, men fick inte många veckor. Jag hade förstås velat se den men tror att essensen av Stings berättelse - varvsstaden Newcastle och vad som hände med den när man slutade bygga båtar - mer än väl fångas i just sångerna. De står för sig själva.

Nyponrosor, Olseröd, juli 2015. Foto: Astrid Nydahl







söndag 5 juli 2015

Barnbarn och livsglädje

Alma och jag firar födelsedag tillsammans. Foto: Astrid Nydahl
Att ha belönats med en stor skara barnbarn är sannerligen livets salt och glädje. Så tomt det skulle vara utan dessa härliga pågar och töser! De är trösten förkroppsligad, också när livet är sorgligt och svårt.

Idag fyller Alma-Lee elva år. Alma och jag har nog en speciell relation, eftersom jag träffat henne mycket genom åren. Det är ju så när kärlek och värme förmedlas utan kalkyler och planer, att man så att säga växer samman trots de många åren som skiljer. Tidigare i veckan firade Alma och jag födelsedag tillsammans. Jag 63 och hon 11. Vi hade fina stunder hemma hos henne, de två yngre systrarna Vera och Lykke, och deras mamma Catarina. Vi satt på verandan hela tiden, såg ut över den grönskande trädgården med alla de gamla fruktträden.

Mätta och utslagna kattungar i sommarvärmen.

Framför oss på verandan sov kattungarna som just fått dia sin mamma. De orkade inte röra en tass. Fridfullhet och värme. Ett barnbarn som Alma, sommarsol och gemenskap. Att Alma därtill är en läsande människa som önskar sig böcker i present gör det bara ännu trevligare.

Grattis Alma!


fredag 3 juli 2015

"Fascist" eller verklig fascist?

I essän "Vem är inte fascist" skriver Paul Gottfried:

Paul Gottfried
Mussolini åberopade ”det latinska” som kärnan i Italiens nationella identitet, och i den utsträckning han hoppades kunna återskapa ett italienskt imperium, såg han det som en återvändo till deras romerska förflutna. Denna strävan att återgå till sin forna storhet var ett återkommande fascistiskt tema, tillsammans med återuppbyggnaden av en social hierarki som skulle anpassas för nutida behov. I kontrast till detta motiverar de neokonservativa sin politik genom att hävda att den bidrar till att frigöra bakåtsträvande samhällen från traditionens bojor. De vill göra andra folk mer som senmoderna amerikaner – konsumtionsinriktade, individualistiska, och fria från patriarkalt förtryck. Denna distinktion är inte ett försök att rättfärdiga vare sig nationskänsla eller den expansionistiska utrikespolitik som den kan leda till. Den poängterar helt enkelt skillnaden mellan olika saker.
John Lukacs
Historikern John Lukacs har gjort iakttagelsen att alla jämförelser mellan tysk nazism och latinsk fascism slutgiltigt bevisat att det inte fanns någon generisk fascism. Lukacs uttalande är till hälften sant. Det existerade en stor klyfta mellan nazismen och den latinska traditionen av auktoritarism, i vilken fascismen var en kontrarevolutionär rörelse som låtsades vara en radikal revolutionär kraft. Trots en eventuell konvertering av vissa latinska fascister till Hitlers mordiska och totalitära projekt, var de två inte samma sak, och de flesta nazistiska kollaboratörer i ockuperade länder var inte övertygade fascister utan snarare opportunistiska politiker eller militära regeringar som var villiga att samarbeta med Tredje riket så länge de själva tjänade på det. Ändå fanns det en generisk fascism, och den var latinsk, korporativistisk och auktoritär och innehöll en mystisk nationsuppfattning. Denna fascism var långt mindre radikal och mindre expansiv än den tyska nazismen. Den sistnämnda hade lånat organisationsmodeller från fascismen men också från det socialistiska experiment som just då pågick i Stalins Ryssland.
Jag är inte alldeles säker på att Gottfried alltid har rätt, men här gör han iakttagelser som är ytterst väsentliga. Inte minst för svenska läsare tror jag att han har något väsentligt att säga. Så länge "fascist" och "nazist" här hemma används som skällsord utan egentlig bakomliggande kunskap eller insikt behöver vi läsa essäer som denna. Utan att instämma i allt menar jag att Gottfried här pekar på något ytterst väsentligt, nämligen det som utgör skillnaden mellan verklig fascism - och vad den konkret innebar också i relation till "Hitlers mordiska och totalitära projekt" som det står i texten, och fascismen som moderiktigt skällsord. Ser man inte den skillnaden är man antingen okunnig eller blind, eller båda delarna.

Ivar Harrie: Tjugotalet in memorian

Ivar Harrie




I present fick jag av gamle vännen Per Helge en bok utgiven 1936, Ivar Harries kröniketexter Tjugotalet in memorian. Bokens texter hade tidigare publicerats i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vars redaktör Torgny Segerstedt fått just det exemplar jag nu har, med en vackert handskriven dedikation från Harrie till Segerstedt. Det rör sig om två mycket viktiga herrar. De stod på den barrikad som bräckligt restes mot det nazistiska tyranniet. Segerstedt kom att bli en legendarisk man i det avseendet.

Torgny Segerstedt
Harries bok tar sin början 1914 och sträcker sig fram till 1933 då Hitler säkrat sitt grepp över Tyskland. Lars Lönnroth skrev 2008 om Harrie:
"Han förväntades en dag bli professor men blev i stället kulturjournalist i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där han under beskydd av Torgny Segerstedt kämpade mot nazismen och gjorde sig känd som kulturradikal idédebattör och humanistisk folkbildare.
På 40-talet blev han för en tid kulturredaktör i Dagens Nyheter men övertalades 1944 att bli chef för den nystartade Expressen, där man ansåg sig behöva en humanistisk kulturpersonlighet som ansikte utåt. Man ville åstadkomma en ”respektabel” motvikt till den garvade journalisträven Carl-Adam Nycop, den man som i allt väsentligt bestämde vad som skulle stå i tidningen. Ivar Harries inflytande begränsades i praktiken till ledaravdelningen och kultursidan.
Att han där gjorde en aktningsvärd insats glöms i dag ofta bort, men detta lyfts nu fram på ett utmärkt vis av idéhistorikern och pressforskaren Kristoffer Holt i doktorsavhandlingen Publicisten Ivar Harrie. Ideologi, offentlighetsdebatt och idékritik i Expressen 1944–1960. Holt uppehåller sig särskilt vid Harries insatser i frågor som gällde yttrandefri­heten och inställningen till totalitära ideologier som nazism och kommunism under krigsåren och det efterföljande kalla kriget. Men han beskriver också hur Harrie, trots sin vänsterliberala radikalism, kämpade för ett kulturkonservativt bildningsideal som var dömt till undergång i efterkrigstidens Sverige."
Harrie tecknar i sin bok en bild av Sveriges politiska, kulturella och litterära klimat. Med särskilt stort intresse läste jag kapitlet om de svenska arbetarförfattarna, men också om det som föregick män och kvinnor som Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson, Josef Kjellgren och alla de andra, och där diskuterar han särskilt den generation som enligt Harrie verkade i en epok då bildningen fortfarande dominerade, de så kallade 80-talisterna, med namn som Oscar Levertin och Axel Lundegård. Harrie menar att de stod sist i denna bildningens tradition. Sedan bröts "det akademiska enväldet" då autodidakterna tog över. Han nämner som exempel på framgångsrika bondsöner Ola Hansson och Erik Axel Karlfeldt. Harrie har roliga etiketter att sätta på andra i denna generation. Fröding kallar han "deklasserad bohémien". Selma Lagerlöf och Verner v. Heidenstam
"stamma visserligen ur gammal överklass, men äro icke studenter, utan autodidakter i ordets trängre mening - deras egentligaste bildning är icke förmedlad eller stödd av några akademiska institutioner."
Genom kulturen får vi hos Harrie lära känna ett Sverige som sedan tidigt 1900-tal befinner sig i radikal och dramatisk omvandling. Det som skulle komma att kallas Folkhemmet hade där sitt ursprung och med en växande socialdemokrati kom begreppet att tjäna som ursäkt för ett bestående klassamhälle. Ivar Harrie ser dock det omedelbara hotet mot sådan social ingenjörskonst i nazismen. I slutkapitlet Anno 33 skriver han:
"Här resoneras det överhuvud inte längre, här bara marscheras. Bataljonen på marsch har alla rättigheter, mannen i ledet inga utom den svindlande höga att få offra sig... För vad? För ledaren. Och vem är han?"
När Harries bok utkom 1936 fanns förstås inget facit. Men det fanns förfärande förspel ute i Europa. Efter att Franco störtat den valda regeringen blir Spanien offer för inbördeskriget. Tyskland återtar Rhenlandet. Italien under Mussolini annekterar Abessinien. Stalin inleder de blodiga processerna mot Trotskijs anhängare. Var och en av händelserna pekade fram mot den våldsamma sammandrabbningen och de obegripligt omfattande folkmorden. Förintelsen och Gulags hela vidd. Det sönderbombade Europa. Tyrannernas uppstigande på makten i vart och ett av de ockuperade länderna, en epok som kom att vara från 1945 och ända in i början av 1990-talet.

Man kunde, och det gör förstås Harrie, se vad som väntade i det som redan pågick. Men han kunde nog inte föreställa sig vad Hitlers regim skulle ställa till med. Kunde någon det? De som anade höjde sina röster. De flesta tystades. Men Harries uppdragsgivare Torgny Segerstedt lyckades de inte helt tysta. 1933 skrev han i sin tidning, GHT:
"Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning."
***

Det blåser en liten men historisk vind när jag öppnar Harries bok. Lite märkligt är det att veta att den tidigare stått i Torgny Segerstedts bokhylla.


tisdag 30 juni 2015

Med Montaigne om friskt och sjukt

Vi är upplysta sägs det. Våra kunskaper är så stora att vi, enskilt och i föreningar, tillrättavisar läkarna och nobelkommittérna. Vi tror oss veta allt. Vi tror rentav att vi "kan engelska". Har någon mänsklig epok varit mer fylld av förmätenhet och illa motiverat högmod? Jag vet inte. Montaigne skrev:
"Vilken nytta kan vi anta att Varro och Aristoteles fick av sitt stora vetande? Slapp de sådana olyckor som drabbar en bärare? Gav logiken dem någon lindring för gikten? Kände de mindre av vätskan i lederna därför att de visste hur den hade kommit dit?" (Montaigne: Essayer, bok två, kapitel 12, i översättning av Jan Stolpe). 
Frågorna kunde vi föra direkt in i vår tid. Jag såg en dokumentär från ett av Londons stora sjukhus. Till akutavdelningen hade kommit en kvinna - i sällskap med dotter och två barnbarn - övertygad om att hon var döende. Minst en hjärntumör måste det vara! I intervjun sade hon att hon varje vecka gick till doktorn minst två gånger och att hon aldrig reste till platser där det inte var nära till sjukvård. Efter CT-undersökning (och en rad prover) visade det sig - förstås - att hon var helt (fysiskt) frisk, men att hon levde med så stora sociala problem att hennes psyke förvandlade vardagen till ett helvete. Hon är sannerligen inte ensam. Det vet jag av egen erfarenhet.
"Inbilskheten är vår medfödda, ursprungliga sjukdom. Den mest sårbara och bräckliga av alla skapade varelser är människan; hon är samtidigt den mest högmodiga (...) i fantasin placerar hon sig ovanför månens sfär och med himlen under sina fötter."
Kunskap är inte alltid till nytta. Det är uppenbart. Men om vi ni ska fortsätta med vårt högmod skulle det förstås kräva en helt ny social väg, bort från Mammons och Läkemedelsgudarnas makt över våra liv. Bort från det en bekant kallar "neuros"-iserandet av allt vi genomlever. Bort från föreställningen att man måste vara smärtfri, lycklig och helt varje minut. Jag "känner av vätskan i lederna." Jag vet hur den kom dit och försöker göra något åt saken. Skulle det misslyckas får jag i ännu högre grad ägna mig åt Montaigne och de andra som i sina böcker skänker mig en mening.
"Har man funnit att vällust och hälsa smakar bättre om man kan sin astronomi och grammatik - blir kuken på den olärde mannen mindre styv? (Horatius) - eller att skam och fattigdom då blir lättare att bära?"
 ***
"Det är inte riktigt klokt att den mänskliga visdomen ska ägna all sin uppfinningsrikedom åt att göra de njutningar som verkligen tillhör oss färre och mindre ljuva, samtidigt som den flitigt och framgångsrikt arbetar för att konstfullt kamma och sminka upp våra olyckor för att lindra smärtan. Hade jag grundat en filosofisk skola hade jag valt en annan, mer naturlig väg, alltså en som var sann, praktiskt möjlig och okränkbar, och kanske hade jag gjort mig tillräckligt stark för att inte gå för långt på den vägen. Vad ska man säga om att våra andliga och kroppsliga läkare liksom har gaddat sig samman och inte finner någon väg till hälsa och aldrig finner något botemedel mot kroppens och själens sjukdomar annat än genom plågor, pinor och smärta?" (Montaigne: Essayer, bok 1 kapitel 29, översättning av Jan Stolpe).
Jag inbillar mig inte att de stora författarna och filosoferna bör användas för praktisk livsrådgivning. Tvärtom bör det de skrivit fungera som själva fundamenten för det mänskliga och levande. Ändå dristar jag mig att fundera i följande riktning.

Till min frekventa läsning hör FASS. Om det vore någon krut i redaktörerna borde de i en särskild ruta intill varje biverkningslista foga dessa - eller liknande - rader av Montaigne. Svaren måste alltid börja med en fråga. Montaigne har ställt den mest grundläggande när det gäller fysisk och psykisk ohälsa.

***
"Somliga har uppmanat mig att skriva om min egen tids händelser, de anser att jag kan betrakta dem med en blick som är mindre förvrängd av lidelse än andras och att jag kan betrakta dem på närmare håll eftersom ödet har gett mig nära kontakt med ledarna för olika partier."
Det vill inte Montaigne göra. I första bandet, kapitel tjugo av Essayer reder han ut varför. Han anser sig för det första skriva med en "hackig stil" som gör honom andfådd. Han är "dålig på disposition" och "okunnigare än ett barn om uttryck och glosor för de vanligaste saker." Utifrån det har han fattat sitt beslut att bara skriva om det han anser sig kunna "tala om", därmed "anpassande ämnet till min förmåga." Montaigne tog inte emot beställningar. Han skrev inte på andras uppdrag än sitt eget. Och han hade ju redan i förordet till sina essayer påpekat att ämnet för texterna var han själv. "Skulle jag välja ett ämne som styrde mig skulle jag riskera att digna under bördan."

Montaigne skulle alltså, trots att han hade "nära kontakt med ledarna för olika partier", inte ha fungerat som journalist på Aftonbladet eller Rapport. Där skulle de ha tvingat honom att kratta manegen för såväl sittande som kommande medlemmar av politikerklassen. I bästa fall skulle han ha skrattat åt de mediala kollegorna, när han upprepade frågan:

"Hur kan de svara för tankar hos människor som de aldrig har känt och presentera deras gissningar som gångbart mynt?"

måndag 29 juni 2015

Om umgänget, avståendet och tålamodet

Foto: Astrid Nydahl
Nietzsche skrev i Den glada vetenskapen, femte boken (översättning av Carl-Henning Wijkmark), en bit in i text 364 som heter Eremiten talar:
"Ack, vad medmänniskorna är svårsmälta! Regel nummer ett: satsa sitt mod som när en olycka inträffat, hugga in tappert, beundra sig själv medan man gör det, fånga sin motvilja mellan tänderna, svälja ner sitt äckel. Regel nummer två: 'förbättra' sin medmänniska, till exempel med ett ord av beundran, så att hon börjar svetta ut sin lycka över sig själv; eller få tag i en flik av hennes goda eller 'intressanta' egenskaper och sedan dra i den tills man fått ut hela förträffligheten och kan låta medmänniskan försvinna i dess veck. Regel nummer tre: självhypnotisering. Fixera sitt umgängesobjekt som om det vore en knapp av glas tills man upphör att känna lust eller olust och oförmärkt somnar in, blir stel, gör ett samlat intryck: en huskur från äktenskapets och vänskapens apotek, rikt beprövad, prisad som oumbärlig men ännu inte vetenskapligt formulerad. Dess populära namn är - tålamod. - "
Texten utgår från en inbjudan till en måltid. Ändå tycker jag att man kan dra nytta av Nietzsches tre råd också i andra sammanhang. Det är svårt att vara människa bland andra människor. Problemet är kanske att vi ofta vill bedra oss själv med att låta förnekelsen av detta faktum eka i våra hjärnor. Vi måste lära oss att tacka nej. Vi måste lära oss att välja vem vi sitter till bords med, och vem vi tackar nej till. Att överleva så länge man lever, se där en konst svårare än de flesta. Vegeterandet är inget liv. Överlevandet måste innebära att det finns kvalitet i de stunder man inte sitter försjunken i melankoli. Överlevandet för mig är både läsningen och skrivandet, både havet och vidden. Att sitta vid havet tvåsamt har alltmer utvecklats till ett umgänge som står högt över det mesta. Jag anstränger mig att tacka nej till annat. Tålamod alltså!



Habermas om grekiska krisen

Foto: Astrid Nydahl
I Dagens Nyheter hittade jag en artikel av den tyske filosofen Jürgen Habermas som kanske kan intressera. Nedan ett avsnitt ur texten, som i sin helhet kan läsas här.
Eftersom den tyska förbundskanslern redan i maj 2010 bedömde investerarnas intressen som viktigare än en sanering av den grekiska ekonomin genom skuldavskrivning, befinner vi oss på nytt i ett krisläge. Nu blottläggs en annan institutionell brist.
Det grekiska valresultatet är ett klart uttalande från en nation, vilken med tydlig majoritet motsätter sig det lika förnedrande som betryckande sociala elände en påtvingad sparpolitik lett till. Själva uttalandet är entydigt: befolkningen säger nej till att fortsätta en felslagen politik, vars följder de drastiskt har fått erfara på sina egna kroppar. Utrustade med denna demokratiska befogenhet, försöker den grekiska regeringen åstadkomma en politisk förändring i eurozonen.
Men i Bryssel stöter de på representanter för 18 andra regeringar, som alla rättfärdigar sina avslag med kylig hänvisning till egna demokratiska mandat. Man kan här särskilt se på det första mötet, hur de arroganta noviserna i triumfstämning gav sig in i slagväxling med de väl insuttna, som reagerade dels paternalistiskt farbroderligt, dels rutinerat nedlåtande: båda sidor propsade papegojaktigt på att vara bemyndigade av det egna "folket".
Den oavsiktliga komiken i deras endräktigt nationalstatliga tänkande åskådliggjorde på ett oöverträffat vis vad som verkligen saknas – ett fokus på medborgarnas gemensamma politiska viljebildning vid politiska vägval som får stora konsekvenser i Kärneuropa.
Men slöjan över denna institutionella brist har ännu inte riktigt rämnat. Det grekiska valet har strött grus i det brysselska maskineriet, eftersom det här är medborgarna själva som har bestämt sig för ett europapolitiskt alternativ. Annars brukar det ju vara regeringsföreträdare som teknokratiskt gör upp med varandra om avgörande frågor och förskonar sina nationella offentligheter från sådana oroande teman.
Detta kan förstås vara överspelat när bloggen läggs ut. Jag försöker följa utvecklingen men erkänner gärna att jag inte förstår vilka mekanismer som slutligen fäller avgörandet. Ingen har hittills presenterat den hotande statsbankrutten så att den blir begriplig. Men grekerna själva tömmer sina bankkonton. Om de har några. Sådant brukar indikera att ett avgörande är på väg. Och jag skulle verkligen inte, som Habermas, vilja betrakta den nuvarande vänsterpopulistiska regeringen i Grekland som "ett europapolitiskt alternativ". Allt pekar ju på motsatsen.

söndag 28 juni 2015

Några söndagsfunderingar och Nietzscheläsning

Foto: Astrid Nydahl
Om det ändå gick att få inre frid, trots att det utspelas flera stora dramer runtom mig. Det verkar omöjligt. Har man levt ett helt yrkesliv i den mediala världen är man på sätt och vis skadad. Ingenting får gå mig förbi. Inte ens söndagens rapporter från Grekland, detta land som uppenbarligen står inför en stor tragedi. Det talas om en ny valuta, en "grekisk euro" med hål i mitten och med ett värde som ligger ner till mindre än hälften av eurons. IS-krigarnas våldsdåd den senaste tiden skrämmer, precis som det är menat. Jag läser i brittisk press om de individuella ödena och det är sannerligen gastkramande.

I fredags, när det verkligen luktade sommar här i Skåne, tog vi oss in till den lilla grekiska familjerestaurangen. Kvinnan som lagar all maten berättade att hon gjort färsfyllda paprikor, de fanns inte med på menyn, och undrade om vi ville äta dem. Det ville vi! Med det kalla vita vinet till fick vi en minnesvärd eftermiddag, som sedan avslutades här hemma. Festen med barn och barnbarn fick vi dock ställa in eftersom ett av barnen drabbats av en mycket smittsam åkomma. Men vi tar den senare, på café eller vid havet.

Jag kommer inte längre med min Malmöbok. Det är som om ett gigantiskt stoppblock placerats mellan mig och manuset. Men vi ska ta en Malmödag i sommar, kanske kommer bilderna av mina barndomsmiljöer på Seved, Gamla väster, Lindängen och Lorensborg att släppa ut ett nytt flöde av minnen som blir användbara.

Nietzsche skrev i Den glada vetenskapen, tredje boken (översättning av Carl-Henning Wijkmark):
"126. Mystiska förklaringar. - De mystiska förklaringarna anses djupa; sanningen är att de inte ens är ytliga."
Jag kunde tillägga att de Putininspirerade tankar som idag torgförs - inte minst på nätet - kan hänföras till just den sortens "mystik". Det största problemet med dem är att de saknar varje ansats till analytisk argumentation och politiska slutsatser grundade i studier och kunskap. De följer hellre "en känsla" eller "en tro" - och de tycks gemensamma för yttervänster och ytterhöger i deras presentationer av situationen i Ungern, Grekland, Ukraina, Ryssland och andra kriszoner. Som sagt: de är inte ens ytliga, dessa populära teorier.



lördag 27 juni 2015

Violette - grym dyrkan av den ouppnåeliga





 Violette - grym dyrkan av den ouppnåeliga. Så skrev Svenskan om filmen. Vi såg den igår. Det var ett märkligt drama som fängslade, mer än två timmar trodde jag att huvudpersonen var en fiktiv karaktär. Man kan - inte ens av sig själv - begära kunskap om alla europeiska författare.





Fiktiv var hon nämligen inte. Hon var verklighetens Violette Leduc och hon stod i centrum för Martin Provosts nya film. Han har tidigare gjort den enastående fina Séraphine. Om nya filmen kan vi läsa:
"Den begåvade kvinnan som dyrkar ett geni är utgångspunkten också för franska regissören Martin Provosts senaste film, ”Violette”. Här är det Simone de Beauvoir som är geniet, medan författaren Violette Leduc är kvinnan som dyrkar henne." skrev Svenskan.
Jag intresserar mig mest för kretsen kring Sartre och de Beauvoir. Och plötsligt ramlar en ny pollett ner. Jag firade min 63:e födelsedag under lördagen och fick bland annat denna film i present. Den gladde mig, för än en gång fick jag tillfälle att vistas i den franska miljö, förstås romantiserad och mytologiserad, men ändå så väsentlig för oss som tog bussen till Paris åren efter 1968 för att med egna ögon se var allt hade ägt rum.

Detta saknar förstås allmänt intresse nu. Men se filmen. Den är värd dryga två timmar av en människas liv, inte minst för att den belyser några politiska, estetiska och litterära problem. Och så kan man påpeka att hela den filmiska berättelsen ledsagas av Arvo Pärts musik.

Här en liten glimt: