onsdag 24 juni 2015

Åskan, regnen, mörkret och medicinerna

Oppmannsjön. Foto: Astrid Nydahl
Att se sin egen ögonbotten på bild är som att blicka ut i universum. Så fick jag börja min dag. Först dropparna och väntan på vidgade pupiller, sedan undersökningen. Jag tittade på bildskärmen, ville hålla kvar den och se den fascinerande bilden, rik på detaljer och med sitt stora djup.

Hem till åskan och regnen. Hem till tystnaden och friden. De mörka rummen och deras höstkänsla.

Någon vill ta mig till Köpenhamn för firande på lördag. Jag känner ett starkt tvivel. Skulle mina ben klara det? Bara att sitta den långa tiden på tåget, insikten att smärtan alltid är större än lusten.

Jag har slutat med två mediciner. Helt på egen hand. Mår genast bättre. Ska mediciner göra oss sjukare? Hur har det kunnat utvecklas så smärtfritt för hälsans profitörer? Min förre husläkare sa en gång att alla vuxna i princip borde äta blodtryckssänkande mediciner, om inte annat så i förebyggande syfte. Inte utan anledning talade man för tjugo år sedan om Prozac-generationen. Även om SSRI-preparaten fick andra namn hos oss, är begreppet säkert giltigt än idag.

Regnen fortsätter. Mörkret tätnar. Det är en sommar för oss som hukar och gömmer oss undan människorna.


tisdag 23 juni 2015

Nietzsche om uppfostran

Foto: Astrid Nydahl
Ur Morgonrodnad, femte boken (i översättning av Peter Handberg) hämtar jag dagens lilla text av Friedrich Nietzsche:
443. Om uppfostran. - Så småningom har det gått upp för mig vad som är den vanligaste bristen i vårt bildnings- och uppfostringssystem: ingen lär sig, ingen eftersträvar, ingen lär ut - att uthärda ensamheten.
Kärnan i denna lilla text är kanske inte omedelbart synlig. Den bör både läsas om och betraktas/ begrundas långsamt.

måndag 22 juni 2015

Mohamed Omar: Antikalifen. Jag älskar västerländska värderingar (Augéli förlag)


Åskhimmel över Oppmanna, 21 juni 2015. Foto: Astrid Nydahl
Jag har ett antal gånger här i bloggen följt den Mohamed Omar vi lärt känna efter hans katastrofala islamist-år som började 2009. I den nya boken, just utkommen, skriver han själv om denna period som ”en resa mot mörkrets hjärta” och han betraktar den nu som ett avhopp från den egna västerländska kulturen och ett ställningstagande för fienden. 

Vem är då fienden? Jag tror att man skulle kunna beskriva denna mörkrets makt som fundamentalisten och fanatikern. Han som vägrar resonera, som i en ”helig bok” tror sig ha funnit den enda sanningen. Omar går den andra vägen, eftersom han förstått att ”islamismen var en återvändsgränd och att jag varit en idiot”. Det är ett starkt uttalande som inger respekt.
 
Alla texterna i den nya boken har publicerats som krönikor i nättidskriften Det Goda Samhället. Där ingår Omar i ett resonerande och reflekterande sammanhang, raka motsatsen till fanatismens tvärsäkerhet.

Det som präglar den nya boken är reflektioner kring hur fanatismen ser ut och hur den i mångt och mycket präglar vår tid. Omar har djupa kunskaper om miljöerna och idéströmningarna i svenska moskéer och han visar hur inpyrda de verkar vara av salafistiska och extrema hållningar. I detta avseende är han alltid konkret. Han visar med exempel vad han menar, som när Muslimska Familjedagarna 2015 som talare bjuder in en britttisk-irakisk aktivist från Muslimska Brödraskapet, grundare av Cordoba Foundation.

Kanske kommer någon att höja på ögonbrynen när de läser vad Omar idag anser om Israel (eftersom just det landet var ondskan själv för islamisten):
"Vad som händer i Israel är känt i omvärlden och diskuteras inom landet eftersom det är en demokrati med fria medier. Så är det inte i de arabiska diktaturerna."
Dessa rader finns med i ett kritiskt resonemang om Ship to Gaza som enligt Omar "liknar den stollige mullan" som alltid letar under gatlyktans sken trots att det inte var där han tappade sina nycklar. Omar anser att det finns ett ljus i annan mening, och det är Israels demokrati. Hans kritiker skulle säga att Omar bara bytt sida, men att han är densamme som innan. Om de säger så, visar de bara att de inte förstått vilken lång och svår väg Omar gått. Som jag ser det är hans kunskaper om teokratierna i arabvärlden viktiga för vår förståelse av skeendet. Att läsa hans texter i ämnet är i bästa mening bildande.

Omar ger sig också in i diskussionen om attentaten mot franska Charlie Hebdo och Lars Vilks och de olika förhållningssätten till attentatsmannen. Omar skriver: 
”Jag tycker det är dags att de som i Sverige och övriga västvärlden protesterar mot muhammedteckningarna, tidigare mot Lars Vilks och nu mot tidningen Charlie Hebdo, lägger korten på bordet så att vi förstår vad de egentligen vill. Menar de verkligen att icke-muslimer i väst ska tvingas följa deras tolkning av islams religiösa lagar? Till ett sådant krav kan vi bara säga nej – dessa lagar gäller inte i västvärlden.”
Hela Omars nya bok är matnyttig, oavsett om han skriver om Islamiska staten och dess kalifat, om Ayaan Hirsi Ali eller om sig själv som Antikalif. Låt mig bara bjuda på några rader ur bokens sista text:

”Ibland delar Antikalifen med sig av sina läsupplevelser. Jag utfärdar också fatwor om vad man som icke-rättrogen bör läsa. Dessa kallar jag recensioner. Och så har jag fatwor om vad man som icke-rättrogen bör tycka. Dessa kallar jag krönikor.”
Mohamed kom ut ur fanatismens med humorn i behåll. Jag kan rekommendera denna nya bok, som utifrån en svensk muslimsk synpunkt berättar något om farorna med fanatismen och rättrogenheten. Mohamed Omar vet vad han talar om och han har fått betala ett högt pris för sina erfarenheter och insikter.

Mohamed Omar skriver om omslagets upphovsman:

Christoffer Saar är känd bland konnässörer som illustratör och serietecknare i obskyra, lite anstötliga publikationer i USA och Australien. Senast fick han pryda några sidor i debutnumret av serietidskriften Sekvenser. Temat var yttrandefrihet, ett sådant där sataniskt västerländskt värde. Men Saar har också gett ut ett ”riktigt” seriealbum på Albumförlaget: Mitt namn var Ozymandias. Han jobbar på fler. Han är väldigt mycket 70-80-tal i sin smak och orientering och präglades under uppväxten av tidningarna Tung metall och 2000+. Av samtida svenska serieskapare är han liksom jag själv ett fan av den grymme Lars Krantz. Jag skickade Saar ett mejl och frågade hur han tänkte när han gjorde omslaget till Jag älskar västerländska värderingar:

Först och främst tänkte jag att det var fint att få förtroendet att göra omslag som skulle få ”presentera” sådana i mitt tycke så viktiga texter. Sedan tänkte jag på hur jag så systematiskt som möjligt skulle lägga upp arbetet för att få det gjort på två dagar. Två dagar innebär egentligen två nätter när man har ett dag-jobb, och man behöver sova lite grann på natten också. Det var med andra ord viktigt att inte misslyckas och ”sätta” bilden direkt. Därför beslöt jag att det som måste bli bra, bilden på en läsande Omar, skulle göras på ett separat ark. En dålig Omar kommer folk att lägga märke till och då spelar det ingen roll hur bra det andra blir. Rent krasst gäller det omvända också i viss mån – en bra Omar tillåter allt annat att bli mindre bra. (rent teoretiskt…) Omar tecknades, målades och skars ut likt en klippdocka och sedan gjorde jag bakgrunden. Jag ville att sakerna i bakgrunden skulle spegla ägaren som en sökare och tänkare, kanske rent av något av en mystiker. Någon som använder tingen som redskap i sitt tankearbete. Omar klistrades fast i fåtöljen med limstift när allt var klart. Det kändes lite som en kröningsceremoni.


söndag 21 juni 2015

Sommarsolstånd. Söndag med Nietzsche

Foto: Astrid Nydahl
I gårdagens lilla text från Nietzsches glada vetenskap tyckte jag mig finna en bit av den kärna som kanske måste finnas med varje dag, att livet i sig inte är något argument, utan att vi måste finna former för ren överlevnad. Han föreslog villfarelsen. Idag läser jag i Avgudaskymning (översättning av Thomas H. Brobjer m.fl.) några riktigt klassiska ord, som ofta citeras mer eller mindre korrekt:
"8. Ur livets krigsskola. - Det som inte dödar mig gör mig starkare."
Jag har alltid trott mig förstå och dela innebörden av dessa ord. Efter den senaste katastrofen i mitt liv, när jag stod vid min döde sons bädd, var jag säker på att det skulle döda också mig. Jag skulle gå under. För några korta vårveckor trodde jag sedan att det vi tillsammans gått igenom skulle ha gjort mig starkare. Inget av alternativen visade sig vara korrekt. Tvärtom är jag idag labilare och lättare att störta i förtvivlans rus än jag någonsin varit. Ingenting tycks äga verklig giltighet. Och det säger jag inte för att framställa min egen tillvaro som svårare eller mörkare än andras. Jag säger det därför att det är så livet framstår när jag nu varje morgon vaknar till det. I Antikrist säger Nietzsche något om villkoren:
"Mänskligheten representerar inte en utveckling till det bättre eller starkare eller högre, så som man idag tror. 'Framsteg' är bara en modern idé, det vill säga en falsk idé. Dagens européer förblir i värde långt under renässansens européer; utvecklingen är helt enkelt inte med nödvändighet något slags upphöjning, stegring, förstärkning."
Det är priset för insikter som Nietzsches man betalar varje gång man stiger upp ur nattbädden. Varje gång.

lördag 20 juni 2015

Midsommardagens Nietzsche

Foto: Astrid Nydahl
Hemkommen från en självrannsakande sittning på Landön mellan två regn förstår jag att det är dags att ta fram Nietzsche igen. Man överlever inte på fårost och vin blott. I Den glada vetenskapen (översättning av Carl-Henning Wijkmark) skriver han:
"121. Livet är ingen argument. - Vi har inrättat en värld åt oss som vi kan leva i - genom att anta existensen av kroppar, linjer, ytor, orsaker och verkningar, rörelse och vila, gestalt och innehåll: utan dessa trosartiklar skulle ingen idag stå ut med att leva! Men därmed är det långtifrån något som är bevisat. Livet är inget argument; villfarelsen skulle kunna vara en av betingelserna för livet."
Idag, smärtsamt medveten om betingelserna läser jag dessa texter som kanske skänker en smula tröst just för att de är i bästa mening skoningslösa. Igår var det jag själv som var det. Idag stillar jag mig med hans metod.

Förslag på eventuell helgläsning

Trots sin skönhet har Albanien genomlidit mycket elände.

För alla som studerat den lilla bergsnationen Albanien, oavsett om det handlat om historiska eller samtida studier, har det funnits ett grundbegrepp att förstå. Det har ofta skrivits in i en nationell kontext, och under den femtioåriga stalinistiska diktaturen gjordes det till ett politiskt vapen, medan det nu, sedan det religiösa livet åter blomstrar, ofta förknippas med islam. Det begreppet är besa, och det går tillbaka till Lekë Dukagjinis (1410-1481) sedvanelag Kanun. Man kan säga att det är lika felaktigt att se den som en nationalistisk eller som en muslimsk sedvanekod, snarare har det under århundraden varit ett slags överlevnadsstrategi för ett mycket litet folk, som med den som rättesnöre inte minst överlevt många och långa ockupationsperioder (det ottomanska imperiet och i modern tid de italienska och tyska ockupationerna).

Med besa har det lilla folket svetsats samman mot yttre hot. Kanun har överförts muntligt mellan generationerna och styrt ner i minsta vardagsdetaljer, och omfattat sådant som äktenskap, heder, mark- och egendomsinnehav, gästfrihet och dessvärre också blodshämnd (gjakmarrjë). I direkt översättning kan man säga att besa betyder tillit, samförstånd och en väg till fred, men dess vardagliga och handgripliga betydelse är helt enkelt att man håller ett löfte. Enver Hoxha använde under sin grymma regim besa som ett slags synonym till albanismen, den nationalism som i samspel med stalinismen gjorde landet till ett självförsörjande men extremt isolerat och efterblivet land, samtidigt som hans regim anses ha haft betydande framgångar i bekämpandet av blodsfejderna. Om man fått besa av en alban, så vet man att han kommer att göra allt som står i hans makt för att beskydda dig. Enligt ett urgammalt talesätt – Shqiptaret vdesin dhe besen nuk e shkelin – ska man hellre offra sitt eget liv än låta den man givit sin besa skadas eller dödas.


För att förstå 1900-talets självständiga albanska nation är det alltså nödvändigt att på djupet förstå innebörden av besa.  Att en sedvanelag framvuxen under feodala förhållanden kan fungera i ett modernt samhälle kan se ut som en omöjlig paradox, men den har visat sig vara just det sociala och kulturella kitt som håller Albanien samman.

Albaniens lilla judiska befolkning överlevde tyskarnas försök att spåra och deportera dem. Också det knappa tusentalet judiska flyktingar som kom till Albanien klarade sig. Den huvudsakliga förklaringen till det är just besa. Dessa händelser finns på svenska tidigare i korthet beskrivna i albanologen Ullmar Qvicks bok Mera hjältemod än vete (2004).

Albaniens judar betraktades först och främst som albaner, och flyktingarna behandlades enligt en av grunderna för besa: de behövde skydd, bad om det, och fick det därför med självklarhet. Besas betydelse fick den amerikanske fotografen Norman H. Gershman att resa i både Albanien och den albanska republiken Kosova för att dokumentera detta remarkabla historiska faktum. Han låter människor berätta, och till varje berättelse fogar han porträttfotografier. Det blir därför mycket personliga vittnesmål om något som går långt bortom religion.

Därmed är det inte heller något märkliga att albaner, vars majoritet är muslimer, räddar judar. Den faktorn har först i efterhand fått sin speciella, internationella betydelse. Inom ramen för besa är det hedern som går före allt annat, att man som människa ska uppföra sig både anständigt och förebildligt.  Många av människorna i Gershmans bok har fått ta emot utmärkelsen Rightous Among Nations på Yad Vashem i Israel och på bilder står de ibland stolt med dessa diplom i händerna.

Två celebriteter finns med i boken. Dels den man som skulle ha varit Albaniens kung om inte hans far flytt landet med statskassan under kriget, Leka I, och som nu, svårt sjuk, säger att fadern alltsedan Kristallnatten 1938 utfärdade pass till ”hundratals judar, merparten från Wien, inklusive hovjuvelerarfamiljen Oesterreicher, som välkomnades till Albanien”. Dels överhuvudet för den sufiska Bektashi-rörelsen, Haxhi Dede Reshat Bardhi, som säger att man i hans rörelse ”ser Gud i var och en (…) det finns inga otrogna, och därför får det inte finnas diskriminering”. Sekten grundades på 1200-talet och har idag ett center utanför den sydalbanska staden Vlora.

Bokens vittnesmål kommer annars från Albaniens olika provinser och berättas av de mest olika individer, från intellektuella till bönder och arbetare, stads- och landsbygdsbor, före detta kommunister som slogs i Hoxhas gerilla och nationalister som slogs i motståndargruppen Balli Kombëtar (Nationella fronten). Trots att de hade olika syn på det mesta var de uppenbarligen överens om att skydda Albaniens nationella oberoende och landets judiska befolkning.

Helt annorlunda relationer till sina närmaste grannar och arbetskamrater har man under lång tid haft i Kosovo, som varit en serbisk provins i Jugoslavien. Under Tito fick provinsen långtgående självstyre, precis som Vojvodina. Båda provinserna hade stora serbiska minoriteter, men majoriteterna var under efterkrigstiden albansk respektive ungersk. I Kosovo exploderade motsättningarna gång på gång och sedan Milosevics berömda tal på symbolladdade Trastfältet (Kosovo Polje) 1987, då han yttrade orden ”Ingen ska någonsin mer slå en serb”, övergick tillståndet alltmer i krigsliknande förhållanden. Centralregeringen i Belgrad tog ifrån provinsen allt självstyre och gick så långt att man avskedade samtliga lärare, läkare och poliser av albanskt ursprung. Provinsen kom helt att styras av serbisk militär och polis och ett albanskt underjordiskt civilsamhälle växte fram parallellt. Under dessa svåra år, som slutade med Natos intervention 1999, kom Albanien också att betyda mycket som moraliskt stöd för den undertryckta albanska befolkningen på andra sidan gränsen. I och med att Dayton-avtalet helt bortsåg från Kosovofrågan hade den fortsatt att i stigande grad vara högexplosiv. Nato-ingripandet ledde i sin tur till en omfattande albansk fördrivning av Kosovos serber och romer, och inte ens de krav på medborgerliga rättigheter som EU ställt inför provinsens förverkligande av en relativ självständighet i och med utropandet av republiken 2008 har kunnat ge tillfredställande skydd åt de kvarvarande icke-albanerna.

Komplexiteten i de albanska förhållandena analyseras lysande av historikern och Balkankännaren Miranda Vickers, som skrivit det senaste verket om saken tillsammans med kollegan James Pettifer (som skrivit en rad böcker om flera av Balkanländerna, liksom en intervjubok med den forne albanske UCK-gerillans ledare, sedermera premiärministern,  Hashim Thaci). Den pocketutgåva av The Albanian Question: Reshaping the Balkans som utkom hösten 2009 – originalet kom 2006 – innehåller väsentlig, ny information.

De två författarna utkom redan 1997 med den utmärkta Albania – from Anarchy to a Balkan Identity, och när de återvänder till ämnet är det dels för att rekapitulera, dels för att skriva den allra senaste historien. Den nya boken om den albanska frågan börjar därför med den djupa krisen i Albanien 1997, med pyramidspelens sammanbrott och de inbördeskrigsliknande förhållanden som hotade den albanska nationens själva existens. I det vakuum som uppstod kunde flera olika politiska krafter agera: dels de gamla kommunister som styrt landet så länge, dels monarkisterna och andra, mer eller mindre demokratiska grupperingar, ofta framvuxna ur klanstrukturerna. Denna djupa kris ledde till att ett stort antal vapen hamnade på den svarta marknaden, och i och med grundandet av UCK (Ushtria Çlirimtare e Kosovës), den kosovoalbanska befrielserörelsen, kom också Albanien – om än inte som stat – att spela en allt större roll i Kosovos kris.

Från officiellt albanskt håll var man synnerligen rädd för att landet skulle dras in i den serbiska provinsens problem. Därför gjorde Albaniens dåvarande premiärminister Alexander Meksi ett uttalande tillsammans med Kosovos icke-officielle ledare Bujar Bukoshi där de fördömde Milosevics våldspolitik mot albanerna, och vädjade om ”fredligt motstånd i Kosovo”. Sådana uttalanden fick naturligtvis ingen som helst positiv effekt, och utvecklingen fortsatte i rask takt fram till katastrofen som de väpnade striderna i provinsen innebar. Serbiska frikårer drog från samhälle till samhälle, brände ner hus, våldtog, fördrev och mördade människor. Parallellt fördjupades den politiska krisen i Albanien, såväl mellan olika befolkningsgrupper och provinser i landet, som mellan olika politiska krafter.

Tillståndet i Albanien har vänts i en mer positiv riktning efter Kosovokriget och det internationella samfundets hjälp till den nu erkända republiken Kosova. (Efter självständigheten används denna albanska stavning.) Sedan 2006 har landet ett samarbetsavtal med EU och genom deltagandet i kriget mot terrorn har man också utmärkta förbindelser med USA.

Den oro som många visat för att Albanien har en hemlig ambition att införliva Kosova tillbakavisas av Vickers och Pettifer. Oron saknar grund säger de, därför att det politiska ledarskapet i Tirana är högst medvetna om att en sammanslagning är helt orealistisk. Dessutom finns det inget folkligt stöd, vare sig i Kosova eller Albanien, för sådana idéer.

Norman H. Gershman: Besa. Muslims who saved Jews in World war II (Syracuse university press 2009).
James Pettifer & Miranda Vickers: The Albanian Question. Reshaping the Balkans (I.B. Tauris 2009).
Thomas Nydahl: Vems land? Texter om Kosova och Albanien i Kön, klass och kultur, politisk geografi del 3, (h:ström,2005).

Texten finns med i min bok Kulturen vid stupet

fredag 19 juni 2015

Trevlig midsommar önskar jag er alla

Landön. Foto: Astrid Nydahl
Jag har i mitt vuxenliv varit av den åsikten att man verkligen ska fira midsommarafton. När barnen var små firade vi alltid med vänner och familj i trädgården, också när det regnade och vi fick huka under diverse tältanordningar. Jag har, sedan de blev vuxna och barnbarnen kom, fortsatt på den linjen. Sedan länge firar vi hos barn och barnbarn till Astrid i Åhus. Vi sitter ner vid samma tid varje år, äter oss glada och mätta på sillen, potatisen, tillbehören och dricker därtill god öl och snaps. Likadant varje år. I ur och skur. Så vill jag att det ska vara och därmed är jag överens med alla de andra. Ingen beter sig illa. Alla är runda och goda och vi samtalar oss in i natten. Om det inte sker något här i bloggen under midsommardagen vet ni nu varför. Jag vilar mig frisk. Jag drömmer mig bort från blommorna under huvudkudden och vet att allt jag älskar och att alla de människor som betyder liv för mig finns kvar. Ingen anledning till panik alltså. Trevlig midsommar!

***

För er som vill ha mer att läsa denna långhelg bjuder jag här på några repriser om intressant litteratur:

Hur lever man om man inte vill vara en del av varuexplosionen och konsumismen? Utanför förstås, men vad det än gäller behöver man vägvisare för att fullt ut förstå. Själv har jag genom åren varit beroende – och stimulerad – av sådana som Cioran och Kertész, vid sidan av Simone Weil och de stora polska poeterna/essäisterna, som Adam Zagajewski och Czesław Miłosz. Men livet består inte i första hand av namngivna inspirationskällor i litteraturen utan först och främst av det resultatet av läsningen och tankarna blir.

Ulf I. Eriksson är sedan länge en vägvisare. En mycket speciell sådan. Inför de skilda vägarna framstår han som en av få visa. Han går till bestämda delar av litteraturen och filosofin för att hämta det vi i brist på bättre kunde kalla energi och inspiration.

I nya boken På intet stå  handlar det om Nietzsche, Vilhelm Ekelund, de sufiska diktarna, Eric Hermelin, Emilia Fogelklou, en del andra och i en mycket lång, säregen essä, Jesus från Nasaret.

Redan inledningsvis säger Eriksson att han skriver om ”olydnadens och ohörsamhetens möjligheter”. Hans väg är radikalt annorlunda än utanförståendets, den handlar också om att ”se till att inte komma ifråga, i det offentligt-produktiva och representativa” och att ”avstå jag och talan till förmån för sin absolut onyttiga lösdrivarexistens.”

Uppfostrad och präglad i vänstern som jag själv är, där motstånd beskrevs som ständig ”kamp” för bestämda mål, kortsiktiga, på vägen mot det paradisiskt socialistiska, blir jag så tacksam över att läsa Erikssons bestämda uppfattning att det är flykten som är att föredra, eftersom ”flykt är motstånd”. Man bör bli och vara ”den paria du är”.

Vår situation är den värsta tänkbara. Konsumismen i den ”utvecklade” kapitalismen är en katastrof, inte bara på det personliga planet, utan också i en större civilisatorisk mening, vår planet har gjorts ”sjuk av den ekonomiska-politiska maktens herrar och förbrytare: rikedomsförbrytarna”.

Mot dessa ställer Eriksson den här bokens män och kvinnor, de som här står för annat och större, ”De är inga dekadenta gourmet-andar och ingår inte i några offentliga, skådespelsartade, självbekräftande kulturcenakel.”

Efter en inledning som den jag här beskrivit förstår var och en att Ulf I. Eriksson inte sitter och tjattrar i några tv-soffor, nej inte ens deltar i ”debatten” på våra alltmer nöjesfältslika kultursidor. Ulf I Eriksson publicerar sig i små kulturtidskrifter – flera av texterna har den bakgrunden – och i de få egna böckerna.

När han läser Arthur Rimbaud ”framstår dagens kultur av civiliserade mindre måttlösheter och enfaldigt självupptagen uppbyggelse och lekfullhet som en virtuosernas veritabla karaokemarknad – medan livsmöjligheten bor i avskildhet/tystnad…”

Det är kanske just den kombinationen som upprepade gånger lyfts fram av Eriksson. Ensamheten, avskildheten, tystnaden och den medvetna viljan att stå bortom och utanför är Erikssons bild av det som möjligen kunde utgöra skillnaden.

Det finns nu ingen anledning för mig att gå igenom hans texter och citera sönder dem. Ovan skrivna är möjligen bara mitt eget försök att hålla fast boken efter läsningen. Ty det är ingen avslutad läsning. Ulf I. Erikssons böcker har den tyngd och det allvar som krävs för ständiga återkomster, omläsningar.

***

”Bröd, hus, salt, Gud – en familj av elementära enstaviga ord” (Zagajewski)
 
Adam Zagajewski är kanske Polens nu levande störste poet. Han nämns ofta i Nobelprissammanhang, och finge han utmärkelsen skulle han vara värd den i lika hög grad som Czesław Miłosz (fick det 1980) och Wisława Szymborska (fick det 1996). Zagajewski är, som en gång de båda, en mycket polsk poet som ändå bär på ett allmänmänskligt medvetande i sin diktning.

Adam Zagajewski är också en framstående essäist. Vi har sedan länge haft hans två samlingar Solidaritet och ensamhet (1988) och Två städer (1991) i fina översättningar av Anders Bodegård (och den första i samarbete med Martin von Zweigbergk).

Tack och lov utges nu på svenska samlingen I andras skönhet, som i original utkom 1998. I en vackert formgiven volym översatt av Anders Bodegård kan vi här följa Zagajewskis tankar och anteckningar utifrån staden Kraków, vägen från ungdomligt uppvaknade i den hårda partidiktaturen Polen, över musiken och litteraturen fram till ett vuxenliv i exil, med stark medvetenhet om poesins kraft och inflytande. 

När boken utkom på engelska, Another Beauty, år 2000 hade Susan Sontag skrivit ett intressant förord, i vilket hon påpekade:
”To describe oneself as young is to face that one is no longer young. And a pity acknowledgement that the debilities of age approach, with death in their train, is one of many observations that cut short a story from Zagajewski´s past. Telling the stories discontinuously, as glimpses, secures several good results. It keeps the prose dense, quick.”
Det är just det man snabbt lär sig tycka om hos Zagajewski; han skriver på det enda sätt som är rimligt för poeten; fragmentariskt, med snabba scenbyten, glimtvis, som sammantagna ger en bild av ämnet för texterna.

I den nya essäsamlingen tar han sin utgångspunkt i konkreta gatuadresser, i miljöer han minns från barndomen. Han talar om vilka hans förluster har varit, de som manifesteras både som stadsminnen och individer. Han säger att han i barndomen förlorade ”två fosterland”, det ena var staden där han föddes, det andra var, i och med sovjetstyret, ”den lätta och liksom naturliga tillgången till den självklara allmänna sanningen”. Sakta, också som ett flygfoto, närmar han sig det Kraków han kom till som ung. Och han lär sig att han måste skaffa ett tredje fosterland, det som skulle vara fantasins plats, och i hans konkreta fall blev det poesin, ”fältet för mitt sökande”.

I de fragment som strös ut i berättelsen kan man bekanta sig med poetens tankar. De kan handla om litteratur – till exempel varför deckare är så trist läsning – men också om drömmar och omgivningens levande varelser, som katter, dessa djur som gudalikt tar emot smekningar men aldrig återgäldar dem.

Skulle jag välja något av människoporträtten blir det gärna det han ger oss om Wiktor Woroszylski i Warszawa. Han var under de betydelsefulla åren på 1970-talet en kulturens och den fria andens kämpe mot diktaturen. Han utgav en litterär tidskrift, den första seriösa säger Zagajewski, Zapis, i vilken han uppmuntrade de yngre författarna. Men detta är ju inte hela sanningen. Och jag ser hur mycket sorg det finns bakom orden när Zagajewski berättar om vem Woroszylski varit som ung.
”Och just denne sällsamme man hade i sin ungdom tillhört de mest inbitna bekännarna av samma system som han sedan kom att hata och bekämpa. Han hade varit en av de unga arga poeter som partiet nyttjat som ett koppel jakthundar till att angripa de äldre författarna, som anklagades för bristande marxistiskt nit, för att vara reaktionära.”
För varje människa som delar den erfarenheten är varje kommande dag en uppmaning att lära sig läxan. Och det är aldrig för sent att lära av Adam Zagajewski, med all den uppfordrande moraliska och politiska ryggrad han uppvisar i sitt författarskap.  Man kunde börja med att sätta upp några av hans ord på anslagstavlan vid arbetsbordet:
”En kort stunds frihet – genast får du lust att skänka den till någon som står högre än du.”




torsdag 18 juni 2015

Midsommarafton närmar sig... jag drar mig undan allt vad politik heter, för den här gången

Foto: Astrid Nydahl

Jag önskar er alla en någorlunda fin midsommarhelg, trots kyla och regn, med följande text:

Varje dag förlorar sig i evigheten. Ingen kan leva med den insikten.  Istället för att göra det finner man en livsstrategi som bortser ifrån det som ännu inte kommit och det som förlorats. Inte en enda dag framåt är det möjligt att tänka sig mer än som ren abstraktion. Inte en enda dag bakåt, utan att man sätter ord på vad den dagen innehöll av samtal, ögonkast, yrsel, välbefinnande, musik, litteratur, väderlek eller kanske rentav något som i väsentlig mening skilde den från andra dagar. 

Jag vaknar och tittar på väckarklockan och undrar vad som står på. Den ena sekunden avlöser den andra innan jag förstår och sträcker ut handen för att stänga klockan, men den elektroniska signalen har redan fått mig stressad. När jag stiger upp för att ta min insulinspruta sjunker jag ner i det som ska bli morgonens egen ritual, jag sätter sprutan i magen, jag dricker vatten till tabletten och kokar mitt ägg. Jag avslutade för många år sedan prenumerationer på morgontidningarna, och tar som alltid fram TLS istället. Där hejdas flödet av dagar i ett slags eftertanke. Är det för att jag inte lever i det land där den skrivs och trycks som jag reagerar så? Är det för att jag inte förmår uppfatta de subtilaste nyanser som jag läser med ett slags nyfikenhet och intresse? 

På resor runtom i världen har tanken slagit mig, att jag trivs allra bäst i länder där jag inte ens kan knäcka alfabetet, där bokstäverna på skyltar och i tidningar och tidskrifter tillhör ett annat alfabet. Där undkommer jag åsiktspaketens terror, där slipper jag också konsumismens ständiga flod av erbjudanden. Livsstilsindustrin når mig inte med sin kletiga intimitet. Jag kan sitta i en gränd med min anteckningsbok, på ett café eller en restaurang, sakta dricka av det jag beställt in, skriva lite, kanske krafsa ner en idé till något som ska bli av när jag återvänt hem, eller så tecknar jag av det jag ser: husfasader, en skjorta som hänger på tork på en balkong, tecknar och drömmer, bortom och utanför det språk som talas och skrivs och läses just där jag råkar befinna mig. Varje dag förlorar sig i evigheten. Jag anstränger mig för att orka leva med den insikten. 

(ur min bok Solitär i nyspråkets tid)