söndag 21 juni 2015

Sommarsolstånd. Söndag med Nietzsche

Foto: Astrid Nydahl
I gårdagens lilla text från Nietzsches glada vetenskap tyckte jag mig finna en bit av den kärna som kanske måste finnas med varje dag, att livet i sig inte är något argument, utan att vi måste finna former för ren överlevnad. Han föreslog villfarelsen. Idag läser jag i Avgudaskymning (översättning av Thomas H. Brobjer m.fl.) några riktigt klassiska ord, som ofta citeras mer eller mindre korrekt:
"8. Ur livets krigsskola. - Det som inte dödar mig gör mig starkare."
Jag har alltid trott mig förstå och dela innebörden av dessa ord. Efter den senaste katastrofen i mitt liv, när jag stod vid min döde sons bädd, var jag säker på att det skulle döda också mig. Jag skulle gå under. För några korta vårveckor trodde jag sedan att det vi tillsammans gått igenom skulle ha gjort mig starkare. Inget av alternativen visade sig vara korrekt. Tvärtom är jag idag labilare och lättare att störta i förtvivlans rus än jag någonsin varit. Ingenting tycks äga verklig giltighet. Och det säger jag inte för att framställa min egen tillvaro som svårare eller mörkare än andras. Jag säger det därför att det är så livet framstår när jag nu varje morgon vaknar till det. I Antikrist säger Nietzsche något om villkoren:
"Mänskligheten representerar inte en utveckling till det bättre eller starkare eller högre, så som man idag tror. 'Framsteg' är bara en modern idé, det vill säga en falsk idé. Dagens européer förblir i värde långt under renässansens européer; utvecklingen är helt enkelt inte med nödvändighet något slags upphöjning, stegring, förstärkning."
Det är priset för insikter som Nietzsches man betalar varje gång man stiger upp ur nattbädden. Varje gång.

lördag 20 juni 2015

Midsommardagens Nietzsche

Foto: Astrid Nydahl
Hemkommen från en självrannsakande sittning på Landön mellan två regn förstår jag att det är dags att ta fram Nietzsche igen. Man överlever inte på fårost och vin blott. I Den glada vetenskapen (översättning av Carl-Henning Wijkmark) skriver han:
"121. Livet är ingen argument. - Vi har inrättat en värld åt oss som vi kan leva i - genom att anta existensen av kroppar, linjer, ytor, orsaker och verkningar, rörelse och vila, gestalt och innehåll: utan dessa trosartiklar skulle ingen idag stå ut med att leva! Men därmed är det långtifrån något som är bevisat. Livet är inget argument; villfarelsen skulle kunna vara en av betingelserna för livet."
Idag, smärtsamt medveten om betingelserna läser jag dessa texter som kanske skänker en smula tröst just för att de är i bästa mening skoningslösa. Igår var det jag själv som var det. Idag stillar jag mig med hans metod.

Förslag på eventuell helgläsning

Trots sin skönhet har Albanien genomlidit mycket elände.

För alla som studerat den lilla bergsnationen Albanien, oavsett om det handlat om historiska eller samtida studier, har det funnits ett grundbegrepp att förstå. Det har ofta skrivits in i en nationell kontext, och under den femtioåriga stalinistiska diktaturen gjordes det till ett politiskt vapen, medan det nu, sedan det religiösa livet åter blomstrar, ofta förknippas med islam. Det begreppet är besa, och det går tillbaka till Lekë Dukagjinis (1410-1481) sedvanelag Kanun. Man kan säga att det är lika felaktigt att se den som en nationalistisk eller som en muslimsk sedvanekod, snarare har det under århundraden varit ett slags överlevnadsstrategi för ett mycket litet folk, som med den som rättesnöre inte minst överlevt många och långa ockupationsperioder (det ottomanska imperiet och i modern tid de italienska och tyska ockupationerna).

Med besa har det lilla folket svetsats samman mot yttre hot. Kanun har överförts muntligt mellan generationerna och styrt ner i minsta vardagsdetaljer, och omfattat sådant som äktenskap, heder, mark- och egendomsinnehav, gästfrihet och dessvärre också blodshämnd (gjakmarrjë). I direkt översättning kan man säga att besa betyder tillit, samförstånd och en väg till fred, men dess vardagliga och handgripliga betydelse är helt enkelt att man håller ett löfte. Enver Hoxha använde under sin grymma regim besa som ett slags synonym till albanismen, den nationalism som i samspel med stalinismen gjorde landet till ett självförsörjande men extremt isolerat och efterblivet land, samtidigt som hans regim anses ha haft betydande framgångar i bekämpandet av blodsfejderna. Om man fått besa av en alban, så vet man att han kommer att göra allt som står i hans makt för att beskydda dig. Enligt ett urgammalt talesätt – Shqiptaret vdesin dhe besen nuk e shkelin – ska man hellre offra sitt eget liv än låta den man givit sin besa skadas eller dödas.


För att förstå 1900-talets självständiga albanska nation är det alltså nödvändigt att på djupet förstå innebörden av besa.  Att en sedvanelag framvuxen under feodala förhållanden kan fungera i ett modernt samhälle kan se ut som en omöjlig paradox, men den har visat sig vara just det sociala och kulturella kitt som håller Albanien samman.

Albaniens lilla judiska befolkning överlevde tyskarnas försök att spåra och deportera dem. Också det knappa tusentalet judiska flyktingar som kom till Albanien klarade sig. Den huvudsakliga förklaringen till det är just besa. Dessa händelser finns på svenska tidigare i korthet beskrivna i albanologen Ullmar Qvicks bok Mera hjältemod än vete (2004).

Albaniens judar betraktades först och främst som albaner, och flyktingarna behandlades enligt en av grunderna för besa: de behövde skydd, bad om det, och fick det därför med självklarhet. Besas betydelse fick den amerikanske fotografen Norman H. Gershman att resa i både Albanien och den albanska republiken Kosova för att dokumentera detta remarkabla historiska faktum. Han låter människor berätta, och till varje berättelse fogar han porträttfotografier. Det blir därför mycket personliga vittnesmål om något som går långt bortom religion.

Därmed är det inte heller något märkliga att albaner, vars majoritet är muslimer, räddar judar. Den faktorn har först i efterhand fått sin speciella, internationella betydelse. Inom ramen för besa är det hedern som går före allt annat, att man som människa ska uppföra sig både anständigt och förebildligt.  Många av människorna i Gershmans bok har fått ta emot utmärkelsen Rightous Among Nations på Yad Vashem i Israel och på bilder står de ibland stolt med dessa diplom i händerna.

Två celebriteter finns med i boken. Dels den man som skulle ha varit Albaniens kung om inte hans far flytt landet med statskassan under kriget, Leka I, och som nu, svårt sjuk, säger att fadern alltsedan Kristallnatten 1938 utfärdade pass till ”hundratals judar, merparten från Wien, inklusive hovjuvelerarfamiljen Oesterreicher, som välkomnades till Albanien”. Dels överhuvudet för den sufiska Bektashi-rörelsen, Haxhi Dede Reshat Bardhi, som säger att man i hans rörelse ”ser Gud i var och en (…) det finns inga otrogna, och därför får det inte finnas diskriminering”. Sekten grundades på 1200-talet och har idag ett center utanför den sydalbanska staden Vlora.

Bokens vittnesmål kommer annars från Albaniens olika provinser och berättas av de mest olika individer, från intellektuella till bönder och arbetare, stads- och landsbygdsbor, före detta kommunister som slogs i Hoxhas gerilla och nationalister som slogs i motståndargruppen Balli Kombëtar (Nationella fronten). Trots att de hade olika syn på det mesta var de uppenbarligen överens om att skydda Albaniens nationella oberoende och landets judiska befolkning.

Helt annorlunda relationer till sina närmaste grannar och arbetskamrater har man under lång tid haft i Kosovo, som varit en serbisk provins i Jugoslavien. Under Tito fick provinsen långtgående självstyre, precis som Vojvodina. Båda provinserna hade stora serbiska minoriteter, men majoriteterna var under efterkrigstiden albansk respektive ungersk. I Kosovo exploderade motsättningarna gång på gång och sedan Milosevics berömda tal på symbolladdade Trastfältet (Kosovo Polje) 1987, då han yttrade orden ”Ingen ska någonsin mer slå en serb”, övergick tillståndet alltmer i krigsliknande förhållanden. Centralregeringen i Belgrad tog ifrån provinsen allt självstyre och gick så långt att man avskedade samtliga lärare, läkare och poliser av albanskt ursprung. Provinsen kom helt att styras av serbisk militär och polis och ett albanskt underjordiskt civilsamhälle växte fram parallellt. Under dessa svåra år, som slutade med Natos intervention 1999, kom Albanien också att betyda mycket som moraliskt stöd för den undertryckta albanska befolkningen på andra sidan gränsen. I och med att Dayton-avtalet helt bortsåg från Kosovofrågan hade den fortsatt att i stigande grad vara högexplosiv. Nato-ingripandet ledde i sin tur till en omfattande albansk fördrivning av Kosovos serber och romer, och inte ens de krav på medborgerliga rättigheter som EU ställt inför provinsens förverkligande av en relativ självständighet i och med utropandet av republiken 2008 har kunnat ge tillfredställande skydd åt de kvarvarande icke-albanerna.

Komplexiteten i de albanska förhållandena analyseras lysande av historikern och Balkankännaren Miranda Vickers, som skrivit det senaste verket om saken tillsammans med kollegan James Pettifer (som skrivit en rad böcker om flera av Balkanländerna, liksom en intervjubok med den forne albanske UCK-gerillans ledare, sedermera premiärministern,  Hashim Thaci). Den pocketutgåva av The Albanian Question: Reshaping the Balkans som utkom hösten 2009 – originalet kom 2006 – innehåller väsentlig, ny information.

De två författarna utkom redan 1997 med den utmärkta Albania – from Anarchy to a Balkan Identity, och när de återvänder till ämnet är det dels för att rekapitulera, dels för att skriva den allra senaste historien. Den nya boken om den albanska frågan börjar därför med den djupa krisen i Albanien 1997, med pyramidspelens sammanbrott och de inbördeskrigsliknande förhållanden som hotade den albanska nationens själva existens. I det vakuum som uppstod kunde flera olika politiska krafter agera: dels de gamla kommunister som styrt landet så länge, dels monarkisterna och andra, mer eller mindre demokratiska grupperingar, ofta framvuxna ur klanstrukturerna. Denna djupa kris ledde till att ett stort antal vapen hamnade på den svarta marknaden, och i och med grundandet av UCK (Ushtria Çlirimtare e Kosovës), den kosovoalbanska befrielserörelsen, kom också Albanien – om än inte som stat – att spela en allt större roll i Kosovos kris.

Från officiellt albanskt håll var man synnerligen rädd för att landet skulle dras in i den serbiska provinsens problem. Därför gjorde Albaniens dåvarande premiärminister Alexander Meksi ett uttalande tillsammans med Kosovos icke-officielle ledare Bujar Bukoshi där de fördömde Milosevics våldspolitik mot albanerna, och vädjade om ”fredligt motstånd i Kosovo”. Sådana uttalanden fick naturligtvis ingen som helst positiv effekt, och utvecklingen fortsatte i rask takt fram till katastrofen som de väpnade striderna i provinsen innebar. Serbiska frikårer drog från samhälle till samhälle, brände ner hus, våldtog, fördrev och mördade människor. Parallellt fördjupades den politiska krisen i Albanien, såväl mellan olika befolkningsgrupper och provinser i landet, som mellan olika politiska krafter.

Tillståndet i Albanien har vänts i en mer positiv riktning efter Kosovokriget och det internationella samfundets hjälp till den nu erkända republiken Kosova. (Efter självständigheten används denna albanska stavning.) Sedan 2006 har landet ett samarbetsavtal med EU och genom deltagandet i kriget mot terrorn har man också utmärkta förbindelser med USA.

Den oro som många visat för att Albanien har en hemlig ambition att införliva Kosova tillbakavisas av Vickers och Pettifer. Oron saknar grund säger de, därför att det politiska ledarskapet i Tirana är högst medvetna om att en sammanslagning är helt orealistisk. Dessutom finns det inget folkligt stöd, vare sig i Kosova eller Albanien, för sådana idéer.

Norman H. Gershman: Besa. Muslims who saved Jews in World war II (Syracuse university press 2009).
James Pettifer & Miranda Vickers: The Albanian Question. Reshaping the Balkans (I.B. Tauris 2009).
Thomas Nydahl: Vems land? Texter om Kosova och Albanien i Kön, klass och kultur, politisk geografi del 3, (h:ström,2005).

Texten finns med i min bok Kulturen vid stupet

fredag 19 juni 2015

Trevlig midsommar önskar jag er alla

Landön. Foto: Astrid Nydahl
Jag har i mitt vuxenliv varit av den åsikten att man verkligen ska fira midsommarafton. När barnen var små firade vi alltid med vänner och familj i trädgården, också när det regnade och vi fick huka under diverse tältanordningar. Jag har, sedan de blev vuxna och barnbarnen kom, fortsatt på den linjen. Sedan länge firar vi hos barn och barnbarn till Astrid i Åhus. Vi sitter ner vid samma tid varje år, äter oss glada och mätta på sillen, potatisen, tillbehören och dricker därtill god öl och snaps. Likadant varje år. I ur och skur. Så vill jag att det ska vara och därmed är jag överens med alla de andra. Ingen beter sig illa. Alla är runda och goda och vi samtalar oss in i natten. Om det inte sker något här i bloggen under midsommardagen vet ni nu varför. Jag vilar mig frisk. Jag drömmer mig bort från blommorna under huvudkudden och vet att allt jag älskar och att alla de människor som betyder liv för mig finns kvar. Ingen anledning till panik alltså. Trevlig midsommar!

***

För er som vill ha mer att läsa denna långhelg bjuder jag här på några repriser om intressant litteratur:

Hur lever man om man inte vill vara en del av varuexplosionen och konsumismen? Utanför förstås, men vad det än gäller behöver man vägvisare för att fullt ut förstå. Själv har jag genom åren varit beroende – och stimulerad – av sådana som Cioran och Kertész, vid sidan av Simone Weil och de stora polska poeterna/essäisterna, som Adam Zagajewski och Czesław Miłosz. Men livet består inte i första hand av namngivna inspirationskällor i litteraturen utan först och främst av det resultatet av läsningen och tankarna blir.

Ulf I. Eriksson är sedan länge en vägvisare. En mycket speciell sådan. Inför de skilda vägarna framstår han som en av få visa. Han går till bestämda delar av litteraturen och filosofin för att hämta det vi i brist på bättre kunde kalla energi och inspiration.

I nya boken På intet stå  handlar det om Nietzsche, Vilhelm Ekelund, de sufiska diktarna, Eric Hermelin, Emilia Fogelklou, en del andra och i en mycket lång, säregen essä, Jesus från Nasaret.

Redan inledningsvis säger Eriksson att han skriver om ”olydnadens och ohörsamhetens möjligheter”. Hans väg är radikalt annorlunda än utanförståendets, den handlar också om att ”se till att inte komma ifråga, i det offentligt-produktiva och representativa” och att ”avstå jag och talan till förmån för sin absolut onyttiga lösdrivarexistens.”

Uppfostrad och präglad i vänstern som jag själv är, där motstånd beskrevs som ständig ”kamp” för bestämda mål, kortsiktiga, på vägen mot det paradisiskt socialistiska, blir jag så tacksam över att läsa Erikssons bestämda uppfattning att det är flykten som är att föredra, eftersom ”flykt är motstånd”. Man bör bli och vara ”den paria du är”.

Vår situation är den värsta tänkbara. Konsumismen i den ”utvecklade” kapitalismen är en katastrof, inte bara på det personliga planet, utan också i en större civilisatorisk mening, vår planet har gjorts ”sjuk av den ekonomiska-politiska maktens herrar och förbrytare: rikedomsförbrytarna”.

Mot dessa ställer Eriksson den här bokens män och kvinnor, de som här står för annat och större, ”De är inga dekadenta gourmet-andar och ingår inte i några offentliga, skådespelsartade, självbekräftande kulturcenakel.”

Efter en inledning som den jag här beskrivit förstår var och en att Ulf I. Eriksson inte sitter och tjattrar i några tv-soffor, nej inte ens deltar i ”debatten” på våra alltmer nöjesfältslika kultursidor. Ulf I Eriksson publicerar sig i små kulturtidskrifter – flera av texterna har den bakgrunden – och i de få egna böckerna.

När han läser Arthur Rimbaud ”framstår dagens kultur av civiliserade mindre måttlösheter och enfaldigt självupptagen uppbyggelse och lekfullhet som en virtuosernas veritabla karaokemarknad – medan livsmöjligheten bor i avskildhet/tystnad…”

Det är kanske just den kombinationen som upprepade gånger lyfts fram av Eriksson. Ensamheten, avskildheten, tystnaden och den medvetna viljan att stå bortom och utanför är Erikssons bild av det som möjligen kunde utgöra skillnaden.

Det finns nu ingen anledning för mig att gå igenom hans texter och citera sönder dem. Ovan skrivna är möjligen bara mitt eget försök att hålla fast boken efter läsningen. Ty det är ingen avslutad läsning. Ulf I. Erikssons böcker har den tyngd och det allvar som krävs för ständiga återkomster, omläsningar.

***

”Bröd, hus, salt, Gud – en familj av elementära enstaviga ord” (Zagajewski)
 
Adam Zagajewski är kanske Polens nu levande störste poet. Han nämns ofta i Nobelprissammanhang, och finge han utmärkelsen skulle han vara värd den i lika hög grad som Czesław Miłosz (fick det 1980) och Wisława Szymborska (fick det 1996). Zagajewski är, som en gång de båda, en mycket polsk poet som ändå bär på ett allmänmänskligt medvetande i sin diktning.

Adam Zagajewski är också en framstående essäist. Vi har sedan länge haft hans två samlingar Solidaritet och ensamhet (1988) och Två städer (1991) i fina översättningar av Anders Bodegård (och den första i samarbete med Martin von Zweigbergk).

Tack och lov utges nu på svenska samlingen I andras skönhet, som i original utkom 1998. I en vackert formgiven volym översatt av Anders Bodegård kan vi här följa Zagajewskis tankar och anteckningar utifrån staden Kraków, vägen från ungdomligt uppvaknade i den hårda partidiktaturen Polen, över musiken och litteraturen fram till ett vuxenliv i exil, med stark medvetenhet om poesins kraft och inflytande. 

När boken utkom på engelska, Another Beauty, år 2000 hade Susan Sontag skrivit ett intressant förord, i vilket hon påpekade:
”To describe oneself as young is to face that one is no longer young. And a pity acknowledgement that the debilities of age approach, with death in their train, is one of many observations that cut short a story from Zagajewski´s past. Telling the stories discontinuously, as glimpses, secures several good results. It keeps the prose dense, quick.”
Det är just det man snabbt lär sig tycka om hos Zagajewski; han skriver på det enda sätt som är rimligt för poeten; fragmentariskt, med snabba scenbyten, glimtvis, som sammantagna ger en bild av ämnet för texterna.

I den nya essäsamlingen tar han sin utgångspunkt i konkreta gatuadresser, i miljöer han minns från barndomen. Han talar om vilka hans förluster har varit, de som manifesteras både som stadsminnen och individer. Han säger att han i barndomen förlorade ”två fosterland”, det ena var staden där han föddes, det andra var, i och med sovjetstyret, ”den lätta och liksom naturliga tillgången till den självklara allmänna sanningen”. Sakta, också som ett flygfoto, närmar han sig det Kraków han kom till som ung. Och han lär sig att han måste skaffa ett tredje fosterland, det som skulle vara fantasins plats, och i hans konkreta fall blev det poesin, ”fältet för mitt sökande”.

I de fragment som strös ut i berättelsen kan man bekanta sig med poetens tankar. De kan handla om litteratur – till exempel varför deckare är så trist läsning – men också om drömmar och omgivningens levande varelser, som katter, dessa djur som gudalikt tar emot smekningar men aldrig återgäldar dem.

Skulle jag välja något av människoporträtten blir det gärna det han ger oss om Wiktor Woroszylski i Warszawa. Han var under de betydelsefulla åren på 1970-talet en kulturens och den fria andens kämpe mot diktaturen. Han utgav en litterär tidskrift, den första seriösa säger Zagajewski, Zapis, i vilken han uppmuntrade de yngre författarna. Men detta är ju inte hela sanningen. Och jag ser hur mycket sorg det finns bakom orden när Zagajewski berättar om vem Woroszylski varit som ung.
”Och just denne sällsamme man hade i sin ungdom tillhört de mest inbitna bekännarna av samma system som han sedan kom att hata och bekämpa. Han hade varit en av de unga arga poeter som partiet nyttjat som ett koppel jakthundar till att angripa de äldre författarna, som anklagades för bristande marxistiskt nit, för att vara reaktionära.”
För varje människa som delar den erfarenheten är varje kommande dag en uppmaning att lära sig läxan. Och det är aldrig för sent att lära av Adam Zagajewski, med all den uppfordrande moraliska och politiska ryggrad han uppvisar i sitt författarskap.  Man kunde börja med att sätta upp några av hans ord på anslagstavlan vid arbetsbordet:
”En kort stunds frihet – genast får du lust att skänka den till någon som står högre än du.”




torsdag 18 juni 2015

Midsommarafton närmar sig... jag drar mig undan allt vad politik heter, för den här gången

Foto: Astrid Nydahl

Jag önskar er alla en någorlunda fin midsommarhelg, trots kyla och regn, med följande text:

Varje dag förlorar sig i evigheten. Ingen kan leva med den insikten.  Istället för att göra det finner man en livsstrategi som bortser ifrån det som ännu inte kommit och det som förlorats. Inte en enda dag framåt är det möjligt att tänka sig mer än som ren abstraktion. Inte en enda dag bakåt, utan att man sätter ord på vad den dagen innehöll av samtal, ögonkast, yrsel, välbefinnande, musik, litteratur, väderlek eller kanske rentav något som i väsentlig mening skilde den från andra dagar. 

Jag vaknar och tittar på väckarklockan och undrar vad som står på. Den ena sekunden avlöser den andra innan jag förstår och sträcker ut handen för att stänga klockan, men den elektroniska signalen har redan fått mig stressad. När jag stiger upp för att ta min insulinspruta sjunker jag ner i det som ska bli morgonens egen ritual, jag sätter sprutan i magen, jag dricker vatten till tabletten och kokar mitt ägg. Jag avslutade för många år sedan prenumerationer på morgontidningarna, och tar som alltid fram TLS istället. Där hejdas flödet av dagar i ett slags eftertanke. Är det för att jag inte lever i det land där den skrivs och trycks som jag reagerar så? Är det för att jag inte förmår uppfatta de subtilaste nyanser som jag läser med ett slags nyfikenhet och intresse? 

På resor runtom i världen har tanken slagit mig, att jag trivs allra bäst i länder där jag inte ens kan knäcka alfabetet, där bokstäverna på skyltar och i tidningar och tidskrifter tillhör ett annat alfabet. Där undkommer jag åsiktspaketens terror, där slipper jag också konsumismens ständiga flod av erbjudanden. Livsstilsindustrin når mig inte med sin kletiga intimitet. Jag kan sitta i en gränd med min anteckningsbok, på ett café eller en restaurang, sakta dricka av det jag beställt in, skriva lite, kanske krafsa ner en idé till något som ska bli av när jag återvänt hem, eller så tecknar jag av det jag ser: husfasader, en skjorta som hänger på tork på en balkong, tecknar och drömmer, bortom och utanför det språk som talas och skrivs och läses just där jag råkar befinna mig. Varje dag förlorar sig i evigheten. Jag anstränger mig för att orka leva med den insikten. 

(ur min bok Solitär i nyspråkets tid)


onsdag 17 juni 2015

Ungerska muren, skrivandet, hemorten och friheten

Foto: Astrid Nydahl
Adorno upptar fortsatt mina tankar. Ur hans Minima Moralia (översättning av Lars Bjurman) plockar jag idag bara en liten bit ur ett längre avsnitt:
"För den som inte längre har någon hemort blir kanske själva skrivandet ett boende. Och då producerar han, liksom en gång i familjen, oundvikligen också avfall och skräp."
Hemorten är grunden för allt. Denna sommar har jag tänkt försöka ta mig till några platser i Malmö med buss för att betrakta dem som just det förflutnas hemorter. Det är ett vanskligt företag. Antingen slungas man tillbaka ner i de tjocka lagren av minnen eller så står man kall och likgiltig inför det man ser. Rasmusgatan vågar jag inte ens besöka. Där jag levde mina första sex år på jorden var den gatan en trygg hemort, idag är den en av Malmös farligaste. Med sommarkortet för buss och tåg skulle de kanske vara möjligt att se Lorensborg och Gamla väster. Om det genomförs borde det ge nytt syre till arbetet med min Malmöbok.

***

På tal om hemort noterar jag att Ungern ska bygga en mur vid gränsen mot Serbien. Det är en ödets ironi att just Ungern gör det, eftersom landet ofta var den enda seriösa och möjliga flyktvägen ut ur Sovjetväldet för människor som tröttnat på förtrycket. Från Ungern tog de sig, via livsfarliga övergångar, till Österrike där de kunde få skydd och möjligheter till ett liv i frihet. Då flydde människor ut ur Ungern, oavsett om de kom från Polen eller Rumänien. Idag försöker människor ta sig via Serbien och Kosova in i Ungern för att sedan resa vidare mot säkra asylländer som Sverige. De flesta gör just det. Ytterst få stannar i Ungern. Ska således också vi bygga en mur?

I vår närmast bakomliggande tid är det väl bara Israel som satsat på ett murprojekt. Jag har hela tiden känt ett starkt obehag inför den politiken, men förstår ju att det minskat antalet palestinska mordkommandon inne i Israel. Men man måste också dra sig till minnes Nordkoreanska murexperiment, som både låser människor inne och underlättar för den repressiva apparaten. Den ungerska planen ter sig därför mindre attraktiv.

Hur möta den stora flyktingvågen då? Jag tvivlar allt mer på att det finns en framkomlig EU-väg till lösningar. Vi kan bara helt stilla jämföra Sverige och Finland för konkreta besked.

Ungern har idag säkra anhängare hos högerkretsar som närmar sig det identitära. Det är ingen tillfällighet. Ungern har också allt mer närmat sig Putin-kretsen. Och jag antar att det stämmer väl överens med den ideologiska riktning som skissar på en framtida union mellan Europa och Ryssland. Å andra sidan tycker jag att den typen av "visioner" har en fördel i att de är så förbaskat lätta att vända sig bort ifrån. Vem vill leva under Moskvas järnhand? Möjligen den nya tidens "nationalister" som med sina identitära ideal, via Dugin tycker sig ha funnit Kamrat nummer ett i Putins Ryssland. Väl medveten om att vad jag skrev i samband med min bok Identitärt vill jag ändå ta tillfället i akt att påpeka att inget av det - särskilt inte Duginvägen till Putins terror - har någon sympati från mig. Rakt tvärtom. Och vem vill producera skräp och rövslickeri av politiska skäl?





Badbryggan, branden och Adornos ord

Åhusbryggan tisdag. Foto: Astrid Nydahl























När yngsta systern igår var på sjukhuset hade vi hand om de två andra. Vi tog oss bland annat till Åhusbryggan där flickorna köpte glass. Det var väldigt öde, för vinden mellan solstrålarna var inte särskilt varm.

Från bryggan kunde vi se hur branden på bilskroten tog fart och färgade himlen svart. Vi trodde det brann i småhusbebyggelsen i Åhus och fyra tonårsflickor var angelägna om att ringa brandkåren. När vi körde hem kunde vi konstatera att det var lastbilsskroten i Gälltofta som brann med tjock svart rök.

Dagen avsnitt ur Theodor W. Adornos Minima Moralia kommer här:
"Tanken att livet efter det här kriget skulle kunna återgå till 'normala' banor eller rentav kulturen kunna 'återuppbyggas' - som om inte en återuppbyggd kultur i sig vore oförenlig med begreppet - är idiotisk. Miljoner judar har mördats, och det skall nu ses som ett mellanspel och inte som den fullbordade katastrofen. Vad begär den här kulturen egentligen därutöver? Och även om lika många fått en frist: är det rimligt att föreställa sig att det som har hänt i Europa inte får några följder, att kvantiteten av offer inte kommer att slå över i en ny kvalitet, barbari, i samhället i samhället som helhet? Så länge spelet går vidare drag för drag är katastrofen bestående."

tisdag 16 juni 2015

Fritid, projekt, sysselsättningar

Foto: Astrid Nydahl
Tisdagens text ur Theodor W. Adornos Minima Moralia (översättning av Lars Bjurman) får stå som en möjlighet till eftertanke, just nu när skolorna har sommarlov och de rastlöshetens tecken han talar om ger sig till känna kanske mer än annars. Låt mig bara påminna om att bokens underrubrik är: Reflexioner ur det stympade livet.
"Alla måste ha något för sig. Fritiden ropar på att bli urkramad till sista droppen. Den ska planeras, användas till diverse projekt, fyllas med besök på alla möjliga tillställningar eller om inte annat med möjligast snabba förflyttningar. Detta kastar sin skugga över det intellektuella arbetet. Det stökas undan med dåligt samvete, som vore tiden stulen från andra och viktigare, om än helt imaginära sysselsättningar."
Under måndagen var vi i centrum igen. Ett par ärenden skulle göras. Och på kuppen träffade jag en fin f.d. kollega från åren som frilansande kulturjournalist och kritiker. Han har, som jag själv, lämnat det sjunkande medieskeppet och försörjer sig nu inom vården. Väldigt få barn på stan. Ingen sommarlovshysteri. Kanske de också denna dag sökt sig till kusten. Cafésittningen lika behaglig som alltid. Går under tisdagen små sträckor vid Åhuskusten. Vilar med jämna mellanrum. Börjar dagen med att ta hand om två barnbarn. Allt kommer att bli bra.


måndag 15 juni 2015

Gången helg och ny vecka

Foto: Astrid Nydahl



















Den gångna helgen har varit som en lång middags- och fikasittning. I fredags var vi inbjudna till våra husvärdar på en ytterst välsmakande fiskmiddag med gott vitt vin. Långa samtal om livets förgänglighet, minnen från före vår tid och berättelsen om byn och dess människor.

Lördagen blev en sommardag man sent glömmer med värme och glädje. Tack och lov hittade jag en ny vit Stetsonhatt i en av herrekiperingarna, så att jag kunde skydda mitt nu nästan helt hårlösa huvud, sedan min gamla fina Panamahatt upplösts i sina beståndsdelar. Att man ska vattenspraya sådana hattar visste jag förstås, men har helt försummat det. Sittning på café där en förtjusande ettåring ville samtala med mig och presentera sin mamma. Det är fantastiskt att möta så små barn som alldeles oblygt kastar sig ut i människohavet. Centrum lystes upp av magnifika körer och storband. Inte en enda dunkande rockmusiker i sikte. Bara fin och vacker musik på den årliga, internationella musikfestivalen. Att lilla Hörby hade ett jazzstorband av den kalibern visste jag inte. Nu vet jag.

Söndagen blev också några timmar i centrum, med cafésittning. Därefter en tur till Åhus där Astrid premiärbadade i ett kallt hav. Jag höll mig på torra land. Det var inte svårt alls.

Jag går in i den nya veckan med sju nya kapitelrubriker till Malmöboken. Hoppas orka skriva dem nu. Har haft ett tråkigt avbrott i arbetet när noll inspiration och lust lett till noll ord skrivna. Sakta tar vi oss fram fyra vanliga vardagar för att sedan fira midsommarafton med de familjemedlemmar som delar traditionen sedan länge. Vad vi annars bjuds denna nya vecka är ett oskrivet blad. Den gångna slutade med fyra skjutna på min födelseadress Rasmusgatan på Sevedsplan och en mördad person på Möllevången. Malmös kulturella rikedom blir en allt blodigare affär. Polisen talar om ökad temperatur på både Rosengård och Sevedsplan. De ligger som alltid långt efter de skjutglada gangstrarna.

***

Jag ska framöver bjuda er på några visdomsord från Theodor W. Adornos Minima Moralia, eftersom det är ett verk som betytt mer än de flesta för mig. Sedan 1991 har jag läst den åtskilliga gånger. Denna måndag börjar jag med följande Adorno-ord:
"Ödeläggelsen av de europeiska städerna verkställer bara, på samma sätt som arbets- och koncentrationslägren, den dom som den inneboende tekniska utvecklingen för längesen fällt över fenomenet hus. Idag blir de tillverkade för att kastas som tomma konservburkar."

söndag 14 juni 2015

Sju bannlysta författare i enpartistaten Polen

Helena Mniszkówna
Idag är det söndag. Om värme och sol driver oss utomhus kan vi alltid spara det digitalt läsvärda till ett annat tillfälle. Om regnen ankommit har vi dem tillgängliga med en gång. Söndagens bloggtext länkar er enkelt och snabbt till en sida som berättar om sju bannlysta författare i det av kommunistpartiet styrda Polen.

De sju är: Helena Mniszkówna, Zofia Kossak-Szcucka, Stefan "Wiech" Wiechecki, Tadeusz Dołęga-Mostowicz, Halina Borowikowa, Stanislaw Jerzy Lec och Czesław Miłosz.

Stefan "Wiech" Wiechecki samtalar med kusken.


lördag 13 juni 2015

Att hålla sig utomhus och avstå statstelevisionen

Foto: Astrid Nydahl























Fjäsket för kungahuset äcklar mig. På samma sätt som själva den ärvda makten och rikedomen alltid äcklar mig. Jag såg att Ulf Lundell kanske satte ord på både äcklet och vreden den rojalistiska renässansen skapar:
Jag ser Rapport som har inslag där man tror att dom ska ruska om mediebevakningen lite, men nej, det blir samma djävla knäfall även när dom ska ifrågasätta medias fursteslickande. Som sagt: Hur modernare var vi inte på 60-70-talen, och då tänker jag inte alls på maoism eller den galna vänstern, jag tänker på oss som folk i nationen Sverige. Varför har vi blivit såna här pantskallar? Eller, hur många därute är det, egentligen, som bryr sina stackars hjärtan, själar och hjärnor om det här ”prinsbröllopet”. Den är väl ungefär bara Croneman i DN som har talat rejält klarspråk. Rapport Kultur väljer att intervjua Svensk Gamtidnings chefsred som är väldigt nära orgasmen, en psykolog som kallar kungahuskritiker i dessa dagar för ”partycrashers” och så gulliga von Sydow, jag menar, vad är det här för skit? Var är Strindberg? Var är vi alla?
Detta spektakel försänker landet i ren dumhet. Dumheten äter svensken med både sked och hjärna när den sipprar ut ur statstelevisionens rutor. Och varje tidning, varje löpsedel handlar om ett kungabarn som ska ingå äktenskap. Kungahusens tid borde sedan länge vara förbi. Varje eftergift göder fjäsk, underdånighet och dumhet. En frisk nation skulle aldrig tillåta sig detta. Men Sverige gör. Dag ut och dag in.

Hela förmiddagen har jag hållit mig utomhus. Lyssnat till ett par av de riktigt duktiga storbanden som spelar i stadens centrum idag, liksom en rysk ungdomskör. En sådan festival - årligen återkommande - ger äkta glädje och gemenskap. Eftermiddagens fisk ska göras i ordning och sedan blir det havet. Trevlig helg önskar jag er alla.


Sommarrean snart slut, fem dagar återstår

SOMMARREA PÅ EN HANDFULL BÖCKER

Även om det ibland ter sig otroligt så går vi mot sommarens lätta och lediga dagar. Sommar är för mig synonymt med läsning. Både inomhus och utomhus kan man njuta av läsandet. Jag presenterar härmed min sommarrea som pågår fram till den 17 juni.

Samtliga böcker nedan säljs för 50:- styck. Enhetsportot för alla beställningar är 29:- och den som köper böcker för mer än 300:- slipper portokostnaden helt. Beställ med en rad till mig på adress thomas.nydahl@gmail.com

Alltså: 50:- styck för följande böcker:

Politiska geografier från Bonn, Amsterdam, London,
Tripoli, Benghazi och Szcecin. Samtal om liv och litteratur
med tre danska författare.



Inre frihet är en dagboksliknande samling texter om
högt och lågt. Inspirerad av portugisen Miguel Torgas
bok med samma namn. Inre frihet utkom i skarven mellan 2007 och 2008. Jag vill lyfta fram den som ett exempel på litteratur jag helst skriver. Den är förankrad i vardagen men ger sig iväg ut i politikens, litteraturens, musikens och filosofins trakter. Drömlandskap blandas med hårdfakta. Skönhetsupplevelser med erotik. Den ensamma människan träder fram i kött och blod. Som alltid ingår hon i ett sammanhang, en familj eller en krets av själsfränder. 
I den kretsen kan Bach och Montaigne samverka. Nuet sträcker sig lika långt framåt som bakåt.


Stormar och vilopunkter innehåller bland annat det
stora reportaget Tortyr i sommarlandet Sverige om ett 
grovt brott i Kristianstad, samt
essäer om H.C. Andersen, Amos Oz, Pentti Saarikoski
och en rad andra, samt texter om islamism och terror.


Den tysta zonen är min första bok på temat tystnad och frihet 
från konsumtionskulturens oljud och kränkningar.


Förensligandet är en uppföljare på samma
tema som Den tysta zonen.


Ett mindre urval av mina dikter på nio språk: svenska, danska, engelska, albanska, vitryska, franska, portugisiska, ungerska och polska. 
Bland översättarna finns några av språkens främsta diktare. 

En bok om det som kallades "den arabiska våren" och
de omfattande övergreppen och inbördeskrigen i
dess spår. Också en bok om islams anspråk i vår del av världen,
där allt större hänsyn tas till imamerna och deras
maktutövning. Lars Vilks skrev om boken:

”Vad som håller samman texterna är hans islamkritik. Nydahl har fått känna av följderna av att en sådan kritik mycket lätt övergår i uttalade misstankar om främlingsfientlighet. Författaren insisterar heroiskt på att det utan vidare skall vara motiverat och legitimt att bedriva religionskritik. Och hans ”fall” är komplicerat eftersom han vägrar att ingå i några bestämda sammanhang. Vad som har blivit följden av detta kan nog sammanfattas med ”Alle gegen Nydahl”, solitären som, ständigt skrivande, blir en obekväm röst. Nå, i vår tid, löser man sådana problem med ett enkelt alexanderhugg och alltså Nydahl ut i kylan. Naturligtvis hjälper det inte att han i sin nya bok förklarar sig, diskuterar definitioner av t ex fascism och rasism. Visserligen ger han sin röst åt en egentligen inte särskilt uppseendeväckande ståndpunkt: Islam har inte moderniserats och blir därför en form av ideologi som bör analyseras med omsorg, både vad gäller dess teser och dess konkreta framfart.”
 

Innehåller bland annat den längre texten Den sällsamma resan
mellan Tel Aviv och Ramallah, samt anteckningar från
Libyenkriget 2011.

Två av texterna – de två långa – handlar om den israeliska och arabiska miljö jag rest i och berättar om politiska, religiösa och kulturella processer inom länderna och mellan dem. Den första texten, geografiskt placerad i Israel och på Västbanken, skrevs till stor del under Gazakriget men rör sig både långt bakåt och framåt i tiden. Den andra är en utvidgad dagbok från den så kallade ”arabiska våren” utifrån det libyska exemplet, och spänner i tid från de första dagarnas protester i Benghazi, över NATO-ingripandet, fram till mordet på Kaddafi i Sirte. 


Essäer om allt från de tyska skyttegravarnas ideologer på 1930- och 1940-talen, till en samling författarporträtt från andra sidan Berlinmuren. Essän Det totalitäras frestelse handlar bl.a. om E.M. Cioran. På temat psykisk svaghet och sjukdom diskuteras bland annat en vägran att vara en perfekt människa.



fredag 12 juni 2015

Alfons (skulle ha blivit) 13 år idag

Idag skulle han ha blivit tonåring, Alfons. Mitt barnbarn Alfons fattas i familjen sedan neuroblastomen tog honom. Våra tankar går idag till hans föräldrar och tre fantastiska systrar, som alla håller minnet av Alfons levande.

Det jag ger honom är oftast en dikt. Idag på trettonårsdagen denna:

 Salvatore Quasimodo

Och plötsligt är det afton

Var och en står ensam på jordens hjärta
genomborrad av  en solstråle -
och plötsligt är det afton.


(tolkning: Arne Lundgren)


torsdag 11 juni 2015

Vad är framtiden och i vilka perspektiv

Birmingham runt år 1900.
Under de år jag ägnade mig åt Birmingham och Black Country slogs jag ofta av vilken kort epok allt det som handlade om industrialismens framväxt och modernitetens övertagande egentligen utgjorde. I en människas liv är det förstås lång tid. 250 år? Kanske något sådant. Men om man ser det i ett helt annat perspektiv så är det mest en flugskit i historieböckerna.

De bilder jag botaniserat i visar förstås ett annat folk. Det som senare skulle bli en oändligt svårbegriplig blandning av Asien, Afrika och Europa i samma stad hade man förstås inte med den tidens perspektiv ens kunnat ana. Fattigdomen kan man nästan ta på om man betraktar en bild av industrialismens barn på en bakgård i Birmingham. De är oändligt fattiga. Smutsen har bildat ett eget lager ovanpå hud och kläder.

När jag idag böjde mig ner över en av tiggarkvinnorna och gav henne en slant - ja, det är det gnagande samvetet, oförmågan att vända bort blicken eller att politiskt motivera - såg jag just ett sådant barn. Här är fattigdomen så djupgående att den faktiskt har hållit kvar människor i okunskap och ett liv bortom varje form av värdighet. Allt jag läser i ämnet säger mig att de flesta av dessa tiggare är analfabeter. Som barnen i Birminghams tidiga industrikvarter.

Vad har hänt sedan dess, vad är vår framtid sedd med deras ögon? Jag ser ut över Europa. Jag läser det mesta jag kommer över. Ingenstans, inte ens i informationsbladet vi fick från försvarsmakten i brevlådan idag, ser jag några ljusa tecken. Den rikedom som finns fördelas mellan redan rika och deras politiska instrumentmakare. Den politiska klassen växer sig inte bara större, den tillskansar sig också rikedomar bortom all rimlighet. Och parallellt med det skeendet ser vi fattigdomen, nöden, hemlösheten, vilsevandringen tillta... Jag finner varken ord eller metod att hantera det.

I förra bloggposten finns en länk till Ervin Rosenbergs artikel i Svenskan idag. Den handlar om situationen i Ungern. Av den kan man möjligen lära att de politiska frasmakarnas löften inte är att lita på och att vägen de väljer varken är framkomlig eller leder till något bättre.