onsdag 17 juni 2015

Ungerska muren, skrivandet, hemorten och friheten

Foto: Astrid Nydahl
Adorno upptar fortsatt mina tankar. Ur hans Minima Moralia (översättning av Lars Bjurman) plockar jag idag bara en liten bit ur ett längre avsnitt:
"För den som inte längre har någon hemort blir kanske själva skrivandet ett boende. Och då producerar han, liksom en gång i familjen, oundvikligen också avfall och skräp."
Hemorten är grunden för allt. Denna sommar har jag tänkt försöka ta mig till några platser i Malmö med buss för att betrakta dem som just det förflutnas hemorter. Det är ett vanskligt företag. Antingen slungas man tillbaka ner i de tjocka lagren av minnen eller så står man kall och likgiltig inför det man ser. Rasmusgatan vågar jag inte ens besöka. Där jag levde mina första sex år på jorden var den gatan en trygg hemort, idag är den en av Malmös farligaste. Med sommarkortet för buss och tåg skulle de kanske vara möjligt att se Lorensborg och Gamla väster. Om det genomförs borde det ge nytt syre till arbetet med min Malmöbok.

***

På tal om hemort noterar jag att Ungern ska bygga en mur vid gränsen mot Serbien. Det är en ödets ironi att just Ungern gör det, eftersom landet ofta var den enda seriösa och möjliga flyktvägen ut ur Sovjetväldet för människor som tröttnat på förtrycket. Från Ungern tog de sig, via livsfarliga övergångar, till Österrike där de kunde få skydd och möjligheter till ett liv i frihet. Då flydde människor ut ur Ungern, oavsett om de kom från Polen eller Rumänien. Idag försöker människor ta sig via Serbien och Kosova in i Ungern för att sedan resa vidare mot säkra asylländer som Sverige. De flesta gör just det. Ytterst få stannar i Ungern. Ska således också vi bygga en mur?

I vår närmast bakomliggande tid är det väl bara Israel som satsat på ett murprojekt. Jag har hela tiden känt ett starkt obehag inför den politiken, men förstår ju att det minskat antalet palestinska mordkommandon inne i Israel. Men man måste också dra sig till minnes Nordkoreanska murexperiment, som både låser människor inne och underlättar för den repressiva apparaten. Den ungerska planen ter sig därför mindre attraktiv.

Hur möta den stora flyktingvågen då? Jag tvivlar allt mer på att det finns en framkomlig EU-väg till lösningar. Vi kan bara helt stilla jämföra Sverige och Finland för konkreta besked.

Ungern har idag säkra anhängare hos högerkretsar som närmar sig det identitära. Det är ingen tillfällighet. Ungern har också allt mer närmat sig Putin-kretsen. Och jag antar att det stämmer väl överens med den ideologiska riktning som skissar på en framtida union mellan Europa och Ryssland. Å andra sidan tycker jag att den typen av "visioner" har en fördel i att de är så förbaskat lätta att vända sig bort ifrån. Vem vill leva under Moskvas järnhand? Möjligen den nya tidens "nationalister" som med sina identitära ideal, via Dugin tycker sig ha funnit Kamrat nummer ett i Putins Ryssland. Väl medveten om att vad jag skrev i samband med min bok Identitärt vill jag ändå ta tillfället i akt att påpeka att inget av det - särskilt inte Duginvägen till Putins terror - har någon sympati från mig. Rakt tvärtom. Och vem vill producera skräp och rövslickeri av politiska skäl?





Badbryggan, branden och Adornos ord

Åhusbryggan tisdag. Foto: Astrid Nydahl























När yngsta systern igår var på sjukhuset hade vi hand om de två andra. Vi tog oss bland annat till Åhusbryggan där flickorna köpte glass. Det var väldigt öde, för vinden mellan solstrålarna var inte särskilt varm.

Från bryggan kunde vi se hur branden på bilskroten tog fart och färgade himlen svart. Vi trodde det brann i småhusbebyggelsen i Åhus och fyra tonårsflickor var angelägna om att ringa brandkåren. När vi körde hem kunde vi konstatera att det var lastbilsskroten i Gälltofta som brann med tjock svart rök.

Dagen avsnitt ur Theodor W. Adornos Minima Moralia kommer här:
"Tanken att livet efter det här kriget skulle kunna återgå till 'normala' banor eller rentav kulturen kunna 'återuppbyggas' - som om inte en återuppbyggd kultur i sig vore oförenlig med begreppet - är idiotisk. Miljoner judar har mördats, och det skall nu ses som ett mellanspel och inte som den fullbordade katastrofen. Vad begär den här kulturen egentligen därutöver? Och även om lika många fått en frist: är det rimligt att föreställa sig att det som har hänt i Europa inte får några följder, att kvantiteten av offer inte kommer att slå över i en ny kvalitet, barbari, i samhället i samhället som helhet? Så länge spelet går vidare drag för drag är katastrofen bestående."

tisdag 16 juni 2015

Fritid, projekt, sysselsättningar

Foto: Astrid Nydahl
Tisdagens text ur Theodor W. Adornos Minima Moralia (översättning av Lars Bjurman) får stå som en möjlighet till eftertanke, just nu när skolorna har sommarlov och de rastlöshetens tecken han talar om ger sig till känna kanske mer än annars. Låt mig bara påminna om att bokens underrubrik är: Reflexioner ur det stympade livet.
"Alla måste ha något för sig. Fritiden ropar på att bli urkramad till sista droppen. Den ska planeras, användas till diverse projekt, fyllas med besök på alla möjliga tillställningar eller om inte annat med möjligast snabba förflyttningar. Detta kastar sin skugga över det intellektuella arbetet. Det stökas undan med dåligt samvete, som vore tiden stulen från andra och viktigare, om än helt imaginära sysselsättningar."
Under måndagen var vi i centrum igen. Ett par ärenden skulle göras. Och på kuppen träffade jag en fin f.d. kollega från åren som frilansande kulturjournalist och kritiker. Han har, som jag själv, lämnat det sjunkande medieskeppet och försörjer sig nu inom vården. Väldigt få barn på stan. Ingen sommarlovshysteri. Kanske de också denna dag sökt sig till kusten. Cafésittningen lika behaglig som alltid. Går under tisdagen små sträckor vid Åhuskusten. Vilar med jämna mellanrum. Börjar dagen med att ta hand om två barnbarn. Allt kommer att bli bra.


måndag 15 juni 2015

Gången helg och ny vecka

Foto: Astrid Nydahl



















Den gångna helgen har varit som en lång middags- och fikasittning. I fredags var vi inbjudna till våra husvärdar på en ytterst välsmakande fiskmiddag med gott vitt vin. Långa samtal om livets förgänglighet, minnen från före vår tid och berättelsen om byn och dess människor.

Lördagen blev en sommardag man sent glömmer med värme och glädje. Tack och lov hittade jag en ny vit Stetsonhatt i en av herrekiperingarna, så att jag kunde skydda mitt nu nästan helt hårlösa huvud, sedan min gamla fina Panamahatt upplösts i sina beståndsdelar. Att man ska vattenspraya sådana hattar visste jag förstås, men har helt försummat det. Sittning på café där en förtjusande ettåring ville samtala med mig och presentera sin mamma. Det är fantastiskt att möta så små barn som alldeles oblygt kastar sig ut i människohavet. Centrum lystes upp av magnifika körer och storband. Inte en enda dunkande rockmusiker i sikte. Bara fin och vacker musik på den årliga, internationella musikfestivalen. Att lilla Hörby hade ett jazzstorband av den kalibern visste jag inte. Nu vet jag.

Söndagen blev också några timmar i centrum, med cafésittning. Därefter en tur till Åhus där Astrid premiärbadade i ett kallt hav. Jag höll mig på torra land. Det var inte svårt alls.

Jag går in i den nya veckan med sju nya kapitelrubriker till Malmöboken. Hoppas orka skriva dem nu. Har haft ett tråkigt avbrott i arbetet när noll inspiration och lust lett till noll ord skrivna. Sakta tar vi oss fram fyra vanliga vardagar för att sedan fira midsommarafton med de familjemedlemmar som delar traditionen sedan länge. Vad vi annars bjuds denna nya vecka är ett oskrivet blad. Den gångna slutade med fyra skjutna på min födelseadress Rasmusgatan på Sevedsplan och en mördad person på Möllevången. Malmös kulturella rikedom blir en allt blodigare affär. Polisen talar om ökad temperatur på både Rosengård och Sevedsplan. De ligger som alltid långt efter de skjutglada gangstrarna.

***

Jag ska framöver bjuda er på några visdomsord från Theodor W. Adornos Minima Moralia, eftersom det är ett verk som betytt mer än de flesta för mig. Sedan 1991 har jag läst den åtskilliga gånger. Denna måndag börjar jag med följande Adorno-ord:
"Ödeläggelsen av de europeiska städerna verkställer bara, på samma sätt som arbets- och koncentrationslägren, den dom som den inneboende tekniska utvecklingen för längesen fällt över fenomenet hus. Idag blir de tillverkade för att kastas som tomma konservburkar."

söndag 14 juni 2015

Sju bannlysta författare i enpartistaten Polen

Helena Mniszkówna
Idag är det söndag. Om värme och sol driver oss utomhus kan vi alltid spara det digitalt läsvärda till ett annat tillfälle. Om regnen ankommit har vi dem tillgängliga med en gång. Söndagens bloggtext länkar er enkelt och snabbt till en sida som berättar om sju bannlysta författare i det av kommunistpartiet styrda Polen.

De sju är: Helena Mniszkówna, Zofia Kossak-Szcucka, Stefan "Wiech" Wiechecki, Tadeusz Dołęga-Mostowicz, Halina Borowikowa, Stanislaw Jerzy Lec och Czesław Miłosz.

Stefan "Wiech" Wiechecki samtalar med kusken.


lördag 13 juni 2015

Att hålla sig utomhus och avstå statstelevisionen

Foto: Astrid Nydahl























Fjäsket för kungahuset äcklar mig. På samma sätt som själva den ärvda makten och rikedomen alltid äcklar mig. Jag såg att Ulf Lundell kanske satte ord på både äcklet och vreden den rojalistiska renässansen skapar:
Jag ser Rapport som har inslag där man tror att dom ska ruska om mediebevakningen lite, men nej, det blir samma djävla knäfall även när dom ska ifrågasätta medias fursteslickande. Som sagt: Hur modernare var vi inte på 60-70-talen, och då tänker jag inte alls på maoism eller den galna vänstern, jag tänker på oss som folk i nationen Sverige. Varför har vi blivit såna här pantskallar? Eller, hur många därute är det, egentligen, som bryr sina stackars hjärtan, själar och hjärnor om det här ”prinsbröllopet”. Den är väl ungefär bara Croneman i DN som har talat rejält klarspråk. Rapport Kultur väljer att intervjua Svensk Gamtidnings chefsred som är väldigt nära orgasmen, en psykolog som kallar kungahuskritiker i dessa dagar för ”partycrashers” och så gulliga von Sydow, jag menar, vad är det här för skit? Var är Strindberg? Var är vi alla?
Detta spektakel försänker landet i ren dumhet. Dumheten äter svensken med både sked och hjärna när den sipprar ut ur statstelevisionens rutor. Och varje tidning, varje löpsedel handlar om ett kungabarn som ska ingå äktenskap. Kungahusens tid borde sedan länge vara förbi. Varje eftergift göder fjäsk, underdånighet och dumhet. En frisk nation skulle aldrig tillåta sig detta. Men Sverige gör. Dag ut och dag in.

Hela förmiddagen har jag hållit mig utomhus. Lyssnat till ett par av de riktigt duktiga storbanden som spelar i stadens centrum idag, liksom en rysk ungdomskör. En sådan festival - årligen återkommande - ger äkta glädje och gemenskap. Eftermiddagens fisk ska göras i ordning och sedan blir det havet. Trevlig helg önskar jag er alla.


Sommarrean snart slut, fem dagar återstår

SOMMARREA PÅ EN HANDFULL BÖCKER

Även om det ibland ter sig otroligt så går vi mot sommarens lätta och lediga dagar. Sommar är för mig synonymt med läsning. Både inomhus och utomhus kan man njuta av läsandet. Jag presenterar härmed min sommarrea som pågår fram till den 17 juni.

Samtliga böcker nedan säljs för 50:- styck. Enhetsportot för alla beställningar är 29:- och den som köper böcker för mer än 300:- slipper portokostnaden helt. Beställ med en rad till mig på adress thomas.nydahl@gmail.com

Alltså: 50:- styck för följande böcker:

Politiska geografier från Bonn, Amsterdam, London,
Tripoli, Benghazi och Szcecin. Samtal om liv och litteratur
med tre danska författare.



Inre frihet är en dagboksliknande samling texter om
högt och lågt. Inspirerad av portugisen Miguel Torgas
bok med samma namn. Inre frihet utkom i skarven mellan 2007 och 2008. Jag vill lyfta fram den som ett exempel på litteratur jag helst skriver. Den är förankrad i vardagen men ger sig iväg ut i politikens, litteraturens, musikens och filosofins trakter. Drömlandskap blandas med hårdfakta. Skönhetsupplevelser med erotik. Den ensamma människan träder fram i kött och blod. Som alltid ingår hon i ett sammanhang, en familj eller en krets av själsfränder. 
I den kretsen kan Bach och Montaigne samverka. Nuet sträcker sig lika långt framåt som bakåt.


Stormar och vilopunkter innehåller bland annat det
stora reportaget Tortyr i sommarlandet Sverige om ett 
grovt brott i Kristianstad, samt
essäer om H.C. Andersen, Amos Oz, Pentti Saarikoski
och en rad andra, samt texter om islamism och terror.


Den tysta zonen är min första bok på temat tystnad och frihet 
från konsumtionskulturens oljud och kränkningar.


Förensligandet är en uppföljare på samma
tema som Den tysta zonen.


Ett mindre urval av mina dikter på nio språk: svenska, danska, engelska, albanska, vitryska, franska, portugisiska, ungerska och polska. 
Bland översättarna finns några av språkens främsta diktare. 

En bok om det som kallades "den arabiska våren" och
de omfattande övergreppen och inbördeskrigen i
dess spår. Också en bok om islams anspråk i vår del av världen,
där allt större hänsyn tas till imamerna och deras
maktutövning. Lars Vilks skrev om boken:

”Vad som håller samman texterna är hans islamkritik. Nydahl har fått känna av följderna av att en sådan kritik mycket lätt övergår i uttalade misstankar om främlingsfientlighet. Författaren insisterar heroiskt på att det utan vidare skall vara motiverat och legitimt att bedriva religionskritik. Och hans ”fall” är komplicerat eftersom han vägrar att ingå i några bestämda sammanhang. Vad som har blivit följden av detta kan nog sammanfattas med ”Alle gegen Nydahl”, solitären som, ständigt skrivande, blir en obekväm röst. Nå, i vår tid, löser man sådana problem med ett enkelt alexanderhugg och alltså Nydahl ut i kylan. Naturligtvis hjälper det inte att han i sin nya bok förklarar sig, diskuterar definitioner av t ex fascism och rasism. Visserligen ger han sin röst åt en egentligen inte särskilt uppseendeväckande ståndpunkt: Islam har inte moderniserats och blir därför en form av ideologi som bör analyseras med omsorg, både vad gäller dess teser och dess konkreta framfart.”
 

Innehåller bland annat den längre texten Den sällsamma resan
mellan Tel Aviv och Ramallah, samt anteckningar från
Libyenkriget 2011.

Två av texterna – de två långa – handlar om den israeliska och arabiska miljö jag rest i och berättar om politiska, religiösa och kulturella processer inom länderna och mellan dem. Den första texten, geografiskt placerad i Israel och på Västbanken, skrevs till stor del under Gazakriget men rör sig både långt bakåt och framåt i tiden. Den andra är en utvidgad dagbok från den så kallade ”arabiska våren” utifrån det libyska exemplet, och spänner i tid från de första dagarnas protester i Benghazi, över NATO-ingripandet, fram till mordet på Kaddafi i Sirte. 


Essäer om allt från de tyska skyttegravarnas ideologer på 1930- och 1940-talen, till en samling författarporträtt från andra sidan Berlinmuren. Essän Det totalitäras frestelse handlar bl.a. om E.M. Cioran. På temat psykisk svaghet och sjukdom diskuteras bland annat en vägran att vara en perfekt människa.



fredag 12 juni 2015

Alfons (skulle ha blivit) 13 år idag

Idag skulle han ha blivit tonåring, Alfons. Mitt barnbarn Alfons fattas i familjen sedan neuroblastomen tog honom. Våra tankar går idag till hans föräldrar och tre fantastiska systrar, som alla håller minnet av Alfons levande.

Det jag ger honom är oftast en dikt. Idag på trettonårsdagen denna:

 Salvatore Quasimodo

Och plötsligt är det afton

Var och en står ensam på jordens hjärta
genomborrad av  en solstråle -
och plötsligt är det afton.


(tolkning: Arne Lundgren)


torsdag 11 juni 2015

Vad är framtiden och i vilka perspektiv

Birmingham runt år 1900.
Under de år jag ägnade mig åt Birmingham och Black Country slogs jag ofta av vilken kort epok allt det som handlade om industrialismens framväxt och modernitetens övertagande egentligen utgjorde. I en människas liv är det förstås lång tid. 250 år? Kanske något sådant. Men om man ser det i ett helt annat perspektiv så är det mest en flugskit i historieböckerna.

De bilder jag botaniserat i visar förstås ett annat folk. Det som senare skulle bli en oändligt svårbegriplig blandning av Asien, Afrika och Europa i samma stad hade man förstås inte med den tidens perspektiv ens kunnat ana. Fattigdomen kan man nästan ta på om man betraktar en bild av industrialismens barn på en bakgård i Birmingham. De är oändligt fattiga. Smutsen har bildat ett eget lager ovanpå hud och kläder.

När jag idag böjde mig ner över en av tiggarkvinnorna och gav henne en slant - ja, det är det gnagande samvetet, oförmågan att vända bort blicken eller att politiskt motivera - såg jag just ett sådant barn. Här är fattigdomen så djupgående att den faktiskt har hållit kvar människor i okunskap och ett liv bortom varje form av värdighet. Allt jag läser i ämnet säger mig att de flesta av dessa tiggare är analfabeter. Som barnen i Birminghams tidiga industrikvarter.

Vad har hänt sedan dess, vad är vår framtid sedd med deras ögon? Jag ser ut över Europa. Jag läser det mesta jag kommer över. Ingenstans, inte ens i informationsbladet vi fick från försvarsmakten i brevlådan idag, ser jag några ljusa tecken. Den rikedom som finns fördelas mellan redan rika och deras politiska instrumentmakare. Den politiska klassen växer sig inte bara större, den tillskansar sig också rikedomar bortom all rimlighet. Och parallellt med det skeendet ser vi fattigdomen, nöden, hemlösheten, vilsevandringen tillta... Jag finner varken ord eller metod att hantera det.

I förra bloggposten finns en länk till Ervin Rosenbergs artikel i Svenskan idag. Den handlar om situationen i Ungern. Av den kan man möjligen lära att de politiska frasmakarnas löften inte är att lita på och att vägen de väljer varken är framkomlig eller leder till något bättre.


onsdag 10 juni 2015

Höger, vänster och hönster

Foto: Astrid Nydahl
För sju år sedan fick jag en mycket intressant bok av min vän Ervin. Den heter Vänster och höger. Essä om en politisk distinktion och är skriven av Norberto Bobbio.

Nu tar jag fram den igen. Väldigt mycket har hänt dessa sju år. Både i Sverige och i Europa i stort. Bobbio var en mycket respekterad italiensk intellektuell, född 1909. Han dog 2004. Jag ser att boken är i högsta grad relevant för situationen idag, som i allt högre grad präglas av olika typer av rörelser och partier som utifrån olika aspekter angriper den rådande ordningen. Vi ser både vad man skulle ha kunnat kalla vänster- och högerrörelser. De grekiska och ungerska exemplen är kanske de tydligaste, men samma mönster ser man också i andra länder, inte minst i vårt eget.

Jobbik jobbar på gatan.
Hur avgöra vad som är vänster, vad som är höger och vad som blott är hönster? Jag tror inte att begreppen fungerar särskilt bra längre. Bobbio skriver att dessa antitetiska termer i mer än två århundraden har använts för att beteckna olika ideologiska inriktningar och visat hur tankens och den politiska handlingens konfliktfyllda värld kan beskrivas. Han kallar begreppen för "de stora dikotomierna". Varför är det så att alltfler vill skrota vänster- och högerbegreppen? Bobbio skriver:
"Grunden för och ursprunget till de första misstankarna om att distinktionen har försvunnit, eller åtminstone att dess deskriptiva förmåga har avtagit, skulle vara ideologiernas så kallade kris."
Bobbio godtar inte det. Han säger att "ideologiernas träd alltid är grönt". Han understryker att begreppen i själva verket markerar olika grupp- och klassintressen och att den inriktning man vill ge ett samhälle fäller avgörandet för huruvida man betraktar en vänster- eller en högergruppering.

Jag hade kunnat resonera länge kring dessa frågor. Jag betraktar dem i vissa avseenden som avgörande. Men då hönster-begreppet blivit så väsentligt menar jag att det kanske är viktigare idag att peka på hur de olika skolorna glider in i varandra, och hur det mesta i den politiska offentligheten tenderar att bli socialliberalt - i bästa fall. Det mesta som svensk socialdemokrati idag står för är hur som helst mycket svårt att betrakta som vänster. I samma mening är den gamla svenska högern idag förvandlad till en ny typ av socialdemokrati. Vänstern och högern har smält samma till ett hönster. Till synes är den oförmögen att hantera både de akuta, konkreta samhällsproblemen och därtill saknar den varje form av strategi för framtiden. Den som lyssnade till talen på den senaste socialdemokratiska partikongressen måste ha gråtit sig trött av alla de tomma fraserna, de till intet förpliktande utfästelserna ("De tomma fabrikslokalerna ska fyllas igen" hette det, liksom frasen "Vi ska bli bäst i världen" ekade så ofta att den tycktes mig vara en sandlåderitual).

De grupperingar som kallar sig nationellt sinnade eller rentav "regimkritiker" har hittills inte haft annat att erbjuda än en kompott av folkhemsretorik hämtad ur 1940-talets socialdemokrati och nya, till en början radikala och senare alltmer dämpade synpunkter på invandringen från muslimska länder. I delar av denna rörelse, till exempel bland de aktivister som uteslöts ur SD, såg vi den strömning som vill en euro-asiatisk union, där "Europa" (vad nu det är i detta sammanhang) och Ryssland skulle bli en stor och stark motvikt till USA. Denna strömning finns inte minst i identitära kretsar - ämnet har jag berört i min bok Identitärt - men tycks också finnas bland andra "nationellt sinnade", som Nordisk Ungdom.

Svensk riksdagspolitik illustrerad av Miljöpartiets Åsa Romson som vägrar ta SD-ordförandens hand. Hon råkar vara vårt lands vice statsminister och följer inte riksdagens vedertagna regler och traditioner. Också här läggs grunden för framtidens våldsamma konfrontationer.
Utanför Sverige ser vi allt fler gaturörelser. De är militanta både i sin retorik och i sitt uppförande. Deras motsvarighet här hemma, Svenskarnas parti, har insett fakta och avskaffat sig själva. Kvar har vi en gammal kärna av nationalsocialister. Dessa skulle inte tas på minsta allvar om inte mainstream-tidningar som Dagens Nyheter och så kallat "alternativa medier" som Nya Tider gav dem uppmärksamhet. Så ser mediaspelet ut. Det vet man om man levt ett långt yrkesliv i mediernas värld. Icke desto mindre är det bedrövligt, på en nivå som inte skulle ha funnits utanför politikens värld.

AFA jobbar alltid på gatan.
Vad har vi på vänsterkanten? Vi har populister och frasmakare av typen "Vi betalar inte!" (Dario Fo) i Grekland i form av Syriza, vi har förtvivlans människomassor som stormar fram i södra Italien där båtflyktingarna anländer. Vi har olika typer av islamkritiska partier, i Holland, Tyskland och andra europeiska länder, partier som är enfrågerörelser i den meningen att de, som Geert Wilders, helst diskuterar islam och islamism. Sverigedemokraterna här hemma talar alltmer sällan om den saken och tycks helt inriktade på andra politiska spörsmål utifrån vilka de tror sig kunna skapa en koalition vid nästa riksdagsval. Vi har i många europeiska länder "antifascistiska" rörelser som gärna och ofta deltar i gatuslagsmål och våld mot enskilda politiker. Jag är inte den förste som säger att deras metoder är mycket lika den traditionella fascismens. Trots detta vill jag understryka att det alltid finns en viktig skillnad mellan parlamentariska grupperingar och de våldsamma gaturörelserna.

Men på det stora hela har jag svårt att se skillnad på vänster och höger idag. Verklig skillnad i program, arbetsmetoder, konkreta kortsiktiga lösningar och arbete i de parlamentariska församlingarna. Ändå misstänker jag att Bobbio hade rätt när han skrev att det är "en falsk föreställning" att tro att denna motsättning "inte längre existerar". Det kan den mycket väl göra. Så pass ödmjuk är jag, även om jag alltmer lutar åt hönster-konceptet. Men för att upptäcka motsättningen mellan vänster och höger krävs numera inte bara tillgång till konkreta partiprogram utan också rejäla förstoringsglas vid granskningen av texterna. Helt lätta är de inte att få syn på.

Ervin Rosenberg skriver för övrigt mycket intressant i Svenska Dagbladet idag (11/6) om situationen i Ungern:
"Motståndare till den nya regimen och oberoende politiska tänkare har försökt definiera Orbáns skapelse: autokrati, maffiastat och fascistoid mutation är några av de bestämningar som föreslagits för att beskriva det sätt på vilket dagens Ungern styrs. En sak kan med säkerhet konstateras: vad vi har framför oss är en styrelseform som ger sken av att vara en demokrati – den har ju inte avskaffat maktfördelningen, det finns politiska partier och parlament, politiska motståndare sätts inte i fängelse (även om försök har förekommit i den riktningen), det hålls val, åsikter framförs fritt och så vidare. I verklig­heten fungerar staten, förvaltningen, institutioner som i princip borde vara oberoende av den exekutiva makten och utöva kontroll över den, kulturlivet med mera efter den feodala självhärskarprincipen: allt bestäms av ett enda parti, i själva verket av en enda man."

Vänster och höger. Essä om en politisk distinktion (Atlas förlag, översättning av Ervin Rosenberg, introduktion av Anders Ehnmark).

Montaigne och fågelmatning





Jag började dagen ute vid Åhuskusten. Vid den fina sandstranden satte jag mig med Montaigne. Läste och kastade små brödbitar till de allra minsta.






















Montaigne skriver i tredje bandet av esssayerna (kapitel 9): "Det är de minsta och svagaste förtretligheterna som sticker mest." Så är det ju. Det är bara det att vi så olika bedömer vilka som är de minsta och svagaste i den kategorin. I fågelvärlden ser jag de små. I mitt eget livs förtretligheter tycks jag själv betrakta som stora, de som andra ser som små.






















Montaigne igen:
"... en svärm av små plågor skadar oss mer än en enda våldsam, hur stor den än är."

Eftersom jag fått någon sorts ryggskott vet jag hur jag ska kategorisera det. I omvärldens ögon är det en struntsak, men för mig är det just nu ett stort problem. Man får ju då gärna instämma i vad Montaigne skriver bara några rader längre fram: "Livet är en ömtålig sak, lätt att bringa i olag."

Samtliga bilder: Astrid Nydahl. Citaten från Montaigne är hämtade ur den senaste upplagan, översatt av Jan Stolpe och utgiven av Atlantis förlag.

Nya generationer vid Östersjön

Foto: Astrid Nydahl
Det vi ser nu ute i de små hamnarna vid Östersjön är hur de nya generationerna kommer fram. På en och samma plats såg vi dessa gäss med ungar...

Foto: Astrid Nydahl



Och ett av svanparen...

Foto: Astrid Nydahl
Och så förstås dessa änder...

Det är inget märkvärdigt, ty detta är en av livets lagar. Men det väcker ändå ett slags vårglädje i mig att se dem. Också i år.


tisdag 9 juni 2015

Essingeleden Never Sleeps. Abbekåsskånska och en utgrävning ner i 1600-talets stad



Jag lyssnar numera bara på klassiskt och jazz av det lågmälda slaget. Men när jag av en slump fick höra talas om denna ville jag så gärna spara den, om inte annat som en bloggpost. Alfs Abbekås-skånska kan man i mitt läge bara falla för. En text om sången hittade jag också.
Essingeleden Never Sleeps är uppföljaren till förra årets EP Blå Parkas Blos och är samtidigt en vägvisare inför Alfs kommande femte album på svenska. Den nya plattan beräknas komma ut i september. Flera av låtarna är under influens av beatnik och pratpopjazz. Med sig har Alf gästande jazzmusiker som till exempel Goran Kajfes på trumpet som medverkar på Blå Parkas Blos. Per "Ruskträsk" Johansson spelar tvärflöjt på låten Essingeleden Never Sleeps och videon är gjord av Alf själv. Den visar obetydliga platser som kommit att bli landmärken för personliga händelser och minnen och är inspelad i slutet av förra sommaren.
– Jag färdades under många år dagligen längs Essingeleden och det är fortfarande bland det första jag ser när jag drar upp rullgardinen varje morgon. Det blir lite mindre Falling Down om man tänker historier och levnadsöden istället för bara bilar och trafik, ett ständigt pågående, säger Alf till GAFFA.
***

Utgrävningen vid Heliga Trefaldighet, Kristianstad. Foto: Astrid Nydahl


Och här i stan gör man nu arkeologiska utgrävningar inför bygget av ett nytt församlingshem till Heliga Trefaldighetskyrkan, den fantastiska kyrkan som Christian IV lät uppföra. Den är värd en stunds läsning. Kyrkan står där som en påminnelse om att vi faktiskt var danskar en gång i tiden, vi skåningar (eller östdanskar som det hette). Man har funnit lämningarna av den första prästgården som alltså byggdes på 1620-talet. Och en rejäl bit kakel från en ugn, med krucifix och Jerusalemmålning intakta. En mycket stor brunn hittade man, men fyllde genast igen den p.g.a. rasrisken. Så det är spännande tider vi lever i också lokalt.

Detalj av utgrävningen. Foto: Astrid Nydahl



måndag 8 juni 2015

Tänka med utropstecken eller med en vag punkt

Foto: Astrid Nydahl
Min gamle vän och mentor Alvar Alsterdal (1926-1991) uppmanade mig att sluta använda utropstecken så frekvent. Använder man det för ofta börjar läsarna sakta förvandlas till levande utropstecken. Den människa som tänker med dem blir därmed också en mekanisk nickedocka. Använd punkt och bara i nödfall utropstecken.

Jag ser sedan länge att hela den digitala kommunikationen håller på att förvandlas i den riktningen. Det beror naturligtvis på fenomen som twitter - vars nytta jag fortfarande inte har begripit - som reducerar resonemang till påståenden och livshållningar blir förvandlade till korta, intensiva "närvaro"-rop. Kanske började det redan med Facebook och alla "gilla"-funktioner. Människan som robot, som knapptryckare.

Är bloggformen annorlunda? Ja, den kan vara det, den kan rentav vara en kulturtidskrift eller ett politiskt diskussionsforum. Rätt hanterad. Jag strävar efter att Occident ska vara en dagligen utkommande kulturtidskrift. Det är inte alltid jag hinner eller orkar bidra med det, så då blir det mer subjektiva dagbokstexter som idag. De må vara mig förlåtna. Rätt som det är dyker jag ner i idédebatt eller filosofihistoria som kanske finns till exempel i 1800-talets Tyskland och Frankrike, i 1900-talets "Östeuropa", inte sällan hämtad från länder som Österrike, Ungern, Tjeckien, Polen och Rumänien. Ibland hamnar jag i Portugal och på Balkan, regioner jag rört mig i sedan fyrtio år. Det är ju också där jag hämtar mig egen personliga näring, ur litteraturen och musiken inte minst.

Här ska du inte förvänta dig korta och tvärsäkra påståenden. Ingen propaganda. Ingen partiagitation. Men kanske en och annan anmärkning i kanten på samtidens politiska och kulturella haverier.






söndag 7 juni 2015

Gåvor ger inga rättigheter

Foto: Astrid Nydahl




















Inför tiggeriet som sprider sig och blir allt aggressivare, tänker jag ibland som Nietzsche: "Mot de förtroliga - Människor som skänker oss sitt fulla förtroende tror sig därmed ha rätt till vårt. Det är ett felslut: gåvor ger inga rättigheter." (ur Människor emellan i Mänskligt alltförmänskligt, översättning av Lars Bjurman). Med materiella gåvor är det ju som med förtroenden. De är inte alls menade att vara ömsesidiga. Och vad tiggeriet beträffar cementerar det de kvardröjande och djupa klassklyftorna i Europa, klyftor som vittnar om en skriande fattigdom och en misär som inte varit möjlig i vårt eget land på kanske hundra år. Som sagt: gåvor ger inga rättigheter! Gåvor förutsätter underdånighet, och den enda strategi som är användbar då är - just det: tiggeriet.


fredag 5 juni 2015

Tillbaka till Nietzsche i sommarvärmen

Foto: Astrid Nydahl
Idag bröt den igenom med full kraft, den svenska sommaren. Med bara en kortärmad skjorta satt jag ute i gömslet med kaffe och smörgås. Jag vandrade sakta, sakta utmed stranden, Östersjön glittrade i silver mot den molnfria himlen. Som om inte det var nog gick en segelbåt ut på havet, ljudlöst.

Jag läser varje natt nu. Läsningen mildrar sömnlösheten en liten aning. Och jag återvänder till Nietzsche, hans samlade verk (utgivet av Symposion) är en rik källa att ösa ur. Just den texten jag citerade i förra bloggposten fascinerar mig mycket. Det är ju där han också ger uttryck för sin beundran av det judiska folket, som han skriver bland annat följande om:
"...  deras dådkraft och högre intelligens, deras i en lång skola av lidande från generation till generation ackumulerade kapital av intellekt och vilja här måst göra sig gällande i en grad som väcker hat och avund, så att nästan alla nutida nationer - och desto mer nationellt dessa nu beter sig - hemfallit åt den litterära oarten att leda judarna till slaktbänken som syndabockar för alla möjliga och inre missförhållanden. Så snart det inte längre gäller konservering av nationer, utan fostran av en möjligast kraftfull europeisk blandras, är juden lika användbar och önskvärd som någon annan nationell relikt."
Foto: Astrid Nydahl
 Och så avslutade han det resonemanget med orden:
"... det är grymt att kräva att en jude skall utgöra ett undantag."
Han påpekade också att judarna haft "den värsta lidandehistorien av alla" och att vi borde förstå att det är just dem vi har att tacka för:
"... den ädlaste människan (Kristus), den renaste vise (Spinoza), den mäktigaste boken och den mest verkningsfulla sedelagen i vår värld. Inte nog med det: under medeltidens mörkaste perioder, då det asiatiska molnskiktet lägrade sig tungt över Europa, var det judiska fritänkare, forskare och läkare som trots de hårdaste personliga tumskruvar höll upplysningens och den intellektuella oavhängighetens fana högt och försvarade Europa mot Asien..."
Foto: Astrid Nydahl
Nietzsches resonemang här, utgivna i Mänskligt, alltförmänskligt 1878, skulle visa sig teckna en framtidsbild som nästan ingen landsman ville dela med honom. Femtio år senare hade Adolf Hitler och nazisterna börjat sätta sina planer i verket. De krävde inte några undantag av det judiska folket. Tvärtom krävde de deras död. Och de kom långt vid det Nietzsche kallar slaktbänken, innan omvärlden satte stopp för dårskapen.

(Citaten är hämtade ur Mänskligt, alltförmänskligt; En blick på staten  av Friedrich Nietzsche, 1878, översättning av Lars Bjurman, 2000)

Nietzsche om nationernas utplåning

Foto: Astrid Nydahl




Handel och industri, bok- och brevkommunikation, de gemensamma dragen i all högre kultur, de snabba bytena av ort och landskap, alla icke markägandes nuvarande nomadliv - allt detta leder ofrånkomligen till en försvagning och en slutgiltig utplåning av nationerna, åtminstone de europeiska: så att de genom ständig korsning måste utmynna i en blandras: en europeisk människa. Mot detta arbetar nu medvetet eller omedvetet en nationernas isolering genom uppammande av nationella fiendskaper, men trots den sortens tillfälliga motströmningar skrider utvecklingen av denna blandning ändå framåt.

(Mänskligt, alltförmänskligt; En blick på staten  av Friedrich Nietzsche, 1878, översättning av Lars Bjurman, 2000)
 

torsdag 4 juni 2015

Ett litet sommarhopp





Näktergalen håller mig vaken, timme efter timme, sedan ett tag. Jag försöker förlåta den. Den sjunger så vackert. Men min fördragsamhet med allt som stör nattsömnen är liten. Jag älskar dess sång.




Min hälsa skulle verkligen behöva cykelturerna. Men här ute längs med fälten är det meningslöst att ens försöka när vindarna kastar omkull allt. Ska de avta? Det sägs att stillheten ska komma, bit för bit, de närmaste dagarna. Jag har inte cyklat på nästan två år. Operationen har kanske gjort det möjligt. Cykeln står där och skiner i stallet, nyrenoverad och fin.




Därute vid favoritgömslet idag trodde jag det skulle värma bara armar i solen. Det gjorde det inte. Det var bara att ta på sig jackan, hälla upp kaffet och njuta trots vindstötarna i nacken.


Det finns ett litet sommarhopp. Jag bär det med mig. Imorgon, i övermorgon... kanske blir det så. Barnbarnen går på strandhugg i Tivoliparken ikväll och yngsta flickan får se sin stora idol sjunga, vitskäggig precis som morfar, rund och god - på skånska.

Alla bilder är tagna av Astrid Nydahl


Malcolm Brabants rapport från valrörelsens Danmark



Malcolm Brabant är en frilansande reporter med många år på BBC bakom sig. Efter denna helt nya videorapport följer andra, minst lika intressanta, bland annat en från dagarna efter terrordåden mot Krudttønden och Judiska församlingen i Köpenhamn. De är runt fem minuter långa och mycket sevärda.

onsdag 3 juni 2015

Lars Vilks i danska Folketinget. Bryr vi oss?

Foto: Steen R./ Snaphanen















När Lars Vilks framträder offentligt numera blir det i Danmark. I lördags höll hans danska stödkommitté möte i Christiansborg i Köpenhamn. Vad är då det för en möteslokal? Jo, det är det danska parlamentets hemvist. De folkvalda riksdagsledamöterna har rätt att bjuda in gäster och att ordna möten i lokalerna. Den rätten använde sig de konservativas Mai Mercado, av. Berlingske skrev:
Mødet fandt sted på Christiansborg, som hele dagen var stærkt bevogtet af uniformerede betjente med maskinpistoler og ikke mindst et hav af PET-folk, som havde sikkerhedstjekket hele slottet timer inden mødet. Og selv om der nu er endnu større sikkerhed om Lars Vilks, hver gang han går ud, fortryder han ikke, at han var på Krudttønden den skæbnesvangre februar-eftermiddag.
- Sikkerheden holdt jo i sidste ende. Linjen svigtede lidt, og niveauet var ikke højt nok. Men når man har levet så mange år med trusler, bliver man nødt til at stole på, at sikkerheden er god nok, så jeg kan slappe af. Jeg lægger jo mit liv i deres hænder, siger han.
Mai Mercado och Lars Vilks. Foto: Steen R./ Snaphanen
Mötet krävde förstås denna stora säkerhetsapparat efter attentatet mot Krudttønden tidigare i år. Men det finns en sensmoral i detta nya, danska framträdande av Vilks. Den är lätt att se. Norska Documents Hans Rustad formulerar den väldigt bra:
Lars Vilks er stor i Danmark. Ville begge tv-kanalene stilt med crew, og flere fotografer og aviser vært til stede, hvis det hadde vært i hans hjemland Sverige? Spørsmålet er hypotetisk og vil aldri bli besvart. Lars Vilks kommer aldri til å delta i et møte i Riksdagen, slik han lørdag gjorde på Christiansborg.
Men, säger vän av ordning, varför ska man upplåta lokaler till en bråkstake som Vilks? Är det inte hans egen skuld att det blivit så här?

Jag hoppas ni förstår min ironiska vändning. Men jag har faktiskt i levande livet hört människor argumentera så korkat. Rustad säger också:
Lars Vilks fortalte om sitt “nye liv”. Han lever nå et “ambulerende” liv; han flyttes fra sted til sted. Hvor innskrenkende dette er ga han et bilde på da han sa at det var en stor befrielse å komme på et møte som det på Christiansborg, og han beskrev det som “friheten ved å gå fra rom til rom”. Slik taler et menneske som lever som fange.
Jihadistene har dømt Lars Vilks til livsvarig fengsel og eksekutører av straffen er ikke jihadistene, men det demokratiske Sverige. Det er sannheten som det samme Sverige helst ikke vil snakke om. I stedet har de et behov for å påpeke at Lars Vilks har brakt seg selv i denne situasjonen. Gjennom noen tegninger. Slik slipper de å konfronteres med innrømmelsene de har gjort overfor en voldelig bevegelse.
Just det! Det är islamisterna som dömt Vilks till döden - och det är det svenska samhället som ser till att den domen fungerar. För en simpel liten tecknings skull. Varför skulle det svenska samhället finna sig i sådana barbariska seder? Är det i själva verket inte så att vi allt för länge tagit vår yttrande- och tryckfrihet för given? Just den aspekten tror jag är förbisedd. Vår konsensuskultur gör det inte ens möjligt att se hur tröskeln hela tiden slipas ner och kanske till sist försvinner, så att sharia-lagar och fatwa-tänkande fritt sipprar in i svensk rättspraxis och i synen på det fria ordet (och den fria tanken, inte minst).

Det är fullkomligt omöjligt att acceptera att Lars Vilks ska behöva leva som en fånge och att hans liv måste regleras av säkerhetspolisens överväganden, och att han ibland inte ens kan "rastas" (ordet använder han själv om sina små besök utomhus) utan tungt beväpnade poliser i sällskap. Men ändå är det möjligt just därför att den svenska offentligheten låter ignoransen styra. Kunskap och upplysningen hade kanske kunnat hjälpa, inte minst dessa dagar då de "svenska" jihadisterna kläs av och grips av polis, en efter en.

Den svenska medietystnaden var dock inte total. I rättvisans namn ska dock sägas att SvT Nyheter/Skåne var på plats. Men inte ett ord i riksnyheterna - förstås. Det får duga lokalt resonerar säkert "yttrandefrihetens vänner" i Stockholm.

Lars Vilks och Helle Merete Brix. Foto: Steen R./ Snaphanen
Det finns ett antal människor i Danmark som gör ett fantastiskt arbete för att försvara Vilks och visa på situationens allvar. Inte minst stödkommitténs ordförande Helle Merete Brix är en sådan person. Hon var med på mötet då den islamistiske attentatsmannen dök upp. Hon vet att hotet är verkligt.

Här hittar man stödkommittén och här hittar man Lars Vilks själv.