Gåvor ger inga rättigheter

Foto: Astrid Nydahl

Inför tiggeriet som sprider sig och blir allt aggressivare, tänker jag ibland som Nietzsche: "Mot de förtroliga - Människor som skänker oss sitt fulla förtroende tror sig därmed ha rätt till vårt. Det är ett felslut: gåvor ger inga rättigheter." (ur Människor emellan i Mänskligt alltförmänskligt, översättning av Lars Bjurman). Med materiella gåvor är det ju som med förtroenden. De är inte alls menade att vara ömsesidiga. Och vad tiggeriet beträffar cementerar det de kvardröjande och djupa klassklyftorna i Europa, klyftor som vittnar om en skriande fattigdom och en misär som inte varit möjlig i vårt eget land på kanske hundra år. Som sagt: gåvor ger inga rättigheter! Gåvor förutsätter underdånighet, och den enda strategi som är användbar då är - just det: tiggeriet.

Tillbaka till Nietzsche i sommarvärmen

Foto: Astrid Nydahl

Idag bröt den igenom med full kraft, den svenska sommaren. Med bara en kortärmad skjorta satt jag ute i gömslet med kaffe och smörgås. Jag vandrade sakta, sakta utmed stranden, Östersjön glittrade i silver mot den molnfria himlen. Som om inte det var nog gick en segelbåt ut på havet, ljudlöst.

Jag läser varje natt nu. Läsningen mildrar sömnlösheten en liten aning. Och jag återvänder till Nietzsche, hans samlade verk (utgivet av Symposion) är en rik källa att ösa ur. Just den texten jag citerade i förra bloggposten fascinerar mig mycket. Det är ju där han också ger uttryck för sin beundran av det judiska folket, som han skriver bland annat följande om:

"...  deras dådkraft och högre intelligens, deras i en lång skola av lidande från generation till generation ackumulerade kapital av intellekt och vilja här måst göra sig gällande i en grad som väcker hat och avund, så att nästan alla nutida nationer - och desto mer nationellt dessa nu beter sig - hemfallit åt den litterära oarten att leda judarna till slaktbänken som syndabockar för alla möjliga och inre missförhållanden. Så snart det inte längre gäller konservering av nationer, utan fostran av en möjligast kraftfull europeisk blandras, är juden lika användbar och önskvärd som någon annan nationell relikt."

Foto: Astrid Nydahl

 Och så avslutade han det resonemanget med orden:

"... det är grymt att kräva att en jude skall utgöra ett undantag."

Han påpekade också att judarna haft "den värsta lidandehistorien av alla" och att vi borde förstå att det är just dem vi har att tacka för:

"... den ädlaste människan (Kristus), den renaste vise (Spinoza), den mäktigaste boken och den mest verkningsfulla sedelagen i vår värld. Inte nog med det: under medeltidens mörkaste perioder, då det asiatiska molnskiktet lägrade sig tungt över Europa, var det judiska fritänkare, forskare och läkare som trots de hårdaste personliga tumskruvar höll upplysningens och den intellektuella oavhängighetens fana högt och försvarade Europa mot Asien..."

Foto: Astrid Nydahl

Nietzsches resonemang här, utgivna i Mänskligt, alltförmänskligt 1878, skulle visa sig teckna en framtidsbild som nästan ingen landsman ville dela med honom. Femtio år senare hade Adolf Hitler och nazisterna börjat sätta sina planer i verket. De krävde inte några undantag av det judiska folket. Tvärtom krävde de deras död. Och de kom långt vid det Nietzsche kallar slaktbänken, innan omvärlden satte stopp för dårskapen.

(Citaten är hämtade ur Mänskligt, alltförmänskligt; En blick på staten  av Friedrich Nietzsche, 1878, översättning av Lars Bjurman, 2000)

Nietzsche om nationernas utplåning

Foto: Astrid Nydahl

Handel och industri, bok- och brevkommunikation, de gemensamma dragen i all högre kultur, de snabba bytena av ort och landskap, alla icke markägandes nuvarande nomadliv - allt detta leder ofrånkomligen till en försvagning och en slutgiltig utplåning av nationerna, åtminstone de europeiska: så att de genom ständig korsning måste utmynna i en blandras: en europeisk människa. Mot detta arbetar nu medvetet eller omedvetet en nationernas isolering genom uppammande av nationella fiendskaper, men trots den sortens tillfälliga motströmningar skrider utvecklingen av denna blandning ändå framåt.

(Mänskligt, alltförmänskligt; En blick på staten  av Friedrich Nietzsche, 1878, översättning av Lars Bjurman, 2000)

 

Ett litet sommarhopp

Näktergalen håller mig vaken, timme efter timme, sedan ett tag. Jag försöker förlåta den. Den sjunger så vackert. Men min fördragsamhet med allt som stör nattsömnen är liten. Jag älskar dess sång.

Min hälsa skulle verkligen behöva cykelturerna. Men här ute längs med fälten är det meningslöst att ens försöka när vindarna kastar omkull allt. Ska de avta? Det sägs att stillheten ska komma, bit för bit, de närmaste dagarna. Jag har inte cyklat på nästan två år. Operationen har kanske gjort det möjligt. Cykeln står där och skiner i stallet, nyrenoverad och fin.

Därute vid favoritgömslet idag trodde jag det skulle värma bara armar i solen. Det gjorde det inte. Det var bara att ta på sig jackan, hälla upp kaffet och njuta trots vindstötarna i nacken.

Det finns ett litet sommarhopp. Jag bär det med mig. Imorgon, i övermorgon... kanske blir det så. Barnbarnen går på strandhugg i Tivoliparken ikväll och yngsta flickan får se sin stora idol sjunga, vitskäggig precis som morfar, rund och god - på skånska.

Alla bilder är tagna av Astrid Nydahl

Malcolm Brabants rapport från valrörelsens Danmark

Malcolm Brabant är en frilansande reporter med många år på BBC bakom sig. Efter denna helt nya videorapport följer andra, minst lika intressanta, bland annat en från dagarna efter terrordåden mot Krudttønden och Judiska församlingen i Köpenhamn. De är runt fem minuter långa och mycket sevärda.

Lars Vilks i danska Folketinget. Bryr vi oss?

Foto: Steen R./ Snaphanen

När Lars Vilks framträder offentligt numera blir det i Danmark. I lördags höll hans danska stödkommitté möte i Christiansborg i Köpenhamn. Vad är då det för en möteslokal? Jo, det är det danska parlamentets hemvist. De folkvalda riksdagsledamöterna har rätt att bjuda in gäster och att ordna möten i lokalerna. Den rätten använde sig de konservativas Mai Mercado, av. Berlingske skrev:

Mødet fandt sted på Christiansborg, som hele dagen var stærkt bevogtet af uniformerede betjente med maskinpistoler og ikke mindst et hav af PET-folk, som havde sikkerhedstjekket hele slottet timer inden mødet. Og selv om der nu er endnu større sikkerhed om Lars Vilks, hver gang han går ud, fortryder han ikke, at han var på Krudttønden den skæbnesvangre februar-eftermiddag.

- Sikkerheden holdt jo i sidste ende. Linjen svigtede lidt, og niveauet var ikke højt nok. Men når man har levet så mange år med trusler, bliver man nødt til at stole på, at sikkerheden er god nok, så jeg kan slappe af. Jeg lægger jo mit liv i deres hænder, siger han.

Mai Mercado och Lars Vilks. Foto: Steen R./ Snaphanen

Mötet krävde förstås denna stora säkerhetsapparat efter attentatet mot Krudttønden tidigare i år. Men det finns en sensmoral i detta nya, danska framträdande av Vilks. Den är lätt att se. Norska Documents Hans Rustad formulerar den väldigt bra:

Lars Vilks er stor i Danmark. Ville begge tv-kanalene stilt med crew, og flere fotografer og aviser vært til stede, hvis det hadde vært i hans hjemland Sverige? Spørsmålet er hypotetisk og vil aldri bli besvart. Lars Vilks kommer aldri til å delta i et møte i Riksdagen, slik han lørdag gjorde på Christiansborg.

Men, säger vän av ordning, varför ska man upplåta lokaler till en bråkstake som Vilks? Är det inte hans egen skuld att det blivit så här?

Jag hoppas ni förstår min ironiska vändning. Men jag har faktiskt i levande livet hört människor argumentera så korkat. Rustad säger också:

Lars Vilks fortalte om sitt “nye liv”. Han lever nå et “ambulerende” liv; han flyttes fra sted til sted. Hvor innskrenkende dette er ga han et bilde på da han sa at det var en stor befrielse å komme på et møte som det på Christiansborg, og han beskrev det som “friheten ved å gå fra rom til rom”. Slik taler et menneske som lever som fange.

Jihadistene har dømt Lars Vilks til livsvarig fengsel og eksekutører av straffen er ikke jihadistene, men det demokratiske Sverige. Det er sannheten som det samme Sverige helst ikke vil snakke om. I stedet har de et behov for å påpeke at Lars Vilks har brakt seg selv i denne situasjonen. Gjennom noen tegninger. Slik slipper de å konfronteres med innrømmelsene de har gjort overfor en voldelig bevegelse.

Just det! Det är islamisterna som dömt Vilks till döden - och det är det svenska samhället som ser till att den domen fungerar. För en simpel liten tecknings skull. Varför skulle det svenska samhället finna sig i sådana barbariska seder? Är det i själva verket inte så att vi allt för länge tagit vår yttrande- och tryckfrihet för given? Just den aspekten tror jag är förbisedd. Vår konsensuskultur gör det inte ens möjligt att se hur tröskeln hela tiden slipas ner och kanske till sist försvinner, så att sharia-lagar och fatwa-tänkande fritt sipprar in i svensk rättspraxis och i synen på det fria ordet (och den fria tanken, inte minst).

Det är fullkomligt omöjligt att acceptera att Lars Vilks ska behöva leva som en fånge och att hans liv måste regleras av säkerhetspolisens överväganden, och att han ibland inte ens kan "rastas" (ordet använder han själv om sina små besök utomhus) utan tungt beväpnade poliser i sällskap. Men ändå är det möjligt just därför att den svenska offentligheten låter ignoransen styra. Kunskap och upplysningen hade kanske kunnat hjälpa, inte minst dessa dagar då de "svenska" jihadisterna kläs av och grips av polis, en efter en.

Den svenska medietystnaden var dock inte total. I rättvisans namn ska dock sägas att SvT Nyheter/Skåne var på plats. Men inte ett ord i riksnyheterna - förstås. Det får duga lokalt resonerar säkert "yttrandefrihetens vänner" i Stockholm.

Lars Vilks och Helle Merete Brix. Foto: Steen R./ Snaphanen

Det finns ett antal människor i Danmark som gör ett fantastiskt arbete för att försvara Vilks och visa på situationens allvar. Inte minst stödkommitténs ordförande Helle Merete Brix är en sådan person. Hon var med på mötet då den islamistiske attentatsmannen dök upp. Hon vet att hotet är verkligt.

Här hittar man stödkommittén och här hittar man Lars Vilks själv.

Patrick Friesens långdikt om Crazy bone utgiven nu

Omslagsbild, "Trickster",  till Patrick Friesens bok, av Eva Wynand.

Berättelsen om Crazy bone har tidigare funnits med här i bloggen. Det är den kanadensiske poeten, essäisten och dramatikern Patrick Friesen som skrivit den. Och nu finns den i bokform: A short story of Crazy bone (Mother Tongue Publishing Limited, Canada). Det är ingen vanlig diktsamling. I sådana läser man en dikt i taget och betraktar den som ett färdigläst verk. I Friesens nya bok möts man i själva verket av en långdikt, som är en längre sammanhållen berättelse. Och som en berättelse läser jag den, därtill som en berättelse för två röster som spelar olika roller för att göra den levande. I en intervju med författaren i The Costal Spectator fanns följande:

What are your aesthetic concerns around writing the long poem? What formalities or restrictions did you place upon yourself? Do the conventions of the long poem allow for greater inspiration, and do they more deeply release, rather than limit, your subject?

Patrick Friesen: I’ve often written in couplets, particularly when I’m writing short-lined poems. This is the primary restriction I placed on this long poem. I also chose to use a pared-down, simple language to suit the character Crazy Bone. From the first poem on I knew I would be working with two voices, Crazy Bone’s voice and an objective, observer’s voice. The rhythms of these two voices changed as I went along. The observer’s voice tends to dominate the first half of the book, but Crazy Bone takes over in the second half. I think this happened because I found myself getting more and more comfortable in Crazy’s voice/thinking and what she was thinking and saying became more important than what she was doing. I’ve written other long poems which were one continuous development. This book doesn’t work that way. It works in fragments (which I’ve also done before in different contexts), fragmentary comments by Crazy for example. Each separate poem is part of the long poem but can probably stand on its own as well.

Min läsning av Crazy bone har varit utdragen. Jag har valt att läsa mycket korta stycken i taget, av den enkla anledningen av poeten Friesens engelska är så mycket rikare än den torftiga folkhemsengelska jag själv till nöds kan läsa. Med det sagt förstår alla att detta är en fantastisk långdikt. Jag påpekar detta, trots att jag inledningsvis påpekat att det är en långdikt som hålls samman som en berättelse. Men lika lite som jag läser en hel roman från början till slut i ett svep kan jag läsa Crazy bone så. Den kräver eftertanke. Den kräver också språklig reflektion för mig.

Det som tilltalar mig mest är Friesens enkla men ändå raffinerade struktur på texten, där det hela tiden insprängt i texten finns de kursiverade citaten från Crazy bone. Det påpekar han ovan i intervjun, där han säger att han ville arbeta med två röster. Dock tar Crazy bone själv över ju längre texten fortskrider. Ett exempel på hur det kan låta:

what can you say
when you hardly remember

he danced me
into his car

and we dranked and talked
until our clothes fell of

crazy raises her palms
to see her life

he smoked players
and he did me in

a train rolling
in the distance

and the distance
tolling in

that car drove us
across the world

and when the door opened
the rain came in

Här ser man tydligt strukturen på diktsviten. Crazy bone berättar om hur hon dras in i bilen och händelseutvecklingen börjar. Diktaren ser alltsammans från utsidan. Han noterar och kan vid behov säkert återge det som verkligen hände. Kontrasten mellan hans konstaterande att man kan höra ett tåg i fjärran och Crazy bone´s utsaga att bilen förde henne världen runt blir en så fin illustration av det som skiljer verklighetsförankring från det drömska.

För ytterligare information om Patrick Friesen rekommenderar jag er att läsa detta om mennonite literature, hämtat från Conrad Grebel University College, hans egen hemsida, samt intervjun med poeten i Rhubarb Magazine, som handlar om hans dramatik. Slutligen ett litet citat som säger mycket om boken ifråga:

Crazy Bone’s solitary life on the margins is at once a performance of the archetypal feminine forever at odds with patriarchal order and a libretto for the wayward, solitary, and vulnerable spirit of art, passion, and expression. –SHARON THESEN, author of Oyama Pink Shale

 

Ulf I. Eriksson: På intet stå (ellerströms)

Hur lever man om man inte vill vara en del av varuexplosionen och konsumismen? Utanför förstås, men vad det än gäller behöver man vägvisare för att fullt ut förstå. Själv har jag genom åren varit beroende – och stimulerad – av sådana som Cioran och Kertész, vid sidan av Simone Weil och de stora polska poeterna/essäisterna, som Adam Zagajewski och Czesław Miłosz. Men livet består inte i första hand av namngivna inspirationskällor i litteraturen utan först och främst av det resultatet av läsningen och tankarna blir.

Ulf I. Eriksson är sedan länge en vägvisare. En mycket speciell sådan. Inför de skilda vägarna framstår han som en av få visa. Han går till bestämda delar av litteraturen och filosofin för att hämta det vi i brist på bättre kunde kalla energi och inspiration.

I nya boken På intet stå  handlar det om Nietzsche, Vilhelm Ekelund, de sufiska diktarna, Eric Hermelin, Emilia Fogelklou, en del andra och i en mycket lång, säregen essä, Jesus från Nasaret.

Redan inledningsvis säger Eriksson att han skriver om ”olydnadens och ohörsamhetens möjligheter”. Hans väg är radikalt annorlunda än utanförståendets, den handlar också om att ”se till att inte komma ifråga, i det offentligt-produktiva och representativa” och att ”avstå jag och talan till förmån för sin absolut onyttiga lösdrivarexistens.”

Uppfostrad och präglad i vänstern som jag själv är, där motstånd beskrevs som ständig ”kamp” för bestämda mål, kortsiktiga, på vägen mot det paradisiskt socialistiska, blir jag så tacksam över att läsa Erikssons bestämda uppfattning att det är flykten som är att föredra, eftersom ”flykt är motstånd”. Man bör bli och vara ”den paria du är”.

Vår situation är den värsta tänkbara. Konsumismen i den ”utvecklade” kapitalismen är en katastrof, inte bara på det personliga planet, utan också i en större civilisatorisk mening, vår planet har gjorts ”sjuk av den ekonomiska-politiska maktens herrar och förbrytare: rikedomsförbrytarna”.

Mot dessa ställer Eriksson den här bokens män och kvinnor, de som här står för annat och större, ”De är inga dekadenta gourmet-andar och ingår inte i några offentliga, skådespelsartade, självbekräftande kulturcenakel.”

Efter en inledning som den jag här beskrivit förstår var och en att Ulf I. Eriksson inte sitter och tjattrar i några tv-soffor, nej inte ens deltar i ”debatten” på våra alltmer nöjesfältslika kultursidor. Ulf I Eriksson publicerar sig i små kulturtidskrifter – flera av texterna har den bakgrunden – och i de få egna böckerna.

När han läser Arthur Rimbaud ”framstår dagens kultur av civiliserade mindre måttlösheter och enfaldigt självupptagen uppbyggelse och lekfullhet som en virtuosernas veritabla karaokemarknad – medan livsmöjligheten bor i avskildhet/tystnad…”

Det är kanske just den kombinationen som upprepade gånger lyfts fram av Eriksson. Ensamheten, avskildheten, tystnaden och den medvetna viljan att stå bortom och utanför är Erikssons bild av det som möjligen kunde utgöra skillnaden.

Det finns nu ingen anledning för mig att gå igenom hans texter och citera sönder dem. Ovan skrivna är möjligen bara mitt eget försök att hålla fast boken efter läsningen. Ty det är ingen avslutad läsning. Ulf I. Erikssons böcker har den tyngd och det allvar som krävs för ständiga återkomster, omläsningar.

Jørgen Leths nya bok Mine helte (Gyldendals forlag, København)

Jørgen Leth. Pressfoto, Gyldendals

Jag går direk till albumet och lyssnar: Lee Konitz (altsax), Bill Frisell (gitarr), Jakob Bro (gitarr/komposition), Ben Street (bas) och Paul Motian (trummor). Albumet heter Balladeering och kom 2008. 

En dansk musiker och kompositör möter några av jazzens legendarer i en New York-studio för att återuppfinna jazzballaden. Den är svindlande vackert.

Och jag lyssnar därför att berättelsen om skivans tillkomst är central i Jørgen Leths nya bok Mine helte som är del fyra i hans pågående projekt Den uperfekte menneske.  (Om det finns det tidigare artiklar här i bloggen här, här och i periferin också här. Och i Kristianstadsbladet har jag skrivit här och här)

Jørgen Leths nya bok berättar alltså om hans hjältar (med reservation för att han också presenterar några riktiga onda gestalter som han fascineras av). Levande och döda. Eftersom Jørgen Leth är en av mina stora favoriter i dansk litteratur (som poet, berättare, filmare, journalist, kritiker) tar jag mig an hjältesamlingen med stor entusiasm. Jag finner rätt snart att jazzens gestalter, både de mytologiska och de legendariska, står i centrum för hans livsintressen, vid sidan av diktare, skådespelare, filmregissörer och idrottsmänniskor och en hel rad enskilda särlingar. Det är en bok som inleds med orden

”Jeg har alltid haft helte. Den første var min far (…) Jeg bryder mig ikke om ordet rollemodel. Det er et dumt pædagogisk  begrep (…) Jeg synes, helte er godt. En helt, det er én, der står og lyser i natmørket.”

Mine helte är verkligen i sin helhet ett ljus i det kulturmörker som råder i Sverige, Danmark och andra europeiska länder, ett ljus som inspirerar till annan läsning och till lyssnande, också till det man själv tidigare inte var bekant med.
Leth skriver så att alla kan förstå. Han koketterar inte språkligt med sina kunskaper och erfarenheter. Däremot berättar han med en nästan pojkaktig stolthet och glädje om möten och händelser som i backspegeln ter sig unika, ja ibland rent av sensationella.

Det finns en annan kategori människor som Leth infogar i sitt hjältealbum, och det är hans närmaste på Haiti, kokerskan, trädgårdsmästaren, assistenten - han tecknar kärleksfullt deras porträtt, inte minst mot bakgrund av den fasansfulla jordbävningen 2010 som lade också Leths hus i ruiner. Leth berättar att hans medarbetare förlorade sina jobb hos honom när allt var förstört, men att han sedan den dagen fortsatt att betala lön till dem. De hade helst sett att han byggde sig ett nytt hus i Jacmel, men han avstår för att han saknar krafter till det, de förstår honom inte. Också ex-diktatorn Papa Doc får vara med. Det bidrar till helhetsbilden av ett samhälle Leth tycks ha en mycket komplex relation till. 

Vill man med Leths ögon möta sådana som konstnären Per Kirkeby, den geniale antropologen Bronislaw Malinowski, filmaren Jean-Luc Godard, den trasigt nerknarkade jazztrumpetaren Chet Baker eller cykelstjärnan Fausto Coppi och filmaren Lars von Trier, vid sidan av mer än ett fyrtiotal andra ska man inte tveka. Detta är person porträtt och berättelser som sätter det mesta i perspektiv. Den uperfekte menneske kallar han själv sitt perspektiv för, och jag citerar gärna några av hans tankar i ämnet, hämtade från den nya boken:

"Fejl er en viktig motor i livet. Det er f.eks. nødvendigt i kunstneriskt arbejde at lave fejl. Ellers kommer man aldrig videre. Fejlene kan bruges (...) Man kan ikke gøre det gode hver eneste evige gang. Jeg foretrækker den menneskelige menneske. Han eller hun, der kan begå fejl og leve med det."

 De uppfordrande orden tar jag med mig i livet.

Om regeringsbildningen i Finland

Foto: Astrid Nydahl

Det har inte varit helt lätt att följa den finländska regeringsbildningen om man förlitat sig på svenska nyhetsprogram. Däremot har redaktionen för finkspråkiga nyhetsprogrammet Uutiset (SvT2) haft en förnämlig bevakning, vilken kulminerade i fredags med presidentens installationsceremoni. Den var fascinerande i sig och präglades av stort allvar inför landets problem. 

Något lite har det väl ändå sipprat in i Sverige att Sannfinländarna nu sitter i regeringen och att dess ordförande Timo Soini blivit bland annat utrikesminister. Föreställ er nu något liknande i Sverige. Då skulle SD:s ordförande Åkesson få en tung ministerpost i en koalition! Vilket ramaskri det skulle bli.
 
Jag frågade en vän i Finland om SF-deltagandet i regeringen är ett utslag av finländsk pragmatism.

”Detta var pragmatism (på sätt och vis) d.v.s. Sannfinländarna var efter valet, trots att de gick tillbaka litet, jämfört med tidigare, det 3:e största partiet, och efter att det skurit sig med Socialdemokratiska partiet ansåg tydligen Sipilä att dessa tre stora, Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna var ett bra och stabilt alternativ. Sipilä har poängterat 'förtroende' som en viktig ingrediens här.”

Jag påpekar att vi i Sverige ständigt hör att SF, liksom SD och andra liknande partier är ”fascistiska”. Jag har sedan länge principiella invändningar mot sådana beteckningar, som är lättjefulla förenklingar och därtill ideologiskt grundlösa. Man kan till exempel inte likställa partier som SD eller Dansk Folkeparti med ett nationalsocialistiskt parti som grekiska Gyllene gryning. De har ingenting gemensamt. Hur ser "fascist"-anklagelsen ut ur ett finländskt perspektiv?

”Nej, Sannfinländarna är inte fascister, men har medlemmar, enstaka och mindre grupper som är det. I själva verket har de också medlemmar som är socialdemokrater. Men Soini friar till alla, huvudsaken att rösterna kommer.”

Jag skulle själv helst beteckna SF som ett klassiskt populistparti som gärna ger vind i seglen åt aktuell problematik – som ändå i Finlands fall är en västanvind jämfört med situationen i Sverige – kring ekonomi, arbetslöshet och invandring. Kanske blir det svårt för Soini att ändå helt anpassa sig till ett regeringsprogram där invandringen spelar ingen eller liten roll.

”Soini sa enligt Hufvudstadsbladet att som minister stöder han regeringsprogrammet, men hoppas ändå som bloggskribent och privatperson kunna uttrycka sig fritt (!) En typisk finsk illusion, att man kan uttrycka sig som olika personer... Timo Soini är en man som alltid, om inget annat hjälper, kan finta bort besvärliga frågor med ett skämt eller en rolig släng, och sådant går hem.”

Utifrån dessa svar, tack till A. i Finland, drar jag ändå slutsatsen att den finländska situationen radikalt skiljer sig från den svenska. Ändå tycks svenska medier lida av den gamla välbekanta beröringsskräcken också i (bristen på) sin rapportering. De tycks resonera – mycket tyst men ändå – utifrån antagandet att det man inte nämner aldrig har hänt. Det är bedrövligt att vi inte får bättre information om ett av våra skandinaviska grannländer.

Borodinkvartetten (Dmitri Shostakovich - String Quartet No. 8 in C minor Op. 110)

Är det orimligt att börja en ny vecka så här smärtsamt vackert? Jag tycker inte det. Tvärtom tror jag att stråkkvartetten kan läka många sår. Redan på 1990-talet skrev jag om "stråkkvartettens tid" som en tid av vila och läkning. En av konstellationerna jag tycker allra bäst om är Borodinkvartetten. Den bildades redan 1945 i Sovjetunionen och tog tio år senare sitt namn efter kompositören Alexander Borodin. De kom att samarbeta intimt med Sjostakovitj och stycket som går att höra i videon ovan är skrivet av just honom. När gruppen så sent som i mars gästade Uppsala i samband med sitt 70-årsjubileum skrev man på Uppsala Konserthus hemsida bland annat:

Kvartetten är den äldsta nu existerande stråkkvartetten med en 70-årig oavbruten verksamhet. Idag finns dock ingen av de ursprungliga medlemmarna kvar i kvartetten efter att cellisten Valentin Berlinskij lämnade 2007. Men altviolinsten Igor Naidin som har varit medlem sedan 1996 säger att varje ny medlem ”hör hur de övriga medlemmarna spelar i en lättigenkännlig stil och sugs omedelbart upp av traditionen”. På det viset lever kvartettens ursprungliga karaktär vidare genom de nya medlemmarna. Som Brittiska tidningen The Telegraph uttryckte det ”När de spelar Sjostakovitj är det omöjligt att inte få en känsla av att vara tillbaka till rötterna av något. Det kan vara effekten av ett magiskt rykte, men det är också något speciellt med Borodinkvartettens sound. Deras vägran att överdriva, klangens renhet och balans placerar deras konserter i en klass för sig.”

De fyra ni kan höra ovan är alltså inte samma musiker som ingår i gruppen nu. Men jag tar fasta på Igor Naidins ord från 1996: "de övriga medlemmarna spelar i en lättigenkännlig stil och sugs upp av traditionen."

Just så vill jag börja den nya veckan.

Efter festen, några rader ur en ny bok

Foto: Astrid Nydahl

"Vad har vi? - Människans fattigdom, hennes förnedring och förtvivlan. En fallen värld. En djävulsk tid. Vi spelar med, om inte på annat sätt så som producenter och konsumenter av det integrerade, totalitära varuskådespelet av arbets- och löneslaveri: det modernas Helvete." (Ur Ulf I. Erikssons På intet stå)

Vardag eller helgdag - skillnaden som knappt märks

Foto: Astrid Nydahl

Helgen har blivit viktigare för varje år. Nu kunde man tycka att pensionslivet skulle göra det omöjligt att skilja en tisdag från en lördag eller söndag, men så är det verkligen inte alls.

Nu är det lördag.

Just denna lördag ägnar jag dagen åt att träffa min äldsta son och hans dotter, som är mitt äldsta barnbarn.

När kvällen kommer sitter vi ner med några vänner och äter en god fiskmiddag med vitt vin.

Så enkelt och ändå så svårt.

Att hålla helg har nästan blivit en omöjlighet i vår del av världen. Det ska ju konsumeras dygnet runt. Butikerna - och därmed kommersen - ska vara igång varje dag. Ingen gör längre någon skillnad på vardag och helgdag. Det är nästan ett mirakel att butikerna stänger tidigare på julafton. Det kommer säker att försvinna det med. Kom och köp konserverad gröt!

Jag har haft en ovanligt bra vecka. Den gav mig till och med ett arbetsstipendium för det kommande året. Lugn och ro i arbetet med nya boken. Bort med oron för räkningarna. Bättre veckor kan man inte få.

Så jag önskar er alla en god helg! Och rekommenderar er att som helgläsning först gå till Ola Klippviks blogg som nu uppdaterats med en mycket fin text, och sedan ägna en stund åt denna fantastiska sida, om 10 författare som vi inte visste skrev på polska. En av dem ser du på bilden, han heter Yitskhok Leybush Peretz och föddes 1852, allmänt betraktad som jiddisch-författare men publicerade 1874 dikter på polska:

Sanningen, finns det alls en sanning?

Vad söker myran? Foto: Astrid Nydahl

Varje gång jag återvänder till Imre Kertész kanske viktigaste bok, Galärdagbok (i översättning av Ervin Rosenberg) tycker jag att det finns något nytt, något jag kanske försummat vid tidigare läsning. Eftersom Adam Zagajewski i den nyligen på svenska utgivna I andras skönhet resonerar mycket kring vad sanning är, eller om den ens existerar, och jag läser det just i dessa dagar, ser jag genast detta i Galärdagbok:

"Inte sanningen utan sökandet efter sanningen. Inte bilden utan bildsnidaren. Inte segern, bara kampen. Inte verket utan existensen."

I all sin anspråkslöshet är det några viktiga ord. Finns det alls en sanning? En sanning är anspråket på total makt. En sanning är den totalitära världsbilden. En sanning är förtrycket.

Finns det då många sanningar, om en och samma sak? Det är möjligen just den fråga som kan diskuteras i generation efter generation. Kertész:

"Jag vill ha existensen, motståndet; ödet, men mitt öde, som jag inte delar med någon annan och som inte är besläktat med något annat. Jag vill ha de rivna broarna och denna känsla som i dagar har behärskar mig som en stämning: 'Det finns ingen väg tillbaka'."

Religioner gör anspråk på sanningen. Den enda sanningen. "Jag är sanningen och livet" sa Jesus. "Börja i unga år, vandra i Jesu spår" skrev mormor i min bibel. När jag i tidiga tonår lämnade min familjs frireligiösa miljö var det för att jag inte kunde annat än invända mot sådana påståenden. Den som skriver under på en historisk gestalts enda sanning blir förr eller senare bara en del av en pöbel. Vi vet idag att islams predikanter och anhängare gör anspråk på att känna sanningen, den enda. Deras sanning är Muhammeds. Kanske är det just dessa anspråksfulla men mediokra världshärskare som är farligast. De dödar med glädje eftersom de är övertygade om att deras vapen är sanningens.

Inte segern, bara kampen, skrev Imre Kertész. Jag vill gärna dela hans uppfattning och jag vill aldrig stå på segrarnas sida. Inte i det här livet.