onsdag 3 juni 2015

Patrick Friesens långdikt om Crazy bone utgiven nu

Omslagsbild, "Trickster",  till Patrick Friesens bok, av Eva Wynand.
Berättelsen om Crazy bone har tidigare funnits med här i bloggen. Det är den kanadensiske poeten, essäisten och dramatikern Patrick Friesen som skrivit den. Och nu finns den i bokform: A short story of Crazy bone (Mother Tongue Publishing Limited, Canada). Det är ingen vanlig diktsamling. I sådana läser man en dikt i taget och betraktar den som ett färdigläst verk. I Friesens nya bok möts man i själva verket av en långdikt, som är en längre sammanhållen berättelse. Och som en berättelse läser jag den, därtill som en berättelse för två röster som spelar olika roller för att göra den levande. I en intervju med författaren i The Costal Spectator fanns följande:
What are your aesthetic concerns around writing the long poem? What formalities or restrictions did you place upon yourself? Do the conventions of the long poem allow for greater inspiration, and do they more deeply release, rather than limit, your subject?
Patrick Friesen: I’ve often written in couplets, particularly when I’m writing short-lined poems. This is the primary restriction I placed on this long poem. I also chose to use a pared-down, simple language to suit the character Crazy Bone. From the first poem on I knew I would be working with two voices, Crazy Bone’s voice and an objective, observer’s voice. The rhythms of these two voices changed as I went along. The observer’s voice tends to dominate the first half of the book, but Crazy Bone takes over in the second half. I think this happened because I found myself getting more and more comfortable in Crazy’s voice/thinking and what she was thinking and saying became more important than what she was doing. I’ve written other long poems which were one continuous development. This book doesn’t work that way. It works in fragments (which I’ve also done before in different contexts), fragmentary comments by Crazy for example. Each separate poem is part of the long poem but can probably stand on its own as well.
Min läsning av Crazy bone har varit utdragen. Jag har valt att läsa mycket korta stycken i taget, av den enkla anledningen av poeten Friesens engelska är så mycket rikare än den torftiga folkhemsengelska jag själv till nöds kan läsa. Med det sagt förstår alla att detta är en fantastisk långdikt. Jag påpekar detta, trots att jag inledningsvis påpekat att det är en långdikt som hålls samman som en berättelse. Men lika lite som jag läser en hel roman från början till slut i ett svep kan jag läsa Crazy bone så. Den kräver eftertanke. Den kräver också språklig reflektion för mig.

Det som tilltalar mig mest är Friesens enkla men ändå raffinerade struktur på texten, där det hela tiden insprängt i texten finns de kursiverade citaten från Crazy bone. Det påpekar han ovan i intervjun, där han säger att han ville arbeta med två röster. Dock tar Crazy bone själv över ju längre texten fortskrider. Ett exempel på hur det kan låta:
what can you say
when you hardly remember

he danced me
into his car

and we dranked and talked
until our clothes fell of

crazy raises her palms
to see her life

he smoked players
and he did me in

a train rolling
in the distance

and the distance
tolling in

that car drove us
across the world

and when the door opened
the rain came in
Här ser man tydligt strukturen på diktsviten. Crazy bone berättar om hur hon dras in i bilen och händelseutvecklingen börjar. Diktaren ser alltsammans från utsidan. Han noterar och kan vid behov säkert återge det som verkligen hände. Kontrasten mellan hans konstaterande att man kan höra ett tåg i fjärran och Crazy bone´s utsaga att bilen förde henne världen runt blir en så fin illustration av det som skiljer verklighetsförankring från det drömska.

För ytterligare information om Patrick Friesen rekommenderar jag er att läsa detta om mennonite literature, hämtat från Conrad Grebel University College, hans egen hemsida, samt intervjun med poeten i Rhubarb Magazine, som handlar om hans dramatik. Slutligen ett litet citat som säger mycket om boken ifråga:
Crazy Bone’s solitary life on the margins is at once a performance of the archetypal feminine forever at odds with patriarchal order and a libretto for the wayward, solitary, and vulnerable spirit of art, passion, and expression. –SHARON THESEN, author of Oyama Pink Shale

 

tisdag 2 juni 2015

Ulf I. Eriksson: På intet stå (ellerströms)

Hur lever man om man inte vill vara en del av varuexplosionen och konsumismen? Utanför förstås, men vad det än gäller behöver man vägvisare för att fullt ut förstå. Själv har jag genom åren varit beroende – och stimulerad – av sådana som Cioran och Kertész, vid sidan av Simone Weil och de stora polska poeterna/essäisterna, som Adam Zagajewski och Czesław Miłosz. Men livet består inte i första hand av namngivna inspirationskällor i litteraturen utan först och främst av det resultatet av läsningen och tankarna blir.

Ulf I. Eriksson är sedan länge en vägvisare. En mycket speciell sådan. Inför de skilda vägarna framstår han som en av få visa. Han går till bestämda delar av litteraturen och filosofin för att hämta det vi i brist på bättre kunde kalla energi och inspiration.

I nya boken På intet stå  handlar det om Nietzsche, Vilhelm Ekelund, de sufiska diktarna, Eric Hermelin, Emilia Fogelklou, en del andra och i en mycket lång, säregen essä, Jesus från Nasaret.

Redan inledningsvis säger Eriksson att han skriver om ”olydnadens och ohörsamhetens möjligheter”. Hans väg är radikalt annorlunda än utanförståendets, den handlar också om att ”se till att inte komma ifråga, i det offentligt-produktiva och representativa” och att ”avstå jag och talan till förmån för sin absolut onyttiga lösdrivarexistens.”

Uppfostrad och präglad i vänstern som jag själv är, där motstånd beskrevs som ständig ”kamp” för bestämda mål, kortsiktiga, på vägen mot det paradisiskt socialistiska, blir jag så tacksam över att läsa Erikssons bestämda uppfattning att det är flykten som är att föredra, eftersom ”flykt är motstånd”. Man bör bli och vara ”den paria du är”.

Vår situation är den värsta tänkbara. Konsumismen i den ”utvecklade” kapitalismen är en katastrof, inte bara på det personliga planet, utan också i en större civilisatorisk mening, vår planet har gjorts ”sjuk av den ekonomiska-politiska maktens herrar och förbrytare: rikedomsförbrytarna”.

Mot dessa ställer Eriksson den här bokens män och kvinnor, de som här står för annat och större, ”De är inga dekadenta gourmet-andar och ingår inte i några offentliga, skådespelsartade, självbekräftande kulturcenakel.”

Efter en inledning som den jag här beskrivit förstår var och en att Ulf I. Eriksson inte sitter och tjattrar i några tv-soffor, nej inte ens deltar i ”debatten” på våra alltmer nöjesfältslika kultursidor. Ulf I Eriksson publicerar sig i små kulturtidskrifter – flera av texterna har den bakgrunden – och i de få egna böckerna.

När han läser Arthur Rimbaud ”framstår dagens kultur av civiliserade mindre måttlösheter och enfaldigt självupptagen uppbyggelse och lekfullhet som en virtuosernas veritabla karaokemarknad – medan livsmöjligheten bor i avskildhet/tystnad…”

Det är kanske just den kombinationen som upprepade gånger lyfts fram av Eriksson. Ensamheten, avskildheten, tystnaden och den medvetna viljan att stå bortom och utanför är Erikssons bild av det som möjligen kunde utgöra skillnaden.

Det finns nu ingen anledning för mig att gå igenom hans texter och citera sönder dem. Ovan skrivna är möjligen bara mitt eget försök att hålla fast boken efter läsningen. Ty det är ingen avslutad läsning. Ulf I. Erikssons böcker har den tyngd och det allvar som krävs för ständiga återkomster, omläsningar.


Jørgen Leths nya bok Mine helte (Gyldendals forlag, København)

Jørgen Leth. Pressfoto, Gyldendals
Jag går direk till albumet och lyssnar: Lee Konitz (altsax), Bill Frisell (gitarr), Jakob Bro (gitarr/komposition), Ben Street (bas) och Paul Motian (trummor). Albumet heter Balladeering och kom 2008. 

En dansk musiker och kompositör möter några av jazzens legendarer i en New York-studio för att återuppfinna jazzballaden. Den är svindlande vackert.


Och jag lyssnar därför att berättelsen om skivans tillkomst är central i Jørgen Leths nya bok Mine helte som är del fyra i hans pågående projekt Den uperfekte menneske.  (Om det finns det tidigare artiklar här i bloggen här, här och i periferin också här. Och i Kristianstadsbladet har jag skrivit här och här)

Jørgen Leths nya bok berättar alltså om hans hjältar (med reservation för att han också presenterar några riktiga onda gestalter som han fascineras av). Levande och döda. Eftersom Jørgen Leth är en av mina stora favoriter i dansk litteratur (som poet, berättare, filmare, journalist, kritiker) tar jag mig an hjältesamlingen med stor entusiasm. Jag finner rätt snart att jazzens gestalter, både de mytologiska och de legendariska, står i centrum för hans livsintressen, vid sidan av diktare, skådespelare, filmregissörer och idrottsmänniskor och en hel rad enskilda särlingar. Det är en bok som inleds med orden
”Jeg har alltid haft helte. Den første var min far (…) Jeg bryder mig ikke om ordet rollemodel. Det er et dumt pædagogisk  begrep (…) Jeg synes, helte er godt. En helt, det er én, der står og lyser i natmørket.”
Mine helte är verkligen i sin helhet ett ljus i det kulturmörker som råder i Sverige, Danmark och andra europeiska länder, ett ljus som inspirerar till annan läsning och till lyssnande, också till det man själv tidigare inte var bekant med.
Leth skriver så att alla kan förstå. Han koketterar inte språkligt med sina kunskaper och erfarenheter. Däremot berättar han med en nästan pojkaktig stolthet och glädje om möten och händelser som i backspegeln ter sig unika, ja ibland rent av sensationella.


Det finns en annan kategori människor som Leth infogar i sitt hjältealbum, och det är hans närmaste på Haiti, kokerskan, trädgårdsmästaren, assistenten - han tecknar kärleksfullt deras porträtt, inte minst mot bakgrund av den fasansfulla jordbävningen 2010 som lade också Leths hus i ruiner. Leth berättar att hans medarbetare förlorade sina jobb hos honom när allt var förstört, men att han sedan den dagen fortsatt att betala lön till dem. De hade helst sett att han byggde sig ett nytt hus i Jacmel, men han avstår för att han saknar krafter till det, de förstår honom inte. Också ex-diktatorn Papa Doc får vara med. Det bidrar till helhetsbilden av ett samhälle Leth tycks ha en mycket komplex relation till. 

Vill man med Leths ögon möta sådana som konstnären Per Kirkeby, den geniale antropologen Bronislaw Malinowski, filmaren Jean-Luc Godard, den trasigt nerknarkade jazztrumpetaren Chet Baker eller cykelstjärnan Fausto Coppi och filmaren Lars von Trier, vid sidan av mer än ett fyrtiotal andra ska man inte tveka. Detta är person porträtt och berättelser som sätter det mesta i perspektiv. Den uperfekte menneske kallar han själv sitt perspektiv för, och jag citerar gärna några av hans tankar i ämnet, hämtade från den nya boken:

"Fejl er en viktig motor i livet. Det er f.eks. nødvendigt i kunstneriskt arbejde at lave fejl. Ellers kommer man aldrig videre. Fejlene kan bruges (...) Man kan ikke gøre det gode hver eneste evige gang. Jeg foretrækker den menneskelige menneske. Han eller hun, der kan begå fejl og leve med det."
 De uppfordrande orden tar jag med mig i livet.

måndag 1 juni 2015

Om regeringsbildningen i Finland

Foto: Astrid Nydahl

Det har inte varit helt lätt att följa den finländska regeringsbildningen om man förlitat sig på svenska nyhetsprogram. Däremot har redaktionen för finkspråkiga nyhetsprogrammet Uutiset (SvT2) haft en förnämlig bevakning, vilken kulminerade i fredags med presidentens installationsceremoni. Den var fascinerande i sig och präglades av stort allvar inför landets problem. 

Något lite har det väl ändå sipprat in i Sverige att Sannfinländarna nu sitter i regeringen och att dess ordförande Timo Soini blivit bland annat utrikesminister. Föreställ er nu något liknande i Sverige. Då skulle SD:s ordförande Åkesson få en tung ministerpost i en koalition! Vilket ramaskri det skulle bli.
 

Jag frågade en vän i Finland om SF-deltagandet i regeringen är ett utslag av finländsk pragmatism.
”Detta var pragmatism (på sätt och vis) d.v.s. Sannfinländarna var efter valet, trots att de gick tillbaka litet, jämfört med tidigare, det 3:e största partiet, och efter att det skurit sig med Socialdemokratiska partiet ansåg tydligen Sipilä att dessa tre stora, Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna var ett bra och stabilt alternativ. Sipilä har poängterat 'förtroende' som en viktig ingrediens här.”
Jag påpekar att vi i Sverige ständigt hör att SF, liksom SD och andra liknande partier är ”fascistiska”. Jag har sedan länge principiella invändningar mot sådana beteckningar, som är lättjefulla förenklingar och därtill ideologiskt grundlösa. Man kan till exempel inte likställa partier som SD eller Dansk Folkeparti med ett nationalsocialistiskt parti som grekiska Gyllene gryning. De har ingenting gemensamt. Hur ser "fascist"-anklagelsen ut ur ett finländskt perspektiv?
”Nej, Sannfinländarna är inte fascister, men har medlemmar, enstaka och mindre grupper som är det. I själva verket har de också medlemmar som är socialdemokrater. Men Soini friar till alla, huvudsaken att rösterna kommer.”
Jag skulle själv helst beteckna SF som ett klassiskt populistparti som gärna ger vind i seglen åt aktuell problematik – som ändå i Finlands fall är en västanvind jämfört med situationen i Sverige – kring ekonomi, arbetslöshet och invandring. Kanske blir det svårt för Soini att ändå helt anpassa sig till ett regeringsprogram där invandringen spelar ingen eller liten roll.
”Soini sa enligt Hufvudstadsbladet att som minister stöder han regeringsprogrammet, men hoppas ändå som bloggskribent och privatperson kunna uttrycka sig fritt (!) En typisk finsk illusion, att man kan uttrycka sig som olika personer... Timo Soini är en man som alltid, om inget annat hjälper, kan finta bort besvärliga frågor med ett skämt eller en rolig släng, och sådant går hem.”
Utifrån dessa svar, tack till A. i Finland, drar jag ändå slutsatsen att den finländska situationen radikalt skiljer sig från den svenska. Ändå tycks svenska medier lida av den gamla välbekanta beröringsskräcken också i (bristen på) sin rapportering. De tycks resonera – mycket tyst men ändå – utifrån antagandet att det man inte nämner aldrig har hänt. Det är bedrövligt att vi inte får bättre information om ett av våra skandinaviska grannländer.


Borodinkvartetten (Dmitri Shostakovich - String Quartet No. 8 in C minor Op. 110)



Är det orimligt att börja en ny vecka så här smärtsamt vackert? Jag tycker inte det. Tvärtom tror jag att stråkkvartetten kan läka många sår. Redan på 1990-talet skrev jag om "stråkkvartettens tid" som en tid av vila och läkning. En av konstellationerna jag tycker allra bäst om är Borodinkvartetten. Den bildades redan 1945 i Sovjetunionen och tog tio år senare sitt namn efter kompositören Alexander Borodin. De kom att samarbeta intimt med Sjostakovitj och stycket som går att höra i videon ovan är skrivet av just honom. När gruppen så sent som i mars gästade Uppsala i samband med sitt 70-årsjubileum skrev man på Uppsala Konserthus hemsida bland annat:
Kvartetten är den äldsta nu existerande stråkkvartetten med en 70-årig oavbruten verksamhet. Idag finns dock ingen av de ursprungliga medlemmarna kvar i kvartetten efter att cellisten Valentin Berlinskij lämnade 2007. Men altviolinsten Igor Naidin som har varit medlem sedan 1996 säger att varje ny medlem ”hör hur de övriga medlemmarna spelar i en lättigenkännlig stil och sugs omedelbart upp av traditionen”. På det viset lever kvartettens ursprungliga karaktär vidare genom de nya medlemmarna. Som Brittiska tidningen The Telegraph uttryckte det ”När de spelar Sjostakovitj är det omöjligt att inte få en känsla av att vara tillbaka till rötterna av något. Det kan vara effekten av ett magiskt rykte, men det är också något speciellt med Borodinkvartettens sound. Deras vägran att överdriva, klangens renhet och balans placerar deras konserter i en klass för sig.”
De fyra ni kan höra ovan är alltså inte samma musiker som ingår i gruppen nu. Men jag tar fasta på Igor Naidins ord från 1996: "de övriga medlemmarna spelar i en lättigenkännlig stil och sugs upp av traditionen."

Just så vill jag börja den nya veckan.


söndag 31 maj 2015

Efter festen, några rader ur en ny bok

Foto: Astrid Nydahl
"Vad har vi? - Människans fattigdom, hennes förnedring och förtvivlan. En fallen värld. En djävulsk tid. Vi spelar med, om inte på annat sätt så som producenter och konsumenter av det integrerade, totalitära varuskådespelet av arbets- och löneslaveri: det modernas Helvete." (Ur Ulf I. Erikssons På intet stå)


lördag 30 maj 2015

Vardag eller helgdag - skillnaden som knappt märks

Foto: Astrid Nydahl
Helgen har blivit viktigare för varje år. Nu kunde man tycka att pensionslivet skulle göra det omöjligt att skilja en tisdag från en lördag eller söndag, men så är det verkligen inte alls.

Nu är det lördag.

Just denna lördag ägnar jag dagen åt att träffa min äldsta son och hans dotter, som är mitt äldsta barnbarn.

När kvällen kommer sitter vi ner med några vänner och äter en god fiskmiddag med vitt vin.

Så enkelt och ändå så svårt.

Att hålla helg har nästan blivit en omöjlighet i vår del av världen. Det ska ju konsumeras dygnet runt. Butikerna - och därmed kommersen - ska vara igång varje dag. Ingen gör längre någon skillnad på vardag och helgdag. Det är nästan ett mirakel att butikerna stänger tidigare på julafton. Det kommer säker att försvinna det med. Kom och köp konserverad gröt!

Jag har haft en ovanligt bra vecka. Den gav mig till och med ett arbetsstipendium för det kommande året. Lugn och ro i arbetet med nya boken. Bort med oron för räkningarna. Bättre veckor kan man inte få.

Så jag önskar er alla en god helg! Och rekommenderar er att som helgläsning först gå till Ola Klippviks blogg som nu uppdaterats med en mycket fin text, och sedan ägna en stund åt denna fantastiska sida, om 10 författare som vi inte visste skrev på polska. En av dem ser du på bilden, han heter Yitskhok Leybush Peretz och föddes 1852, allmänt betraktad som jiddisch-författare men publicerade 1874 dikter på polska:






















fredag 29 maj 2015

Sanningen, finns det alls en sanning?

Vad söker myran? Foto: Astrid Nydahl
Varje gång jag återvänder till Imre Kertész kanske viktigaste bok, Galärdagbok (i översättning av Ervin Rosenberg) tycker jag att det finns något nytt, något jag kanske försummat vid tidigare läsning. Eftersom Adam Zagajewski i den nyligen på svenska utgivna I andras skönhet resonerar mycket kring vad sanning är, eller om den ens existerar, och jag läser det just i dessa dagar, ser jag genast detta i Galärdagbok:
"Inte sanningen utan sökandet efter sanningen. Inte bilden utan bildsnidaren. Inte segern, bara kampen. Inte verket utan existensen."
I all sin anspråkslöshet är det några viktiga ord. Finns det alls en sanning? En sanning är anspråket på total makt. En sanning är den totalitära världsbilden. En sanning är förtrycket.

Finns det då många sanningar, om en och samma sak? Det är möjligen just den fråga som kan diskuteras i generation efter generation. Kertész:
"Jag vill ha existensen, motståndet; ödet, men mitt öde, som jag inte delar med någon annan och som inte är besläktat med något annat. Jag vill ha de rivna broarna och denna känsla som i dagar har behärskar mig som en stämning: 'Det finns ingen väg tillbaka'."
Religioner gör anspråk på sanningen. Den enda sanningen. "Jag är sanningen och livet" sa Jesus. "Börja i unga år, vandra i Jesu spår" skrev mormor i min bibel. När jag i tidiga tonår lämnade min familjs frireligiösa miljö var det för att jag inte kunde annat än invända mot sådana påståenden. Den som skriver under på en historisk gestalts enda sanning blir förr eller senare bara en del av en pöbel. Vi vet idag att islams predikanter och anhängare gör anspråk på att känna sanningen, den enda. Deras sanning är Muhammeds. Kanske är det just dessa anspråksfulla men mediokra världshärskare som är farligast. De dödar med glädje eftersom de är övertygade om att deras vapen är sanningens.

Inte segern, bara kampen, skrev Imre Kertész. Jag vill gärna dela hans uppfattning och jag vill aldrig stå på segrarnas sida. Inte i det här livet.

torsdag 28 maj 2015

Dödens skugga över skapandets liv

Foto pingsten 2015: Astrid Nydahl
Det kan gå dagar utan att jag tänker på döden. Vi har begravt människor i familjen lite för ofta och det som är mest plågsamt är att begrava de unga, de alltför unga. Men så tänker jag på min egen död. Den är lika verklig som de redan "genomförda" (kan man genomföra döden?) - eftersom den är helt viss. Den kommer när man minst anar det. Mitt hopp är att den kommer snabbt, mitt i ett andetag, mitt i en mening eller mitt i det svarta som är natten. Jag fruktar bara att bli ett paket som min mamma eller en cancerkämpe som mitt barnbarn eller några av mina vänner. Varför slåss cancerstriden om den redan är förlorad, varför slåss mot Alzheimer eller andra dementa spöken när man på förhand vet att det är en meningslös kamp?

Nu skriver jag på boken om barndomen i Malmö. Jag är nere i 1950-talet. Men hela tiden pendlar texten in i vuxenlivet. Det är inga vackra bilder som kommer upp. Ibland är de så motbjudande att jag önskar att den fanns någon form av död som utplånade dem.

Döden är sannerligen inte bara något att frukta. Den är också en befrielse, av det enkla skälet att livet kan vara helvetet, det mest motbjudande någon kan föreställa sig. Det hindrar inte att det finns ljuvliga dagar och nätter, skratt eller livgivande vinrus, det hindrar inte kärleken eller trivseln i mindre skala från att vara verkliga. Men man måste veta vad man talar om. Eller till en början tänker.



onsdag 27 maj 2015

Delar du epokens åsikter?

Foto: Astrid Nydahl
"Jag tror inte att han hade några övertygelser, han var bara ett praktexemplar på någon som till fullo delar sin epoks åsikter." (Adam Zagajewski, ur I andras skönhet).

Gå till vilken dagstidning som helst, studera ledarsidorna. Är det något särskilt med vår epok, eller har det alltid varit så att den politiska klassens kommentatorer tänker och skriver i flock? De befinner sig i alla fall i exakt samma åsiktskorridor, de rör sig försiktigt men beslutsamt utmed samma "liberala" paket som omfattas av hela det svenska partiväsendet ("höger" eller "vänster" spelar här ingen roll), oavsett om det handlar om privatisering av skolan, finansieringen av vården, daghemmen, åldringsvården, tiggeriet, flyktingindustrin med alla sina guldkantade avtal, brottsligheten, utrikespolitiken... etc.

Jag frågar mig med Zagajewski om de skriver dessa ledare och krönikor av övertygelse, eller om de bara "till fullo delar sin epoks åsikter". Om det är som Zagajewski skriver lever vi varken mer eller mindre i en epok där varje form av frågvis och nyfiken diskussion är dödfödd. Vad är det för mening att ifrågasätta och diskutera något som det redan råder konsensus kring? Jag kan inte se annat än att det är absolut meningslöst.


Mörker och ljus

Foto: Astrid Nydahl
Efter en lång mörkertid - från oktober till maj - har jag så äntligen blivit starkt motiverad att försöka ta mig till en ljusare sida av livet. Jag inte bara ska - jag måste! - skriva min Malmöbok därför att den i många år har varit en uppfordrande uppgift för mig. I den skriver jag inte bara in hela mitt liv utan också vad som hände med den gamla industriarbetarstaden. Manuset är idag på 119 sidor och det måste bli i alla fall det dubbla. Ljuset kom i form av ett besked från Sveriges Författarfond igår. Jag har tilldelats ett ettårigt arbetsstipendium. Nu blir allt lite lugnare. Det finns något att luta sig mot när tvivlet gnager och hopplösheten attackerar. Jag får aldrig tillbaka min son, jag kommer alltid att sörja och sakna honom. Men med en viktig arbetsuppgift framför mig och en smula tryggare ekonomi ett tag framåt ser allting ljusare ut. Jag är både tacksam och ödmjuk inför det.



Alkoholen med andras ord

Foto: Astrid Nydahl
”Om jag inte skrivit hade jag blivit en obotlig alkoholist. Det är ett praktiskt tillstånd att vara förlorad utan att kunna skriva… Det är då man dricker. Eftersom man är förlorad och alltså inte har något mer att skriva, att förlora, skriver man.”[1]

”När jag gick och lade mig, gömde jag mitt ansikte för mig själv. Jag var rädd för mig själv. Jag vet inte hur, jag vet inte varför. Det var därför jag drack alkohol innan jag somnade. För att glömma mig själv, Det går genast ut i blodet, och sedan somnar man. Alkoholistens ensamhet är ångestfylld.”[2]

”Så skönt det är att dricka, att fylla sig med glömska, gå neråt och hem.”[3]



[1] Marguerite Duras: Att skriva (översättning av Kennet Klemets)
[2] a.a.
[3] Tomas Espedal: Gå (översättning av Jimmy Ginsby)

tisdag 26 maj 2015

Sommarens bokrea pågår

Sommarens bokrea pågår för fullt. Alla böckerna kostar en femtiolapp styck. Här hittar du rea-sidan.


Ordens samhälle

Foto: Astrid Nydahl
Jag började tidigt att skriva. Redan i tonåren tillsammans med fyra vänner på Lorensborg. När jag arbetade på färgfabriken i Sege i tjugoårsåldern blev skrivandet alltmer seriöst för mig. Det var allvar. Jag skrev på rasterna. Jag gömde mig bakom maskiner och skrev. Jag tänker på Pentti Saarikoskis sätt att beskriva det:
”Jag flyr från er overkliga värld
      in i min verklighet:
           ordens samhälle.”#
Lustigt nog, när jag ser tillbaka, så var ju orden samtidigt fiendens metod. De lögnaktiga orden, de ord som ville hålla oss nere, de ord som visade upp en falskhet för oss som vi skulle sjunka ner i och leva i utan att komma med invändningar. De orden kom ju i högsta grad från en overklig värld. Saarikoski ställde mot den världen ett ordens samhälle, kanske menade han att det var ett samhälle där orden var sanna och betydde just det de skapats för?

Jag ville leva så.

Jag ville leva i poesin. I dikten. I berättelserna. I de ord som demaskerade förtrycket och det destruktiva, penningfixerade samhället. Jag ville frihet, jag var ung och trodde att det verkligen fanns en sanning. Men hur skulle jag kunna det när nu vuxenlivet väntade bara några kilometer fram i tid och rum? Jag visste vad som förväntades av mig. Jag hade inte kommit in på något högre utbildning.

Mitt lättsinne i skolan gav mig en chockbehandling. Det fanns bara ett sätt att fortsätta när jag skulle fylla sexton och gå ut grundskolan och det var att börja lönearbeta. Jag gjorde det på Pripps fabriker, båda de jobb jag hade där var för icke utbildad arbetskraft, vilket märktes i låg lön och högt uppskruvat ackords-tempo.

Jag började på flasktvätten. Det var ett inferno av flaskor som slog mot varandra under högtryckstvätten. De kom också i backar och skulle snabbt sorteras. Efter det hamnade jag på tappningsavdelningen för lemonad på flaska och juice i tetrapack. Det senare var en mycket liten avdelning bakom glasväggar, tämligen isolerat från fabrikshallens höga bullernivåer. Men jag ville inte vara där.

Jag ville vara i ordens samhälle. På en fabrik sägs det inte många ord. Man räcker upp handen till dess förmannen ser en, så får man ta sin kisspaus. I fikarummet finns det inte mycket att säga eftersom de flesta diskuterar sport. Jag valde tidigt tystnadens strategi i fabrikslivet. Det som vid sidan av sporten hände i rökrummen stod jag mer än gärna utanför.

På färgfabriken kom jag ändå att sitta där. Att ta rökpaus var det enda legitima sättet att slippa stå vid maskinen en stund. Så när jag inte satt bakom en större färgcistern och skrev på mina små orderlappar följde jag med de andra ut i rökrummet, redan fyllt av nikotin och könsord, gapflabb och grabbighet, trots att där också fanns kvinnor närvarande.


#  Ur Mia Berners bok PS. Anteckningar från ett sorgeår. Orden hämtade ur Penttis dikt skrevs 27.5.1982.

måndag 25 maj 2015

Feghet eller mod? Bekvämlighet eller sårbarhet?

Landön, pingstdagen 2015. Foto: Astrid Nydahl
Å ena sidan: ”One does not write because one has something to say but because one wants to say something.”

Å andra sidan: “A book should open old wounds, even inflict new ones. A book should be a danger.

Låt oss för en stund bortse från författaren till dessa ord. Det slår mig nämligen att de uttrycker en så allmänt förekommande uppfattning om skrivandets villkor att de kunde ha skrivits av vem som helst som brottas med det. Å ena sidan att vilja säga något, också när det är omöjligt, och å den andra att inse att den bok man arbetar med måste åstadkomma något, eftersom den annars är meningslös.

Författaren måste våga öppna de gamla såren. Måste våga skapa nya och inse att boken när den väl är färdig kan vara farlig, rentav livsfarlig.

Jag har grubblat mycket på detta sedan i höstas, då jag definitivt bestämde mig för att skriva min Malmö- och barndomsbok till dess den kunde betraktas som färdig. Det är lång väg dit. Mycket lång.

Och det är en i många avseenden plågsam väg. Mycket av barndomens sårighet blottläggs. Men inte bara den utan också mitt tidiga vuxen- och familjeliv. Detta drama som borde förtigas rakt igenom. Dessa år av de mest otänkbara konflikter.

Mitt och deras sår. De sår som fört oss långt bort från varandra. Som fört oss närmare. Som blivit grunden för det sena livets rannsakan. Stenarna att vända. Draperierna att dra isär.

Orkar jag ge ut en sådan bok? När jag såg filmen Howl fäste jag mig vid att Allen Ginsburg i den säger att författaren alltid måste vara sann, att han inte får rädas sanningen ens när den är motbjudande. Det blir en lång sommar av feghet och mod. De två motsatserna kommer att slåss om uppmärksamheten.

"He who has not suffered is not a being: at most, a creature."

***

Citaten är hämtade ur Drawn and Quartered (original: Ecartèlement) av E.M. Cioran (original 1971, den engelska översättningen från franskan av Richard Howard utgiven av Archade Publishing 1983 resp. 2012 med förord av Eugene Thacker).


söndag 24 maj 2015

Adam Zagajewski: I andras skönhet (Norstedts, översättning av Anders Bodegård)


”Bröd, hus, salt, Gud – en familj av elementära enstaviga ord” (Zagajewski)
 
Adam Zagajewski är kanske Polens nu levande störste poet. Han nämns ofta i Nobelprissammanhang, och finge han utmärkelsen skulle han vara värd den i lika hög grad som Czesław Miłosz (fick det 1980) och Wisława Szymborska (fick det 1996). Zagajewski är, som en gång de båda, en mycket polsk poet som ändå bär på ett allmänmänskligt medvetande i sin diktning.

Adam Zagajewski är också en framstående essäist. Vi har sedan länge haft hans två samlingar Solidaritet och ensamhet (1988) och Två städer (1991) i fina översättningar av Anders Bodegård (och den första i samarbete med Martin von Zweigbergk).

Tack och lov utges nu på svenska samlingen I andras skönhet, som i original utkom 1998. I en vackert formgiven volym översatt av Anders Bodegård kan vi här följa Zagajewskis tankar och anteckningar utifrån staden Kraków, vägen från ungdomligt uppvaknade i den hårda partidiktaturen Polen, över musiken och litteraturen fram till ett vuxenliv i exil, med stark medvetenhet om poesins kraft och inflytande. 

När boken utkom på engelska, Another Beauty, år 2000 hade Susan Sontag skrivit ett intressant förord, i vilket hon påpekade:
”To describe oneself as young is to face that one is no longer young. And a pity acknowledgement that the debilities of age approach, with death in their train, is one of many observations that cut short a story from Zagajewski´s past. Telling the stories discontinuously, as glimpses, secures several good results. It keeps the prose dense, quick.”
Det är just det man snabbt lär sig tycka om hos Zagajewski; han skriver på det enda sätt som är rimligt för poeten; fragmentariskt, med snabba scenbyten, glimtvis, som sammantagna ger en bild av ämnet för texterna.

I den nya essäsamlingen tar han sin utgångspunkt i konkreta gatuadresser, i miljöer han minns från barndomen. Han talar om vilka hans förluster har varit, de som manifesteras både som stadsminnen och individer. Han säger att han i barndomen förlorade ”två fosterland”, det ena var staden där han föddes, det andra var, i och med sovjetstyret, ”den lätta och liksom naturliga tillgången till den självklara allmänna sanningen”. Sakta, också som ett flygfoto, närmar han sig det Kraków han kom till som ung. Och han lär sig att han måste skaffa ett tredje fosterland, det som skulle vara fantasins plats, och i hans konkreta fall blev det poesin, ”fältet för mitt sökande”.

I de fragment som strös ut i berättelsen kan man bekanta sig med poetens tankar. De kan handla om litteratur – till exempel varför deckare är så trist läsning – men också om drömmar och omgivningens levande varelser, som katter, dessa djur som gudalikt tar emot smekningar men aldrig återgäldar dem.

Skulle jag välja något av människoporträtten blir det gärna det han ger oss om Wiktor Woroszylski i Warszawa. Han var under de betydelsefulla åren på 1970-talet en kulturens och den fria andens kämpe mot diktaturen. Han utgav en litterär tidskrift, den första seriösa säger Zagajewski, Zapis, i vilken han uppmuntrade de yngre författarna. Men detta är ju inte hela sanningen. Och jag ser hur mycket sorg det finns bakom orden när Zagajewski berättar om vem Woroszylski varit som ung.
”Och just denne sällsamme man hade i sin ungdom tillhört de mest inbitna bekännarna av samma system som han sedan kom att hata och bekämpa. Han hade varit en av de unga arga poeter som partiet nyttjat som ett koppel jakthundar till att angripa de äldre författarna, som anklagades för bristande marxistiskt nit, för att vara reaktionära.”
För varje människa som delar den erfarenheten är varje kommande dag en uppmaning att lära sig läxan. Och det är aldrig för sent att lära av Adam Zagajewski, med all den uppfordrande moraliska och politiska ryggrad han uppvisar i sitt författarskap.  Man kunde börja med att sätta upp några av hans ord på anslagstavlan vid arbetsbordet:
”En kort stunds frihet – genast får du lust att skänka den till någon som står högre än du.”


fredag 22 maj 2015

Ervin Rosenberg om Leopold Kohr och Olivier Rey

Foto: Astrid Nydahl
Ervin Rosenberg har skrivit en mycket intressant understreckare i Svenskan. Den har rubriken Storleken har en förödande betydelse och handlar om Leopold Kohr och Olivier Rey.

Leopol Kohr (1909-1994)
Rosenberg skriver:
Mänsklighetens största problem, hävdade Kohr, är varken fattigdom, hunger, arbetslöshet, korruption, inflation, lågkonjunktur, ungdomsbrottslighet, energikris eller krig, utan storleken på dessa företeelser. I alltför stor mängd blir allting gift, som redan Paracelsus visste. ”Det tycks bara finnas en enda orsak till alla former av social misär: storlek”, skrev Kohr. ”Hur förenklat det än kan verka blir det lättare för oss att acceptera denna tanke om vi beaktar att storlek, eller övermått, egentligen är mycket mer än bara ett socialt problem. Det förefaller vara det enda problemet som genomsyrar hela skapelsen. Närhelst det är fel på något har det blivit för stort.” Sin originella tes om mänsklighetens problem, för vilken han 1983 tilldelades det alternativa Nobelpriset The right livelihood award, utvecklade han i ”The breakdown of nations”, utgiven 1957.
Olivier Rey
 Rosenberg går vidare till Olivier Rey:
I fjol, 57 år efter Kohrs bok, utkom ”Une question de taille” av Olivier Rey. (Titeln är flertydig: ”une question de taille” betyder inte bara ”en fråga om storlek” utan också ”en synnerligen viktig fråga”.) Rey är en 51 år gammal matematiker, universitetslärare och filosof. Mellan 1957 och 2014 har världens tillstånd försämrats på område efter område: skolväsende, sjukvård, befolkningstillväxt, aldrig skådade migrationsvågor förorsakade av svält och förtryck. Konsumism, atomisering av samhället, politisk passivitet hos somliga, radikalisering hos andra och en allmän misstro mot politikens möjligheter är de företeelser som Olivier Rey går i genom i ”Une question de taille”. Han beskriver vad som hände med de tendenser som Kohr, Ivan Illich, Christopher Lasch och andra kritiker av vår tids samhällsföreteelser hade utpekat som farliga, ja direkt ödesdigra. Rey menar att felet inte i första hand ligger i den överdrivna storleken, utan i överskridandet av ”det rätta måttet”.
Ervin Rosenberg diskuterar utifrån Rey några av samtidens mest brännande frågor, de som handlar om det ansvarslösa liv som premierar konsumism och en hedonistisk syn på njutningen och förbrukningen av varor, den som får hela ekologiska system att kollapsa och som på sikt utgör ett hot också mot enkla och anspråkslösa livsformer:
Det kontraproduktiva visar sig enligt Rey inte minst i samband med vad som kallas ekonomisk utveckling och en allt rikligare tillgång till varor och tjänster. Den omåttliga produktionen av varor ger upphov till vad Rey, efter Platon, kallar pleonexi eller vinningslystnad. Konsumismens värld framträder iklädd njutningens avundsvärda mask, men den är till sin natur en värld av frustration, därför att inga föremål tillhandahåller den väntade tillfredsställelsen. Det är i själva verket fråga om en ”organiserad otillfredsställelse” ägnad att stimulera och vidmakthålla konsumtionen. En ond cirkel uppstår, eftersom de som saknar möjlighet att delta i tävlingen om fler, nyare och mer sofistikerade ägodelar blir förbittrade. Rey är mycket mer pessimistisk än Kohr. Vad som skulle behövas – bromsa in, stanna upp och backa – ses som det absolut onda av vår tids människor. Vi ”kommer inte att kunna bespara oss en katastrof av stor omfattning”. Världens kollaps sker redan nu och vi betraktar det som sker med blandade känslor: vår fasa paras med en form av lättnad, vi vet nämligen att kursen leder till katastrof, samtidigt tycks vi vara oförmögna att ändra den.
 Hela artikeln hittar du med länken överst.